måndag 31 maj 2010

Återhämtning och HotYoga!


Igår ägnade jag förmiddagen åt jobb och lite allmänt fixande. Eftermiddagen/kvällen bestämde jag fick bli "inget planerat, utan göra vad man känner för, tid". Ett ganska ovanligt inslag i en annars rätt inrutad vardag. Det visade sig bli en bra blandning av saker.

Började med att åka till Botaniska trädgården, för att skissa och teckna lite. Förra veckan lyckades jag komma över lite färg, akvarellpapper, pennor och penslar av hög kvalité på 70% rea. Materialet skulle nu testas. Jag målar alldeles för lite utomhus, jag saknar det verkligen. Det är både avkopplande och nyttigt för kreativiteten. Att lära sig se saker som de är och inte som man tror att de är, är grejen med att avbilda något för mig. Ofta har man förutfattade bilder i sin hjärna om hur saker och ting ser ut, men när man verkligen iakttar dem, förstår man att det inte alltid är så. Svart är tillexempel oftast inte svart, ett öga ser inte ut så som den bilden hjärnan har av ett öga.

Efter det en snabb kaffe på balkongen och sedan en lugn cykeltur ut till Gymnasium i Sisjön för att testa Hot Yoga med Monika Björn. Jag är ju en rätt sporadisk Yogautövare, även om jag gillar det och vet att kroppen mår bra av det. Tiden finns inte riktigt just nu.

Hot Yoga utövar man i en sal som är ca 38 grader varm, det är väl det som är den största skillnaden mot det man oftast tänker på som Yoga.

Och varmt var det verkligen! De första 5 minuterarna var värst, men sen kändes det bättre. Jag blev lite yr under de första, stående övningarna. Det tog inte lång tid förrän svetten rann.

Personligen klarar jag värme rätt bra, men jag kan tänka mig att det blir en rejäl utmaning om man är känslig för värme. En rolig grej var att jag upplevde att det var lättare att hitta andningen i värmen. Annars tenderar jag att glömma bort att andas och står och håller andan i positionerna. I värmen måste man helt enkelt andas för att inte bli yr och ramla. Sen var värmen bra för mina stela cykelmuskler. Jag kände mig mjukare i kroppen i värmen.

HotYoga är något man som cyklist med fördel kan använda som återhämtning/alternativträning. Fördelarna är många:

- Det är bra för musklerna att användas på ett annat sätt än det rätt monotona, upprepande sätt vi gör på cykeln.

- Värmen gör att man blir mjukare och har lättare att träna rörligheten.

- Man ökar cirkulationen i värmen, vilket underlättar återhämtningen.

- Avslappningseffekten är mycket god.

- Träningen har också olika mentala aspekter, tex att fokusera för att stå ut med värmen, att fokusera för att hålla balansen eller komma lite längre i en rörelse.

- Att göra något helt annat än det man vanligen gör i en annan miljö ger ny energi mentalt.

Efter yogan rullade jag hem och mötte upp Markus för att dra vidare till La Sombrita på Linnégatan för intag av Tapas och ett glas rött. Restaurangen, som är aningen för knökad med folk på helgerna för att falla i min smak, är faktiskt underskattad. En måndagskväll fungerar dock stället utmärkt eftersom det är lugnt där då. Det är enkelt, prisvärt och med god mat i rejäla portioner. Riktigt spanskt alltså!

lördag 29 maj 2010

Nya Snyggot!


I veckan som gick anlände cykel nr 2 från CUBE. Cykeln kan beskrivas som ett heldämpat snyggo i rött och svart med något för brett styre. Det senare går dock att fixa till. Tyvärr passade inte det tänkta XX-vevpartiet, så vi fick köra med ett tredelat XO istället. Det ska i alla fall bli kul att köra lite fullgung i sommar, cykeln behöver bara justeras lite så att sittställningen blir bättre. Cykeln väger ungefär som Markus hardtail, runt 10 kg, inte direkt jättelätt om man jämför med de lättaste heldämpade cyklarna i dagsläget, men ändå lättare än de jag tidigare haft.

