Läger och Lur på tork.

Hemma från en helg i Noras fantastiska stigar och MTB-läger för enbart tjejer. 50 damer/tjejer har blandat stigcykling, teknikövningar och teori hela helgen. Deltagarna var allt från nybörjare till erfarna cyklister och alla fick en grupp efter sin nivå. Riktigt kul och inspirerande att se så stora framsteg i teknik på så kort tid och med ändå ganska små medel. Att gneta och ge sig sjutton på att man ska klara något lönar sig uppenbarligen. Och en och annan svordom.

Vi bjöds på både regn och sol, mest regn dock, vilket gjorde skogskörningen extra svår. Terrängen runt Digerberget är bitivis ganska stenig och rotig, och med regn på det blir rötterna såphala. Desto bättre teknikträning! På Söndagens teknikövningar öste regnet ner och alla var genomblöta och trötta men ändå vid gott mod. Det blev en del mindre vurpor på lägret, inga med större skador vad jag såg. Att köra omkull är väl aldrig kul, men så länge man inte skadar sig kan det vara nyttigt, för att lära sig var gränsen går.

Linnéa pratar om dämpartryck, det var några dämpare som fick pysa ut lite luft efter det. 

 Carina köttar på i leran.

Härligt i skogen, grönt och tyst.

 Gänget laddar för träning! 

Under söndagen lyckades jag även att fuktskada min telefon. Den fungerar, men man ser att det är fukt under touchscreenen. Gogglat lite och läst att man kan få den bra igen om man stänger av den och lägger den på tork på något varmt ställe några dagar. Fukt och elektronik är ingen bra kombo vet jag sedan tidigare. Har därför försökt att ha den avstängd och sätter bara igång den om jag verkligen måste ringa. Annars ligger den avstängd på tork. Det blir långsamt bättre, mindre och mindre fukt på insidan. Det är en utmaning eftersom man är så van vid att kolla allt på telefonen. Svårast är dock att man inte kan kolla på klockan. Samtidigt är det också ganska skönt att vara utan. Mackan och jag pratade om att man skulle ha en assistent som alla samtal och mail var tvungen att gå via, som sorterade viktiga och mindre viktiga saker åt en. Tänk vad skönt det hade varit. 

Det är lite roligt det här med att tillfälligt inte kunna nås på telefon. Många pratar om att man ska logga ut, att man håller på för mycket med telefonen och att man inte behöver vara så nåbar. Oftast är det dock samma personer som inte är sena med att klaga på att man är svår att nå, när man väl bestämt sig för att logga ut ett tag. Det är väl som oftast, tänk lite först innan du uttalar dig om saker och världen kretsar inte alltid kring dig.  

Inom några dagar väntas min telefon fungera igen.  

Kycklingdistans och annan träning..

Åskan har kommit till Göteborg. Jag gillar åska, men mitt huvud känns just nu som en badboll, vilket inte är så gött. Vila idag, hårdkörning i morgon är min plan.
Jo, jag sov en natt, vaknade bara en 3-4 gånger och blev ungefär 100 gånger piggare än innan! Tänk vad lite sömn kan göra. Efter mirakelnatten har sömnen dock inte varit något vidare igen, det får tydligen inte bli för mycket av det goda. Nån som vet nån läkare eller liknande som är bra på sömnproblem? Hör av er i så fall, Sahlgrenska gör tyvärr bara sömnutredningar för folk som snarkar eller har andningsuppehåll, så jag vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig, mer än att jag inte ska vända mig till vårdcentralen, eftersom de vill ta den lätta vägen och skriva ut sömnmedel, vilket jag inte vill ta.

Träningen har dock gått ganska bra de senaste dagarna. I söndags körde jag ett distanspass, det första på flera veckor. Kroppen var piggare än på länge och jag hade kunnat cykla mycket längre än vad vi gjorde kändes det som. Jag körde på "Kycklingen" dvs. min nya cyclocross. Den fick namnet igår på grund av att den med inslag av knallgult och orange och en stor del fantasi liknar en kyckling. Snabb, om man bortser från att Rhinodäck på asfalt inte rullar så snabbt. Ska nog sätta ett par mer lättrullade däck på originalhjulen och använda vid asfaltkörning, det är onödigt att nöta dyra Dugaster på distanspassen. Fika blev det med, ute på Säröcafét (vad det nu heter), som verkar ha att bli ett riktigt cyklisthak i alla fall för de som kör landsväg. I går drog jag av ett pass i gymet och fick tummen upp av en av de ihärdigast tränande killarna när jag körde mina pull-ups. Då måste det ju ha varit bra?!
Gillar att köra gym, men några av mina rehabövningar är faktiskt ganska uttjatade vid det här laget. Men bra är de förstås, så det är väl bara att hänga i antar jag.

