söndag 31 december 2017

Closing time.


Sådär, då stängs dörren strax till 2017. Ser fram emot detta då det varit ett riktigt skitår. Nu tycker jag ju egentligen det är fel att tänka sådär årsvis, ett år kan ju börja när som helst bara man bestämmer det, men det är ju så vi människor gör. Delar in i år, månader, veckor mm. Just nu vill jag stänga och börja om på nytt. Jag har inga nyårslöften, men jag har idéer.
Cykelmässigt har skitåret 2017 dock varit bra, med ett SM-silver och en hel del andra pallplatser, men jag ser det ändå som underordnat. Cykling och träning är som terapi, det får mig att stå ut med tyngre saker och hålla huvudet hyfsat klart. Men jag måste säga att det varit på gränsen, mycket nära gränsen. Lycka kommer inte automatiskt utan kräver ibland hårt jobb och stor vilja.

2018 kommer innebära några nya spännande saker, men mer om detta senare. 

Gott nytt år alla! 

fredag 22 december 2017

2 minuter längre dag...


Japp, dag har det vänt! Vi går mot ljusare tider, idag belönas vi med 2 minuter mer ljus jämfört med igår. Ser fram emot ljus, verkligen. 
Imorgon drar jag till Karlstad för lite julfirande. Tyvärr har inte julstämningen riktigt infunnit sig för min del, men det kanske blir bättre. Lite snö och längdskidåkning i Karlstad, hade varit skoj men det ser ut som det blir svårt, det är för varmt. Så får dra med nån cykel i stället, troligtvis mtb, eftersom det ändå kan vara lite snö och halt i skogarna och på vägarna, då är det enklare att cykla på. 

Ingen julcross i Belgien i år, men desto mer cykling hemma. Tävling är dock tävling och sånt tycker jag är roligt så klart. Nån som bor i Göteborg som känner för lite tävlingsträning på cross mellan julhelg och trettonhelg, hör av er, jag är på. Det är alltid lättare om man är ett gäng som kan hetsa varandra. 



fredag 15 december 2017

Musikhjälpen, fått läkartid mm.


Det krävs en nästan omänskligt stor vilja för att gå upp ur sängen just nu. Jag vill liksom bara ligga kvar, även fast jag har en massa saker att göra. Det är bra mycket jobbigare än att ge sig ut att träna. Klockan ringer vid 8 (nej, jag behöver oftast inte gå upp tidigare än så), men det känns som det är mitt i natten. Jag har liksom glömt bort att det är så här mörkt ute den här tiden varje år. Så här mörkt har det väl aldrig varit innan? Kanske är det lite mörkare just i år i alla fall..
Om några dagar är dock vintersolståndet och då kan det inte bli mörkare. Jag längtar efter ljus!

Det har hänt lite med min jakt på magnetkamera. Har fått en tid hos en ortoped på Axesshuset i mitten av januari. Får se vad denne säger. Det gick i alla fall hyfsat fort från att jag skickade egenremissen.

Just nu pågår Musikhjälpen i P3, med temat "Barn är inte till salu". Lyssnar ofta på p3 och blev igår helt tagen över berättelserna som berättas om hur barn far illa överallt i världen. Blir sålda eller tvingas att sälja sig själva för att överleva. Att som barn tvingas uppleva sådant som ingen någonsin ska behöva uppleva. Och här sitter jag och beklagar mig över mörkret liksom. Så jag tänkte att jag med ville göra något. Har inga större ekonomiska medel att göra skillnad mes, men tutar har jag gott om hemma, så jag la upp en av mina tutbilder på auktion till förmån för musikhjälpen. Utgångspriset var 100kr och nu är den uppe i 1000kr, det är ju i sig helt fantastiskt, det gör mig alldeles varm. Stort tack till alla som lagt ett bud hittills!  Det finns fortfarande tid att bjuda på tuten dock, så om ni känner att ni vill, gå in här och lägg ett bud!

måndag 11 december 2017

Maratonpodden, Lera i Helsingborg och tävlingstider.

Sorry för långsam uppdatering. Har varit i Skåne några dagar utan datorsladd och skriver ogärna blogginlägg på mobil. 
En rolig sak, är med i 101:a avsnittet av Maratonpodden, som till stor del handlar om legenden Börje Salming. Efter ca 51.30 är jag med och pratar om mtb och cyclocross. Här finner ni mer  och avsnittet. 

Foto: Andreas Arvidsson

Kände mig lite hängig förra veckan, så där lite ont i halsen som man får precis innan man blir förkyld. Tog det lite lugnare än jag tänkt i veckan och det bröt aldrig ut ordentligt som tur var. Brukar försöka ta Coldzyme och Esberitox när jag känner lite i halsen och så. Vet inte om det bara är placebo, men jag ofta tycker att det hjälper bara man börjar med det direkt. Peppar peppar var det länge sen jag var förkyld. Kommer faktiskt inte ihåg när, så det måste ha varit minst ett, ett och ett halvt år sen. 

Bestämde mig för att köra i Helsingborg. Har hört mycket gott om banan i Lund, men just nu vill jag bara köra ett race på en helg på grund av skadan. Det hela blev rätt irriterat av racet i Zeven när det var mycket lerlöpning. Så så fick det bli Helsingborg, som även ligger "på vägen hem". Dessutom är området där väldigt bra för cyclocross. Där finns många sätt att dra en bana på och ingen verkar bli sur för att gräset blir uppkört. Det enda som är svårt är att parkera. Banan i Helsingborg var riktigt bra, finns egentligen inget att klaga på, den håller näst intill internationell klass. Leran gjorde den tungkörd. Eftersom provkörningen var precis innan vår start, valde jag att "offra" ena cykeln och träna på banan med den och sen byta till den rena cykeln på tävlingen. Man hade behövt två cyklar under racet, men det fanns ingen tid att tvätta för min del, så så fick det bli. Valde att testa Ernst-däcken. Dessa visade sig vara riktigt bra på de hala gräs och skråpartierna, men riktigt trögt på de två-tre enda lättrullade ställena.

Vi var många damer till start, tror det var 11-12 st i Elitklassen och utöver det 15-16 och senior. Fick en bra start, det var lite tungtrampat som sagt, vilket gynnade mig. Var uppe i ledning ett tag, sen var det växelvis jag och Ida. Vi fick snabbt en lucka till de andra. Ida drog ifrån på de snabba partierna och fick allt större lucka. Kände mig snabb i ett varv, sen kunde jag inte hålla samma tempo. Hade svårt att komm upp i puls trots den jobbiga banan, brukar vara så när det är kallt. Banan var dock riktigt kul att köra, man fick som sagt slita för varje meter. Jag gillar sånt. 

Vi körde bara tre varv. Gick i mål som 2:a och är nöjd med det. 

Detta med tävlingstiderna i Swe-Cup är något jag vill ta upp. Vi körde tre varv som sagt och vinnartiden var ca 35,30, detta är på tok för kort tävlingstid för oss damer. Det borde ha varit ett varv till. Vinnartiden hade då blivit runt 47 minuter och då hamnar man på en bra tävlingstid. 

Jag sa det till målkommissarien, och han ryckte mer eller mindre på axlarna, och hävdade att den ska vara "runt 40" och vissa i tävlingen hade fått köra i över en timme. Detta stämmer dock inte då de förmodligen blivit varvade och avplockade.
Dessutom är "runt 40" är en gammal regel. Den har internationellt ändrats två gånger efter att den var aktuell för några år sen. Först till att gälla minst 40 minuter och nu säger den mellan 40 och 50 minuter. Dessutom kommer damerna inom kort köra 50 minuter och inom några år kanske upp mot timmen precis som herrarna. På senaste världscupstävlingen vann man på runt 51 minuter. Då känns det dumt att vi ska köra 15 minuter kortare och inte vara förberedda för den tid som ges utomlands. Om man kör kortare tävlingar på mindre tävlingar, cx-pokalen och lokala tävlingar, spelar ingen som helst roll, det gör inget alls. Men detta är vår nationella cup, då bör man köra den tid som man ska. Även tävlingen i Malmö var under 40 minter och vi borde kört ett varv till där med. 