Så här glad blev jag över nya cykeln:



Appro på snyggon, så råkade jag dyka på filmen nedan med mina två före detta "teammates" under fotograferingen av den årliga "cyclepassion"-kalendern. Jo, man kan tycka det hela är överdrivet, men Willow och Heather gillar att bjuda på sig själva och sitt utseende. Och håll med om att de båda faktiskt är ganska snygga. Willow, som knep en bronspeng på VM förra året och som varit i ledning i Världscupen 2010 med två andra platser, visar ju åtminstone att man inte behöver gå omkring i joggingskor och mysbyxor och ha skit under naglarna bara för att man håller på med en jobbig uthållighetssport som Mountainbike. Inga äppelkinder, det är glamour som gäller för dessa tjejer! Intressant är också att Willow inte brukar börja sin cykelträning förrän i februari, efter som hon bland annat kör snowboard och andra vinter sporter på vintern. Ändå är hon med och fightas i den absoluta toppen.

Så varsågod

måndag 24 maj 2010

WC Offenburg, ett ovanligt kort race…


Foto: Jahn Ekman

I går var jag ganska sur. Nej först var jag inte sur, men jag blev sur. Jäkligt sur för att vara ärlig. Jag var glad när jag stod på startlinjen för världscupen i Offenburg. Taggad, laddad och lite nervös, fast på ett positivt sätt. Kroppen kändes ok och jag var sugen på att prestera. Världscupstarterna är alltid lite smått kaotiska, särskilt när man står långt bak. Alla vill fram samtidigt. Fick en rätt dålig start, men lyckades hålla mig på hjulen utan missöden. Jag började precis komma in i racet när det händer. I en uppförsbacke hoppar kedjan, tror jag. Jag stannar för att sätta på den och märker att den inte hoppat, utan gått av!! 15 minuter in i racet eller så. Det tar ett tag innan jag fattar och jag försöker febrilt få på kedjan igen, men inser sen att det är kört. Kedjelåset har gått sönder. Omkring mig står massor av folk för att titta på vad jag gör och jag blir till och med filmad (vilket senare visar sig vara de svenska juniorkillarna, så de är förlåtna). Jag drar mig undan tävlingsbanan och in i skogen. Jag avreagerar mig genom all världens fula ord, som tur är på svenska, så ingen tysk förstår. De fattar nog ändå.

Ändå är jag rätt lugn till det yttre, det är ytterst oproffsigt att kasta cykeln eller något annat omkring sig. Men inombords är jag matadoren i ”Tjuren Ferdinand” på julafton. Jag hoppar runt. Sliter mitt hår. Bryter svärdet i bitar. Är vansinnig och besviken. Det är en sak att försöka prestera, men misslyckas, då har man åtminstone fått försöka och gjort sitt bästa. Men att vara laddad och inte ens kunna försöka är mycket värre. Att stå där och se på när de andra får tävla. Jag hann inte ens bli trött eller känna om kroppen mådde bra eller inte.

Maj har verkligen inte varit någon bra tävlingsmånad för min del, så därför var det givetvis ännu mer frustrerande att detta hände.

Samtidigt finns det en väldigt positiv sak med den här resan mitt i allt elände. 2007 vurpade jag rejält på banan i Offenburg. Jag ramlade illa på min redan halvtrasiga vänsteraxel och drog av två ligament på framsidan. Detta fick jag senare operera 2008 med 8 månaders rehab som följd. Kraschen har funnits som ett gissel mitt huvudet, jag blev väldigt rädd. Att komma tillbaka till Offenburg och, med lite pepp från Team Kalas, slutligen få köra ned för utförslöpan där jag kraschade OCH märka att den faktiskt var ganska lätt, var en skön känsla. Hemma har jag ju försökt ta tag i det och faktiskt övat köra drops, om än små varianter. Det har hjälpt. Det känns inte så brant längre. Komfortzonen är framflyttad en bit. Det är det jag tar med mig från denna resa.

Samtidigt vill jag säga ett tack till landslaget och Fredrik Eriksson, för att jag fick vara med på ett hörn. Tack också till de fina boende kompisarna Team Kalas och mamma Marie, liksom SRAM, och Scott Goeman Cycling Team, som alltid är glada och försöker hjälpa mig. Det värmer!

torsdag 20 maj 2010

Till Germanien!

