Nytt jobb?

Här ser/hör ni mig intervjuvandes Alexandra Engen efter Världscupen i Dalby Forest. Kankse en ny karriär inom media? Kul hade vi i alla fall!

Belgien. Från den soliga sidan!

Vi har haft det gott, med en dagstemperatur på 18-24 grader. Enligt lokalborna kommer vädret vända till helgen och dt ska regna, men jag tar dem inte på alltför stort allvar...

Det är Markus och jag, tillsammans med Kalaskillarna, Magnus och Mattias. Vi delar en liten källarlägenhet i Gallhausen, ca 35 km från Houffalize. Fördelen med att bo en bit från tävlingsområdet, är dels att det oftast är billigare, dels är det skönt att bo en bit bort i lugn och ro. Dagarna har bestått av cykel, vila och vardagsbestyr, samt letande av trådlösa internetuppkopplingar.

Igår åkte jag och Markus in till Houffalize för att testa några var på banan. Den är delvis ny för i år, även om en hel del gamla gobitar finns med. Vad ska man säga om den? Främst är den minst 2 km kortare än tidigare, vilket innebar att Markus och mitt träningsvarv tog ca 22-24 muinuter. Då stannade vi ändå längs med vägen några gånger. Ni som tävlar själva kan ju räkna ut att det kommer att bli många varv som ska köras, både i herr och damklassen, om arrangören nu tänkt sig en tävlingstid runt 2 timmar och lite kortare för damerna.

Själv tyckte jag att karaktären på banan var ganska likt tidigare år, men jag saknade de riktigt långa klättringarna. Nu känns det som at det är fler branta och hårda klätringar och banan är om möjligt ännu mer intensiv och fysiskt krävande än innan. Mindre vila för att det är antingen är brant uppför eller utför. Några nya utförslöpor hade tillkommit, de var roliga och halvtekniska. Den klurigaste utförslöpan är kvar från tidigare år (den vid 4x-banan, för er som vet), annars är det inget som är supersvårt. Det som är svårt är att köra riktigt fort och att orka hålla farten. Helt klart kommer banan skörda sina "offer" efter några varv.

Som bana gillar jag den, med respekt, den är som sagt extremt tuff.
Nu bär det hem till Team Kalas och Markus, som jag hoppas lagat något gott! Kalas killarna har visat sig laga kalasmat, så man ska inte klaga!

Överlevde i Dalby Forest..

Så var Världscupspremiären avklarad. Jag kom i mål, men vet inte placeringen och just nu är den inte ett dugg intressant. Jag körde inte bra. Jag körde enormt sakta om jag ska vara ärlig, både uppför och utför. Cyklister jag brukar figtas med var ljusår framför och kroppen ville inte alls vara där.

10 dagas förkylning med hög feber och 20 timmar i bil två dagar innan racet är ingen uppladdning jag rekommenderar för dem som tänkt sig ett bra resultat på en värdscup. Träningen på banan dagen innan kändes som om jag inte cyklat på en månad eller något. Som bambi på hal is, med 90% av max i den lättaste backen.

Jag tänkter dock inte gräva ner mig på grund av detta, även om resultatet var uruselt. Jag hade planerat för en 100 gånger bättre uppladdning, men vem kan råda och bestämma över virus och askmoln??

Det positiva är att det bara kan bli bättre och jag knapast kan cykla långsammare.
Världscupsbanan i Dalby Forest var bortsett från min prestation, mycket bra, tekniskt och krävande. Överlag var arrangemanget extremt välordnat. En stor fördel är att engelsmännen är så himla artiga.

Nu bär det av till Belgien, cykeltokarnas land. Nästa tävling i Houffalize kommer att bli spännande.

Kungen till Roskilde, kan nån klona mig!?

Via en väns blogg läste jag att han kommer till Roskilde i sommar. Prince.

