lördag 28 juli 2012

Skit.

Det blev ett riktigt bottennapp till race i dag för min del, årets sämsta skulle jag kunna påstå.
Är riktigt besviken och ledsen. För jag ville och trodde verkligen att jag skulle kunna få till det bättre än så här.

Förutsättningarna för ett det skulle kunna bli ett riktigt bra race fanns verkligen. Banan passade mig ganska bra med de två långa backarna. Med lördagmorgonens störtskur blev den sådär lagom tungkört och småhalt på gräspartierna som jag brukar gilla. Även startpositionen var bättre än vanligt, eftersom det var färre startande än normalt (mycket på grund av OS).
Starten blev helt ok, även om jag fick slita som ett djur. Lyckades även undvika hamna i några andra cyklisters krasch. I första klättringen kändes det att benen inte var toppen men det gick ändå hyfsat. Men sen, på första stigpartiet tvingades jag tvärbromsa för en vurpande cyklist, blir påkörd bakifrån och kraschar själv. Inget allvarligt, men efter det är det som om ingenting, absolut ingenting fungerar längre.
Allt flyt är försvann och jag blev stel som en pinne på cykeln. Partier som jag vanligen brukar köra utan problem gick inte cykla. Jag studsade över stenar och fastnade på de mest otänkbara ställen. I de långa klättringarna, vilket vanligen är min starka sida, kändes det som om jag släpade på 200 kg. Cyklister som jag vanligen brukar cykla jämt med, eller bättre än, swishade förbi mig och jag kunde inte hänga på. Det var som om det låst sig totalt i både kroppen och hjärnan.

Vet inte om förra veckans vurpa där jag slog huvudet kan påverka, tyckte inte den var så allvarlig, men kroppen kanske tycker det? Jag är ganska bra att ignorera smärta och sådant som inte känns bra.
Den höga höjden kan ju ha påverkat en del, men inte i proportion till hur dåligt jag körde.
Sist jag kände så här hade jag järnbrist, så det kanske kan vara läge för ett blodprov när jag kommer hem.

Jag bröt i alla fall inte och lyckades i alla fall komma med på Red Bull TV, när jag blev varvad av vinnande Gunn-Ritha.

fredag 27 juli 2012

48.


Nu laddar vi för morgondagen. Vi har redan förladdat med lite glass på stan, tror att det är det rätta. Banan är testad. Mycket gräs och två långa backpartier + ett byggt tekniskt parti inne i byn. Egentligen inte jättesvårt, men lite klurigt och lätt att få tvärstopp i. Fick dock lite tips av självaste Filip Mierhage hur jag skulle köra i ett parti. Vet inte om det är helt ok att ta emot tips av honom, men han är ju rätt slipad tekniskt fortfarande, så det är väl bara att tacka och ta emot och bortse från gamla synder.

Annars är det väl höjden som kan ställa till det en del, kände av den idag under träningen 1850m över havet är rätt högt. Vet sedan tidigare att jag lätt känner av det när jag är på hög höjd. En optimal uppladdning hade varit att stanna kvar i Livigno till världscupen, men nu var det ju SM som också skulle köras.

¨
Bilden ovan: Kajsa kollar på invigning- oklart om hon laddar för morgondagens race, eller OS i sig.

Tycker att det varit en riktigt rolig OS-invigning. Snygg med glimten i ögat. Vi hoppas se Sverige tåga in och kanske få en skymt av någon cyklist. Det känns dock som om vi får gå och lägga oss snart för att vara hyfsat pigga i morgon.  11,30 startar jag och kör 5 varv. 17,00 startar Kajsa och kör 4 varv.

Vill ni kolla, kan ni göra det här: http://live.redbull.tv/events/90/uci-valdisere-xco-women/

torsdag 26 juli 2012

Hej Val-d'Isère!

Så var jag och Kajsa framme i Franska Val-d Isere. Mäktiga berg omkring oss och det känns bra!
Det var ganska liten väg vi fick åka på på väg hit
Imorgon blir det bantest och cykelfix, det ska bli spännande att se vad de hittat på för bana här i Frasseland, de brukar ju gilla svåra och kluriga partier. Inga bilder idag, men det kommer i morgon hoppas jag.

Igår var det ju sprint och jag tänker inte skriva så mycket mer om det, mer än att jag fått bekräftat än en gång att sprint inte alls är min grej. Det var ungefär som om en långdistanslöpare skulle få för sig att tävla i 400 meter. Jag är otroligt besviken på mig själv, eftersom jag inte tycker att jag ens försökte göra mitt bästa. Dagen innan var jag taggad, men under racet inte alls utan kände mig bara trött. Och det säger sig självt att man måste vara 120% taggad för att ha i en sprint att göra. Jag tycker dock att det är en otroligt kul tävlingsform att titta på och hoppas att det kommer att bli fler sådana lopp även i Sverige i framtiden. Inte minst så att Ann och Mattias får åka i sina fina mästartröjor!    

tisdag 24 juli 2012

Imorgon: Sprintpremiär!

 Slagen hjälte: Jättetrött, ont i huvudet, jack i ögonbrynet, vimmelkantig, ensam och lite besviken efter XC-loppet...Misär alltså! Foto: Sofi Sydvart


Den slagna hjälten har rest sig och är glad igen. En del av sporten är att bryta ihop och komma igen. En säsong innehåller både glädje och besvikelser! Hade man varit helt likgiltig efter en tävling kunde man ju lika gärna låta bli att tävla, eller? Med åren lär man sig att inte gräva ned sig alltför mycket om det inte går som man tänkt och att dåliga race kan vara bra för att man ska bli extra taggad till nästa gång (man är dock lika dålig förlorare just där, i stridens hetta). 


I morgon är det dags för min livs första tävling i sprint XCE! Hade tänkt testa det tidigare under säsongen, men inte riktigt fått in det i "schemat", eftersom jag upplever att det blir lite väl tätt inpå XC-lopp för min del och att det inte körts några innan mindre "viktiga" lopp.Vi är ju alla olika och för en del fungerar det ju utmärkt.

Har inte testat banan än, men kör den innan start imorgon.
Det ska blir spännande, eftersom jag inte har en aning vad jag har för kapacitet även om jag vet att explosivitet och köra supersnabbt i 2-3 minuter inte är det jag är bäst på i cykelsammanhang. Just nu är jag glad om jag inte kommer sist. Skulle jag däremot märka att jag kan vara med och fightas till final kommer jag givetvis göra allt för att nå så långt som möjligt.

Vädret ser ut att bli toppen och jag tror det är fördel om det är varmt när man ska köra så kort.
Kvalet börjar redan kl 9.00, sen fortsätter seniorklasserna med eliminerings racen vid 12-13-tiden. Har nu tid, kom och titta vid Slottskogsvallen, för det är en underhållande disciplin av mtb!!

söndag 22 juli 2012

Tack för allt fantastiskt hejande i Slottskogen!

