måndag 28 november 2016

Zeven och sandträning på Österlen.

 Jag verkade i alla fall få ta i. Foto: Kurt Van Hout

Hemma igen från race i tyska Zeven. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av tävlingen i helgen, men hade förhoppningen om en bättre känsla än de senast racen och framförallt ett race istället för ett inställt race. Bara det en seger. Banan i Zeven var en typisk "antingen-eller-bana". Supersnabb vid torrt före och jättetung och tekniskt krävande vid blött underlag. Eftersom det var kallt men torrt blev den det första alternativet. Hade hoppats på lite tyngre före, men banan var verkligen kul att köra som den var. Mestadels lättkört, men med några tekniska skråpartier och backar utför och uppför, bitvis smal och svårt att passera. Jag kan tycka att banan smalnade av lite väl tidigt efter starten, förutom det var det en riktigt fin bana. Det blev också trängsel i andra kurvan och med mina mjuka armbågar gick det inget vidare att ta sig fram, jag tappade placeringar där. Första varvet gick hela 45 sekunder långsammare än mitt snabbaste varv, så det var ingen höjdare. Det var ändå en positiv känsla under loppet efter det, främst för att jag kände att jag hade fördel på de tekniska partierna jämfört med dem jag körde före och efter. Det var där jag plockade placeringar och sekunder. Jag cyklade några partier där de flesta av damerna sprang, det tjänade jag mycket på. Det roliga var att jag veckan innan, utan att veta vad som skulle komma på banan, tränat på att köra just precis sådana partier som var med. Så det kändes ju vältimat. 
Placeringsmässigt, inte så mycket att skriva hem om, men tidsmässigt var det helt ok för att vara jag. Hade behövt köra ca 70 sekunder snabbare för att klara den tid som scf satt upp för att kvala till VM. Något som inte känns helt omöjligt faktiskt. 

Efter racet drog vi hem till mamma och pappa på Österlen och ägnade söndagen åt lite sandträning i fantastiskt väder. Mackan ska nämligen köra VM i Mol på lördag och jag kör samma bana på söndag och den består av mycket sand. Vi hittade gigantiska sandområden nedåt Backåkra, lite som månlandskap. Perfekt att träna på. Efter lite laborerande kunde både jag och Mackan konstatera att det bästa är att köra med så långt lufttryck man vågar.  Inte lätt det här med sand, det kräver en hel del träning och det är verkligen jobbig träning också. Så jobbig att vi fick åka och fika i Kåseberga efter. Det behövde vi. 









torsdag 24 november 2016

På väg igen!


Eller snart på väg i alla fall. Börjar snart resan mot Tyskland och Zeven, denna gång med Mackan i sällskap. Vi bilar ned denna gången, eftersom det är så pass nära. Tävlingen går strax utanför Hamburg. Är lite förvånad att jag är ensam svensk deltagare anmäld till tävlingen, det var länge sedan en världscupstävling var så nära svensk mark, inte så länge jag har cyklat cx har det varit någon närmare. Banan sägs vara snabbåkt (om torr) och borde passa svenska cyklister. Varför inte passa på att testa vingarna? Det är ju dessutom superkul!

Det har varit bra dagar hemma i alla fall. Några bra träningspass på både Monark och utomhus i skogen. Jag trodde jag var i dåligt slag på Monarken, men så jämförde jag med ett identiskt pass från mitten av mars och upptäckte till min förvåning att jag kört på några tiodels kp mindre då, med nästan samma puls. Det var kul att se. Det är just sånt som är fördel med Monarken (under förutsättning att man skriver upp siffrorna då). Jag tror att dessa dagars ofrivilliga vila på grund av inställt tävling har varit bra för kroppstackarn.
Kroppstackarn har även fått ytterligare en behandling hos kiropraktor Kornbakk. Nu känns det som problemen på baksida lår/rygg börjar släppa.
Kan verkligen rekommendera Torbjörn Kornbakk som kiropraktor. En före detta OS-brottare och riktigt duktig på sin sak. Och dessutom -inget humbo jumbo, som man i bland kan uppleva hos Kiroprakter, Naprapater och Oteopater (långt ifrån alla, men har varit med om konstiga saker).  
 
Jag har också sovit med "sovmätningsapparaten" en natt. Jag sov om möjligt ännu sämre med den på. Ska bli intressant att se resultatet av den, om det faktiskt kan se hur mycket jag faktiskt sov.          

söndag 20 november 2016

Gone by the wind...