Även om det finns många bra artister, vågar jag nog säga att det är den artist jag lyssnat på mest av alla. För mig är han det störste!! Jag tröttar aldrig på hans musik. Som jag tjatat ut min sambo med att spela samma låtar om och om igen.. Av alla de band och artister jag lyssnar på står han högst upp på min lista över "måste se innan jag dör, eller innan de dör". Förutom Michael Jackson då, men han gick ju bort i somras, så det är ju redan kört där.

En drömspelning med Prince hade varit på någon liten lokal, med en liten scen, så man verkligen får intimiteten, närheten. Tyvärr är den konserten nog omöjlig, även om jag vet att sådana har gjorts. Då var det fråga om "Extra-uber vip-spelningar", på hemliga ställen, för folk som går under just den benämningen, och förmodligen har mer pengar än jag någonsoin kommer att tjäna.

Tyvärr infaller konserten mitt i tävlingssäsongen och jag är med största sannorlikhet utomlands och tävlar/tränar. Det hade blivit väldigt krångligt för mig att se konserten, och dyrt att köra genom hela Europa. Återigen inser jag att man inte kan göra allt och vara överallt. Jag såg att Prince skulle spela i Frankrike, det kanske är ett bättre läge??

Man får väl hoppas att den lille mannen, som är kortare än jag och som haft jättemånga namn, men nu åter kallas Prince, får mersmak av att stå på scen efter Rosklide. Fram tills dess är det spotify fullmatad med den killen som gäller... I love it!

Tröst!

Ibland behöver man tröst. Exemelvis när man känner sig förkyld och inte kan träna som man tänkt. Fint väder är det ute också.. I går tog jag en promenad ner till Järntorget och Belgiska pralinboden. Då jag inte skulle träna kunde jag ju passa på att utnyttja ett gamalt presentkort där. Dessutom känner jag de som driver butiken. Väl där blev jag bjuden på en god kaffe. Vämde både kropp och själ!!

Chokladvalet landade på en påse med blandade praliner. Här snackar vi finchoklad, priset är 69 kr hektot, alltså inte 69 kr kilot som i många godisaffärer. Kvalitén går givetvis inte att jämföra. Fördelen med så fina praliner är att man inte behöver äta så mycket godis, eftersom smaken är så mycket mer intensiv.

Personligen är jag ingen gottegris, det är sällan vi köper godis överhuvudtaget, men fin choklad då och då är inte fel.

Just Belgisk choklad är ju känd för att vara fin, jag har dock aldrig hittat liknande choklad i Belgien. Troligen har jag gått i fel affärer...

Förkylt

Vaknade upp i fredags och mådde rätt kasst. Ont i huvudet och halsen. Lätt febrig.
Tillståndet är relativt ovanligt för min del. Senast jag var sjuk var 4 dagar i december och innan dess hade jag två halvkrassliga dagar i september 2008.

Jag är glad över att vara så lyckligt lottad att ha ett bra imunförsvar. Egentigen gör jag inget speciellt för att akta mig för förkylningsbakterier, förutom vanlig hygien och att jag försöker undvika springa omkring i svettiga kläder efter tävling/träning. Strategin som innebär att man undviker att träffa folk, inte gå på bio etc tror jag inte på alls. Jag tror att risken är större att man extra känslig och riskerar att blir jäkligt sjuk när man väl träffar folk då, eftersom kroppen inte är van att bli utsatt för bakterier/virus som inte tillhör en själv. Lite skit rensar så att säga.
Sedan behöver man ju inte vara allt för närgången med folk som man vet är sjuka. Faktiskt har det hänt att jag om min sambo sovit i skilda rum inför tävlingar om han kännt sig hängig.

Men man har säkert olika bra imunförvar också och vet man med sig att man är superkänslig kanske man ska vara extra försiktig.

Vad gäller träning under sjukdom har jag också bättrat mig med åren. När jag var yngre och satsade på långlöpning var det sällan någon träning ställdes in på grund av förlylning. Det skulle tränas till varje pris. Det är först i efterhand jag inser hur farligt det var och hur illa det kunde ha gått. Jag hade tur som inte råkade ut för något allvarligt med kroppen.

