fredag 29 juni 2018

CK Masterläger och testkörning av Alliansloppet






Inte mycket bloggat på Österlen, då det varit fullt upp med trädgård, cykling och datorjobb där. Mackan och jag körde några stigfinnarturer och hittade bitvis fantastiska, snabbkörda stigar, riktigt kul cykling. Nu är jag hemma i Götet igen och det känns lika bra det.


Veckan började med att Rideaway fick besök av CK Master och deras ungdomsläger. Närmare 30 barn och ungdomar invaderade butiken, det blev full fart och riktigt skoj. Själv körde jag två cykelturer med en lite mindre grupp ungdomar. Grymt kört av samtliga, kul att se så unga tekniskt duktiga och starka tjejer och killar. Känns mycket lovande för framtiden. Lyckades även få öva på att byta slang och få av ett enormt svårhanterat däck. Det är sånt som kan hända i skogen.
Själv lyckades jag även underhålla genom att vurpa på ett grusparti, klantigt så klart. blev bara ytliga men ganska stora skrapsår som tur var, men shit vad skrapsår svider första dagen. 



Igår drog jag och Sara Ö till Trollhättan för att provköra ett varv på Alliansloppets nya långloppsbana. Jag körde ju loppet förra året och gillade det skarpt. I år har man förlängt varvet lite och lagt till tekniska stigar, vilket är kul, då många långlopp tar bort stig i hopp om att locka mer folk. Vi gillade den nya sträckningen skarpt. Häftig terräng och en bra blandning av snabbare partier. Krävande, så klart men riktig stigcykling. Som ett jättelångt xc-lopp.Vi körde ett varv, tävlingen kommer att köras två varv och blir då nästan 72km och 1000 höjdmeters klättring. Gillar man stigcykling är detta ett lopp man inte får missa. Alliansloppet satsar dessutom hårt på damfältet med separat damstart för att vi damer ska kunna tävla under schysta förhållanden. Hatten av för dem!

På söndag blir det Ränneslättsturen i Eksjö vilket också blir spännande, det var länge sedan jag körde loppet då det krockat med annat de senaste åren. Hoppas på fina stigar där med!





fredag 15 juni 2018

Dags att öka farten!


Lät cykeln vila 3 dagar efter Lida Loop. Välbehövligt att släppa cykeln några dagar. Vilade dock inte helt själv, utan kör löpning och styrketräning. Var hos fysioterapeuten i förrgår och fick ok att springa lite snabbare. Som en del i mitt rehabprogram för hamstringssenan har löpning tillåtits i max 9km/timmen tidigare, och som jag tidigare skrivit, det är så sjukt svårt att springa så sakta! Nu blir det 10-11km/timmen istället och då börjar det ju likna någon form av jogging i alla fall. Har försökt skrämma igång kroppen med lite intervaller idag, men det gick trögt. Ofta blir det så om man "vilar" i några dagar efter att ha cyklat mycket.  

Har tagit mig ned till Skåne och Vallby och ska vara här ett tag och kolla till huset, eller framför allt tomten. Det är väldigt torrt här nere, gräsmattan har mer eller mindre dött, men maskrosor och kirskål -växer minsann. De växer överallt, hur går det till? 

Förutom trädgård och träning har jag tänkt att jobba med lite småprojekt här nere. Riksnet har korttidsabonnemang som man kan ansluta till den ingrävda fibern, konstigt att inte fler har det, det är ju skitsmart och funkar riktigt bra. 

Tog också med min 10 metersrulle med akvarellpapper som inhandlades här om dagen, IFALL jag nu skulle bli sugen på att måla nåt. Det har gått så fruktansvärt trögt att skapa något det senaste året. Jag gillar att sätta lite press på mig själv, liksom ge mig själv lite ångest för att komma igång, så en 10m rulle kändes helt rätt, nu står den där och stirrar argt på mig. 

Är ganska gött här på Österlen innan turistsäsongen dragit igång ordentligt. Inte så mycket trafik på vägarna, lugnt och fint. I trädgården är lite som en djungel för tillfället. Fikon på g och första jordgubbarna är klara. Det är lite svårt att veta var man ska börja i trädgården när det är så mycket som behöver fixas. Försöker se det som att det är som om man skulle vara helt otränad. Allt man gör för att förbättra ger positiv verkan, det spelar liksom inte så stor roll vad det är. Något är bättre än inget. 





måndag 11 juni 2018

Hett på Lida Loop!