Jaha, så har man varit med om sitt första på tävlingsdagen inställda race också. Som de flesta som följer cyclocrosstävlingarna redan vet, så blev det ingen Världscup i Koksjide idag.
Träningen igår gick helt ok, körde tre varv och testade att köra med jättelågt lufttryck. Det gick bättre i sanden, men fick ändå ha i lite mer luft, eftersom det även är annat på banan, där man inte vill ha så lite luft i. Lyckades cykla nästan hela de båda länge sandpartierna en gång, det får jag vara nöjd med. 

Under natten hade det börjat blåsa rejält och även regna på tvären. Ignace och jag åkte dit strax efter 9 och ställde upp husbilen, eftersom jag tänkt köra banan efter herrjuniorernas race.  
20 minuter  innan de skulle starta fick vi veta att detta var inställt på grund av hårda vindar. Cyklisterna hade i princip stått still när de vände upp för varvning på start/målrakan under träningen. Banan i Koksjide körs på området för en militärflygplats, starten går i närheten av landnings- och startbanan en hel del vind där, även när det inte är storm. Jag skulle just ge mig ut på ett träningsvarv då jag fick veta att det inte var någon idé -alla världscupstävlingarna för dagen var inställda. Trodde först inte på det jag fick höra eller kanske ville jag inte tro och fortsatte att cykla mot banan. Efter ett tag var jag tvungen att fatta då jag såg att alla team höll på att packa ihop och jag pratade med några bekanta ansikten. Tydligen hade delar det stora VIP-tältet blåst iväg och då valde de att ställa in alla tävlingar på grund av säkerhetsrisken för både cyklister och publik.  

 Det var en konstig känsla. Ni vet när man laddat för något och förberett sig och liksom hamnat i sitt "race-mode", ställt in sig på att "nu kommer det bli jäkligt hårt" och så får man inte tävla. Man har fokuserat på något som inte finns! Å ena sidan känner man sig uppgiven och tom, å andra sidan som den där matadoren i "Tjuren Ferdinand" som inte får visa sitt mod (man vill slita sitt hår), å tredje sidan skrattar man och skakar på huvudet åt det hela.Vet inte om det varit värre att köra av kedjan i starten? Jo, kanske.
Jag försöker se det positivt, det kanske var bra för min ömma muskel i baksida lår att slippa springa i den där sanden? Det hade inte heller varit så kul att kanske få ett kravallstaket eller ett tält i huvudet på tävlingen eller blåsa av cykeln för den delen.

Det som är mest frustrerande är att jag lagt en hel del pengar på att ta mig hit för att köra bara den här tävlingen, pengar som nu gått upp helt i rök. Till en början hade jag tänkt att köra ett race dagen innan i Hasslet med, men det hade blivit för stressigt att hinna till registreringen för Världscupen då. Så det blev bara ett race och nu grämer jag mig lite för det med. I går var det jättebra väder både i Hasslet och Koksjide. Jag tror tyvärr inte någon av mina försäkringar täcker detta Det ser ut som om de täcker det mesta man kan råka ut för på en resa UTOM det att man reste till en plats för att göra något som blev inställt på grund av omständigheter man inte rådde för själv. Hade jag brutit lilltån precis innan tävlingen hade det varit bättre.  

För att göra det ännu lite svårare, (eftersom det tydligen inte var nog med ett inställt race) så gick Ignace husbil sönder på vägen hem också. Det  började lukta bränt, och visade sig vara någon rem som gick av så att motor blev väldigt varm. Vi lyckades ändå ta oss hem till Ignace genom att stanna x antal gånger för att kyla motorn. Till slut kom vi "hem" i alla fall och jag körde 30 min trainer i ren frustration.
Imorgon ska jag åka hem igen och tror ni inte den där jäkla vinden har lyckats ta sig till Sverige då?! Klass 1 varning i hela västsverige?! För att inte bli besviken en gång till har jag ställt in mig på att flyget ska vara inställt på grund av blåst och ännu mer misär. Jag kanske får stanna i Belgien för gott?   

fredag 18 november 2016

På väg, sovmätning och tävlingsfunderingar.


Är på väg igen och cyklarna är packade. Söndag är det race i Belgiska Koksijde. Den klassiska och av många fruktade sandbanan. Är ju ganska kass i sanden själv och belgiska damer och herrar är ju oftast lysande i densamma, men hoppas kunna springa snabbt och överleva på grund av detta.
Dessutom hoppas jag på hejarklack i form av Henrik Öijer som är nere i Belgien och frotterar sig med Sven Nys bland annat.

