Cykeln laddad och klar inför start.
Så här i efterhand erkänner jag det, jag var riktigt nervös inför dagens start i Världscupen i La Bresse. Inte bara för att det var just en världscup, vilket alltid ger extra pirr i magen, utan även för att det visade sig vara den tekniskt sett svåraste världscupsbanan i år, kombinerat med vetskapen om att många redan kraschat illa på banan, där ibland Kajsa och Jenny. Mina träningsvarv på banan hade gått så där. Det var först när jag bytte till mina Rocket Ron 2,4 (som för övrigt ser gigantiska ut på min lilla 16” cykel), som det kändes relativt ok.
Jag hade på förhand tänkt att jag skulle försöka se placeringen som mindre viktig på detta race. Det är alltid svårt att bortse från just placeringen, då det ju är det enda som egentligen officiellt räknas i vår sport. Om man kör fort och leder i starten, kör fort i ett varv, kör särskilt snyggt eller bra på något parti på banan, eller på en bra tid jämfört med tex förra gången, spelar egentligen ingen roll. I slutändan är det ändå placeringen som är det viktiga. Och den som kommer först är bäst. Som tävlingsmännsiska vill man ju alltid ha så bra placering som möjligt och därför är den så svår att tänka bort. Tycker i alla fall jag. Min tanke var att försöka fokusera på att få till en bra åkning och att hålla mig själv och cykeln så hela som möjligt, oavsett var i startfältet jag befann mig.
Det fungerade så där att ha detta fokus tycker jag. Redan i starten, vilken blev rätt kass för min del, då jag inte vässat armbågarna ordentligt och körde alldeles för mesigt, började jag fundera på var jag låg paceringsmässigt. -Skit i det, skit idet, sa den inre rösten, men vad hjälpte det? Jag lyckades plocka en del placeringar uppför den långa backen. På de tekniska partierna körde jag allt från bra till något som sög fett rent åkmässigt. Tyckte inte jag fick ordning på min åkning riktigt, kraschade inte, men små vurpade ganska mycket. Blev förbannad. Svor åt mig själv. Fick till slut det fjärde varvet att funka ok, plockade en placering och var på väg i kapp nästa åkare då jag blev avplockad, vilket var helt onödigt, då de som ledde skulle gå i mål och vi inte skulle vara i vägen för dem. Snopet. Slutade 55:a, vilket kanske inte är något att skryta med, men ändå bättre i världscupssammanhang än på länge för min del. Blev några världscupspoäng och rankingpoäng i alla fall.
Så här i efterhand är jag mest glad över att jag kom i mål i alla fall nästan helskinnad. Många kraschade väldigt illa på de tekniska partierna. Och man förstår att banan var svår, för det är inte ofta folk som suttit hemma och tittat på webb -TV, skickar meddelanden och frågar om det verkligen var så svårt och halt som det såg ut.
Måste dock säga att det var en riktigt grym bana. Ännu grymmare var all publik som hittat till La Bresse, de hejade som tokiga, även på oss lite längre bak i fältet. När herrarna och Juien Absalon körde var det som ett dån av jubel uppe från berget när han passerade. När han till sist vann, fanns ingen hejd på glädjen.
I morgon var tanken att vi skulle dra vidare till Malmedy i Beligen och stanna där till nästa tävling. Det visade sig dock att boendet var fullt måndag och tisdag, så vi bokade in oss på cykelvandrarhemmet utanför Freiburg, där vi bodde på landslagslägret istället. Ska bli kul att köra lite på stigarna där igen och visa Mackan den fina downhillbanan. Dessutom finns där internetuppkoppling. Är det något Frassarna är dåliga på, är det Wi-Fi. Om det skulle finnas på ett hotell eller ett café, är chansen större att det inte fungerar, än att det fungerar. Oftast skyller de på att det är för många som surfar på det, även om det bara sitter 5 stackare och surfar där.
Emil in action! Slutade 23:a och var väl hyfsat nöjd i alla fall..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar