fredag 29 juli 2016

Test av bana i Nolhaga!


Igår blev det en tur till Alingsås innan eftermiddagsjobbet och test av helgens XC-bana. Alingsås är ju rätt nära hemifrån och då är det ju rätt skönt att kunna testköra banan innan och slippa känslan av stresskörning på själva tävlingsdagen. Fick förstklassig guidning av Dennis, vilket var tur, annars hade det varit svårt att hitta, med alla alternativa banor mm.

Drabbades av viss nostalgikänsla, jag tror det var 2004 (?) som vi körde mtb-race i Nolhaga park. Kommer inte ihåg mycket av den banan, förutom att jag blev påmind om några trappsteg som vi då körde uppför, nu ska de köras nedför, vilket känns mer realistiskt. Minns inte området som så uppvuxet som nu, men det är klart, saker och ting växer väl på 12 år...
Hur som helst är skogspartiet riktigt bra för mtbcykling. Banan som lagts slingrar sig upp och ned för de två skogskullarna och är väldigt intensiv. Klättringarna är riktigt tuffa, branta och ofta på ett ganska mjukt underlag, utförslöporna är snabba och ger inte mycket till återhämtning. Man har byggt några kortare tekniska partier som är kluriga men inte extremsvåra, bland annat en variant på stenkista som är bra att köra några gånger. Mest är det dock "naturlig" terräng, med den hel del spåralternativ. Blir det regn, kan det dock bli partier som blir hala, men framförallt blir det mjuka underlaget ännu mer tungkört. En riktigt bra bana tycker jag! Blir spännande att tävla på den på lördag.

Även ett gäng från CK Master var där och rekade, så det var skoj med lite folk längs med banan.
Efter träning bar det hemåt och vidare till jobb på Gamla Ullevi.  



tisdag 26 juli 2016

Hemfärd, Engelbrektstur och premiärdopp.


Ledsen att mitt bloggande kommit av sig lite, men jag har haft fullt upp med annat. Det blev en lång hemfärd från Italien. Ett par bilköer, vara en gjorde så att vi fick ta annan väg och köra i 50 på små landsvägar i 5-6 mil till Hamburg (och det gick ändå snabbare än bilkön), plus att vi fick vänta en hel timme efter incheckning på att få åka med färjan i Puttgarden, gjorde att det som skulle ta ca 9 timmar tog ca 12,5. Det var drygt, men gick i alla fall ok och utan incidenter.

Väl hemma har jag jobbat i princip oavbrutet (eller i alla fall rätt många timmar) i kassan till Gothia Cup och annan fotboll och hann därför bara cykla lugnt i en och en halv timme innan söndagens Engelbrektstur. Att cykla igång benen lite, är annars en bra grej när man både åkt bil långt och haft en period med stor mängd cykling.



Mackan och jag tog snabbvisit i deras sommarstuga i Klenshyttan och drog sedan vidare till Norberg. Engelbrektsturen är ett väldigt trevligt lopp tycker jag, även om min starkaste sida inte är när det blir för snabbåkt, men bra att få lite fartträning innan Cykelvasan. Arrangören erbjöd separat damstart i år, något jag är för och tycker att man ska stödja, men att man bör fundera på hur man ska göra det på bästa sätt. Senaste två säsongerna har vi fått prova på olika varianter och tidsavstånd från herrarna och blivit lite klokare över vad som funkar bättre och sämre. Personligen tycker jag att 10 minuter är i kortaste laget, det bör vara minst 20 minuter, gärna 30 minuter.

