tisdag 31 juli 2018

Till bergen och tillbaka!



Tillbaka till Göteborg och 10 grader varmare. Skulle det inte vara kallare på de nordligare breddgraderna. Har haft det bra i Livigno, men inte orkat skriva så mycket. Träningen har funkar bra och jag har kört både xc och i bikeparken, sista veckan i sällskap av Mackan. Vi har haft tur med vädret, det har varit sol i princip varje dag, utom första dagen jag kom, den kväll som Mackan anlände och sista dagen, då det kom en del regn. Det bästa med resan var, förutom alla fantastiska vyer, svettiga backar, goda kaffestopp och snälla djur, att jag tog största droppet på Carosello3000-sidan och mellandroppet på Mottolino-sidan. Tidigare har jag liksom fastnat på på en nivå där kör små drop som jag känner mig säker på, men högre har känts helt omöjligt. En stor orsak är väl att jag inte känt att jag haft kontroll och att jag nästan sett framför mig hur jag går i backen. Men så händer det, plötsligt känsla av att "det där klarar jag av", "det är faktiskt inte så högt" och "jag vet ju hur man gör". En positiv känsla att ta med sig.



Hemresan från Italien, gick trögt, väldigt trögt. Först går det ju alltid lite långsamt över bergen, men det gör inte så mycket då det ju är vackert och roliga vägar, men sen var hela Autobahn ett vägarbete och en massa trafik. Det gav en ojämn och jobbigt stressad körning. Nu är vi i alla fall hemma. Inledde vårt hemkommande med ett kvällsdopp. I Livigno är det inte direkt badläge, med vattendrag innehållandes iskallt smältvatten.

I helgen vankas SM i långlopp och Finnmarksturen. Det blir tufft med dubbelrace, men temperaturen ser som tur ut att sjunka. För mig hade det varit tufft att klara av två långlopp efter varandra i 32 graders värme. Känner jag förresten nån som kan tänka sig langa till mig på SM i Motala? Åker dit själv då Mackan är på annat håll? 


måndag 16 juli 2018

Bad blogger.





Nu skäms jag lite. Skulle ha skrivit en racereport efter Mörksuggan, men kom av mig. Bad blogger helt enkelt. Direkt efter suggan drog jag ned till Göteborg och packade om för att dra vidare söderut. Närmare bestämt 160 mil söder ut. Nu är jag i Livigno, dit jag brukar försöka åka titt som tätt. Det har blivit et slags beroende. 100 första milen gick riktigt bra. Inga bilköer och bra flyt genom vägarbetena. Stannade och sov utanför Fulda i Tyskland. Dagen efter gick desto trögare. Två bilköer deluxe och sen tar ju de sista 10-15 milen extra lång tid, eftersom man då kör på Alpvägar och alltid är det nån långsam husvagn eller så man hamnar efter. Det ska inte vara enkelt att komma till Livigno och kanske är det det som till viss del är grejen för mig. Att jag får kämpa för att ta mig hit. Var i alla fall riktigt mosig och trött när jag kom fram. Det är både skönt och tröttsamt att köra bil så långt själv, men söderut är bra mycket enklare än hem sen.

Nu är jag i alla fall här och ska träna och kanske köra ett race med start i Bormio (om jag lyckas anmäla mig eftersom det är fulltecknat). Jag längtar ofta till bergen och det känns alltid rätt att vara här. Luften är tunnare på 1800 över havet och första dagarna brukar kroppen kännas kass så fort man försöker ta i, men sen blir det bättre. Det gäller att inte bli nedslagen över att det går lite trögt, men det är ganska lätt att glömma det då vyerna gör att man glömmer bort hur det känns. Det spelar liksom inte så stor roll. Själv försöker jag hitta lite bättre flyt på cykeln då jag känner att tappade det lite när jag kraschade och skrapade upp mig för några veckor sedan. Jag har liksom blivit lite spänd på cykeln efter det. Efter gårdagens träning i Bikeparken kändes det dock mycket bättre på cykeln dag. Jag tycker det är bra att försöka passa på att köra i Bikeparken när jag är här. Nog för att jag gillar att cykla uppför länge, men det är jäkligt gött att åka lift också och bara fokusera på utförskörningen. Nu har jag dessutom en fin fullfacehjälm från Lazer som var riktigt bekväm på huvudet. Det blev ganska många åk igår och det är ju faktiskt jobbigare än vad man tror att "bara" köra nedför. Har träningsvärk i vaderna och lite i överkroppen idag.