Eftersom tävlingarna är körda är det ju inget att  göra åt just dem, men jag hoppas det blir rätt i framtiden. Detta gäller förståss även herrklasserna som ska köra minst en timme. Jag har redan för några år sedan tagit upp detta med grengruppen i CX, efter att jag vann en tävling på 33 minuter. Men det tycks inte ha hänt så mycket. Eller så är inte kommissarierna införstådda med reglerna, vilket de ju finns till för att vara. Eller så kanske vi vill ha en kortare cross här i Sverige eller att tävlingstiden ska anpassas efter åkare som kör mindre fort, men då får ju reglerna skrivas om.   

Diskussionen pågår även på internationell nivå, så jag är långt ifrån ensam i mina åsikter:


    


  


  

lördag 2 december 2017

Livets träningsvärk, Strechförbud & MR-jakt.


Japp, åkte skidor i tisdags och känner fortfarande av det. Få saker kan ge sån träningsvärk som längdskidåkning. Hade två fribiljetter till Skidome i Serneke Arena som jag och Mackan passade på att utnyttja. Om inte vintern vill komma ute får man väl paradoxalt nog gå in för att få vinter. 3,5 minus innomhus och 1,2 km långt spår. Lite lös snö, men annars riktigt kul.  Sen jag kom hem från senaste racet har jag varit zombietrött. Antar att det är ljusbrist i kombination med urladdningströtthet för när jag tränar känns det bra och jag känner mig klart mycket piggare om jag hinner få in ett pass ute i dagsljus, men det är ju inte alltid man har sån lyx.

Är ju efter senaste CX-racet sugen på att köra nästa världscup i Namur, men som det ser ut nu så blir det svårt att få till. Framför allt för att blir det dyrt att resa med två cyklar, men det är även boende och logistik som blir kostsamt. Det är synd, då det är en av mina favoritbanor, som hade passat nu när formen verkar vara på uppgående.

Även om formen känns ok, får jag vara lite försiktig. Var hos sjukgymnast (två olika) både i måndags och igår för att göra en ny bedömning av den skada jag ådrog mig för ca ett år sedan. Det slutade med att jag fick stretchförbud på ena baksida lår. Detta eftersom om det är den skada de nu misstänker, är det inte alls bra att stretcha, då det riskerar att förvärra skadan. Nu har ju jag gjort det en massa, eftersom man inte misstänkt just denna skada förrän nu. Men det är intressant att man så ofta, av personer mer eller mindre kunniga om kroppen, får rådet att man ska stretcha, oavsett problem. Jag menar inte att det är dåligt, ofta och för många är det bra, många har ju begränsad rörlighet här och där. Men det är inte lösningen på alla problem och skador man kan få av idrott och ibland inte bra alls. Man får ha mer på fötterna innan man ger råd helt enkelt. Som tur är kan jag träna på hyftsat som vanligt förutom stretchen.
Dessutom behöver jag göra en MR-röntgen eller ett ultraljud för att se om det verkligen är den skadan eller nåt helt annat. Problemet är att jag inte har nån sjukvårdsförsäkring eller några bra läkarkontakter och inte heller mängder med pengar att lägga på undersökningar i privat vård. Därför blir det att ställa in sig på att vänta, lääänge. Jag ska börja med att skriva en egenremiss till en ortoped och hoppas att få komma på undersökning, inte ens det är säkert att det godtas. Jag vet sen när jag opererade axeln, att just tiden till MR-röntgen var det som drog ut på tiden. Hade jag inte ringt och tjatat och frågat efter återbud, hade det tagit ännu längre tid. Vårdgarantin betyder inte mycket mer än ett fint ord på ett papper här, tyvärr. Det är självklart störande att det hade gått fortare om jag haft en sjukförsäkring, men samtidigt är det till viss del mot mina principer, då vi (väl?!) redan betalar för vårdapparaten via skatten. Läkare, nån? Hör av dig i så fall.

måndag 27 november 2017

10 av- och påhopp x 5 i Zeven!

Foto: Christopher Jobb

En snabbvisit till Zeven och tillbaka, inklusive lerinpackning och förstklassig teknikträning. Det blev en 38:e plats, vilket får ses som klart godkänt efter omständigheterna. Bättre än i Danmark förra helgen, samtidigt som det var fler på startlinjen denna helg.  Dessutom en positiv trend i loppet. Ett varv till och placeringen hade blivit ytterligare lite bättre. Framförallt var det roligt att köra. Enormt slitigt, trodde jag skulle avlida tidvis, men roligt. Man blir sporrad när man plockar placeringar ända till slutet.

Själv var jag länge inställd på att tävlingen skulle vara på söndagen. Världscuper brukar vara på söndagar. Det visade sig till min förskräckelse att den var på lördagen, så det blev lite fel i min planering, då jag var inbokad på jobb på torsdagskvällen, när jag hade behövt åka då. Så det blev att åka ned tidigt på fredagen istället. Zeven ligger 6-7 mil utanför Hamburg, så det är inte jättelångt, men trafiken kan vara massiv om man har otur. Nu var det ju tur att jag kört i Zeven innan förra året, så jag bestämde mig för att enbart köra banan på tävlingsdagens morgon. På så sätt slapp jag också lite arbete med cykeln på fredagskvällen. När man gör en sån resa själv är varje uns av energi och tid man kan spara guld värt. Hade tur och fick hjälp av Björn Eriksson att hämta nummerlappen och gå på Team Managers möte. Därmed var ytterligare energi sparad.

Banan i Zeven var väldigt snabb och torr förra året. I år var det totalt annorlunda. Det var sjöblött och bitivs tungkört. Körde två varv på morgonen innan juniorernas race. Lera större delen av banan. Försökte rengöra cykeln så bra det gick. Den blev smutsig igen så fort jag hoppade upp och skulle cykla, eftersom jag själv var genomlerig. Jag borde gått med cykeln, men vi fick parkera 2 km från banan så det var inget alternativ. På världscupstävlingar tar de för givet att åkarna har husbil med toa, mekaniker och egna tvättmöjligheter med vatten, så det är inte så lätt när man inte har sånt. Timmarna innan start gick åt till att hålla sig varm och fixa cyklarna. Hade bra nytta av min Dryrobe där i bilen, ett oerhört praktiskt plagg när det är 2 grader varmt ute och man ska eller har tävlat.

På racet gjorde Olof Abrahamsson från Art V en heroisk insats och stod i Materiaalpost. Stort tack för det!
Fick en hyfsad start, och lyckades undvika den nästan obligatoriska startkrachen i första kurvan. Blev lite uppehållen, men klarade mig helskinnad. Mycket löpning på första varvet, upplevde att det var slitigt men gick långsamt. Efterhand kändes det dock bättre och jag plockade placeringar på varje varv. Kändes som det var mer löpning än cykling på varvet, men antagligen var det inte det. Ska försöka räkna ut hur stor andel som var löpning och cykling per varv. Räknade ut att det var 9-10 av och påhopp per varv och 5 varv, så totalt ungefär 50 gånger fick jag öva på det under strax under en timme. Fick ytterligare bevis på att jag springer snabbare när jag INTE slänger upp cykeln på axeln, sprang bokstavligt om folk genom att istället ha den bredvid mig. Man får tycka vad man vill om den tekniken, jag vet att jag är snabbare och får mindre ont i ryggen på det sättet. Jag väljer det snabbaste alternativet före det snyggaste. I princip tjänar jag bara på att ha cykeln på axeln i de branta slänterna, då det ger bättre balans.

Det blev ovanligt lång tävlingstid, de vann på 51 minuter, ca 10 minuter längre än veckan innan. För mig kändes det som att jag hade haft fördel av att det var ett varv till. Jag plockade mycket på slutet och hade troligen kommit ikapp ytterligare 2-3 till om det varit lite längre. Själv är jag för att vi ska köra lika länge som herrarna, det funkar ju uppenbarligen bra på XCO så varför inte?
Tycker att det var en mycket bättre känsla i kroppen jämfört med veckan innan. Jag upplever att just cyclocross funkar jag bäst om jag tävlar rätt mycket och ofta, nu har jag inte gjort det denna säsong och då tar det några race innan man får fart på kroppen. Sen passar lite jobbigare, tungkörda förhållanden mig bättre än om det bara är platt och lättkört. En rolig jämförelse: förra året var mitt snabbaste varv i Zeven 7.46, i år var det snabbaste varvet 11.25. Några mindre ändringar på varvet men detta var både lättare och svårare så de tar ut varandra. 3 och en halv minut bara beroende på att underlaget var lerigt. Lite intressant är det.

Tyvärr fastnade jag inte så mycket på bild verkar det som. Hoppas på lite fler episka bilder.

Efter racet blev det hemåkning direkt, så jag kom hem vid midnatt. Dagen efter ägnades åt cykel och klädvård plus ett besök på Voidcrossen. Markus körde och jag åt bullar. Var själv för trött efter tävlingen och bilåkningen för att köra och dessutom behövde cyklarna extra kärlek. Den sandiga och gräsiga leran från Zeven sliter verkligen på materialet.

Idag har jag roat mig med sjukgymnastbesök på morgonen för att försöka få en ny bedömning med min besvärande höft/säte. Det var bra att gå nu efter en så hård tävling när området var extra retat. Ska skriva en egenremiss för att försöka få en MR röntgen, vilket kommer ta (ljusår att få göra) och vi ska samtidigt jobba med rehab. Skam den som ger sig!



måndag 20 november 2017

Danmark tur och retur inklusive dopingtest.



Så här såg banan ut -innan den blev uppkörd.

Så har jag kollat in 2019 års VM-bana in Bogense. Det var dejligt så klart, men kallt.
Anlände till ett litet bed and breakfast mitt ute på landsbygden på fredag kväll, som visade sig redan vara invaderat av cyclocross-svenskar. Gött!
Alltid spännande att se nya banor och speciellt när det vankas ett kommande VM. Riktigt kul att se så många svenskar på plats med. Det är viktigt att ta chansen och ta reda på vad som komma skall om man tänkt sig köra det framtida VM:et. Danmark har alltid gjort fina mtb och cyclocrossbanor. Banan i Bogense var helt ok och bitvis väldigt teknisk med de branta slänterna upp och ned som jag knappt tog mig upp för. Men jag blev ändå lite besviken på banan, hade hoppats på lite mer upp och ned och variation, men det är väl främst för att det passar mig och mina egenskaper som cyklist bättre.
Förutom slänterna som nästan ingen cyklade vare sig upp eller ned, (eller jo såg att Van der Poel cyklade upp på ett ställe det det inte gick att cykla upp, men han räknas inte...) var den helt platt. Jag är inte känd som en plattkörare av rang direkt. Man ska dock inte klaga på banan, den är vad den är.

Tycker att racet gick ok men lyckades inte imponera på mig själv. Jag tog mig i mål, blev inte varvad, kom inte sist, men placeringen var inget att hurra för alls. Tekniskt sett kände jag att det var bra förutom några misstag, men kliven i slänterna tog ut sin rätt och jag var rätt stum. På grund av rygg/höftskadan har jag inte kunnat träna så mycket slänt, då tar det ut sin rätt. Det största missödet var väl att jag tog av mig benvärmarna. Hade tänkt ha dem på, för jag är frusen om benen, men så tänkte jag att det var bättre utan. Jag frös om benen. Inte bra. Nästa gång gör jag som jag har tänkt från början och slipper förhoppningsvis tänka på att jag fryser.

Jag hade dock kul. Det kändes kul att tävla och bli stum igen även om resultatet inte var nån höjdare. Det var många som hejade, svenskar och danskar stort tack för det. Det värmde verkligen.

Vid målgång blev jag förvånande nog kallad till dopinkontroll. Så blev det med den nedvarvningen, cykeltvätten och titten på herrarnas race. När jag var klar var det ett varv kvar av herrarnas race, så jag valde att dra på mig kläder och åka hem istället för att titta. Jag tycker givetvis att man bör och att det är bra att det testas mer än de allra bästa. Men just där och då, blir det ett stort jobbigt hinder man fryser och är smutsig. Då och få får man ta det för en ren sport. En positiv grej är att dopingkontrollanter brukar vara väldigt sociala och trevliga.

Hemresan gick bra, förutom att det blåste som fasen på stora beltbron. Hemma strax efter 21-tiden. Duschade då efter racet (det är så härligt att låta svett och lera torka in!!) Middag strax efter 22. Cykeltvätt får ske idag. Det är en utmaning att klara av en världscup själv, man får göra så gott man kan helt enkelt.
Som tur var hade jag hjälp i depån och starten av fam. Johanson. Stort tack för det Pajjen och Ulrika, vilken räddning!

Nu ska jag återhämta mig till nästa race på lördag.

tisdag 14 november 2017

Från värmländsk frost till dansk lera, om jag får be.


Ursäkta mitt långsambloggande, men har inte varit inspirerad till att skriva. Har i vanlig ordning tränat på och jobbat. Inga nya rekord slagna, jo förresten ett i marklyft på 72,5kg. Kanske inte så mycket att skryta om, men Mackan, som kör på samma vikter skulle behöva köra ungefär 95kg för att få samma styrka i förhållande till vikt. Målet är just nu att orka 80 kg. Benmässigt är det inga problem, men mitt grepp behöver tränas upp, så jag orkar hålla vikten, sen vill jag ha så bra teknik som möjligt. Har kört bänkpress med, mest för skojs skull och kan meddela att min överkropp är knappt hälften så stark som underkroppen. Häpp!

Nu har jag varit i Karlstad i några dagar, eftersom syrran åkt till Kanarieöarna och möttes där av i alla fall en fin frostig dag. Det gör så mycket att få lite sol på sig i november.  Jag kan leva med några minus och hårtdpackad stig och väg att cykla på. Dock så var det rätt halt i går. Is är något jag ogillar att cykla på. I morse vaknade Karlstad till ett tunt snötäcke. Det var fint, men sen blev det snöblandat och inte fullt så kul. 

I helgen ska jag räjsa cyclocross i Danska Bogense. Det ska bli riktigt skoj och spännande och se vad de har hittat på i banväg. Hoppas på nåt i Kronborgstil och lite lera på det. I år är det världscup för att 2019 arrangera VM på samma bana. Det är dock inte första gången Danskarna är värd för ett VM i cyclocross, 1998 var senaste gången och om inte jag minns fel har det haft det ännu längre tillbaka med. 

torsdag 2 november 2017

Nära ögat!



Ibland är man riktigt tacksam för svensk sjukvård. Ni som läst bloggen vet ju om det där med ögoninflammationen. Den blev bättre på några dagar och ögat var inte rött länge, men kändes som om något skavde. Det värsta var dock att jag börjat se suddigt på ögat efter inflammationen. Det blev ingen förbättring vare sig med eller utan linser. Körde ju crossen i Malmö, vilket fungerade ok även om jag inte såg optimalt. Tänkte att det skulle gå över. Det blev dock inte bättre, så jag ringde till vårdcentralen i tisdag för att fråga om råd och det tyckte att jag skulle be en optiker titta på det innan jag sökte sjukvård, sagt och gjort ringde till Synsam och fick tid på onsdagen. Vid synkollen visade det sig att det inte gick att få nån skärpa i ögat, vilken styrka som än provades. Det var väldigt stor skillnad på höger och vänster öga. Jag såg knappt de stora bokstäverna med högerögat. Vänster låg på -1,25. Optikern skickade en snabbremiss till Ögonakuten i Mölndal och jag fick komma redan idag kl 8.00

Själv blev jag ju väldigt orolig eftersom jag (så klart) googlat ögoninfektioner och läst att vissa typer, med de symtom jag hade, kunde ge nedsatt syn för alltid. Väl på Ögonakuten fick jag vänta lite innan jag blev undersökt av läkare. Det visade sig att jag har/hade haft hornhinneinflammation och att den suddiga synen berodde på det. I allvarliga fall av hornhinneinflammation kan det bildas ärr på hornhinnan och synen kan bli nedsatt för alltid. Nu verkade det inte vara allvarligt och synen kommer troligtvis bli bra igen. Fick tre olika sorters antibiotika i form av ögondroppar och salva, som ska tas i två veckor. Dessutom får jag inte ha nån lins i ögat på 6 veckor.  Svensk sjukvård när den fungerar är den i världsklass. Jag betalade 75kr (!!) totalt eftersom jag har frikort. Det hela tog ca 2 timmar.  Vi slapp dessutom parkeringsböter, trots att Mackan glömde betala. Lucky day!