Loppet startade lugnt och fint för oss damer. Det var väntat att det skulle bli lite landsvägstaktik på ett sådant här lopp och med tjejer med mycket landsvägserfarenhet i gänget. Korta perioder gick det rätt fort, tex innan första bergspriset, men emellanåt jättelångsamt. Gick ett tag upp och försökte dra upp tempot lite några km. Vi var samlade i ca 20km, då Isabelle kraschar på en stig. Efter som det såg väldigt illa ut stannar vi alla som kom efter henne. Jag tycker det var väldigt bra gjort av alla inblandade, så viktigt är inte placeringarna att man inte kan stanna om en medtävlande ser ut att ha krachat illa och utan nån funktionär i närheten.
Linn låg först och märkte inte vad som hände och fortsatte, hon kunde inte hjälpa att hon inte såg nåt. Det kommer en funktionär och tar hand om Isabelle och kallar på sjukvård och vi känner att det är ok att fortsätta. I samma veva kommer dock ett gäng med herrelit ikapp oss, vissa tjejer kommer iväg snabbare än andra och vår lilla grupp splittras upp. Känner mig själv väldigt mycket i vägen just då bland alla snabbkörande killar och kör väl inte så offensivt som jag borde ha gjort.

Kämpar mig upp i damfältet igen, men har noll koll på hur långt före eller efter alla är och i bland även vilka som är före eller efter. Är rätt trött, men jagar på, mestadels själv. Försöker hänga på några killar, men det funkar bara några hundra meter åt gången. Uppför funkar det bra, men på platten är jag körd. Åker och funderar på hur långt loppet är, eftersom jag glömt bort det. Var det 60, 70 eller 80 km? Sådant som är mycket bra att komma ihåg, bara ett tips!

Med 10-15km kvar börjar jag få kväljningar. Försöker dricka, men då blir det ännu värre och jag får kräkas. Har haft liknade på andra lopp när det varit varmt och jag varit trött, antar att det är något slags början på överhettning. Vågar inte dricka något och drar ned lite på tempot, det blir bättre. Håller till mål och slutar 4:a, bara ca 45 sekunder upp till pallen. Blir räddad i mål av en funktionär som visar var det finns en vattenslang med kallt vatten, tar en dusch och blir nedkyld snabbt, känns bra, tror det räddade mig från kollaps. En analys av pulsfilen efter visar att pulsen, från att ha legat relativt stabilt hela loppet, ökat sista 10 km och sista 5 kilometerna låg jag på mellan 97 och 99% av max, trots att jag körde rätt långsamt. Värmen drev upp pulsen antar jag. Det hade inte gått mycket längre innan jag varit tvungen att stanna på grund av överhettning tror jag.

Är ändå nöjd med loppet efter omständigheterna, men lite skakad över krascherna. För det var inte bara Isabelle som skadade sig, vad jag vet var det även två andra allvarliga krascher och en hel del mindre. Man vill ju aldrig att folk ska skada sig. Nu verkar det ha gått bra för alla och det är skönt.

Väl tillbaka har jag hunnit med mitt premiärdopp. Mackan lurade mig att det skulle vara 23 grader i havet, när jag började doppa mig insåg jag att det var betydligt kallare. Men jag kunde ju inte fega ur. Man hoppas ju att värmen håller i sig så det blir fler dopp.
 



söndag 17 juli 2016

Efter snö kommer sol!


Kom av mig att uppdatera bloggen i samband med vansinnesdådet i Nice häromdagen. Finner inga ord för det som hänt och händer på olika ställen i världen just nu och allt man själv gör känns lite banalt.  
Vi har det bra här i bergen, bor i en trygg bubbla på något sätt. Här om dagen fick vi en hel del snö, ca 20 cm uppe vid liftstationen, men nu är det kanonväder igen. Det är givetvis skönt med värme och sol, men jag gillar väderväxlingarna. Man blir på något sätt underordnad naturen och dess krafter, den får bestämma lite mer här, vilket på sätt och vis är som det ska vara. 

Här kommer lite blandade bilder så ni vet vad vi har haft för oss: 
 Snöcykling vid Passo Forcola.
 Kylslaget vid Passo D Eira. Och i huset där borta bor Astana.

 Mackans nya kompis

  Bild från dagens tur i Val Viola. Grymt väder och grym natur!


Fika i Val di Campo, innan monsterstigning tillbaka till Livigno.

DIT ska vi!

Funderar på om jag inte ska ta och droppa 3 metersdroppet nu. Det börjar bli dax! Eller kanske inte? 

Mackan är nöjd med maten här i Italien. En pannacotta måste man ju bli snabb av.



... och åsnorna igen! 

tisdag 12 juli 2016

Mackan is here!



Mackan har anlänt till paradiset. Hämtade honom i söndags kväll i Davos, dit han tog tåget. Är rätt smidigt att ta tåg från flygplatsen i Zurich till, dit man nu vill åka i Schweiz. Hade man inte haft cykel att släpa på, som man ofta har, när man är i alperna hade det varit helt det självklara transportvalet.
Igår körde vi en Mottolinoeftermiddag och i dag en strapats på mtb upp på andra sidan. Vi cyklade upp genom Val Fedaira och upp på baksidan upp till liftstationen på  över 2700 m. Sista biten var extremt brant över 25% lutning på sina ställen, eftersom både Mackan och jag hade 32-klinga fick vi gå på de brantaste delarna. Kanske att det hade gått att cykla med 30 eller 28-klinga. Jag mutade med kaffe och Cola för att sällskapet inte skulle bli sur. Det fungerade bra. Efter monsterklättringen fick vi fina trails utför på andra sidan. Själv försöker jag att öva upp mitt självförtroende igen efter den hårda kraschen för några dagar sen, det blir bättre och bättre. Fingret funkar hyfsat att köra offroad med om jag har det tejpat med ringfingret då jag kör. Ger mer stadga.

Mackan glad att han fått lite Cola. Han körde inte sitt snabbaste idag, påpekade han...


Träffade i vanlig ordning en hel del djur på vägen. Bland annat en häst och ett pyttelitet föl. Mamma häst var kelig och funderade på om de där tvåbeningarna kanske kunde slänga fram något gott. De kunde de tyvärr inte, men klia det kunde de!
Fölet var lite skraj och gömde sig mest bakom mamma, men passade på att smaka lite försiktigt på min cykeln när vi snackade med mamma. Har nog aldrig sett en mindre häst nån gång. Underbart söt och alldeles ullig. Tänkte ha den på balkongen, det går väl. Blir gödsel till tomaterna med.

Världens minsta häst nosar och smakar på cykeln, går ju inte att motså!


Sen hittade jag en liten bil också, det blir väl den och hästen som ska tas med hem. Tur att man är lättroad!

fredag 8 juli 2016

Vila och bergsvandring



Långtur i finväder och med hård krasch igår, idag vila, kaffedrickning och vandring på 2750m öh idag. Träffade på ett gäng med hästar som också passade på att ta det lugnt. Undrar om de känner av höjd som vi människor och blir trötta? Kan man förresten höghöjdsträna en häst? Tankar som far igenom en täningsnörds huvud.




 Bad i Livignosjön! Det är svinkallt kan jag lova! Smältvatten..
 Valmora

 Kossa i Buffalora. Har det bra så klart.

Jo det blev en exeptionellt fin, men också på många sätt hård tur igår. Körde en klassisk led över cancano som kallas "La strada del vino e del sale", -Vinets och saltets väg, där man förr, innan de vägar vi använder idag blev till, passerade gränsen till Schweiz med hästar med vin från Italien och salt från Österrike. Sedan tillbaka på en led som verkligen inte är för höjdrädda. Den går längs med det vatten som förbinder Cancano med Livignosjön. Mycket smal och slingrig och utan räcke. Det gäller att vara försiktig och inte ta några risker.
Tyvärr lyckades jag kracha utför precis innan. Det gick ändå förhållandevis bra, men jag skrapade upp mig rätt ordentligt på benet och armbågen plus att mitt högra långfinger fick en rejäl smäll och gick inte att röra. Det gick inte så bra att få flyt utför när man inte kunde hålla ordentligt i styret på grund av fingret och resten av kroppen var ganska så mörbultad, så det blev riktig långsam och fegkörning efter det. Men jag tog mig hem i alla fall och kroppen verkar vara ok, jämfört med vad den kunde ha varit. Är dock lite orolig över fingret, kanske det är någon spricka eller benbit som är lös. Har nu testat att tejpa det med ringfingret, så det ska få lite mer stadga. 

