"Tack"
Nu
är jag hemma från Kina och det finns så mycket att skriva om resan
och tävlingen att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja.
På 6 dagar hinner man ju inte uppleva särskilt mycket av ett så
stort land som Kina, men jag tror att vi alla har med oss många
olika tankar och intryck hem. Extraordinärt, helgalet, annorlunda
och på sina ställen, helt underbart är nog det kortaste sättet att beskriva denna utflykt.
Det nybyggda tävlingsområdet.
Tävlingen
i Gyiuang
var ju ett testevent och alla cyklister, ca 200 stycken från olika
landslag och UCI-team världen över var inbjudna av arrangören.
Målet med tävlingen är att få arrangera en världscup under 2013
och inom en snar framtid också få arrangera ett VM i Cross Country.
Det hela handlade om att arrangören ville visa för UCI
(internationella cyckelförbundet) och oss potentiella deltagare att
de kunde klara av ett så stort evenemang, att banan höll måttet,
och att säkerheten för cyklisterna fungerade. Vi som var där förstod ganska snart
att bågen spänts riktigt, riktigt hårt och att vi skulle få en
upplevelse vi sent kommer att glömma. Man har helt enkelt köpt upp en bit
mark med lite skog och kullar och där byggt en xc-bana i princip
från scratch. Dessutom har man fixat dit toaletter, byggt parkering,
team-area. I planen ingår även att bygga ett helt nytt hotell på
området, så att de aktiva kan bo vid banan.
När vi landade
i Peking fanns redan där folk för att guida oss rätt till nästa
flight. Vi skulle hämta upp vårt bagage för att åter checka in
det på inrikes flyget. Varken min eller Olofs cykel dök dock upp.
Det tog lite tid att fixa med detta, men tillslut fick vi alla papper
i ordning och kunde fara vidare till Gyiuang. Varje
team och landslag hade fått en egen engelsktalande guide som var med
och hjälpte till med språket och andra praktiska saker under
dagarna. Vår guide kallades Daisy, många i Kina får ett
västerländskt (läs amerikanskt) namn utöver sitt kinesiska. Daisy
talade ganska bra engelska, men verkade ganska ofta inte alls förstå
vad vi menade när vi frågade eller berättade om något. Hon var
dock otroligt hjälpsam och artig, nästan så att det blev lite för
mycket ibland.
Redan i bilen från flygplatsen till hotellet
kom frågan om vad vi tyckte om Kina och Gyiuang.
Givetvis sa vi att det var jättefint fast vi inte sett någonting!
Alla inbjudna var inkvarterade på stans finaste 5 stjärniga hotell,
ca 7 km från tävlingsbanan. Det var verkligen fint och flott, det
finaste jag bott på någonsin.
Mitt hotellrum som jag delade med Ann.
Dagen
efter ankomst var det träning på banan. Då trafiken i städerna i
princip saknar allt vad trafikregler heter, fick de som skulle cykla
till banan poliseskort till och från tävlingsområdet. Detta
innebar i praktiken att man fick stänga av vägen för trafik minst
4 gånger om dagen, ibland för endast ett tiotal cyklister. Om man
tänker tankarna att det i Sverige är näst intill omöjligt att
stänga av vägarna för en tävling som landsvägs SM eller ett
motionslopp som Vätternrundan, och att ingen bilist i staden
Gyiuang,
med nästan 4 miljoner människor, verkade särskilt upprörd över
att få stanna för ett gäng cyklister i färgglada kläder, blir
man ganska förundrad!
Mäktig poliseskort!
Tydligen
hade banan varit allt för lerig och i princip ”ocykelbar” vid en
första inspektion av UCI, men man hade snabbt dragit ihop folk och
grusat hela banan. Här snackar vi resurser! Medan de andra i
landslaget cyklade på banan fick Olof och jag tillsammans med Isak
och Pumpen, efter specialtillstånd från kommissarien, gå ett varv
på banan, eftersom vi fortfarande saknade våra cyklar. Banan hade
ett sugande underlag, men var fullt cykelbar. På ca 4 km bana hade man
klämt in ca 200 höjdmeters klättring, en mycket kuperad bana
alltså. Den enda plattkörningen fanns vid varvningen. Banan var
relativt lätt teknisk, några halvtrixiga partier, men inget
överjävligt. Största utmaningen var istället de många
höjdmetrarna, det sugande underlaget och att det var rätt stötigt
på vissa ställen, eftersom det inte var så många som cyklat på
banan.
Från slutet av en av de brantare klättringarna.
Ingen dålig utsikt från banan, om man bara orkade njuta av den under räjset.