Arga ögat. Åtminstånde ibland. Foto: Sofi Sydvart

Det blev en 4:e plats på SM i Slottskogen idag. Vad ska man säga om det, jag hade givetvis hoppats på de där magiska pang-benen när SM gick 2 km hemifrån. Träningen i veckan har känts riktigt bra, så det fanns goda förhoppningar om en bra dag.
Jag märkte dock snabbt efter starten av vårt lopp att det där sista panget inte fanns där det skulle och borde finnas. Jag trampade och slet allt vad jag orkade, men kunde inte hänga med i farten som sattes upp och blev efter redan från början. Pulsen var märkligt låg och det blev ett smärtsamt slitgöra innan jag var uppe på 4:e plats. Därefter kändes det faktiskt lite bättre och jag plockade in lite grann på Kajsa som låg närmast framför. Avståndet blev sedan längre igen och jag förstod att det skulle behöva ske ett under med mina ben för att jag skulle komma i kapp någon.
På sista varvet tappade jag rätt mycket fokus och lyckades vurpa ganska rejält på ett ställe där nog ingen annan har, eller kommer att vurpa. Inne på löparbanan, som är helt slät och platt. På banan finns stenpartier, rötter, 180 graderskurvor, löst grus och "dödsdrop" där andra gick omkull. Jag ramlar på löparbanan när jag är helt ensam och inte ens kör särskilt fort. Kör på en avspärrningsgrej sladdar till, får någon slags sladd på cykeln och åker in i en stenmur med huvudet före. Blev rätt chockad och yr, men var ganska snabbt uppe på cykeln igen och lyckades ta mig i mål, men tappade över en minut på sista halva varvet.

I mål var jag väldigt besviken för att loppet inte gått riktigt som jag ville och hade också rätt ont i skallen. Det blev dock bara ett jack i ögonbrynet lite skrapsår och jag är glad att det inte blev värre. Jag har en del huvudvärk nu men jag tror inte det är någon hjärnskakning. Så här i efterhand är jag givetvis fortfarande besviken över 4:e platsen, men jag gjorde ju mitt bästa för dagen och det var ingen katastrof rent åkmässigt egentligen, även om det kändes så under racet. Är glad att jag bet i hela vägen in i mål.

Det var en hel del publik av kända och okända som hejade mycket under racet vilket var väldigt kul. Stort, Stort tack till alla, Ni gjorde min dag, även om jag såg lite sur ut.

I morgon blir det att agera langare åt Mackan som gör premiär i H40 klassen. Han har varit taggad de senaste dagarna och det ska bli kul att se honom tävla.

SM:et i Slottsskogen är verkligen ett fantastiskt evenemang med grymt bra banor och trevligt stämning. Två frågor uppkommer dock, som jag inte riktigt fått svar på, mer än att "någon bestämt" att det ska vara så..

1: Vad är grejern med att det ska köras så många varv som möjligt inom UCI:s rekomenderade tävlingstid.(dvs så nära den övre delen i tidspannet, 1h45min) Både herr och dam-elit hade gott kunnat köra ett varv mindre. Vem tycker att tävlingen blir roligare av att man ska slita runt det där sista varvet?

2: Varför får bara Herr U23 mästartröja och inte Dam U23? Jag vet att det inte är så många U23:or i Sverige, men det är väl inte de som körs fel?

torsdag 19 juli 2012

SM-laddar med kantareller, målning och planering!

Idag var det vilodag och vi gav oss ut på kantarelljakt istället, Mackan och jag. Man ska ju inte avslöja sina ställen, men vi har ett ställe där vi hittat massor. Det ligger i ett område där några av Göteborgs allra rikaste personer bor. De som bor här plockar inte svamp, de köper. Man känner sig som en riktig pöbel, när man går omkring där i skogsområdena i sina trasiga gymnastikskor och letar. Troligen är det lite för tidigt, för vi hittade inte så mycket. Men det kommer nog om någon månad, så rikemansfolket får väl stå ut med att ha pöbeln kring huset, letandes svamp.



Förutom det har jag dragit igång (ytterligare ett) ett oljemålningsprojekt, lite inspirerat av Tour de France.   Eller, egentligen har jag funderat på detta motiv lång tid, men inte fått tummen ur eller haft inspiration att börja. Jag har länge viljat måla något med cykel i olja, så nu fick ett experiment på det temat. Jag kan lova att det är svårare än man tror att måla en cyklist och inte minst en cykel framifrån. Armar, ben, styren och hjul blir i väldigt konstiga vinklar. Men det svåraste av allt: händer! Hur får man en hand med handske som håller i ett landsvägsstyre att varken se ut som en klumpig tass eller en tumvante? Nu är ju inte tanken att bilden ska bli en fotorealisktisk bild på cyklister och det är väl tur det.. Det kan bli en jättebra bild, men det kan också bli en fruktansvärt ful bild. Det bästa med olja är att man kan måla över.