I morgon bär det av till Germanien och Offenburg, för att köra världscupen där. Flyget går redan 06.30, så det blir att rulla ur sängen tidigt, tidigt. Allt är packat och klart, som vanligt har jag med mig alldeles för mycket grejer. Är lite stolt över att jag lyckats att knöla ned 2 st hjulpar i cykelväskan. Hoppas på att det ska hålla i flyget.

Vädret ser ut att bli hyfsat, men man vet aldrig, så jag har lagt ned lite regnkläder också så klart.

Idag var jat ute på cykeln redan kl 07.00 för en morgonrunda. Huvudsyftet var att gömma ett värdebevis uppe i Änggårdsbergen för Polarjakten. Var länge rädd för att gömstället skulle vara för svårt, men det visade sig snarare vara lite för lätt. Känner man till Änggården var det i alla fall lätt. Kul reklamkampanj i alla fall. Eftersom det stod lätt rull på träningsplanen, passade jag alltså på att rulla lite, när jag nu ändå var ute. Det var verligen fantastiskt! 20 grader varmt, lite fuktig, tropisk värme, fågelkvitter och sol. Hoppas kunna göra fler sådana turer, men jag är rätt seg på morgonen, så man kanske inte ska hoppas på för mycket.

Sov gott så länge!

onsdag 19 maj 2010

Värme!

Så äntligen lite värme i Göteborg! Det är kul att se hur folk blir som tokiga när det blir sol och lite varmt. Här ska fikas, joggas, gås i slottsskogen och glassas. Jag är precis likadan själv och har extremt svårt att sitta inne och jobba när det är fint väder. Det liksom gnager i hela mig och känns helt fel. De gånger jag tagit mig ledigt för vädrets skull har jag många gånger dock fått dåligt samvete istället. Vem är jag som tror att jag kan njuta av vädret egentligen? En vardag på kontorstid dessutom??


Igår jobbade jag som representant för ENERVIT i en Sportson- butik i Uddevalla. Detta i samband med att det var en specialkväll för mtb-tävlingen Grensrittet. Loppet lockar cirka 7000 deltagare, främst norrmän. Hade varit kul om vi kunde få ett sådant lopp i Sverige också. Jag tror cykelvasan är på god väg. Inte så mycket folk slöt upp, men de som var där verkade desto mer taggade.


På tal om värme, det som värmt mig mest inombords i dag var ett brev med förnyade recept från min Astma-läkare Nalle. Inbetalningskortet för receptförnyelsen hade en liten hälsning, se bild ovan. Nalle är professor emeritus i Lungmedicin, har fyllt 80 och jobbar fortfarande på sin privata klinik en gång i veckan. Jag träffade Nalle första gången 1997 och sedan dess har vi haft regelbunden kontakt. Nalle är en fantastisk person och enormt kunnig läkare inom sitt specialområde. Om alla läkare kunde vara som honom hade vi haft en fantastisk sjukvård. Jag har fått hans mailadress och uppmanats att maila när helst det är något. Han svarar i princip omedelbart. Han har förstålelse för hur viktig cyklingen är för mig och är genuint intresserad, även om han tycker att jag borde akta mig för de värsta branterna. Man skulle kunna tro att han lever kvar i en äldre tid vad gäller forskning inom området, men Nalle är snarare på framkant.


Jag bävar för den dag han bestämmer sig för att han ska sluta och gå i pension, även om han är värd det!!

/Adios!

måndag 17 maj 2010

Billingeracet

Ja, vad ska man säga. Det är fjärde racet i rad där kroppen inte riktigt fungerade. Om man ska vara positiv, och det ska man ju, kan man säga att jag körde ok i 4 mil, alltså ca halva racet.
Hade jag kunnat hålla det tempot, hade jag varit väldigt nöjd. Men nu ville kroppen inte riktigt det. Utan tyckte istället att det var en jättebra idé att köra jättelångsamt andra halvan av racet.