Det hela firades med en finfika på Fratelli Gridelli.

Jag är så oerhört lättad och full av förhoppning om att synen ska bli 100% igen. Synen är ett viktigt sinne för alla så klart. För min del tänker jag främst på mitt jobb med webb och grafik, där jag måste se bra, mitt målande, där jag måste se detaljer och min cykling där synen kan vara avgörande för bedömning av avstånd, tekniska svårigheter etc.

Så ta hand om era ögon. Själv funderar jag på att investera i ett par coola glasögon, så man ser lite smart ut.



måndag 30 oktober 2017

Stormig Malmöcross och fasta.

Foto: Hans Persson

Så var Malmöcrossen avklarad. CK Barriär bjöd på en riktig crossfest. Kanonbana, där ungefär hälften var på teknisk  gräs skrå och hälften mer snabbkört i parkliknande miljö. Lerigt och blåsigt var det med, stormbyar då och då. Frös under testvarvet och bestämde mig för att köra långärmat och långbent. Så här efterhand kanske lite för mycket kläder, men jag hatar att frysa, så just då var det ett bra beslut.  Testkörde banan med Ernst-däck, vilket var som sugproppar på skråpartierna, men förövrigt inte så lättrullat. Bestämde mig för Rhino, eftersom jag antog att underlaget skulle blåsa sig torrare, vilket fungerade perfekt. Hade varit kul med nån riktigt grisig bana, så Ernst:arna kom till användning.

Fick en hyfsat bra start och jagade och blev jagad av Ida. I en av första svängarna på skrå höll jag på att blåsa av banan och fick försöka lyfta tillbaka cykeln in på banan. Det hände nog oss alla några gånger att vi höll på att blåsa omkull eller trasslade in oss i plastbanden. Ida var stark och drog i från efter första varvet och jag fokuserade på att mala på. Tekniskt set gick det bra, förutom att det blåste mest på dessa partier och man ibland hade svårt att ta sig framåt. På de mer lättåkta partierna behöver jag dock få mer fart. Man tänker ju lätt att det bara man själv som får den där byvinden precis uppe på krönet eller på det annars snabbkörda plattpartiet, men så är det ju inte. Ligger man en och en får alla samma vind, men kanske inte samtidigt. Är i alla fall nöjd med att jag hoppade diket varje varv. Rullade så in som 2:a efter 5 varv. Egentligen skulle vi kört ett varv till, då åktiden för vinnaren ska vara minst 40 minuter. Men vi var nog glada för det i blåsten. Tycker ändå det var en bättre känsla än första tävlingen i Danmark, inte lika segt. Lite fler race i benen så ska det nog bli bättre fart på kroppstackarn.

Åkte tillbaka till Vallby efter racet för att plocka ihop lite i huset innan hemåkning idag. Musen som bosatt sig i huset och som tycks överlista alla slags musfällor hittades för övrigt död i badrummet i går morse. Dödsorsaken är okänd, kanske var det för många nära dödentillfällen när han snodde osten från musfällorna. Ett mushjärta tål ju inte vad som helst.

Jag har precis ätit "sista måltiden" och ska nu fasta i ca 1 dygn. Eller jag får i alla fall dricka klar dryck. Anledningen är en undersökning av magen och tarmarna, så då måste jag vara tom. Utan att gå in på detaljer, det är ingen undersökning jag ser fram emot. Har haft en del ångest för den och förberedelserna i några dagar. Men det är ju bra att man får göra det. Åker hem vid lunch och ska då fortsätta med förberedelserna hemma.

torsdag 26 oktober 2017

I Skåne med ögoninflammation

Är i Skåne och tittar till huset lite och jobbar med lite grejer. Eftersom jag är rätt barnslig av mig och gärna tilldelar saker och döda ting känslor, tänker jag att huset i Vallby gillar om någon bor i det, så samma sätt som att cykeln blir glad av att bli tvättad, bilen uppskattar att bli parkerad så att den kan "prata" med en annan bil och så vidare. Skämt å sido, det passade bra att var här nu, när jag har grejer att jobba med och ska tävla i Malmö på söndag. 
Förresten verkar det redan bo någon i Vallbyhuset. Vi hade ställt ut några musfällor sist vi var där och när jag kom såg jag att någon hade nappat åt sig osten i den ena musfällan och lyckats undvika att bli avrättad. Själva musfällan hade gått sönder. Smart mus. Jag hör någon springa i taket mellan vinden och nedervåningen. Det måste vara den eller kanske dom till och med.
Kom sent i går och gick och la mig med linserna i. Vaknade upp med världens ögoninflammation i ena ögat. Har aldrig hänt förut, även om jag lätt blir irriterad i ögonen. Brukar inte sova med linserna i, även om denna variant är gjort för att det ska fungera. Har nog aldrig haft så ont i ögat förut, ungefär som en kniv plus att det rinner hela tiden. Det är som om hela ansiktet försöker göra sig av med infektionen, för även näsan rinner, och jag är inte förkyld. Åkte till två apotek, men givetvis hade den enda receptfria ögonmedicinen dragits in av tillverkaren. Det var lite svårt att cykla eftersom det gjorde så ont i ögat och jag såg så dåligt. Jag kan inte tävla i det skick som ögat är nu, så hoppas det blir bättre till på söndag.  Får se hur det är imorgon, blir det inte bättre får jag nog uppsöka läkare för bedömning.

                                                    Ni ser, de hade cx-banor redan för länge sen, och band eller kravallstaket behövdes inte! 



Det blev förutom det en fin tur idag. Först 70-20 intervaller och sen på vägen hem tänkte jag kolla ett område med skog som jag bara varit i utkanten av tidigare, Strentemölla Naturreservat ett område med anor från 1300-talet. Det visade sig vara fantastiskt fint, med branta sluttningar vattenfall, bokskog och öppna, kulliga fält. Jag såg till och med fisk som hoppade upp för vattenfallet! Dessutom stötte jag på ett gäng utegrisar och höns med, så där var mitt träningspass fullbordat. Det blev en mycket längre tur än planerat, med motvind större delen tillbaka och jag var rätt trött i benen när jag var framme.  Men det var det värt. Det får bli fler avstickare, det är helt klart kul!


måndag 23 oktober 2017

Uppnått träningsmål, träning, jobb.


En vecka och helg med jobb och träning är avklarad. Det är ganska gött när man får ihop det på ett bra sätt. Kvällsträning i torsdags i sanden, det börjar bli väl skumt att träna på kvällarna så nästa steg är väl pannlampscross. Det är väl det jag tycker är jobbigast på höst och vinter, att det blir så mörkt. Men antar att man får härda ut.

Idag är jag lite nöjd, då jag klarat ett av mina träningsmål jag haft länge -10 pull-ups i gymet! Inte för att jag måste orka det för att cykla, men jag ville bara klara av det, för att det går. Det har tagit rätt lång tid från då jag bestämde mig och klarade 1 1/2 pull up, men vägen till målet har varit krokig och blivit avbruten målet på grund av mycket tävlingar, resor och annat. Senaste veckorna har jag dock gått in lite mer för styrketräningen, ja inte så mycket, men i alla fall 2-3 gånger i veckan. Ökad frekvens och kontinuitet tillsammans med den tidigare uppbyggda styrkan/tekniken gjorde att jag grejade det. Redan i onsdags klarade jag 9 st. Jag var lite irriterad på en grej innan jag körde i gymmet och kanske var det bra, jag fick ut frustrationen genom att maxa. Men ni vet hur det är när man är tävlingsmänniska och nästan klarar något. 9 är ju bra, men det är inte 10. Man kan vara nöjd och frustrerad på en gång. Ungefär som att vara nära att vinna en tävling. Så på gårdagens gympass tänkte jag åter på det som gjort mig irriterad, för att få fram samma känsla. Lyckades trycka till med en till. Inte perfekt och snyggt på slutet, men 10 var det! Det är också positivt att man kan använda något negativt för att göra något positivt. Nu vet jag inte vad nästa mål blir, pull-up med viktbälte eller 80kg i marklyft kanske? Det som är kul i gymet är att man så definitivt ser framstegen. 