  
Projektet som jag döpt till "The Sprint" så länge. I bakgrunden syns också en nästan färdig Snabeltut, som jag hoppas kunna göra helt färdig snart. Det här med olja tar en del tid för min del, då jag brukar måla lager på lager och det måste torka emellan. Tålamod, var ordet. Något jag behöver träna mig i!

Det har också varit full planering med den tävling som kommer efter SM, nämligen världscupen i Frankrike, dit jag ska åka med fröken Kajsa Snihs. Ska bli riktigt kul, men hu vad omständiga fransmän kan vara att ha att göra med ibland. Det där med service verkar vara svårt för många. Nå mer om det någon annan gång, nu ska jag måla lite till...

måndag 16 juli 2012

Film från gårdagens träning på SM-BANAN!!

Det tog lite tid att få den att funka, den har tuggat hela natten, men nu ska det vara i sin ordning! Återigen oredigerad, men ganska bra. Så nu får de som inte kunnat träna på banan möjlighet att "plugga in" den! Kvalitén blev inte jättebra, men vi är ju under upplärning!!

lördag 14 juli 2012

Finbesök i Götet!


Idag fick Götet fint besök i form av Fredrik "Seglarn" Edin. Han ville testa nästa helgs SM-bana lite och jag och Mackan hängde på för att dra några varv. Regnet hade gjort den riktigt slirig på sina ställen, men rätt bra ändå. En av de berömda gubbarna som brukar stryka omkring på kullen var riktigt social och undrade om vi verkligen skulle köra ner för det där svåra och sa att det fanns en annan lättare väg på andra sidan. Han kanske hade insett fördelen med att vara kompis med cyklisterna då de flesta är vältränade män/killar i trikå.. Allt intresse för cykel (cyklister) är väl bra, eller??


För min del blev det extra jobbigt att köra runt banan då jag lyckats ha sönder alla mina högerpedaler, (men trodde att jag hade reservpedaler) så jag fick i sista sekund montera på en vanlig pedal för att kunna cykla över huvudtaget. Väldigt typiskt och konstigt att alla fyra vänsterpedaler är hela, medan alla höger är sönder. Nåväl, som tur är går det ju lätt att renovera dem med renoveringskit, där man byter ut bussningar och lager och de har ju ändå fungerat mellan 5 och 7 år utan att bli renoverade, så det är ju rätt bra ändå.   

Det är i alla fall mycket svårare och jobbigare att cykla med en vanlig pedal och en där man sitter fast, så det är inget jag rekommenderar..


På hemvägen efter SM-baneträningen åkte vi igenom Slottskogen, tittade på pingviner och på "Adrenaline City Cup". Undrar om man skulle våga sig på det där med att åka upp och ned med cykeln? Verkar inte så svårt. Mackan avrådde dock. 

En undran kommer upp. Varför man inte sett till att ordna detta event samtidigt som XCSM och på så sätt fått många typer av cykel representerade på samma gång? Nu är det två skilda evenemang, SM och Adrenaline, som båda handlar om cykel och äger rum på nästan samma plats, nästan samtidigt, men som marknadsförs helt separat från varandra och ingen av de två evenemangen är särskilt stora. Jag tror att det kunnat bli en höjdare om man gjort något större tillsammans.

Senare på kvällen Åt vi finpizza på Cyrano med Fredrik. 

I morgon ryktas det om träningstävling på SM-banan. Jag har fixat till en vänsterpedal och är sugen på att vara med några varv. 14,00 är tiden Slottskogen är platsen. Se you there?  

fredag 13 juli 2012

Bäckrundan, Valle delle Mine!