På kvällen var det invigning a la mini-OS. Inmarch,
presentation landsvis och Kinesisk nationalsång. Därefter enormt
påkostad show, med både dans och sång i traditionella kinesiska
dräkter och kinesisk modern pop. Och Konfetti. Här kan man
verkligen tala om ”extra allt” och lite till. Enligt uppgift hade
arrangörerna lagt en miljon bara på invigningen. En miljon Euro
alltså..
Vid midnatt innan tävlingsdag 1,
shorttracktävlingen kom äntligen Olofs och min saknade cykel. Det
hade ju varit väldigt tråkigt om de inte dykt upp. Pumpen gjorde en
heroisk insats och packade upp och mekade ihop dem mitt i natten.
Eftersom Shorttracket gick på eftermiddagen, körde jag två varv på
XC-banan på förmiddagen, kanske inte en optimal uppladdning, benen
hade förmodligen mått bättre av lite plattkörning för att komma
igång efter tre dagar och en 24 timmars resa, men det var ju den
enda möjligheten för mig att få testa banan på cykel så det fick
bli så.
Ann.
Angelica.
Shorttrackbanan bestod av ett varv som tog 3-3.30 att
köra. En kort men seg klättring, en småknixig utförslöpa och sedan
plattkörning och varvning. Hårt. Fick själv en ganska dålig start
och tabbade mig i första kurvan, men kom igång efter hand och
plockade placeringar. Det blev hela 10 varv på banan, jag slutade på
14:e plats, Ann körde starkt och slog till med en 9:e plats, medan
Angelica var några placeringar efter mig. Något jag tyckte var
jobbigt, var att många stod och rökte längs med banan. I Kina
röker man mycket, inget undantag då man tittar på cykeltävling.
Välmatchad. Tack Abus och X-Kross! Foto: Mario Bilich.
Dagen efter var det dags för XC:t. Jag tror de flestas ben
och kroppar var trötta efter den långa resan och de intensiva
dagarna. Många hade också sovit dåligt. Själv kände jag mig
jättetrött och hade svårt att komma igång på uppvärmningen.
Första varvet på tävlingen upplevde jag också som väldigt segt,
men sen kom jag igång och kunde hålla relativt jämna varvtider och
plockade en placering här och där. Vi körde 5 varv och det kändes
som om det var ett för mycket, sista varvet fick jag slita
ordentligt och tappade en placering. Trots detta är jag nöjd med
loppet. Jag slutade 12:a och hade inte kunnat köra snabbare för
dagen. Jag tog ut alla krafter och var helt slut i mål, det var
tungt hela tiden, men jag kunde ändå bita i.
Efter
tävlingen hängde vi på tävlingsområdet och kände oss som
stjärnor. Är det något som kineserna gillar så är det att ta
fotografera och vara med på bild. Många hade väldigt fina kameror
och plåtade oavbrutet. Särskilt omtyckta blev sverigeteamets unga,
långa och ljusa killar. Tjejerna kom fnissande fram och ville vara
med på bild, vilket de givetvis fick! Några tjejer puttade till och
med bort en kinesisk kille från bilden när de skulle ta kort. Vi fick även
skriva autografer på T-shirts, kepsar och diverse block. Olofs
idolkort tog slut på ungefär 2 minuter och till och med de annars
så allvarliga och auktoritära poliserna kom och ville vara med på
bild. Ja ni förstår att det hela var helt crazy.
Uppställning! Även Poliserna ville vara med på bild med oss.
Pumpen och Olof
Mange mekar.
Supermeken Pumpen!
På
kvällen efter tävlingen var det fest. I början var det lite torrt,
men när partajet väl kom igång, så kom det igång om man säger
så. På lokalen vi blev bussade till hade de ett fantastiskt
dansgolv, med svikt i. XC-cyklister är ju vältränade och i
princip alla dansade otröttligt så att svetten lackade, med nyfikna
kineser som åskådare. Några enstaka vågade sig också upp på
dansgolvet efter ett tag. För en del fortsatte partajet på hotellet
verkade det som, för kl 2 på natten när både jag och Ann (min
rumskompis som skulle upp för att åka hem kl 5 dagen efter) somnat,
ringde det på vår telefon och någon i luren frågade om det var
efterfest hos oss. Zzzz...
Party is ON!!
Eeehh?!?!
Ehh??! Igen! Minishorts är nog det som gäller i Kina!
Eftersom
alla dagar varit fullspäckade med aktiviteter hade vi som inte
skulle åka hem tidigt på lördagen (bara jag och Olof från
Sverige, då vi ju flög till och från Göteborg) sett fram emot sovmorgon. Det låg dock en lapp på min säng när jag kom hem från
festen. 9 på morgonen skulle vi vara i receptionen för avfärd till
Huangguoshu-fallet,
ca 1 ½ timme från hotellet. Ett av Kina och världens största
vattenfall. Så blev det med den sovmorgonen, tack Isak!