Som tur var fanns Dr Marcus här i byn. Tyckte det var väldigt kul med tanke på sambons namn. 

Tanken var egentligen att köra i Bikeparken idag, men ville vila fingret lite och benen var också trötta, så det passade bättre med en lugn dag. Jag är visserligen här för att träna, men att köra utförsträning med ett nästan oanvändbart finger bara för att man tänkt det, är bara dumt. 

Det känns faktiskt lite bättre nu när svullnaden har gått ned, så i morgon ger jag mig nog ut åtminstone på asfalt. 


onsdag 6 juli 2016

Cyklar runt lite i vykortet!


Det är väl precis det jag gör. Cyklar runt lite i ett vykort. Häromdagen körde jag ned till Bormio via Cancanosjöarna, tog en kopp kaffe och rullade sedan tillbaka till Livigno igen. Eller rullade och rullade, jag fick en liten fin klättring med nästan 1100 höjdmeter från Bormio till Passo di Foscango. Var riktigt trött i benen sista kilometerna, trots att jag verkligen försökte hålla igen de första kilometerna. Klättringen tog en hel del på krafterna så det fick bli ett lugnt rullpass dagen efter. Sen blev jag pigg igen och idag blev det ett fint pass på stigarna runt dalen i Livigno på lite mer än 3 timmar. Det går klart bättre i den tunna luften nu. Som exempel körde jag bara 3 sekunder långsammare på en klättring på ca 20 minuter idag, men känslan var att jag inte pushade på så mycket och pulsen låg som högst 10 slag lägre än tidigare försök. Intressant sånt där!

Jag får aldrig nog av bergen och dalarna här det är så vackert överallt. Är övertygad att miljön får mig att ta i lite till i backarna och rulla på snabbare utför. Har tänkt många gånger att jag ska vara här hela sommaren nån gång och bara cykla omkring, men det är ju inte det enklaste att få till.

Igår skulle jag måla berg i akvarell, men det började regna så jag fick gå hem igen. Det visade sig bara vara en kort skur, men det är ju svårt att veta när man sitter där med vattenlösliga färger.. Bilden blev halvfärdig jag svor en hel del för att jag inte fick till en alptopp på ett bra sätt, det var svårt. Får se om jag ritar den klar. Tänkte åka upp till toppen nån dag med akvarellblocket och se om det går att få till något. Hoppas det! Det är kul att rita sånt man inte ritat så mycket tidigare, men ofta svårt. Ungefär som cykling.

söndag 3 juli 2016

En dag med Hans Rey och heja Sverige!

Återigen en toppendag på många sätt!

Först detta med XCO/XCE vm i Tjeckien, där Sverige åker hem med inte en, (vilket hade varit sensation nog) utan TVÅ regnbågströjor. Sverige har vad jag vet aldrig haft två världsmästare i cykel samtidigt förut. Det är helt otroligt stort. Inte nog med det, dessutom ytterligare 4 topp 10-placeringar i XCE. Från tidigare i år även ett EM-guld och ett EM -brons i XCE. Och så tycker en del att det går så dåligt för svensk cykel bara för att det inte är någon svensk herre med i Touren i år? Visst det är väl tråkigt det, men det har nog inte gått bättre för Svensk cykel nån gång tidigare. I alla fall inte under den tid jag själv varit aktiv. Sverige må ha få licensierade dam elit och dam juniorcyklister, men detta verkar inte vara något hinder för att vinna TVÅ regnbågströjor i ett och samma mästerskap. Jag är full av beundran och förundran för er Jenny och Ida, ni är så värda detta! En dansk seger med Annika Langvad i damelitklassen är ju och riktigt kul.

Nu till min dag. (med risk för att tråka er med ubervackra vyer och sådant).

'
Lite kyligt på 2700 m var det allt. Och ljust.