Starten var återigen rätt usel, kroppen fattade inte rikgtigt vad det handlade om. När fältet spridits ut något låg jag mest själv på grusvägarna och jagade framförvarande tjejer, ett tag tillsammans med Emmy, som var stark på grusvägarna. Ann, Martina och Kristine låg framför. På första langningen hade jag nästan kommit i kapp och lyckades gå om Ann i den sega backen. Fick höra av åskådare att jag bara var ca 30 sekunder upp till tättjejerna, vilket ju kändes lovande. Detta avståndet höll jag in på andra langningen. Strax efter detta hände något, förutom att jag knäckte till min sadel, slutade benen att fungera. Ville inte. Vägrade. Ann kom ikapp och förbi igen och körde mycket starkt. Sista halvan blev en pina. Jag tappade ca 10 minuter och ytterligare två placeringar. Tidvis var jag helt ensam i skogen såg ingen framför, ingen bakom. Trodde ett tag att jag var på fel väg, men sen såg jag nån funktionär i skogen och kunnde vara lugn.

Det är flera faktorer som får mig att misstänka att något inte är som det ska i kroppen.
-Inget "sprätt" ibenen.
-Pulsen är mycket högre i förhållande till hur fort (eller långsamt) jag kör. Också känslan, jag upplever att jag tar i, men jag kommer långsamare frammåt än jag bruka.
-Vilopulsen är också hög.
-Efter tävlingen i lördags var jag heelt slut, då jag dushat lade jag mig på hotellsängen ett tag och somnade nästan ögonblickligen. Jag somnade också i bilen hem och sedan framför TV:n hemma. Det brukar inte vara så efter ett race för mig.
-Jag känner mig mer sliten efter tävling och det sitter i längre.

Nu har jag i alla fall bokat tid för att kolla blodet. Tyvärr är man ju som trött idrottare inte prioriterad, så jag fick vänta 2 veckor för att få träffa läkare.

ZZZZ

lördag 15 maj 2010

Home, Sweet home!


Jag lyckades ta mig hem till slut. Inga asklmoln hindrade mig denna gång. Några timmar på Bryssels flygplats gjorde mig dock uttråkad. Flygbranchen envisas ju med att försöka sälja bilden av att flyga genom lyx, flärd, enkelhet och bekvämlighet. Att det är något fint med att flyga. Att de som flyger är speciella. Det borde ju vara så att Bryssel, som ju kan anses vara "Europas huvudstad" hade en lyxig och flärdfull flygplats med alla sina affärsresenärer och politiker. Så är det inte. Maten är kass, kaffet är äckligt och toaletterna är slita och ofräsha. Det är dåligt planerat och man måste gå jätteångt för att komma dit man ska. Även om kommunikationerna till och från flygplatsen är goda, är tågen slitna och trånga och inte anpassade för människor med baggage. Inte särklit flärdfult och lyxigt alltså. Åter igen försöker man sälja en bild av att flyga som inte finns. Det blir ju bara löjligt.
Jag gillar att vara borta, men det är ändå alltid skönt att komma hem till sin inbodda lägenhet. Till Linné. Till Ängårdsbergen. Till tvättmaskinen. Det är egentligen helt otroligt hur man kan bli glad över möjligheten att tvätta, men så är det att vara cyklist.
Den lyckade hemfärden firades med en tur genom vitsippedalen bakom Botaniska trädgården (ok, jag vet att man inte får), upp i Ängårdsbergen och lite stigar där. Lycka!
Nu är vi upe på billingen och laddar för Billingeracet, en favorit bland långloppen.
Glädjande är att det är ungefär 3ggr så varmt som i Beligen.
Adios!
/Åsa

torsdag 13 maj 2010

Middag och tidsfördriv

I går blev det två leriga varv på banan i Gooik. Banan, som är ny för i år är mycket fin, slingrig, med en hel del singeltracks. ca 110 höjdmeter per varv och i detta underlag rätt tungkörd. Grämer mig över att jag inte kan köra den, men nu har jag sett till att få bra tränng de senaste dagarna, så jag känner mig faktiskt lite trött i kroppen.