Två, i detta sammanhang, små vattenfall!
Vi trodde
att det skulle bli en utflykt på kanske 2-3 timmar totalt, eftersom
vi inte visste hur långt det var dit , men det visade sig bli en
heldag, med ca 5 timmars promenad, först i en park nedanför
vattenfallet och sedan i parken för själva vattenfallet.
Vattenfallet var dock väldigt mäktigt att få se och det var fint
väder. Som tur var Daisy med på utflykten liksom en av arrangörerna
och dennes fru. I parkerna fanns många som ville sälja olika ätbara
saker. För oss som västerlänningar kändes det som lite konstiga
grejer att äta på utflykt, till exempel hela gurkor och majskolvar.
En gammal kvinna gick och sålde kokta, varma ägg. Jag fick ett ägg,
men visste inte riktigt vad jag skulle göra av det, då jag inte
vågade äta det men inte kunde säga nej. Till slut la jag det i fickan så
länge.
Vi
blev bjudna på lunch också. I Kina äter oftast alla små rätter
från gemensamma tallrikar och tar med sina egna pinnar. Kändes lite
ofräscht och ovant, men man vill ju inte tacka nej, det kan
uppfattas som oartigt om man är gäst och blir bjuden. Vi lyckades i
alla fall få fram att vi inte åt kött och fick vegetariska rätter.
Vissa grejer var riktigt goda, andra smakade lite suspekt. Till maten
drack vi te.
Mäktigt fall och fint väder! Foto: Olof Jonsson
77 meter högt och 108 m brett! Foto: Olof Jonsson
Vår guide Daisy!
På
vägen tillbaka till hotellet åkte vi genom några mindre städer
och byar. Det såg väldigt gammalmodigt ut, så som man tänker sig
att Kina ser ut på landsbygden. Många restauranger skyltade
med bilder vilka specialiteter (djur) som serverades. Det var bilder på
fiskar, kycklingar, hönor och kor bland annat. En del restauranger hade även en
skylt med en labradorliknande hund. Tanken på att de verkligen äter
hund svindlar.
Dagen efter skulle vi åka hem, men inte
förrän på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att åka ned
till Gyiuang
city. Det som var mest
förbluffande var att
vi inte såg en enda icke-asiat förutom oss själva, varken på
utflykten till vattenfallet eller på turen inne i city dagen efter.
Vi ansträngde oss verkligen för att se någon, men såg ingen.
Många stirrade istället på oss och skrattade när vi gick på stan och när
vi gick in i en affär med rea och fullt med folk, blev det tyst ett
tag och det kändes som om alla tittade på oss. Om det var för att
de tyckte vi var snygga eller för att det är så ovanligt med
västerlänningar i staden vet jag inte. I princip ingen kunde någon
engelska inne i stan, mer än ”hello”. Teckenspråk brukar man ju
kunna komma långt med annars, men det var som om de inte förstod
alls de enklaste tecknen. Kanske vi gör på olika sätt för att
symbolisera tex ”skriva” eller ”pengar”?
Det
fanns en hel del klädaffärer i stan, men det kändes som om det var
ungefär samma utbud i alla affärer. Det bästa för min del var att
alla skor och kläder passade perfekt. I Kina är jag minst en
medium, jämfört med i Sverige, där jag oftast är en XS och har
rätt ofta svårt att hitta främst skor i rätt storlek. I en av de fösta affärerna vi var inne i trodde vi sålde barnkläder och skor, men det visade att det
var de normala provstorlekarna som hängde framme. Perfekt för mig i
alla fall, svårare om man är en halv meter längre än alla andra. Hittade ett par Converse-liknande skor för 150 kr som jag
köpte, topp, precis vad jag behövde.
Kinasko!
Roligast
var det när vi hittade en diversemarknad på en bakgata som sålde
allt från kryddor och teer till gamla tvättmaskiner. Det är ju
lite sånt man vill uppleva, men det verkar som om Kinesena själva
vill visa upp det som är så västerländskt som möjligt, inte det
inhemska. Olof köpte en brutal grönsakskniv för 40 kr. Jag hade
gärna handlat mer, men hade inte riktigt plats att få med mig fler
grejer i bagaget.
Trafiken
i stan och tillbaka till hotellet gick långsamt och vi hann precis
komma tillbaka och packa innan det var dags att åka till
flygplatsen. Resan hem gick rätt smärtfritt, men jag var bra seg
och vi var nästan tacksamma över att inte cyklarna kom samtidigt
som oss den här gången heller. Skönt att slippa kånka på den och
istället få den hemkörd.