Ok, det är lite skakigt och låter en hel del, men så här blev vår första testfilm. Man kan i alla fall få en liten uppfattning om hur vackert det är i dalarna kring Livigno. Oredigerat och ocencurerat!
Nu har jag laddat ned lite programvara för redigering också, så nu ska vi lära oss redigera lite med, så kan det nog bli riktigt bra till slut. Övning ger färdighet!

Tittar ni riktigt noga, ser ni den söta "Marmottan" någonstans efter mitten av filmen :) De är svåra att fånga på bild! Finstigen startar på 2188 meter över havet och det är en ganska saftig stigning på grusväg upp dit. Först när man är där inser man att det var värt slitet att ta sig upp!

The long way home..

Är på väg hem från Italien och snart hemma. Hade gott kunnat tänka mig att stanna ett tag till i bergen men jag vet att jag kommer att tycka det är ganska skönt när jag väl kommer hem till lägenheten.

Resan började segt, med 20 mil på ungefär 4 och en halv timme på grund av berg och två rejäla, långsama köer precis då vi kommit ned från bergen. Sen flöt det på rätt bra och vi stannade för att sova på ett hotell strax utanför Hamburg. Hotell Leonardo kan sammanfattas med dyrt och inte särskilt bra eller trevligt. Dåligt värde för pengarna då varken parkering, frukost eller Wi-Fi ingick i det redan överprisiga och dessutom alldeles för varma och inte särskilt tysta dubbelrummet vi sov, eller snarare försökte sova i. Man lär sig av sina misstag dock, nu vet vi var vi inte ska stanna nästa gång.

Vägen hem känns alltid längre än vägen bort men nu är vi snart hemma i alla fall. Tänker på den här låten nedan:


tisdag 10 juli 2012

Testdag.

Idag har vi tränat ett litet kortare pass, då både jag och Mackan kände oss väldigt trötta och nästan lite sjuka. Istället testade vi vår nya investering. Nämligen en GO-PRO-kamera! Vi filmade en hel del, för att lära oss hur den fungerar och resultaten blev varierande. Vi har inte laddat ned något redigeringsprogram än, då internetuppkoppligen är för dålig här, så vi får vänta med att redigera ihop något mer avancerat! Tills vidare blir det denna fina film, som i alla fall visar att vi är på rätt väg En nos!

Kvalitén vid överföringen blev dock inte så bra..

söndag 8 juli 2012

Uppe på toppen klarnar allt!



Ok. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag drog upp Mackan på en av Livignos värsta stigningar. Från Val Fedeira upp till Chachauna på nästan 2700 meters höjd. Blev upplyst om att alla kanske inte har samma förtjusning som jag själv att ta sig upp med hjälp av cykel för de allra värsta och djävligaste stigningar och bergspass som råkar finnas i närheten. Nähä. Vad konstigt, tänkte jag. Eller kanske inte. 

Det blev i alla fall ett fint träningspass, om än lite längre än tänkt, närmare 6 timmar exklusive fika och stopp. När vi fikade såg vi plötsligt Fredrik Kessiakoff på TV, körandes helt ensam. Mäktigt att vara åtminstone lite bekant med någon som kör som han. På kvällen firade jag hans erövrande av bergströjan  med mina bergsbyxor. Tyvärr är de inte rödprickiga, men lila duger väl?   

lördag 7 juli 2012

Tokcykling.


Bergskatten: -Man jobbar väl inte i onödan heller. Spänn av lite i solen istället, va?

Idag har det tokcyklats här i bergen och dalarna runt Livigno. En riktig tokcykling innebär att man kör långt, bitivs väldigt hårt men i bland också väldigt lugnt, mycket uppför och lika mycket nedför och på blandade underlag med allt från asfalt till stenkistor om man kör mtb. Målet är att bli trött i kombination med att köra på roliga ställen.