Efter träning ängade jag eftermiddagen till tidsfördriv. Det bästa tidsfördrivet när jag är själv på tävling/läger är illustrator och min wacom-platta. Jag ritar saker, det kan vara vad som helst ibland direkt i Illustrator, ibland efter någon skiss jag gjort. Pennor och block följer alltid med på mina resor, även om de i bland aldrig används. Bilden ovan är en liten hyllning till en av mina sposorer, sm jag gjorde för ett tag sedan.
Just nu är det mycket blommor i huvudet, kanske för längtan till våren är så stor. Annars är det mest barnsliga figurer. Det som är mest frusterande är att det är svårt att få ordning på alla ideér och uppslag och renodla dem. Det finns massa idéer i huvudet som aldrig får ta form. Kanske är de inte tillräckligt bra och därför inte förtjänar att bli manifesterade, eller kanske är de just dessa som är bra, men att jag missar dem. Jag tror att många som gillar att vara kreativa är rädda för det. Att missa "the" idé. Att låta den passera.
Själv brukar jag se det jag gör som övning inför det där stora, den där fantastiska, ultimata skapelsen, som komemr bli precis som visionen jag hade (vilket förmodligen aldrig kommer att ske, men ändå..). Jag försöker att bli bättre.
Det är i alla fall ett oslagbart sätt att få tiden att gå. Oftast blir det bara nonsensgejer i alla fall.

Igår kväll var också jag tillsammans med Idit och Alex från Israel ute och åt middag. Att hitta ett middagställe på den Belgiska landsbyggden var inte det lättaste. Allt var stängt. Tydligen går man inte ut på restaurang så mycket i Belgien, förutom på pommesfrittesställena då förståss. Vi fick åka till Gerladsberben och hittade där ett öppet matställe. Det var trevligt med lite sällskap. Idit och jag stöter på varandra titt som tätt på tävlingarna i Europa, så vi kan uppdatera varandra om läget. Israelerna klagade på kylan, vilket är förståligt, då de har 35 grader hos sig just nu.

Idag blir det i alla fall hemfärd om det inte lyckats komma in något askmoln tills ikväll. Jag hade inte blivit förvånd.

Allt för nu

tisdag 11 maj 2010

Muur och trotsdistans

Just nu är jag fast i den lilla byn Herne här i Flandern. Här finns en restaurang, tre pommes frites med majonäsställen, en tågstation och en gigantisk cykelbutik.

Bor på ett fint B&B med trevliga världar och supersnabbt Internet. Det enda konstiga är att rummet jag bor i, som uppenbart är för två personer, inte har någon dörr till toan. Istället har de satt ett tunt draperi som dörr. Ok, jag och Markus gör det mesta tillsammans, men jag vill nog i alla fall ha en dörr att stänga om mig när jag gör det alla ibland behöver göra. I detta fall är det skönt att vara själv här!

Gav mig ut på ett träningspass som var tänkt att bli ca 3 timmar idag. Diverse felkörningar och allmän förvirring gjorde att det blev 4.50. Snitttemperatur: 6 grader, tidvis hällande regn.


Under turen dök jag plötsligen på en skylt: MUUR. Den klassiska stigningen i Flandern runt, där Cancellara så styggt (eller snyggt), tog knäcken på stackars Tom Boonen tidigare i våras, genom att lägga in en stöt just där. Stigningen på kullersten (eller pavé som man envisas med att kalla det för även i Sverige), var kortare än jag trott, men känns nog rejält i benen efter ett antal timmars tävlande. Själv körde jag upp två gånger, bara för att göra det.


Här ser man inte hur brant det är!

Efter det fortsatte turen och plötsligt var alla skyltar på franska. Tills slut hade jag ingen aning om var jag befann mig eller i i vilken riktning jag åkte. Jag frågade en dam på en bensinstation och då visade det sig att jag bara var 5 km från en ort jag kände till, det var bara det att på franska hette den något annat. Man hade nog kunnat lista ut vilka orter som menades om man kunde franska, men det gäller inte mig så klart. Turen kändes, förutom att jag på grund av kylan ville stanna och ringa en taxi rätt ofta, rätt bra i alla fall. Väl tillbaka fick jag knappt av mig hjälmen på grund av stelfrusna fingrar och duschen, som genomfördes samtidigt med intag av två Enervit-cocosbars, var underbar.

I morgon ska jag träna och äta middag med Idit, en cyklist från Israel. Det blir fint!

söndag 9 maj 2010

I bland blir man bara så trött...

Man slutar nog aldrig att förvånas över arrangörer av Belgiska cykeltävlingar. Eller är det Belgiska cykelförbundet? Just nu är jag trött, besviken, ledsen och omotiverad.