Lyckades få nån sträckning/låsning i någon av krascherna i söndags, som jag märkte först dagen efter och har haft ont i rygg och baksida lår. Efter besök och behandling hos kiropraktor Torbjörn Kornbakk igår har det dock släppt en del idag. Hoppas på en positiv trend i det hela.
Dessutom har jag äntligen fått besöka en sömnexpert på Sahlgrenska idag. Jag är positivt överraskad. Läkaren tog sig verkligen tid att ställa många frågor och förklara varför och hur sömnen fungerar och de vanligaste problemen till störningar. Hans teori är att det rör sig om en kronisk sömnstörning, men vissa saker behöver uteslutas för att komma vidare och hitta ev. orsak. Därför har jag fått låna "sovmätningsapparat", som jag ska sova med en natt. Läkaren var mäkta stolt över denna apparat som är mycket avancerad men kompakt och visade glatt hur denna fungerade. Den är nästan som en pulsmätare, men mäter på fingret + på en sensor. Det lutar åt att jag använder den på måndag kväll, då jag inte vill släpa med den till Belgien (säkert jättedyr). Det var skönt med en läkare som inte bara viftar bort ens problem och hänvisar till att skriva ut sömnmedel och att man ska "varva ned", vilket verkar vara det vanliga. Sömnmedel är en akutlösning som allt för många använder alldeles för mycket och för länge, var hanns synsätt. Ska hur som helst bli spännande att se vad sovmätningen ger.



Sen var det det där med tävlingsfunderingarna. Min klubb Varbergs mtb arrangerar ju Bockstenstueren, som många vet. Tävlingsledningen har lite funderingar hur man ska få fler damer som kör i tävlingsklass och hur damernas lopp ska bli bättre. Ett förslag var att damernas tävlingsklass skulle vara BST 75 istället för BST 100. Främst för att tävlingstiden blir så pass mycket längre för damerna som kör. Jag är personligen både för och emot att vi damer kör kortare än herrarna. På internationella långloppsmästerskap kör herrarna alltid en sväng längre än damerna för att tävlingstiden ska vara runt 4 timmar (tror jag) för vinnarna i både dam och herrklassen. Damer och herrar startar alltid separat på EM och VM i långlopp och på så sätt undviker man även att de flesta damerna blir i kappkörda av herrarna, utan att damerna för den skull behöver starta jättemycket tidigare på morgonen än herrarna. En annan fördel är att det inte blir så stora tidsdifferenser, utan mer racing. Och OM det så att man kan locka fler damer att köra tävlingsklass på detta sätt, så är ju det positivt, det är ju en önskan från arrangörer, förbund och tävlande.

En nackdel kan vara det som kommit upp på sociala media, att det kan uppfattas som ojämställt och till och med diskriminering om damerna kör en kortare sträcka än herrarna. Om det uppfattas så, så är det ju inte bra alls (om det i mina ögon inte har att göra med att man inte tror att kvinnor orkar köra 100 km). Det är dessutom alltid svårt att ändra på ett under många år inarbetat lopp och sätt att tävla. 

Å andra sidan kan man ju jämföra med XCO där damerna alltid kör något varv mindre, det vill säga några kilometer kortare på grund av att tävlingstiden är fastställd att vara runt 1.30 för både dam och herr. Här är det ingen som talar om diskriminering på grund av antal kilometer på loppet och prispengarna är också lika för dam och herr (i alla fall på UCI-tävlingar, eftersom det står i reglerna att det ska vara samma premier) Så det blir ju olika tankesätt beroende på om man värderar ett lopp i kilometer eller i tid. Just XC är enligt mig en av den mest jämställda disciplinen av cykling, som i sig av tradition varit väldigt ojämställd. Jag tror inte jämställdheten sitter inte i antalet kilometer man tävlar. Denna problematik sitter djupare och är mer komplex än så. 

Elitdamerna bryr sig nog egentligen inte så mycket om loppet är 100 eller 75 eller något annat, de (vi) vill ha bra racing, jämlika tävlingsförhållanden och prispengar. En del i att få bra racing är att vi får en egen start och att vi får köra vårt eget race utan att det ska handla om att ligga på rulle på starkare herrar. Detta är något många lopp har lyssnat på och responsen har varit till stor del positiv från elitdamerna.   