I helgen körde vi crossträning i regnet. Det är alltid gott när man väl kommer ut och kör, även om man drar sig för det innan. Vi sladdade lite svängar och övade starter bland annat. Värst var nog inte att det var halt utan förrädiska ekollon. 

Mackan visar tekniken för att bära cykeln. Eller hur var det nu? 


Idag blir det en omgång däcklimning. Gamla tuberna är redan avrivna tack vara torkskåpsmetoden. (man lägger in hjulen i torksåpet i en timme eller två, då mjuknar limmet och tuberna är 100gr lättare att dra av. )



tisdag 17 oktober 2017

Tillbaka i Göteborg och introcross.



Tillbaka i från Österlen till Göteborg och fint höstväder även här. I alla fall just nu. Man får passa på att njuta så länge löven sitter kvar. En storm så är de borta och allt är grått.
 
Söndagen ägnades åt introcross, denna gång stod Hisingens CK värd för träningen och på ett i crossammanhang nytt område, Färjenäs, precis vid bron. Det visade sig vara ett ställe med mycket potential, både träning och tävling. HCK tog introcrossen till en ny nivå, med tält och musik bland annat. Dessutom fika på fina anrika Färjenäs Café efteråt. Träningen lockade närmare 50 pers i olika åldrar, varav några som aldrig testat på cyclocross innan. Det blev en bitvis väldigt lerig och tungtrampad träningsbana, på grund av blött i marken och mycket gräspartier, men ändå tycktes de som var nya gilla det här med cross. Riktigt kul det! Själv körde jag stenhårt i 3 varv och blev sen trött och stum, men det var bara att bita i. Ska man få upp farten får man köra i överfart och då passar ju introcrossen optimalt för ändamålet. Dessutom bra teknikträning och lercyklingsträning. 


tisdag 10 oktober 2017

CX Premiär i Danmark och Äppelskörd.


I lördags bar det av till Vallby tillsammans med pappa, som i sin tur åkt från Karlstad med färdtjänst. Söndagen tillbringade jag i Danmark och  körde det numera klassiska loppet Kronborg cyclocross. I år hade de flyttat tillbaka tävlingen till parken bakom slottet och det var ju ett lyft. Banan var riktigt bra, och teknisk och den blev blev ännu mer utmanande på grund av regn dagen innan. Man hade lagt till några branta uppförs- och utförspartier + några skråsvängar på banan jämfört med tidigare år, vilket var riktigt skoj. Vi behöver mer svängar på grässkrå på banorna i Sverige helt klart!

Jag måste säga att det gick över förväntan på racet Slutade 4:a. Jag flög väl inte fram på cykeln direkt och kände mig något ringrostig efter några veckor lugn träning och bara två pass på crossen. Efter alla långlopp under hösten känner jag mig som en dieselmotor. Förutom första varvet hade jag nästan exakt samma tid på varven, och till och med lite snabbare på det sista. Det var slitigt och "panglöst" i benen. Annars tycker jag att det gick bra tekniskt.

Det bästa var dock att jag inte kände något av min skada i rygg/ säte under loppet. Det var på SM i november förra året jag drog på mig denna skada, troligtvis i en vurpa på en isfläck där. Sen dess har jag rehabtränat och fått bra hjälp av Matti på Idrottsrehab och det har blivit bättre, men jag känner fortfarande av den varje dag. Det är fortfarande oklart vad det är som orsakar smärtan, men man misstänker antingen en diskbuktning, eller nåt problem med SI-leden. Själv börjar jag mer och mer misstänka att det är nån inflammation i slemsäck eller annan struktur vid sittbenet. Smärtan försvinner nämligen nästan helt om jag äter voltaren, men inte om jag äter tex paracetamol. Jag borde nog göra nån magnetröntgen eller liknande, men vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig utan att behöva vänta ett halvår och inte heller behöva betala fullpris för röntgen.  


Hur som helst, är i Vallby nu och gårdagen ägnades åt fuktplockning, främst äpplen. Största äpplet var på 400gram, kanske jag hittar något större idag. Jag tvivlar på det.


Det växer så det knakar i Vallby (inte minst ogräset) och om man bodde här, skulle man kunna odla mycket av de grönsaker man behöver själv. Ibland fantiserar jag om att göra det, för att se hur billigt man skulle kunna leva. Lite som danska boderomantikserien"Absolut bonde" på TV. Gå omkring i stråhatt och stövlar hela dagarna. Fast jag undrar om man hade stått ut? Jag gillar ju stan och framförallt Göteborg. 



måndag 2 oktober 2017

Piggare!


9 dagars lågintensiv träning och allmänt slappande gjorde susen. Några fina höstdagar som bonus innan skitvädret rullade in. Jag har piggnat till. Måste säga att det är väldigt stor skillnad mot veckan efter Epic Israel och nu,  det märks både när jag cyklar och kör styrketräning. Från fyra pullups till det dubbla idag till exempel. Helt annan känsla i kroppen. Man ska inte underskatta vila och att göra ingenting!

Helgen har varit hektiskt med jobb på Scandinavium och musicalen Cats. Det var lite rörigt i lördags i samband med den berömda demonstrationen som aldrig blev av. Fullt av polis, hästar och insatsstyrka och personalingången inom avspärrat område. Demonstrationen slutade innan den ens han börja. Och tur var väl det kanske. Heder till dem som på ett fredligt sätt uttryckte sin åsikt och det var rätt många vad jag förstår. Rötäggen är dock de som alltid sticker ut tyvärr.

Hoppas på lite Crossträning imorgon om den inte regnar bort. Det blir mörkt tidigt nu, men jag försöker vänja mig. Kanske pannlampan kan komma till användning?  

   


måndag 25 september 2017

Cykel och båt


Jag grämer mig lite att jag missade Västgötaloppet, när ser bilder på leriga cyklister! En sådan lerfest hade man ju viljat vara med på, om inte annat så är ju lera bra för huden! Hoppas på lika mycket lera nästa gång och att jag då är fit for fight! 
Istället för racehelg blev det båtcyklingshelg. Igår tog jag tillsammans med Markus och Angelica och Fredrik cykeln ned till Saltholmen och rullade där på båten till Styrsö. En kort cykeltur och fika där innan vi åkte hem igen. Det var trevligt. Det fungerar riktigt bra att ta med cykeln på båtarna och kostar inte heller något extra och det är ett bra sätt att utforska öarna på hoj. Det slår mig hur sällan man är på upptäcktsresa omkring där man bor. Ni vet när man är nyinflyttad och i princip allt omkring en är vitt. Man har ingen aning om hur det ser ut eller vad som finns omkring en, men sen fyller man det vita med hus, grönområden och vägar och allt annat i den takt man utforskar det. När jag tänker efter finns det flera ställen i Göteborgsområdet som fortfarande är "vita fläckar", trots att jag bott här i 20 år.  





Har väl inte tränat riktigt på hela veckan, men ändå rört mig, utan någon större intensitet. Känner mig fortfarande trött, men inte längre som en zombie i alla fall. Jag har varit grymt trött hela veckan som jag skrev innan. Sovit/vilat 10 timmar på natten och vissa dagar även en tupplur på eftermiddagen. Ändå har jag varit dödstrött. Dessutom konstant hungrig men samtidigt lite illamående. Jag tycker att det är synd att jag inte kunde vara hungrig under själva etapploppet istället, det hade behövts energi då. Det är svårt att köra etapplopp om man inte kan äta ordentligt, det är nog en av mina svagaste sidor. "Det är väl bara att äta ändå" säger en del. Men det är det inte. Jag skulle vilja se dem som säger så "äta ändå" när de har kväljingar håller på att kräkas. Måste helt klart reda ut varför det blir så.
Ska se hur koppen svarar på lite mer högintensiv träning denna vecka och lite gymträning, som jag försakat för mycket de senaste veckorna. Eftersom vädret är fint idag vill jag dock vara ute. Man får passa på så här års.


lördag 23 september 2017

WO i helgen.