Igår fick jag veta att starten till tävlingen i Gooik-Kesterpå tordag var senarelagd för oss damer. Anledningen var att TV-skulle sända tälvlingen. Därför var det tydligen viktigt att köra herrarnas tävling först, så att den skulle hinna redigeras och komma i TV.

Nya starttiden är 15.35, alltså 4 timmar senare än vad som först utanonnserats. Detta innebär att jag kommer ha svårt att köra det planerade racet, då flyget hem går kl 19.30.
Jag påpekade detta för arrangören och frågade om de kunde hjälpa mig på något sätt, eftersom de säger sig vilja locka internationella åkare, men svaret blev att det inte alls var något problem för mig att hinna och de kunnde inte hjälpa till.

Ok, ett litet räkneexempel:
Mitt plan hem till Göteborg går 19.30 från Bryssels Flygplats, check-in stänger 18.40.
Vi tävlar i 1.30-1.45, vilket innebär målgång ca 17.20. Det tar ca 40 minuter till flygplatsen, och om man skulle sätta sig i bilen precis när man gått i mål skulle man praktiskt taget vara framme kl. 18.00 på flygplatsen.
Vad som inte är medräknat då är:
Byte av kläder som inte är svettiga/smutsiga: 3 minuter (ingen dusch)
Packning av cykel i cykelväska så att den inte blir förstörd i flyget: ca 20 minuter (om man gör det snabbt). Tankning av hyrbil: 10 minuter. Inlämning av hyrbil, utpacknig av bil och rusa till check-in två våningar upp med jättepackning: 10 minuter. Det blir 43 minuters mertid och jag kommer för sent.

Då har jag inte räknat med att det kan bli en dopingkontroll och det kan bli en prisutdelning. Då faller allt. Att boka om planet är inget alternativ då en biljett kostar 3-4000 enkel väg + extranatt på hotell, extra dygn med hyrbil etc. Det är inte värt det...

Idag kördes Antwepen Grand Prix, första deltävlingen i Belgiska cupen. En bana byggd av Filip Meirhage. Banan liknade mer en cyclo-cross-bana fast med extremt branta, korta uppförskörningar, utförskörningar och några drops. En oflytsbana, utan riktig klätrring, inte riktigt min starka sida, men bra träning. Själv lyckades jag nästan köra in i herr Meirhage på träningen. Vi pratade lite, han verkade väldigt snäll, men jag har svårt att ta en man som varit avstängd för doping på fullaste allvar. Man får ju hoppas att han gjort en helomvändning och ångrar djupt det han gjort. Mer om dopingfilosofi i senare inlägg. Arrangörens vision är att arrangera en världscup på banan, vilket jag tror blir svårt, då de bästa herrarna körde varvet under 7 minuter. Med hundra startande som idag, på den smala banan är det många som bara kommer hinna köra ett varv innan de blir varvade.

Hur tävlingen gick vill jag helst inte tala om, jag fick en urusel start, hade inget tryck i benen och inget flyt alls. Jag är inte den som ger upp i första taget, men efter att ha krachat utför en slänt ca 2 meter in i en buske, beslöt jag mig för att kliva av. När varken det fysiska eller det mentala funkar är det svårt att motivera sig. Mest besviken är jag att kroppen inte vill fungera längre. Det är något fel som är trasigt. Innan förlylningen var jag i väldigt bra form, nu är den som bortblåst...Har jag någonsin tränat?? Dags att kolla blodvärden när jag kommer hem!

fredag 7 maj 2010

Saker jag lärt mig av Kalas-killarna. Del 1.

Mina dagar med Team Kalas har varit lärorika, jag har lärt mig massa bra och viktiga saker från dem. Antagligen har de inte lärt sig ett dugg från mig.

Här kommer ett litet urval.

Att fulnäta = Åka runt i bussen/bilen och leta efter öppna trådlösa nätverk och sen sitta i bussen/bilen och surfa på dessa, tills datorns batteri är slut. Då åker man hem.

Att äta rå broccoli = Har alltid ätit broccolin kokt och varit halvförtjust i den. Att som Kalas-killarna, äta den rå i sallad var en mer kulinarisk upplevelse. Basiskt är det också, tydligen.