Jag är som sagt både för och emot, ser för och nackdelar både med att behålla och förändra. Vad tycker andra? Ge mig gärna lite input i frågan. Både för och emot uppskattas. Detta kan jag sedan vidarebefordra till klubben.

tisdag 15 november 2016

När det blir tvärt om...

CXSM är avklarat. Ett fint och mycket trevligt evenemang av Eksjö CK, även om jag hoppades in i det sista att det skulle vara snö på banan, (det var i princip soprent och stenhårt).

För min egen del finns det väl inte så mycket att säga om racet. Det inte gick så bra som jag hoppats på. Jag är mycket besviken över min prestation, men så är det ju ibland. Starten var helt ok, men det var nog det enda som var bra den här gången. Gick i backen två gånger på några hala partier, inget allvarligt, men tillräckligt för att jag efter det skulle bli spänd och feg och cykla osmidigt på cykeln. Ingen skön känsla direkt.
       Foto: Kajsa Eneroth


Ibland blir det inte som man tänkt och i bland blir det till och med helt tvärt om mot hur man
tänkt. Jag hade tillexempel på förhand bestämt mig för att inte göra det till så stor grej det här med SM. Detta fungerade dock inte alls, utan jag blev istället skitnervös och stressad av olika anledningar. Typiska stressgrejer som att tappa bort telefon och cykeldator kvällen innan, som jag sen fick tokleta efter. Tokletade även efter andra saker, som visade sig stå mitt framför näsan på mig. (telefon och cykeldator hittades till slut, bland annat tack vare en Björn som hittade polardatorn på parkeringen vid banan. Stort tack Björn!) Det är inte riktigt sådant man vill lägga tid och energi på kvällen innan en tävling. Det hade varit bra med någon som "styrde upp mig" lite känner jag så här i efterhand, men blev inte så denna gång. I bland är det svårt att klara av att rodda allt själv. Ja ja, shit happens är väl det enda man kan säga egentligen.


När man blir missnöjd vill man ju helst ligga under en filt och sura, men som tur var fick jag ta tag i mig själv och svälja besvikelsen redan dagen efter då jag lovat bort mig att köra en 2- timmars gästklass i cycling på SATS Valhalla. Ibland går jobb före cykling helt enkelt och denna gång gick det före söndagens SWE-cup. Det var ett tag sedan jag instruerade och jag fick lite kompensation för lördagens besvikelse. Jag möttes av ett glatt gäng cykelsugna med massor av energi. Härligt när man gör av med massa energi och samtidigt får energi! Tack Vallhala! Ett bra sätt att bryta ihop och komma igen på! Hoppas kunna få möjlighet att instruera fler klasser framöver.

onsdag 9 november 2016

Enkla eller dubbla?



Ja, det är det som är den stora frågan. Blir det enkla eller dubbla på helgens SM? Jo, jag vet att det diskuteras på olika håll om man får eller inte får. Vissa konstaterar till och med att det är förbjudet.

Vad jag talar om? Jo givetvis benvärmare! För min del handlar helgen nämligen inte om att ha eller inte ha, utan snarare hur många par. Är det minusgrader så har man, i min värld.
Jag tycker inte om att frysa, men så länge jag håller mig varm har jag inget emot att vara ute när det är kallt. För min del kör jag också gärna långbent även när det är ganska många plusgrader till vissas förskräckelse. En del verkar mer fokuserade på vad andra ska tycka om deras val av benklädnad än på att de faktiskt kommer att frysa. En gång gjorde jag som de andra sa, och tävlade barbent i 2-3 plusgrader."För att man skulle det". Jag frös som en gnu och benen kändes heltumma från start till mål, så efter det bestämde jag mig för att strunta i stilpoliserna och köra efter min egen känsla.
Så mitt expertråd till er som inte riktigt vet hur ni ska tackla frågan om benklädsel inom cykling. Fryser du om benen - benvärmare på. Fryser du inte om benen - benvärmare av. Det är bara dumt att frysa om man inte måste. Enkelt va?

Trump och Snökaos är ju annars de två huvudsamtalsämnena just nu. Orkar inte med mer om USA-valet riktigt, så väljer att fokusera på snön. Lite tråkigt att nästan hela Sverige verkar ha snö utom vi här i Götet och kanske söderut. Är grymt avis. Hade hoppats på att få träna lite i snö innan SM, men vi har bara någon cm så det är ju inte så snöpulsigt. Däremot är det väldigt fint i skogen just nu så här om dagen blev det lite fincykling i Änggården på mtb:n. Frusna, hårdpackade stigar är helt klart något av det bästa med vintern.