Whats up?!

Jo, jag vilar i princip helt eftersom jag är så jäkla trött... Koppen är bångstyrig och vill inte sova alls, vilket givetvis inte förbättrar återhämtningen. Tänker att den är ungefär som ett grinigt spädbarn, egentligen jättetrött och i stort behov av den där sömnen, men sova -icke! Jo jag sover lite, men väldigt ytligt och vaknar typ 100gånger på natten + att det tar lång tid att ens somna. Det har varit så över en vecka nu, men är van och vet att det kommer att bli bättre, jag är inte orolig. Det är bara så tråkigt att känna sig seg och trött. För att sova följer jag konstens alla regler så klart, mörkt, tyst, svalt i sovrummet, avslappningsövningar, gå och lägga sig vid ungefär samma tid varje kväll och när man känner tröttheten komma, inget koffein på kvällen, inte lägga sig proppmätt, inte sova på dagen, inte tänka onda tankar, inte stressa. De som sover genom dessa enkla knep -lucky you! Mig biter det inte på i alla fall. Det ska bli riktigt skönt med en tävlingsfri helg i alla fall. Om jag är piggare ska jag träna lite, häpp!  

Nåt kul jag gjort i alla fall. Jag har köpt en symaskin. En billig en på Ikea. Nässjö GP Grand Prix Behövde ju ännu en tut till sin tävling och fungerande symaskin är alltid bra att ha. Eftersom jag ändå ska sy en tut, syr jag några extra tutar. Det går ju rätt mycket fortare än att sy för hand. Störta knepet är hur man ska få en rund kropp och en tut som inte hänger. Alltid kul att få nya, ovanliga problem att ta tag i.    

Hur det går med mitt Prince-lyssnande? Jo jag har kommit till 1989 nu, Batman albumet. Bara ca 31 album kvar tills vi hamnar i nutid.. Passar på att lyssna när jag är hemma själv så jag inte tråkar ut Mackan.  

Som en gnu!

I brist på bilder från helgen, får ni en då jag testar en, håll i er: Fulldämpad Fatbike+elcykel från Haibike

Trött som en gnu, det är vad jag är just nu!
Dubbel tävlingshelg med tävling först i Naestved, Danmark och sen Vårgårda dagen efter. Lyckades plocka lite UCI-poäng på bägge tävlingarna, men är lite smått besviken över min körning. Visst, jag tog i och gjorde vad jag kunde och mer kan man inte göra, men tröttheten var slående båda dagarna. I Vårgårda gick det faktiskt ganska bra i tre varv, men sen försvann energin totalt. På sista varvet tappade jag nästan två minuter och fällde några tårar av trötthet när jag kom i mål helt utpumpad. Fick dessutom göra dopningstest, vilket alltid förvånar när man tycker att man kört långsamt. Men jag var väl den lottade åkaren.
Så här i efterhand känns det ändå rätt ok att ha tappat placeringar på grund av att ha blivit riktigt trött jämfört med att tappa på grund av problem med cykeln tex. Det är frustrerande att känna sig så trött när man tycker det är kul att tävla och har förväntningar på sig själv. Jag är inte nöjd med att bara "ta mig runt" på en tävling, utan vill prestera på den nivå jag vet att jag kan och gjort tidigare i år.

Jag gillar verkligen Vårgårdabanan så som den utvecklats de senaste åren, den är krävande och tävlingsevenemanget som sådant är riktigt bra. I år var det betydligt kyligare än tidigare år, vilket påverkade publiktillströmningen en hel del, men fortfarande en riktigt fin tävling och motståndet i både dam och herrklassen var nog det bästa på länge.