Körsbärsöl är inte gott. Alls. = Ok, jag är ingen öl- människa, idén att prova körsbärsölen var min och jag blev faktiskt avrådd. Jag nog blev inte mer öl- människa efter det…


Knullglass =
En förpackning av den svindyra, rättvisemärkta och underbart goda Ben & Jerry-glassen, vilken tydligen säkerställer möjligheten att få ligga efter en dejt. Inte för att jag känner så stort behov av att dejta, för tillfället men, det kanske är värt att prova i annat sammanhang… Eller det kanske bara funkar för killar som vill ha tjejer i säng?

UBUNTU= enligt Darvell det enda möjliga operativsystemet man kan ha i sin dator. Bara nördar har hört talas om det och det är väl det som är en del av grejen med det. Magnus dator tycks ju fungera, hmm, jättebra i alla fall…

Kalas-matlagning= väntar på den utlovande kokboken med kalas-mat och bilder på hur denna ska tillagas. Ett bildexempel ses ovan.

Tisha= T-shirt.

Långärmad tisha är helute. = Men kan bli inne om man klipper av ärmarna på den till ett linne.


Man diskar direkt efter maten. Alltid.
= Vi gör det i princip aldrig hemma, eftersom det är så tråkigt. Vi samlar istället på oss diskberg. Nu äntligen inser jag det fina i att göra det direkt efter maten… Med tanke på att jag flyttade hemifrån är jag var 16, kan man säga att det tog sin lilla tid.

Det är i alla fall mycket tråkigare att gå på Kinarestaurang ensam, känns fel på något sätt.

I morgon blir det test av Antwepenbanan, ska bli intressant, då det ryktas om tekniskt...

Allt för nu...

Tack Magnus och Mattias

torsdag 6 maj 2010

Gå utanför komfortzonen!

Hittade en bild från världscupen i England. Här handlar det om att utmana och gå utanför komfortzonen. Det fanns en "chicken-line" vid sidan om för dem som inte vågade. Jag tog den inte, vilket för mig är att utmana min personliga konfortzon. Utförslöpan var tekniskt, men inte så hemsk som den först såg ut. Min kära mor och far kanske inte hade viljat se mig köra utför där, men de var ju inte där så...

Jag har en förmåga att se livrädd ut på alla foton som tas när jag kör utför, det gör jag faktiskt inte här!! Fast även om jag tycker att vissa typer av utförskörning och drop ÄR läskgika, lockas jag också av dem. En slags skräckblandad förtjusning. Det är en boost för egot att klara av dem, en ännu större boost att göra det bra.

Idag har det åter varit en kall dag här i Belgien. Jag tror att vi alla tre drog oss för att hoppa på cykeln. Satt lite längre än tänkt famför datorn. För mig blev det 4 timmar och nästan 1200 meters klättring. Det var kallt. Kallt men vackert. Små asfaltvägar nästan utan trafik. Hade kunnat ge mycket för att kunna köra dem i 23 grader och sol. Mötte endast två cyklister under passet, en som såg ut att komma från Team Quickstep (Tyvärr inte Boonen) och en annan mer motionärsliknande cyklist. De andra kanske kör rulle...

I morgon bär det av till Antverpen för min del, medan Kalas-killarna drar vidare till Schweiz. Det kommer bli tomt att vara utan deras ständiga oliktyckande och tjiv.

ADIOS!

tisdag 4 maj 2010

Ut i skogen och leta med er!

Detta är något ni verkligen inte får missa. Just nu pågår POLARJAKTEN runt om i sverige.
Den som är duktig att leta och har sinne för detaljer har chansen att belönas med en
POLAR RS 800 CX (den modell jag själv använder för övrigt).
Så, jag råder er att hålla ögonen öppna på sidan. Ni som bor i Göteborgsområdet får vara extra uppmärksamma, då jag kommer att gömma ett värdebevis någonstans i Götet under maj månad. Say no more.... Läs mer på sidan.

För övrigt har vi kallt här i Belgien, idag blev det ett 2-timmars pass på MTB:n och termometern på klockan visade 4 grader som kallast. Då käns det bra att ha lite Paul Kalkbrenner i lurarna. Monoton, melodiös, tysk techno när den är som bäst. Kan få fart på de trögaste ömmaste ben.