Planen var att köra Västgötaloppet i helgen, men är istället hemma. Har känt mig vansinnigt trött i både kroppen och huvudet sen jag kom hem från Israel, tröttare än normalt efter resa och tävling. Yr och lite illamående liksom. Jag vet av erfarenhet att långlopp sliter ganska mycket på mig, mycketmer än både XC och CX och under sensommar och höst har jag kört mycket fler långlopp än tidigare år och dessutom presterat mycket bättre på i princip alla lopp jämfört med tidigare säsonger. Det är därför inte så konstigt att jag är trött. 

Så jag bestämde mig i går för att lämna walkover i helgen. Det är tråkigt, eftersom en del av mig så gärna vill räjsa och jag säkert hade kunnat skrämma igång kroppen ännu en gång. Men samtidigt vill jag inte slita ner kroppen ännu mer och få ännu längre återhämtning efteråt. Jag hade chans på en topp 5 placering i totalen på Långloppscupen och lite prispengar, vilket ju alltid är trevligt, men mängden prispengar är inte heller riktigt värt risken, känner jag.

Har cyklat väldigt lugnt hela veckan i skogen och det har känts rätt ok så länge pulsen inte är hög. Fina stigar i skogen gör mycket för själen. Har också hunnit med att plocka svamp, det finns en hel del både Kantarell och Tratttkantarell just nu. Jag har ett hemligt svampställe som jag funderar på att åka till senare om jag orkar. Enda nackdelen är att när jag är mycket i skogen får jag i princip alltid fästingar. Jag fattar inte hur jag kan få fästingar så ofta?! Är det bara jag som får det. Både när jag går och cyklar. Oftast är det såna där mikrosmå. De är läbbiga.


måndag 18 september 2017

Epic Israel avklarad!


Sådär ja, tillbaka i till kylan igen! Just denna förmiddag kändes det kallt när jag gick ut en sväng. 11 grader jämfört med Det Heliga Landets 35 är kontrast. Det var en något omständlig hemresa igår, som i sig är värd ett eget inlägg, men lite kort, det tog tre timmar att checka in i Tel Aviv, eftersom man var tvungna att röntga precis ALLT innehåll i cykelväskorna (som alltså fick packas upp efter omsorgsfullt nedpackande dagen innan). Sen, när vi väl kom till Landvetter igen var vi försenade och sen fick vi vänta 45 min med att gå av planet och 45 min på att få bagaget. Väl hemma åt jag och somnade på soffan vid halv elva. Kravlade till sängen och sov fram till strax innan tio idag. Det var välbehövligt, då jag nästan inte sovit någonting på nätterna under tävlingen. Då blir man rätt sliten.

Varken Nellie och jag har hunnit uppdatera mer än på Instagram under dessa dagar. Man tror alltid att det ska finnas en massa tid, men det finns ju inte. Vi bodde ju inte på tävlingsområdet (eftersom vi då fått bo i tält och det ville vi inte), utan ca 15 min därifrån, så vi fick skjuts fram och tillbaka 2 gånger per dag för tävling och middag/briefing på kvällen. Tiden emellan var det vila och fix med prylar som gällde för oss.

Kort och gott kan man säga att Epic Israel var fantastiskt! Välorganiserat, trevlig organisation, säkert, fantastiska banor på etapperna och VÄLDIGT varmt. Vi hade runt 35grader i skuggan! Om även Israelerna tycker att det är varmt då är det varmt. Vi nordbor var något chockade.

Första etappen på 80km är den som vi är mest nöjda med. Det började med att jag tappade flaskan i en utförslöpa och var tvungen att stanna och hämta den. Tappade lite på det men inte så mycket egentligen. Det är viktigare att ha vätska än att köra 1 min snabbare i början och tappa 10 sen för att man inte drack ordentligt. I första längre backen var vi i kapp och förbi det team som då låg 2:a. Fina sigletrail uppför. Vi matade på, men gick inte för mycket på rött. Utför var det ganska löst och efter ett tag kom vi ned i en ravin med mycket sten (lite likt Gran Canarias offroad). Där hade jag viljat ha en heldämpad hoj, då det blev väl stötigt. Men vi tog oss igenom och matade på in i mål, med god marginal till 3:e team.

Etapp 2 var den längsta på 10 mil. Platt i början och slutet, men en jättestigning på mitten. Eftersom både Nellie och jag gillar uppför, såg vi fram mot det. Jag sov inte så mycket under natten och mådde rätt illa när vi gick upp 04.15 (!!) Fick i mig några skedar kall gröt, en banan och en macka på hotellet. Det växte i munnen. När jag hoppade upp på cykeln för att rulla lite, kändes det dock bättre, det brukar göra det för mig när jag mår illa. Vi hade bestämt oss för att hålla igen lite i början av den långa backen. Tyvärr hamnade vi rätt långt bak i startfållan i innan start (eftersom vi trodde vi skulle få stå längre fram efter 2:a platsen), så det blev lite ryckigt och jakt på positioner i början. Dessutom dammade det så man knappt kunde se vart man cyklade. Lite läskigt. När stigningen började, kändes det dock superbra och vi drog snabbt ifrån de två damteamen som kört i samma grupp som kört med oss i början. Vi tänkte hela tiden på att hålla igen. Efter ett tag blev stigningen brantare, vi fick jobba hårdare, det blev också varmare och fuktigare. Ganska plötsligt började jag att må superilla. Försöker dricka, men det blir sämre. Fick stanna och precis allt jag har druckit under loppet kom upp. Vi lyckades ta oss långsamt upp till första feedzonen och stannade för att kyla ned mig och dricka vatten. Mådde verkligen skit och övervägde alternativen fortsätta eller avbryta. Envis som jag är valde jag det första alternativet. Tog oss långsamt, långsamt framåt. Var mest sur på att jag inte kunde köra så fort som jag ville. Det tog ändå fram till slutet av backen innan vi blev ikappkörda av två damteam. Lättnaden var stor när det började gå utför igen. Sista 2,5 milen var platta men nere i dalen var det ännu varmare, så det tog styggt på både Nellie och mig. Nellie fick göra ett stort dragjobb här och jag är grymt tacksam för det. Vinglade i mål som 4:e team och fick uppsöka sjukvårdstält för nedkylning. Helt tom i kroppen på vätska och energi. Vi blev ändå grymt glada när vi fick reda på att vi trots det här ändå låg kvar på en 2:a plats och inte hade tappat alls så mycket som vi trodde först. Fick vila vid vårt boende när Nellie åkte till tävlingsområdet igen, tror att det var det som räddade mig inför etapp no 3.

Inför sista etappen, på "bara" 65 km hade vi bestämt oss för att inte riskera nåt, utan starta och fokusera på att komma runt. Vi hade långt ned till 4:e lag, så pallplats var rimligt att sikta på. Det var till vår stora lycka lite svalare också. Vi öppnade lugnt och med lägre puls. Det visade sig att jag var piggare än vi trott efter dagen innan, även om jag inte hade jättemycket energi i kroppen. Jag hade fått i mig lite mat, men bara en bråkdel som man behöver på sådana här etapper. Min tanke att en lägre puls gör att man använder mer fett som bränsle och därför kan spara lite på kolhydraterna verkade fungera. Sista etappen var enligt mig den finaste. Några av de finaste stigar jag kört på någonsin. Jag tycker att vi körde riktigt bra utför, det var inte där vi tappade på de andra. Vi rullade i mål som 4:a även denna etapp, men bara någon minut efter 3:e team, vilket gav en 3:e plats i totalen.