Nu ska jag ta ledigt från tävlingar några veckor. De senaste veckorna visar att det är välbehövligt. Jag upplever att formen (som var väldigt bra för ca en månad sen) har börjat svikta och tröttheten försöker ta över. Inte så konstigt då våren har varit extremt intensiv och det har gått i ett med tävlingar, resor och jobb. Det har varit väldigt roligt och många tävlingar har gått väldigt bra, men resandet i kombination med att också jobba på massa olika ställen på veckorna börjar ta ut sin rätt. Det har varit svårt att få till ordentlig träning i veckorna och det har blivit mindre och mindre energi över till att göra annat än det nödvändigaste för att gå runt.(äta, jobba, handla, tvätta, resa, tävla)

Senast jag hade en period på mer än tre veckor i rad utan några tävlingar var i februari-mars 2015 så det kanske är dags nu? Nästa tävling blir som det ser ut nu, Lida Loop.

  Vandrande vålnad, var jag tidigt i morse på morgonpromenad, när jag inte kunde sova

Yogaprojekt och dubbelracehelg!

Två filurer!

Ja, då kör vi vidare då.
Tack alla som läst mitt förra inlägg om EM, det värmer verkligen! Det var ungefär 1000% fler än de som brukar läsa inläggen, så jag är mäkta förvånad.
 
EM sitter kvar i själen på ett positivt sätt och lite grand i benen med faktiskt (Polarklockan menade att det skulle ta mig 5 dagar att återhämta mig för det loppet, lagom till helgen alltså). Jag är glad att jag fått till två pass på cykeln denna veckan. Ett lugnt pass och ett hårdare med intervaller. Det är ungefär det man hinner/orkar med när man tävlar så mycket som jag gjort den sista tiden.
Jag har varit lite sur eftersom jag jobbat på eftermiddagarna när vädret varit som finast. Det har dessutom varit grymt lugnt på jobbet (eftersom alla andra är utomhus) och då känner man ju att man lika gärna skulle kunna ligga på balkongen istället. Å andra sidan har jag skonats från en del pollen.

Något som är roligare är att jag håller på med, eller rättare sagt, försöker hålla på med yoga. Tror skarpt på träningsformen som alternativträning för många idrottare och kanske särskilt uthållighetsidrottare. Är med i ett "projekt" som innebär att köra yoga 4 dagar/ vecka i 2 veckor och sen utvärdera resultatet. Det är rätt så mycket yoga för någon som bara kört det lite då och då innan. Har kört några gånger nu och märker att jag just nu är rätt ofokuserad. Börjar lätt fundera på annat eller titta på klockan. Antagligen är jag lite stressad och splittrad och då ska ju yoga vara bra för att hitta fokus på här och nu. Dessutom har jag märkt att jag är rätt så stel i vissa övningar och inte alls så stel i andra. Antar att det är cykel och jobbspecifikt eftersom jag är relativt rörlig i mig själv. Ryggen (helaryggen), sätet, baksida, axlar och knän är lite av mina problemområden. Det ska bli spännande och se vad dessa två veckor ger, det jag hoppas på mest är att jag ska få bättre sömn, den har varit bedrövlig den senaste tiden.

I helgen är det dax för rafflande dubbelhelg med XCO. 2 C1:or varav den ena går i Danmark och den andre i Vårgårda. Av dessa två gillar jag Vårgårdabanan bäst, så det är lite synd att den inte går först. Tävlingen i Danmark är bra den med, men passar inte riktigt mig i karaktären. Det ser ut att bli bra startfält i båda racen då båda ingår i Nordiska Cupen. Kul att den har dragit igång.

Kom ut ur bubblan..

    Foto: Anders Olsson

Hemma efter några magiska dagar och det känns tomt. Jag är trött och yr i huvudet. Vi lämnar ett högst overkligt veckoslut bakom oss. Det känns som jag och många andra har varit i någon slags lyckocykelbubbla i 4 dagar. Jag tänkte att det skulle väl bli häftigt med ett Mountainbike-EM i Sverige, men kunde aldrig ana att det skulle bli så häftigt. 3 medaljer och då var ändå en av de stora medaljhoppen skadad, det är verkligen bra presterat av Svenska cyklisterna!

Foto: Mattias Israelsson

Jag hade själv tänkt att åka dit och titta och heja, istället blev jag uttagen för att köra bara 10 dagar innan själva tävlingen och vilken fantastisk, overklig upplevelse det var! Jag har ändå kört många lopp på olika ställen i världen och jag kan säga att detta var i klass med ett Cyclocross-VM i Belgien, med den stora skillnaden att nästan ALLA hejade eller rättare sagt vrålade på oss svenska cyklister, oavsett om man låg i tätposition eller långt bak. Det var varje varv ett öronbedövande ljud upp för det brantaste partiet, av en publikmassa jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få uppleva i Sverige.