Fredag drar jag till Eksjö och gör en bancheck innan lördagens drabbningar. Jag hoppas på lite halvgrisigt före, men är egentligen glad för vilket underlag som helst utom is. Sen jag vurpade och bröt handleden på just is, har jag väldigt svårt för isfläckar. Gillar det inte alls. Det blir ett spännande SM med tanke på underlaget och jag undrar när de planerar att lägga CXSM nästa år, i Juli? Man har ju tidigarelagt SM just på grund av snö och kyla och nu får man värsta snökaoset ändå. Själv är jag av åsikten att försöka lägga mästerskapet på "rätt" helg i januari, men verkar vara ganska ensam om det i cykelvärlden så jag förstår om det aldrig kommer att hamna där. (Finland och Danmark klarar det uppenbarligen så...) Det är egentligen ingen stor grej och det tillhör ju ovanligheterna att det är så här mycket snö i November.

Nu ska jag skicka iväg en present till far och sen väcka kroppen på Monarken. Tjo!




torsdag 3 november 2016

Kör, bara kör!


Hemma igen efter en långkörning i bil igår. En övernattning i Munster på vägen hanns också med. Körningen hem gick bra mycket snabbare än ned. Bara en liten trafikstockning och några vägarbeten. 

Vill passa på att tacka Margiret Kloppenburg och James Spragg så jättemycket för att jag fick hyra in mig ett rum hos dem i nästan två veckor, så grymt och ovärderligt!

Koppenbergcross var ju det sista loppet jag körde i Belgien innan hemfärd. Ett legendariskt lopp och om jag fick välja att få vinna endast en enda tävling till i livet så vore det nog Koppenbergcross (om man bortser från VM eller OS då). Ett legendariskt, stenhårt lopp. Vi körde hela 6 gånger upp för Koppenberg, mestadels gräs men lite pavé i början och slut. Det var tufft. Nästan 500 höjdmeter på en cross. Nån som cyklat något backigare i cross sammanhang?

Jag var nog nervös innan start och stressade runt lite väl mycket och fäpplade med saker och ting. Det fanns ingen anledning att vara stressad, ändå var jag det. 30 sek innan start märkte jag att glömt att ta av min buff som jag haft runt halsen under uppvärmningen. Eftersom jag bedömde att det var för sent att börja ta av sig hjälmen och greja med det just då, valde jag att strunta i att den och fokusera på starten istället, mycket viktigare än att fokusera på att se "rätt"ut. Kör, bara kör! Var mina tankar Trots att alla bilder efter loppet ser väldigt roliga ut med "scarfen", (det var ju ändå 15 grader varmt ute...), det är ju ändå lite kul att alla undrar varför man har en "scarf" på sig.

Jag hade så höga förväntningar på loppet som sådant. Hade laddat för detta och ville verkligen köra bra. Det var ett ovanligt bra startfält i år eftersom många av EM-cyklisterna tagit sig till Belgien för att få sig en extra tävling. Fick en kanonstart för att vara jag och tyckte inte att det gick så himla fort uppför Koppenberg. Hela första varvet gick riktigt bra och jag låg runt 12-14;e plats. Dock visade sig det detta tempo vara väl hårt för mig och redan efter andra gången upp för Koppenberg tog dock krutet slut i kroppen, blev helstum och tappade tempot. Dalade 8 placeringar. Slet och kämpade och kom i mål, väldigt besviken. Resultatet var inte vad jag hoppats på alls. Å andra sidan är jag grymt nöjd med fösta varvet och starten, men jag ville så gärna att det skulle hålla hela vägen. 
Jag försöker ofta tänka att jag inte ska ha placeringen som definition på bra eller dåligt lopp utan mer tänka på prestationen och cyklingen som sådan. Men det är så grymt svårt för mig att tänka så, jag är resultatinriktad och alla frågar ju om just placeringen. Har inte kommit ända fram i det tänket där känner jag. Säger att jag är nöjd, men är det innerst inne inte.

För att se det positiva i besvikelsen, starten och första varvet var riktigt bra, tidigare har det inte funnits så mycket till överfart i kroppen, utan jag har varit som en diesel. Det är det tempot jag skulle behöva kunna hålla längre. Det är en viktig lärdom.

Nu är jag alltså tillbaka i sverige och ska ta tag i löp- och styrketräningen, som hamnat lite på efterkälken i Belgien.