Efter omständigheterna är vi väldigt nöjda. Ingen av oss är vana vid etapplopp. Så här i efterhand tänker vi tex att det kanske inte var nödvändigt att köra så hårt första dagen, även vi inte tyckte att vi körde så hårt och man naturligtvis vill få så stort avstånd som möjligt till de andra. En punktering eller fel på cykeln kunde ju tex gör att man tappade tiden. En del smågrejer vi kom på att man kunde tänka på. Dessutom måste vi ha i tanken att vi var där helt själva och fick fixa allt omkring själva och fick åka fram och tillbaka flera gånger. Det ultimata hade givetvis varit att ha ett rum på hotellet vid tävlingsområdet och någon som tvättade och fixade med cyklarna efter tävlingen. Det hade gjort mycket för vår återhämtning.
Men jag är ändå supernöjd med vår prestation och glad att Nellie vill hänga med på det här galna äventyret.
Stort tack till alla vänner och bekanta som skickat hejande, peppande ord på vägen och mina och Nellies Samarbetspartners och sponsorer. Ni är grymma!

Stort tack inte minst till organisationen för Epic Israel som bjöd in oss och tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Bilder kommer när jag hittar några.

Nu väntar vila, lugnt träning och kärlek till cykeln, som har en hel del som behöver åtgärdas.

måndag 11 september 2017

Lerfest i Karlstad -Nu mot något torrare och varmare.

Foto: Mjonssonfoto Fler foton här: 
Vi bjöds på en riktig lerfest på Karlstad XC! Jag gillar när det blir lite lerigt och slirigt. Grymma stigar ändå. Karlstad XC ska ha en stor eloge för att de har ett långlopp med mycket stig. Många lopp blir ju lättare och lättare, men i Karlstad behåller man de tekniska stigarna. Det är riktigt kul! Jag tycker man löst det på ett bra sätt med olika loopar att välja istället. Tyckte det kändes bra för min del mestadels, men var lite trött sista 15 kilometerna och slirade och fegade lite väl mycket på klipphällarna. Det var snorhalt och jag ville inte riskera att gå omkull innan resan. Rullae i mål som vinnare, före Sara Öberg. Tävlingstiden blev ungefär 3.45 på 78 kilometer, vilket visar hur lerigt det var. Bockstensturen på 100km kördes på runt 4.10 Känns som om det var dessa två riktigt hårda lopp jag behövde innan kommande 3 dagars etapplopp.  Imorgon drar vi till Israel, det ska bli väldigt spännande. Hade varit kul att ha en actionkamera och filmat delar av banan. Har en GoPro, men tyvärr är SD-kortet trasigt och jag upplever att det är svårt att mecka med filmkamera när man tävlar Får vi ens filma där vi ska cykla? Kan vara känsligt sånt där i vissa länder. Det ser ut att vara riktigt varmt i alla fall, strax under 30 grader på dagen, men vi startar ju tidigt på morgonen, så det blir nog bra. (trots min morgontrötthet). Nu ska jag sova så jag är pigg inför morgondagen. 

fredag 8 september 2017

Mot Karlstad. Och sen på ett riktigt äventyr!



Strax drar jag till Karlstad för Karlstad XC i morgon. Ev kör jag även Berglsagsloppet på söndag, men har inte anmält mig eller bestämt mig än. Vi får se hur kroppen känns.

Nästa vecka är det dags för ett äventyr av det tuffare slaget och jag vill inte riskera något inför detta. Jag ska nämligen tillsammans med Nellie Larsson Köra 3-dagarsloppet Epic Israel!
Loppet går torsdag till lördag. Jag blev inbjuden av arrangören redan i våras och har hittat en perfekt teamkamrat i Nellie. Vi är ju jämnstarka, vilket är en stor fördel på denna typ av lopp. Sen kan ju allt hända på vägen i form av trötthet och mekaniska problem, men då är det ju bra att ha någon att peppa och bli peppad av. Har ju tidigare åkt Andalucia Bike Race på 6 dagar. 3 agar känns mentalt sätt mer överkomligt även om jag är inställd på att det kommer att bli tufft. Det är inte dirket platt där vi ska köra. Hoppas på bra resultat och en bra erfarenhet. Vi kommer att få bra motstånd bland annat i form av Schweiziska Katrin Leumann och Nederländska Laura Turpin. Vet inte om de kör i samma lag dock.  

måndag 4 september 2017

En sen upptatering: Bockstensvinst!


Tur att jag cyklade snabbare i helgen än jag skriver blogg. Kanske är det ett tecken på att det gått bra? Snabb cykling och långsamt skrivande eller långsam cykling och snabbt skrivande? Inte vet jag.

Hur som helst, Bockstensturen är vad jag vet Sveriges längsta långlopp. i mtb med sina 100km. Jag kan ha missat nåt mindre känt långlopp, upplys mig gärna i så fall. 100km är en respektingivande sträcka även för mig som van cyklist.

Jag ville ju gärna köra bra på "hemmabanan" men hade samtidigt i tanken att det just är långt. Det är mycket som kan hända på 100km och jag kan inte säga att jag är tränad för dessa distanser. Det behövs längre långpass för detta. Min önskan var att inte ha betongben. Senaste två veckorna har benen känts så stumma och det har varit svårt att komma upp i puls, ni vet dagen efter 5-
timmarspasset som jag skrivit om innan. Det har dock gått fort på tävlingarna, så det kanske har ett samband. Man lyckas pressa ut mer kraft ur kroppen än innan och blir tröttare  (enkel matematik egentligen).

Jag sov nästan ingenting natten innan Bockstensturen. Inte för att jag var nervös, periodvis har jag svårt att somna på nätterna på grund eftersom det känns som om kroppen går på högvarv. Det är bra i perioder men så kommer det igen. Antar att det är nåt stressrelaterat. Jag mådde lite illa när jag vaknade, men tvingade i alla fall i mig lite frukost. Drog till Varberg, förberedde mig som vanligt inför race.

Starten gick i rasande tempo som vanligt i Varberg. Tycker ändå jag hittade bra flyt tidigt, lyckades undvika en krasch precis, men sen flöt det på. Det är svårt att hålla koll på de andra tjejerna, men i första backen kom Nellie Larsson farande, så jag hängde på henne. Körde tillsammans ett tag men efter ca 30km hade jag fått en liten lucka. Tänkte att jag krigar väl på. Benen kändes bättre än på länge, men jag försökte ändå att köra kontrollerat för att inte slösa för mycket energi. Hade ingen koll på hur långt Nellie var bakom. En av nackdelarna med att leda, man får ofta dåligt med baktider. Ligger man 2:a är det ju lättare för den som langar tex att ha koll på tiden till framförvarande. Kroppen kändes bra i ca 50km, då började det svida lite i benen. Det var dock inte det stora problemet, utan att jag började må illa igen. Tänkte några gånger att jag skulle stanna och kräkas, men det hade jag ju inte tid med. Försökte tänka bort det och dricka ändå. Strax efter 2:a spurtpriset kommer Nellie ikapp. Hon verkar stark. Känner mig krispig och tom på energi, men lyckas hänga med. Känner att det är mer och mer vilja som plockas fram. Pulsen är inte hög, men det går segt ändå. Försöker intala mig själv att det är bra att den inte är hög, då finns det krafter kvar, även om jag inte riktigt tror på mitt resonemang just då. Övertalar mig ideligen om att inte släppa. Svävar mellan hopp och förtvivlan.
Kilometerna matar på och till slut är vi inne på Klubb-banan vid sjukhuset. Det är inte långt kvar och jag är lite piggare. Tänker att ska jag göra något så är det här i skogen. Tyvärr fungerar det inte, eftersom vi börjat komma ikapp allt fler cyklister som kört kortare banor och vi får köra försiktigt. Folk är för det mesta duktiga på att flytta sig men alla gör inte det och man vill ju inte köra av någon av banan, så får hålla igen lite.
När vi kommer ut från skogen känner jag att jag behöver göra något NU om jag ska vinna det här. För vinna vill jag ju. Inte är jag väl nöjd med en 2:a plats utan att ens ha försökt vinna i det här läget? Och någon spurt vill jag väl inte ha? När det är 2 km kvar chansar jag i några svängar som är lite lösa. Går all in, foten ut i kurvan under tunneln och sen attack. Lyckas få en liten lucka. Är rädd att jag dragit på för tidigt eftersom det kramprycker i benen, men tänker att 4-5 minuter all in, det orkar du. Går på så mycket jag orkar och ser att luckan växer. Pulsen stiger. Ropar på några jag kör om som flyttar sig på ett föredömligt sätt. 1 km kvar, 2 minuter all in kvar. Gräset runt fästningen känns fruktansvärt tungt. Tänk om hon kommer som ett jehu nu? Det händer dock inte, men det är först vid bron innan upploppet jag är säker på att jag kommer att vinna, slår av lite på tempot och rullar sista biten. Är trött. Fick gräva riktigt djupt för att få fram de där sista krafterna. Viljan var starkare än kroppen. En vinst när man trodde det var kört är nästan den bästa.