Mitt lopp började tyvärr katastrofartat. Många trodde att jag öppnat lugnt medvetet, eller att jag helt enkelt var väldigt väldigt långsam i starten, men så var det inte riktigt. I första utförslöpan gjorde jag en häftig inbromsning för att inte köra på framförvarande cyklist och satte mig lite hårt på sadeln, den knäcktes till och pekade sen rakt upp. Körde så en bit men insåg att det inte gick något vidare, stannade och försökte slå den rätt igen. Den hade dock blivit lös så så fort jag satte mig på den började den peka upp igen. Gick inget vidare att köra andra utförslöpan på det viset och om möjligt ännu sämre den korta klättringen upp till mekdepån. Där byttes sadel + stolpe snabbt, men kändes ändå som en evighet. Hade lite smått panik när jag satte mig på cykeln igen, spänd och utan vidare flyt. Var så klart tvärsist tillsammans med "kvastmoppen", såg ingen framför mig. Kändes tråkigt att ligga sist, men publiken hejade ändå som om jag var i ledning, vilket gjorde att jag omöjligt kunde kliva av. Helt ensam på första varvet, men på andra började jag att komma ifatt folk och då blev det betydligt roligare! Körde upp mig till en 26:e plats och var på väg ikapp några till då jag blev avplockad. Det var extremt stora tidsavstånd tack vare den krävande banan och plötsliga värmeböljan och endast 20 damer körde alla 6 varv. Jolanda Neff vann en förkrossande seger.
Det hade varit kul att få köra igenom hela racet och utan sadelstrulet och se vart det då kunde ha landat på för placering. Jag grämer mig så klart, men vet samtidigt att det är sånt som händer. En kort analys av resultatlistan visar att med riktig supertoppform och strulfritt åk från min sida hade det varit rimligt att kanske kunna matcha ytterligare 3-4 cyklister av dem som var framför, så bra var startfältet.

Jag vill passa på att tacka alla som hejade och gav uppmuntrande ord på vägen, det var HEELT fantastiskt, jag får gåshud när jag tänker på det. Dessutom tack till landslaget för bra support under racet och inte minst Mackan som fortfarande står ut med mitt ofta rysligt envisa jag och mina halvtokiga upptåg. Tack till alla sponsorer och samarbetspartners som ställer upp med det ena och andra.

Legenden. Absalon tar även han en förkrossande seger. Foto: Jag själv

Men detta evenemang alltså! Alla inblandade ska ha en stor kram. Vädret gjorde förstås sitt, men det märktes att volontärer och tävlingsledning tyckte det var kul att arrangera tävling, att åskådarna tyckte om att titta på cykel, cyklisterna tyckte om att cykla. Det ä första gången sedan VM i åre 1999 man har ett större evenemang inom mtb i Sverige. Nu hoppas jag att det blir fler och oftare. Med rätt personer som jobbar med ett evenemang kan det bli hur bra som helst. När både folk från stora cykelnationer OCH folk som aldrig sett en Mtb-tävling live förut tycker det är häftigt och är imponerade, då har man verkligen lyckats. Grattis Cykelsverige, ta nu väl hand om dessa arrangörer och heja fram dem till fler häftiga evenemang.

Vackert!

Det är så vackert i Sverige just nu! Maj är min favoritmånad. När träd börjar blomma och det som varit brun/grått plötsligt blir olika nyanser av ljustgrönt. När man blir rastlös på jobbet då man måste sitta inne och titta på vårsolen därute. 

Enda nackdelen med våren är att jag tror att jag har nån form av allergi. Har väl inte fått 100% koll på hur jag ska hantera det och ibland tror jag att jag bara är allmänt trött. Har gjort tester som inte visar något mer än att jag har ansträngningsastma. Då besvären jag kopplar till allergi kommer vid samma tider på året, varje år och med samma symtom fast mer eller mindre allvarligt, är jag ändå rätt säker på att det är något som stör. Främst är det att ögonen kliar, men värst är väl tröttheten och känslan av att man liksom avsaknar lite av sitt "go". Då även allergimediciner kan göra en trött och dåsig, är det inte så lätt att veta hur man ska göra.    