I kalashuset är det för övrigt jag och Mattias som har de ömmaste benen, eller i alla fall som klagar mest på dem. Magnus verkar pigg, eller så håller han bara tyst. Tror aldrig jag har haft ömmare ben efter en XC-tävling någon gång. Annat var det när man sprang marathon, då kan man snacka om ömt. För övrigt lär jag mig massor av nyttiga saker av Kalas-paret. En lista på finurliga saker kommer senare...
Adios!

måndag 3 maj 2010

Väggad i Houffalize

Helgens världscupstävling här i den fransktalande delen i Belgien fick mig verkligen att undra om de verkligen vill ha internationella åkare på sina världscuper. Tävlingen i Houffalize är på alla sätt fantastisk, med extremt krävande bana och enorm publik, men som utländsk, icke fransktalande cyklist som inte cyklar för något jätteteam, är det lätt att känna sig ovälkommen.

Det började med registreringen. Vi var där i god tid på torsdagen. Det var kanske 20 st före oss i kö för att hämta ut sina nummerlappar, feedingpass och ackrediteringar. Detta borde gå snabbt, då det sitter en 5-6 UCI- människor på plats. Det tog ca 90 minuter. Ett mer omständigt sätt att sköta registrering och nummerlappsutdelning på har sällan skådats. Två av UCI människorna, givetvis endast fransktalande, sitter och tittar ner i lådan för sk. ”Rainbow pass”(som ger dig accreditering på olika nivåer för hela världscupsarrangemang) En annan sitter stämmer av åkarnas UCI-licenser i en dator och att de angivit rätt Hotell för sin vistelse (datorn givetvis lyckas gå sönder eller låsa sig precis när det är min tur) Nästa gubbe sätter en post-it lapp med åkarens startnummer på licensen. Ytterligare en gubbe tar betalt, men accepterar endast kontanter till (skillnad mot alla andra världscuper). Råkar man ha kort ändå, tvingas man ställa sig i en annan kö, någon annanstans, för att där först ta ut pengar, sen gå tillbaka till UCI-gubbarna och slutligen få ut sitt startnummer. Tillslut lyckades vi.


Vi frågade också efter parkeringskort, eftersom det brukar behövas, men det skulle räcka med den ackreditering vi fick nu, sa de.


På tävlingsdagen åkte vi som tur var i god tid till tävlingen och blev givetvis stoppade på vägen in i Houffalize.


Anledning? - Inget Parkerings -pass, så klart. Den fete, givetvis endast fransktalande parkeringsvakten visade oss arrogant in på en parkering ett par kilometer från starten. Vi visade min nummerlapp och Markus visade sin Team- manager licens. Svaret vi fick var ”no, no impossible!”. Samtidigt ser vi några bleigska teambussar utan parkeringspass passera in till tävlingsområdet.


Vi parkerade istället vid sidan av vägen. Jag rullade på cykeln ned till en idrottshall nära starten, Markus halvsprang med extra hjul, verktyg och flaskor. Himlen öppnade sig och vi blev genomblöta. Som sagt, det är lätt att känna sig ovälkommen, men är det verkligen så man vill att sin fina tävling ska uppfattas av oss utländska åkare?


Racet då? Jo jag fick en efter omständigheterna en hyfsad start, som startnr 72 av ca 125 åkare och låg runt 45:plats, tyckte att det kändes bra. Försökte ta hjul på Gunn Rrita Dhalie som också låg däromkring och var på uppgång. Det fungerade i en startloop + två varv, alltså ca 1 timme, sen väggade jag och det rejält. Jag tappade nästan fyra minuter på sista varvet och ca 30 placeringar. Luftrören som sugrör och jag fick stanna och ta astmamedecin. Placeringsmässigt var inte heller detta lopp någon höjdare, utan helt kasst, men jag ser det positivt, mycket bättre än förra veckan och jag hade bra flyt utför. Cykeln kändes riktigt bra. Tror att det behövs några race till innan jag är redo att prestera på min normala nivå igen. Jag har två mindre race i Belgien kvar och ett långlopp innan nästa Världscupstävling, så det blir bra tror jag.


Nu ska jag ta han om mina ömma ben…


Foto: Jahn Ekman