Ljuva Val Viola! Här med refugio di Viola

Jag började att cykla upp till Eira-passet, ned till Trepalle och sedan upp till  Focagno-passet. Därefter bar det nedför på asfalt till Arnoga i full fart. Man får dock vara lite försiktig som cyklist, särskilt på helgerna, då det är mycket motorcyklar ute på vägarna i Alperna och det kan göras de konstigaste omkörningar på de mest olämpliga ställen. Från Arnoga drog jag in på grusväg och upp till Val Viola, en väldigt fin dal, med en liten Rifugio, där vandrare och cyklister kan rasta och sova över. Upp på smuggelstigar till Passo del Viola på 2431 m öh. och gräns till Schweiz.  Därefter lång, lång utförslöpa på bitvis väldigt stenig stig ned till ett annat rastställe, där jag stannade för kaffe och läskinköp.
Väl där blev jag kompis med en katt. Dagens djurklapp alltså!


Fler än jag som var kaffesugna i bergen..

Det är konstigt att tiden går så fort ibland när man cyklar, det kändes som om jag varit ute i en och en halv timme, men när jag tittade på klockan visade den närmare två och en halv.

Lätt att glömma tiden när man cyklar omkring i detta landskap...och dofterna sen. Av alpblommor och skog!

Från fikastället fortsatte det härligt utför, innan jag kom ut till asfaltsvägen upp till Bernina och Forcola. En liten fin stigning på ca 700 höjdmeter blev det upp till Forcola som tog ca 45 min. Behöver jag säga att pulsen var hög på slutet? Stannade, köpte en dricka igen och sedan bar det utför på vandrings/cykelleden ned till Livigno. Körde en liten avstickare på en stig där jag brukar klocka vissa avsnitt. Idag blev det inga rekord efter 4 timmars körning, men farten var ändå god. För att få till de närmare 5 timmar som var tänkt, avslutade jag med att köra en sväng till Mottolino Bike Park och kollade om jag såg Mackan. Hittade honom inte och åkte hem och fixade mat istället.

 En fulländad cykeltur helt enkelt!

I morgon ska jag lura med Mackan på en riktigt utmaning...
 

torsdag 5 juli 2012

Om du är höjdrädd, åk inte här!

 Nä, det är INTE fotoredigerat! Vattnet är så turkost.

Idag lurade jag med Mackan på en lite längre tur, upp till Laghi Alpisella, ned till Cancano upp till Buffalora och Valmora i Schweiz och sen hem igen. Eftersom jag var rädd för att Mackan skulle tycka att turen var för jobbig och bli sur, körde jag med glada och uppmuntrande tillrop redan tidigt på passet. Det verkade hjälpa och när han sen fick klappa kor och fick kaffe, var turen räddad. 

Bitvis var det mycket smalt och vandringsleden hade rasat på sina ställen. Dessutom inga räcken. Det är egentligen rätt otroligt att de märker ut delar av dessa leder för allmänheten. I Sverige hade man inte släppt upp någon här. Har själv kört denna runda några gånger tidigare och vet var man ska ta det försiktigt, men jag hade nog tevkat att släppa upp en nybörjare eller någon med dåligt omdöme här.  Bitivs var det dock riktigt fin single trail där man kunde köra riktigt fort. Och det gjorde vi såklart! Det är dagar som denna, man vill ha den där kameran och filma när man far fram, stigarna kommer inte riktigt till sin rätt på bild.

Vädret var kanon och vi han hem i tid innan dagens åsk/regnskur. 



 Kostigar. Kossorna tyckte det var en utmärkt plats att ligga och vila på. Mitt på stigen.

Mackan var inte sen med att försöka tämja. De var mycket skeptiska först, men sen när en vågade komma fram blev alla nyfikna och ville vara med..

Trött häst.

 Ibland var det väldigt brant och smalt. Utan räcken..

Mackan på smala stigen innan den blev riktigt smal..

tisdag 3 juli 2012

Madness-Mackan in the park!