Foto: @katitslinda

Slutade med seger på Lida Loop igår och därmed min andra seger i Långloppscupen i år. Det var inte bara en seger i att vara först över mål, utan den största segern var nog den över värmen. Egentligen var det mål no. ett med gårdagen, att köra loppet utan att tappa allt för mycket på grund av vätskebrist och överhettning. Efter förra helgen, då värmen slog mig hårt, har jag funderat igenom mitt vätskeupplägg och tävlingstaktik i värme och kommit fram till att jag så klart behöver prova mig fram, men några saker är självklara. Det är bara att acceptera att jag är extra känslig att tävla i 30 graders värme.. När det är så varmt kan jag inte mosa på så offensivt som jag brukar, utan får tänka på att hålla igen lite med krafter na. Får hålla koll på pulsen så den inte konstant ligger på 96% av max, trots att det känns bra just då den gör det. Kyla ned kroppen är också av vikt både inifrån och utifrån. Eftersom jag hade langningshjälp av bästa Victor, fick han även några flaskor vatten som jag kunde hälla över mig. Alla flaskor i en kylväska, så de skulle vara hyfsat kalla. Dessutom skulle jag ta muggar med vatten att hälla över mig på alla vätskeställen där det var möjligt. Försökte värma upp lite i skogen istället för i den stekande solen. 

Vi startade efter Herrar i tävlingsklass och samtidigt med ungdomsklasserna visade det sig. Jag är jätteglad att Lida Loop tog beslutet att ändra startordningen för oss damer, som först skulle ha startat efter barn/ungdomar, men tycker att man borde ha lite gemensamma riktlinjer så att loppen gör ungefär på samma sätt med startordningen av damer, herrar, veteraner, ungdomar och motionärer etc. Kanske det behövs att man får tänka lite annorlunda och göra på något annat sätt än man gjort innan? Dra banorna på ett annat sätt, ha olika distanser för olika klasser, eller nåt helt annat som man ännu inte kommit på. Det är bra att diskussionen är uppe, tillslut kommer det nog fram något som kan fungera både för arrangörer och cyklister som vill tävla på ett sjyst och säkert sätt.

Eftersom jag inte fattat att ungdomarna skulle köra samtidigt (trodde de skulle starta 1 min efter) blev jag mäkta förvånad när det var ett helt gäng framför i startbacken, var alla dessa damer? Jisses vad snabba så många hade blivit?! Sen insåg jag att det var killar och då var jag bara mest lite förvånad. Drog iväg och hängde på Emmy, kändes bra. Efter några kilometer går jag upp och drar i en backe, ser mig om efter ett tag och där var ingen Emmy. Istället hade några ungdomar tagit mitt hjul. Detta var inte alls min plan, att gå loss från de andra så pass tidigt, utan att få med mig åtminstone en ur damklassen och försöka få till ett samarbete. När det är snabbkört är det jättesvårt att åka fort helt ensam i 63km. Men ville inte vänta ikapp de andra heller så det blev att dra på i eget gemak, kändes grymt bra i benen, men försökte ändå hålla igen lite. Tog första spurtpriset och senare även andra. Kom ikapp fler och fler herrar ur tävlingsklass och det gick lite långsamt på sina håll i skogen, men de flesta var faktiskt riktigt bra och flyttade sig. Hade ingen aning om hur långt efter de andra var och vilka de var som ev. körde ihop eller om de ens samarbetade, men antog att det var minst en minut. På sista loopen började jag bli riktigt trött av värmen och var lite rädd för att få kramp som förra veckan. Så jag hade strategin att köra så fort jag kunde, men ändå spara lite krafter OM nu nån skulle jaga ikapp, jag körde, men såg ingen. Kilometrarna tickade på. Kanske gick tempot ned pg av att jag inte såg någon bakom, eller så var jag bara väldigt trött,  men plötsligt, när jag var på väg upp för sista backen när det var 500m kvar såg jag plötsligt att det var några damer som precis skulle svänga upp för backen. Blev lite lätt stressad, men drog på allt jag hade sista metrarna i backen eftersom jag visste att det var utför sen. Det räckte till att hålla undan, riktigt gött. Kul att kunna bidra till lite spänning med, eller? 