Har hur som varit och testat EM-banan igen. Förra gången möttes vi ju av 3 grader och lite snö, denna gång kunde man köra i kort-kort. Det var 21 grader när jag lämnade Jönköping. Det ser ut att bli en helg i försommarens tecken och det är arrangörerna så väl värda efter allt jobb med banan och evenemanget. Igår körde jag och testade lite olika vägval + ett varv i ett tempo som kändes halvhårt och med runt 85% av max. Det är grymt svårt att känna hur hårt man kan ligga på på den banan. Det som kändes halvhårt i ett varv kanske kommer att upplevas som  tokhårt efter 4 varv. Mycket beror nog på dagsform. Banan är fantastisk vacker just nu med alla vitsippor! Underlaget är nu i princip snustorrt. 

Vackert, men man lär inte njuta av det på söndag...

Grymt trähopp på banan. Inte högt eller svårt alls, men för några år sedan hade jag inte vågat köra det, eftersom jag då inte kunde hoppa överhuvudtaget. När jag började tävla fanns inga hopp på  XC-banorna, så därför tränade jag aldrig på sådant. Det är först på senare år det blivit mer och större hopp banorna och nu även i Sverige. Jag kan erkänna att jag varit rätt för sådant här. Inte för själva flygturen, utan för landningen. Jag har känt att jag inte har kontroll. Fortfarande kan jag få stora skälvan ibland om jag inte hunnit reka ett hopp i lugn och ro. Lugn och ro, bit för bit är nyckeln för mig när jag ska öva på sånt jag upplever som svårt, samtidigt man inte ska tänka för mycket heller, hjärnan kan spela en spratt ibland.   

Nu ska jag strax jobba. Är väl sådär pepp på att sitta inne i en skrubb hela eftermiddagen idag, men pengarna måste ju dras in så det är väl bara att bita i hop och tänka på dem som har det värre.  

Tack Säter!

Så här glad blir man när man kört Klippingracet! Foto: Henrik Öijer

Sådär, tur och retur Säter 5 timmar dit i fredags eftermiddag och lite snabbare tillbaka till Götet i går kväll. Jag har haft välbehövlig sovmorgon. Har sovit extremt dåligt i några dagar, så som jag gör ibland, så det var skönt att få ett ordentligt sov.

Det blev ett kul men hårt race igår på Klippingraget. För mig resulterade det hela i en 3:e plats och det är jag nöjd med!
Känslan och flytet var mycket bättre än i Norge förra helgen, men fortfarande har jag en stum/tom känsla i kroppen, ungefär som att man kört intervallpass tre dagar i rad innan tävlingen, eller att man är i slutet av ett distanspass och plötsligt börjar ta i max. Låg puls och tom i kroppen. Men det gick bra, körde ganska jämt fram till sista varvet då jag tappade en del. Ögonen gick i kors av trötthet så det var svårt att hitta vägen mellan och över stenarna. Det var en del andra som var lika trötta, så jag antar att det var banans karaktär som gjorde detta med oss. Inte jättebackig bana, men alla tre backar kom efter varandra och tog ut sin rätt efter 5 varv. På resten av banan fick man trampa på och fokusera för att ta sig över de tekniska partierna, så det krävde mycket av både kropp och knopp precis hela tiden.

Foto: Henrik Öijer

Foto: Henrik Öijer

Säter och CK Natén bjöd på ett högklassigt cykelevenemang. Bra bana, trevligt bemötande, bra skyltat på banan och omkring tävlingen, massa folk i olika åldrar och en härlig stämning.

Jättestort tack till alla som hejade på mig längs med banan, det behövde jag verkligen igår!

I dag blir det någon form av lugn träning, kanske på endurohojen. Dessutom måste jag ta tag i min deklaration. Lite småångest för den, men det brukar ju gå ganska snabbt när man väl börjar. Jag har i alla fall lite bra musik att lyssna på. Har lyckats få tag på (nästan) alla  Princes Album från 1978 till 2016 som jag tänkte lyssna igenom i ordning. De är 45 stycken och jag har kommit till Albumet "Dirty Mind" från 1980 nu, så jag har lite kvar. Nu får ursäkta, men ibland nördar jag ner mig i saker och ting, särskilt musik och bild.