Idag var blev det en tur på stigar och vägar nära byn. Var lite seg i benen men försökte köra på lite mer än de senaste dagarna. Det var dock svårt att köra på fullt idag, då det var många vandrare och cyklister ute på lederna. Det sista man vill är ju att köra på nån och då för man ju ta det lite vackert. Man vet aldrig vad som kan dyka upp bakom nästa hörn. 



Riktigt skoj var dessutom att Transalps andra etapp gick i mål i Livigno idag efter en lång etapp på 10 mil. Det är en hel del svenskar med och jag lyckades tajma Team Bicycling (=även medlemmar i team She Rides) och deras målgång. Ingrid och Hanna är två riktiga kämpar, som ligger 5:a i damklassen, det är imponerande. Hoppas på god tur fortsättningsvis. Morgondagens etapp kan jag nog kolla en del på då den går upp till Carosello3000 först och sen ned i bikeparken på samma sida innan de drar vidare till Bormio. Själv blev jag såklart görsugen att tävla bara genom att se målportalen och höra speakerrösten. Den där tävlingsjäkeln som sitter så hårt fast i en. Transalp har riktigt tuffa etapper och jag är grymt imponerad av alla, oavsett nivå som tar sig an loppet. Hoppas det går vägen för alla svenskar i morgon och hela resan till Gardasjön.

tisdag 3 juli 2018

Ränneslättsturen!

Foto: Cykelkanalen

En kort rapport om Ränneslätt. Egentligen finns det inte så mycket att säga, samtidigt som det gör det. Jag hade inte någon av mina bästa dagar. Eller egentligen var det ok fram till sista langningen, men efter det var det som om jag tappade all min kraft och mitt fokus och med det också placeringar.
Om vi tar loppet från början. Starten gick i rasande fart. Det dammade något djävulskt, man såg knappt cyklisterna närmast framför sig. Folk körde om till höger och vänster, en del på de mest olämpliga ställen. Jag brukar oftast känna att starter som dessa är krävande rent mentalt för man får vara väldigt fokuserad och att det kanske inte är jättekul med all hets och folk som ska fram till varje pris, men jag burkar kunna hantera det. Jag brukar inte känna mig osäker och rädd. I söndags var jag dock rädd på riktigt. Första 10 kilometerna var jag rädd. Tänkte flera gånger: nu skiter jag i det här, jag stannar. När vi kom in i de fina stigpartierna, blev jag i alla fall lite gladare. Bättre flow och fart. Orken tröt dock snabbt och jag fick slita för att ta mig framåt. Efter sista langningen gick det riktigt, riktigt tungt och jag var sur för att benen var sura. Det var en mental kraftansträngning att fortsätta mot mål. På bilderna från racet kan man tydligt se på mitt kroppsspråk när jag cyklar att jag inte är glad. Tog mig dock i mål vilket jag är glad för så här i efterhand, en 7:e plats var kanske inte vad jag hade förväntat, men det ger i alla fall poäng i långloppscupen och för totalen där är alla pinnar av värde! Jag övervann mig själv i alla fall lite. Antar att det bara är att ladda om och hoppas på bättre ben, flow och fokus!

Igår vilade jag helt, men var hos sjukgymnasten för att kolla min hamstring. Har fortfarande en del smärtor men det går långsamt åt rätt håll, jag blir sakta men säkert starkare. Jag kan nu göra rehabövningar som var helt omöjliga för mig att utföra då jag började min rehab i mars, eftersom det inte fanns nån kraft i den skadade muskeln. Jag får nu även springa i för mig "normalt" joggingtempo. Det är fortfarande inte så snabbt kanske, men det känns gött att springa utan att hela tiden behöva kontrollera hastigheten. Nu ska jag gneta på med rehaben hela sommaren på egen hand så blir det ytterligare kontroll i mitten av augusti. Idag blir det nåt lätt träningspass för att se till att få extra mycket återhämtning.

Vi ska göra nåt för oss konstigt idag Mackan och jag, nämligen kolla på Sverige -Schweiz på storbildskärm på Ullevi. Trodde aldrig jag skulle vilja ta mig till ett sånt evenemang, men jag tycker faktiskt det är lite spännande med fotboll. (samtidigt som jag som uthållighetsnörd tycker vissa grejer med fotboll är töntiga.)