Igår var jag och hämtade födesedagsbarnet Mackan på flygplatsen i Zurich. Det gick bra, förutom att det tog minst en timme mer än vad det vanligen tar att åka till Zurich, på grund av väder och trafik. Inte det roligaste att spendera sin födelsedag på flygplats och i bil, men det kommer att bli en rejäl fest i höst, vill vi lova. Och så ska han få en present här nere, en dag när vädret är lite bättre..

Det blev en lugn kväll eftersom vi kom tillbaka till Livigno så sent. Idag firade vi med att åka i Bikeparken  hela eftermiddagen, eftersom jag var rätt sliten av träning och Mackan var trött efter resan. Det har blivit ett litet väderomslag här nu, med regnskurar och åska. Dock är det rätt varmt fortfarande, så det gör inte så mycket.
Mackan körde som en tok på sin nya CUBE- AMS 150, som han verkade trivas på. Han kallas nu mer "Madness-Mackan". Själv körde jag på med Hazze och det gick bra, så klart. Vad jag kallas är ännu oklart. "Tjejen som ramlar ned för Nort-shoren" kanske.  

Utöver det har vi fikat tre gånger och ätit upp tårtan jag köpte igår. Bra pang i det, så i morgon blir det lite XC-cykling.  

söndag 1 juli 2012

DNF.

Fortfarande 32 Grader varmt kl 21.00. (Ja, klockan går fel)

Jag är så fruktansvärt besviken över gårdagen. Att jag klev av. Att jag inte slet mig runt ett varv till och blev avplockad istället. Å andra sidan tänker man inte så förnuftigt när hjärnan känns helt kokt, man mår illa, är helt kraftlöst och åker och vinglar på cykeln och det känns som om man har cyklat in i varenda rot som finns på banan. Men dåligt har det ju känts innan, och man har kommit igen och kört bra efter det och jag kommer komma igen efter detta med.

På vägen till tävlingen körde jag genom Österrike och det blev toppnotering på termometern med 36 grader. Senare hörde jag på radion att de haft värmerekord med 38-39 grader på sina ställen. Det var ju tur att man skulle åka och tävla där det var som alla varmast.. Vet inte om jag någonsin vistats i så varmt väder. Jag var i alla fall tacksam över att Partnens AC fungerade fint. När jag stannade och skulle köpa en dricka var det den där väggen som slog emot mig när jag öppnade bildörren. Av värme. Framme i Krirchberg var det lite "svalare, runt 30 grader. 

När jag skulle värma upp var det struligt, eftersom det visade sig att halva banan var avstängd, eftersom det kördes maraton där. Banan var omgjord från tidigare år, så man ville ju testa. Kunde till slut testa allt utom det parti som var nytt. Hamnade i fel spår i utför en grässlänt och krängde däcket, fick pyssla med detta och hann inte köra mycket mer.

På grund av värmen var min tänkta taktik att ta det lite lugnt i början och sen komma in i racet. Jag hade ju ingen langning, men hade ett flaskställ i langningszonen. Och lugnt gick det, det var bara det att det kändes inte lugnt, trots att jag låg jättelångt bak i starten. Det var riktigt slitigt, men vis av förra helgen tänkte jag att det skulle släppa efterhand. Det gjorde det inte, det blev bara sämre, jag hade ingen kraft i benen till slut och det kändes som jag trampade luft.  Magen var som en ballong, så det var svårt att dricka mer än vad jag gjorde.
Så efter ett tag stannade jag. Med tanke på hur jag mådde då, illamående och yr, hade det nog inte blivit bättre av att fortsätta lika länge till. Men det var nog mer kraftlösheten än värmen i sig  som var orsaken. Jag brukar klara av värme ganska bra, upp till en viss gräns. Det är klart det är skillnad när om det är 25 eller 32 grader varmt. Kryper temperaturen upp närmare och över 30 grader behövs en särskild strategi att klara av det. Vatten att hälla över sig kyla ned sig under racet tex. En förutsättning för det är att man har någon som langar åt sig, se det var lite svårt för min del. 

Fasen, jag avskyr verkligen att bryta!