Idag har jag, tillsammans med ett 20-tal trevliga cyklister med legenden Hans Rey! Ni som inte vet vem han är kan kolla exempelvis detta klipp på You tube. Man skulle ju lätt kunna tänka sig att ha ett jobb som innebar att åka runt och cykla på olika spektakulära ställen i världen
.
Han guidade oss genom nybyggda trails på Carosello3000-sidan. Det var riktigt fina trails, lättkörda och snabba, mycket kurvor. Byggda för att alla ska kunna köra dem, men de som är duktiga kan köra extremt fort. Att åka med någon som är riktigt duktig är inspirerande och Hans Rey är ingen man kör ifrån hur som helst kan jag lova. Trodde att jag skulle vara långsammast av alla, men klarade mig riktigt bra, vilket gav en del självförtroende och jag kunde öka farten mer än jag skulle göra om jag åkte ensam. Liften stannar på ca 2700m på det berget och att pusha på med cykeln där uppe kändes kan jag säga. Efter 6 timmars cykling och liftåkning åkte jag hem, trött och glad. Tvådagars utförstäning känns i kroppen, men på lite andra ställen än vid den träning jag är van vid. Har tex. träningsvärk i sätesmusklerna och övre delen av ryggen. Nu väntar träning på XC-cykeln i några dagar  igen.

Utsikt från toppen.







  

lördag 2 juli 2016

På topp!


Utsikt från Liftstationen Mottolino ca 2300m öh.

Kaffe på bricka och virkad duk, på ett av mina favoritcafér, som egentligen är ett konditori.

Hej, jag har det toppen här i Livigno. Gillar verkligen att vara här och känner mig hemmastadd. Rent träningsmässigt är det en stor fördel att åka till ett ställa man känner till, så man vet vilka turer man ska ta och ungefär hur lång tid de tar, vilka stigar som är fina och vilka som inte är så bra, dessutom var man handlar bäst, vilken cykelbutik som är bäst och vilka barer som har bäst kaffe. Att utforska nya ställen är ju kul det med, men det är fördel att åka till ett ställe man verkligen gillar också.
Det är lite lustigt för jag upplever inte den höga höjden som lika ansträngande som jag gjort tidigare gånger jag varit här. Många gånger har jag upplevt att jag är väldigt känslig för att tävla eller köra hårt på högre höjder om jag inte acklimatiserat mig först. Visst jag känner av höjden, men det känns ändå helt ok i kroppen.

Igår blev det ett fint pass upp till Cancanosjöarna. Dessa hade väldigt lite vatten för tillfället som ni ser nedan:


En hel del halvläbbiga tunnalar finns det i Cancanoområdet. Denna skulle cyklas igenom. 


Vidare till Validentro och sen upp på branta grusvägar och stigar till Alpe Trela som jag bara kört från andra hållet innan. Jag saknade min 30-klinga helt klart. Det var tungtrampat med 32:an och skönt att gå över krönet.

Stigen går ned till Alpe Trela, som serverar klassisk Lombardiansk husmanskost. Mycket kött och polenta och framförallt, mycket mat! 

Vidare över Passo d' Eira, där jag träffade denna åsna eller mulåsna. Alltså, vad är det med unga åsnedjurs frisyrer? Otroligt söta är de i alla fall! 


Idag var det bikeparkdag!Prognosen sade regn mer eller mindre hela dagen, men det kom bara en skur i knapt 40 minuter. Riktigt nöjd med min Haibike Q AM 7.10! Fick liksom aldrig nog av åkandet och åkte med ett leende på läpparna hela tiden. Tidigare AM/Enduro cyklar jag lånat eller hyrt har varit alldeles för stora och det har mer varit cykeln som varit ute och åkt med mig än tvärt om. Tighta svängar har känts svårt och klumpigt och styrena har varit alldeles för breda. Denna cykel är liten och betydligt kvickare och mer lättmanövrerad än tidigare cyklar. Och sen är det ju roligt med lite mer slaglängd också. 
Man kan tro att det inte är så jobbigt att åka lift upp och bara köra utför, men jag känner mig bra mosig nu. Dels måste man fokusera och sen blir det lite mer statiskt jobb för benen. Hann med hela 8 åk på ca 3 och en halv timme, men så stannar jag inte så mycket och "hänger" som många av de andra, en kaffepaus fick det bli på toppen. Jag tycker det gäller att utnyttja tiden!