En stor eloge till min klubb för ett fantastiskt evenemang. Så proffsigt. Så fin bana med mycket mer stig än när jag körde sist. Så god stämning. Och så vädret då fantastiskt sensommarväder, men det är troligen inte Varbergs mtb:s förtjänst.


Nu är jag i Vallby. Rensade och krattade en hel del går, det fick bli den dagens träning. I dag har jag träningsvärk lite här och där. Visst är det lustigt att man cyklar 10 mil och blir trött i benen men klarar sig utan träningsverk, men man krattar och rensar några timmar och får träningsvärk av det?
Om någon vill ha äpplen, päron eller plommon så hör av er. Inte riktigt mogna än, men det finns nåt ton frukt här. Det är synd om den går till spillo.

Har varit riktigt kass i magen efter racet och inte sovit något vidare på två nätter. Kanske det var nån bakterie jag fått i mig. Hoppas på bättre sömn kommande dagar. Hade varit gött och underlättat återhämtningen.

måndag 28 augusti 2017

Alliansloppet -en till lerfest!

I går bar det av till Trollhättan och premiärupplagan av Alliansloppet MTB.Alltid kul med nya lopp i närheten av Göteborg. Trollhättan är en underskattad stad om än lite svår att hitta i för oss som aldrig varit där på grund av tillfälliga vägombyggen mm. Till slut hittade vi dock till starten och nummerlappsutdelningen.
Man hade lagt en riktigt fin 2-varvsbana på totalt ca 62km. En blandning av småkuperade lättåkta löparslingor och partier med lite mer teknisk stig. Endast ett fåtal kortare asfaltsträckor. Stigarna hade efter regn blivit rätt så leriga och hala, vilket var kul. Det var nog de partierna som jag personligen uppskattade bäst och förra helgens lerfest gjorde att det kändes bra i skogen, inte lika mycket fegkörning och mindre ont i revbenet. Sammanfattat var Alliansloppet ett riktigt fint lopp och trevlig arrangemang. Hoppas på fortsättning och utveckling i framtiden.

Vi var tidigt 4 st som fick en lucka ned till övriga damfältet, jag, Jenny, Louise och Nellie. Nellie släppte ganska tidigt och i slutet på första varvet även Louise. Jag och Jennie matade på och jag försökte hänga i så länge jag kunde. Det gick bra tills det bara var 6km kvar, då jag var tvungen att släppa. Det var ett lite dumt parti att släppa på, eftersom det kom en teknisk stig precis efter och jag höll på att närma mig igen, men vi började också komma ikapp folk som körde motionsklass. Eftersom jag inte ville fulköra förbi någon fick jag hålla mig lite lugn och avvakta tills omkörning blev möjlig och då försvann ikappkörningschasen. Benen var ändå slutkörda, så det hade ändå blivit svårt att matcha Jennie, som också har en i långloppssammanhang vass spurt. Rullade in som 2:a lite mer än en minut efter.
Är ändå nöjd med 2:a platsen då den senaste veckan har känts riktigt tung i kroppen och knoppen. Benen känts som dagen efter ett 5 timmarspass ungefär, trots att jag vilat mer än vanligt och försökt väcka dem försiktigt med korta spurter mm. Även på uppvärmningen i går kändes benen tomma och stumma och det var svårt att få upp pulsen, men på racet fungerade det ändå förvånansvärt bra. Är dock glad att det inte var längre,  då hade nog min energi tagit slut. Vi får se hur det blir på Bockstensturen kommande helg. Får väl kolhydratsladda hela veckan eller nåt.

torsdag 24 augusti 2017

Ctrl+alt+delete och kommande race!


Alltså, ibland önskar man att man kunde göra ctrl+alt+delete på sig själv och omgivning. Den senaste veckan har jag känt mig så fruktansvärt rörig, som att det hela tiden är grejer som tillkommer som måste lösas. Jag är van att anpassa mig och pussla för att få min tillvaro att gå ihop, men just nu är det lite väl mycket pussel, vilket sätter sig på humör och pigghet.
Jag blir irriterad på småsaker. Till exempel här om dagen när skulle hjälpa en gammal kund med lite småsaker och fick ägna en och en halv timme åt att leta efter de filer och lösenord som behövdes för att göra uppdraget, som slarvats bort. Något som i vanliga fall kanske skulle ta max 30 minuter gick inte att göra klart på två timmar och jag fick springa med hjärtat i halsgropen till nästa jobb. Det är därför jag föredrar att folk skickar saker de behöver hjälp med istället, får då måste de göra det klart INNAN jag kan göra något. Mer effektivt både för mig och för kunder.  

Stressen i topp och humöret i bott resten av dagen och när jag skulle träna var benen totalsumma. Så jag ändrade min intervallplan och cyklade runt lite planlöst i skogen istället. Cyklade hem när det blev för mörkt för att se. Hittade svamp som jag plockade (tur man har ryggfickor och handskar att samla svamp i när man cyklar). Antagligen var det bra och en form av systemåterställning.  Min filosofi är att om kroppen inte är fokuserat på att ta i och benen är så stumma, är det ofta bättre att köra något annat än de tänkta intervallerna. Det är lätt att det bara blir ett halvdant, halvårt pass med halvhög plus och effekt som bara sliter ännu mer utan att ge så mycket. Visst, det är svårt när man planerat in träningspass som sedan inte fungerar. Vi uthållighetsnördar har ju oftast mycket höga ambitioner med hur vi tränar och vetskapen om att ha genomfört en riktigt hård vecka är något som vi vi finner tilltalande, oftast.

Kommande race är två som jag vill prata mig varm för lite extra. På söndag körs Premiärupplagan av Aliansloppet MTB. Aliansloppet är stora på skidor och har sedan starten 2007 inriktat sig på rullskidelopp både för Elit och motionär. I år har det alltså lagt till MTB-lopp på 31 och 62 km. En stor eloge ska de ha för att de satsar lite extra på dam-elit med egen damstart 30 min innan herrarna. Mer sånt vill vi se på långloppen! Loppet bjuder även på ett riktigt bra startfält på damsidan, så även om vi inte är så många, kommer det att bli spännande. Ytterligare en fördel för min del är att det bara är en knapp timme från Göteborg. Kan sova hemma i min egen säng, något som uppskattas mycket dessa dagar. Hoppas stumbenen har skärpt sig och börjat fungera tills dess.  

Helgen efter det är det dags för Bockstensturen, arrangerad av min klubb Varbergs MTB. Jag ser mycket fram emot att köra detta lopp, eftersom det de senaste åren krockat med inbjudningstävlingarna i Cyclocross i Kina.
I år har jag varit tvungen att tacka nej till Kinacrossen, eftersom jag insett att det helt enkelt blir för mycket för mig att åka dit just nu. Det känns sorgligt, eftersom det är kul tävlingar och mycket UCI-poäng, men de är också en lång resa med tidsomställning som tär mycket på kroppen och huvudet. Dessutom är det svårt att ha kontakt med familjen där borta. Hoppas att få komma igen en annan gång.
Bockstensturen ligger ju också nära Göteborg, så det blir mycket enklare. Det är dock 100km långt så det ska bli spännande att se om jag orkar den distansen.

 
Nu ska jag ut och se om kroppen vaknat till liv. Hoppas på detta, hade varit bra.