Även om jag tappade lite på slutet är jag nöjd att det inte blev som förra loppet, att jag vinglade i mål i knappt styrfart och kramp i båda benen, samt under fötterna. Ett steg i rätt riktigt helt klart. Att mycket vätska förlorats under loppet märktes då jag inte var kissnödig förrän jag var tillbaka i Göteborg strax efter 21-tiden. Då hade jag ändå druckit närmare en och en halv liter efter racet.

Nu väntar några dagars lugnare träning, nästa race blir troligtvis Ränneslättsturen, så det blir till att mata på med lite träning fram tills dess.



tisdag 5 juni 2018

Cykelrallarn -2:a och överhettning deluxe!


Körde Cykelrallarn i söndags, ett trevligt "Point to Pointrace" i Småländska skogarna. Loppet är hårt, då det är backigt i början och sen mestadels är snabbkörda stigar och skogsvägar, man måste ligga på hela tiden, inte mycket till vila. I år var dock värmen den största utmaningen.

Vi är ju alla olika känsliga för värme, själv gillar jag värme och när det är så varmt som det varit de senaste veckoran och brukar klara av att tävla i värme upp till ca 25 grader utan större problem Men när det kryper upp mot 30grader, får jag problem att prestera på topp. Jag blir lätt överhettad och illamående när jag tävlar vid de temperaturerna. Jag har en riktigt dålig erfarenhet från i när vi tävlade i Israel, då värmen knäckte mig totalt n dag och jag fick stanna och kräkas.
Att tävla i 30 graders värme kräver att man har en plan för hur man ska klara av det, hur hårt man ska gå ut i loppet, hur man ska kyla ned sig och få i sig vätska före, under och efter loppet.
På långlopp är det svårt att klara av detta på egen hand, men då jag åkte själv till tävlingen, fanns ingen möjlighet till optiml nedkylningsstrategi Hade dock tur som fick hjälp med vätskelangning på ett ställe, det var nog räddningen. Jag startade med en liten flaska på cykeln + en liten i ryggfickan. Försökte hålla mig i skuggan innan loppet, men lite vill man ju värma upp även om det är varmt i luften.

Planen var att inte gå ut fullt, och kände att jag inte gick på max, men pulsen och farten var ändå hög och efter 18 km var jag ca 3 minuter före 2:an i damklassen.Tog alla tre spurt- och bergspriserna men runt 40km började jag känna mig väldigt varm och illamående och pulsen låg mer eller mindre konstant på 95% av max så jag fick sänka tempot rätt mycket. Försökte kyla ned mig med vatten på de allmänna vätskestationerna, det funkade för stunden.  Blev rejält trött när ca 15 km återstod och strax efter susade Sandra Salinger förbi. Jag orkade inte ens försöka hänga på, utan huvudfokus var att ta mig själv framåt. Varje kilometer kändes som en seger. Båda benen började krampa i minsta motlut och jag hade svårt att koncentrera mig, ville stanna och lägga mig i skogen. Sista 5km gick extremt långsamt, men lyckades ta mig i mål som 2:a. I mål fick jag hjälp med att kyla ned mig med vatten, och när jag fått ned värmen i kroppen mådde jag bättre. Så här i efterhand hade jag nog vunnit på att hålla igen ännu mer i starten, men det är svårt att känna det när det är varmt och det känns bra i benen. Jag hade nog också behövt kyla ned mig mer under loppet, men då hade jag behövt med mig en medhjälpare. Kramp fick jag rätt ofta på långlopp de första åren jag tävlade, men det har inte hänt ofta nu de senaste åren. Jag tar dagligen magnesium som tillskott, men det kanske behövs mer elektrolyter/salter när det är så extremt varmt? Måste se över det.

I helgen väntar Lida Loop, det ser ut att bli svalare, jag hade gillat om det blev regn och lerigt. Risken för det är dock minimal.