Jag tror att mina sjukdagar minskat just på grund av att jag tar det lugnt när jag är sjuk.Det går snabbar över då eftersom kroppen kan koncntrera sig på att kurera sig. Visst, vid lättare förkylningar som bara sitter i övre luftvägarna, kan man kanske träna lätt och kanske köra något pass alternativ träning. Men ablsolut ingen högintensiv träning och inga 5 timmarspass. Då jag också har astmaproblem, är mina luftrör extra känsliga under förkylning och brukar strejka om jag ens försöker fdra på max.
Kanske var det en förvarning om infektionen som skedde i onsdags, då vi körde ett testlopp med mtb-landslaget?? Jag lät som en blåsbälg efter ett tag och var på gränsen till ett astmaanfall. Känndes inte alls bra, men klarade mig från något allvarligt genom att hålla lite lägre fart.

Nu bär det av till apoteket för inköp av lite medikamenter.

Lösning!

Hemma efter 3 dagarslägret på Bosön. Ett läger som bjöd på sol, intressanta föreläsningar, träning, dopingtest och mycket inspiration.

En inspirationskälla var att se Emil Lindgren och Downhillkillarna köra Yngves drop som en liten sluttning. Att köra rikigt branta utförsölöpor är något jag verkligen behöver träna på. Jag har krachat rejält några gånger och bland annat skadat min axlel (som sedan fick opereras). Det gäller alltså att försöka utvidga komfortzonen på cykeln.

Så, väl hemma från Stockholm letade jag upp några drop och övade. Det är faktiskt inte så lätt att hitta rätt typ av drop här i området. Antingen är de för korta och för lätta, eller för svåra, eller så ligger de så man riskerar köra in i träd. Så skedde idag. Jag hittade ett rätt ok ställe att köra på i Ängårdsbergen, efter lite röjning av döda pinnar. Första gången gick riktigt bra, även nästa gång började bra, men sedan lyckades jag köra in i ett träd, efter att ha missbedömt farten. Själv slog jag mig inte, men jag lyckades få slangen till bromsslangen att lossna.

Slangen kan inte sitta löst, eftersom den då slår i däcket fram. Så vad gör man?

Åka och hålla i slangen hem? Inte så lätt, då man måste ta sig genom hela Änggårdsbergen, som består av stigar.

Leda cykeln? Inget alternativ.

Det är då ideerna likt grodlösningen jag skrivit om tidigare börjar komma upppoppande. Så jag provade med att binda fast slangen med ett grässtrå, vilket så klart misslyckades. Sen tog jag en liten kvist, men det gick ännu sämre. Då kommer jag på att jag ju har mina nycklar i ett nyckelband. Kanske detta kan vara något? Resultatet ser ni på bilden. Lägg märke till att det är ett CUBE-nyckelband ockå! Snyggt va? Nåja hem kom jag i alla fall, så jag tycker att det var en bra lösning. Markus var nog lite impad i alla fall.

Spännande prylar!

I morgon bär det av till Bosön utanför Stockholm för en 2 dagars träff med Mountainbikelandslaget. Föreläsningar, träning av olika slag och inte minst umgänge utlovas. Det kommer att bli kul.

Nog om detta, nu till något ännu mer spännande för ER som läser denna blogg! Ett roligt mail dök upp i fredags i min inbox från en av mina samarbetspartners. De har grejer på G, som ni bara inte får missa!! Jag kan så klart inget avslöja ännu, men jag råder er att hålla koll på min blogg. Snart. Vädigt snart...

Annars gick dagens 5 timmas pass ganska tungt, var riktigt mör i kroppen efter gårdagens intervallträning. Energin tog i princip slut. Känslan är underbar när man kommer hem och får dusha, äta och slappa i soffa. Jag kom precis lagom för att se Cancellaras ryck i Paris-Robaux med hela 5 mil till mål. Den mannen är en maskin! Själv har jag ju denna ständiga förhoppning på Boonen i alla lopp, men han drack ju vatten, eller något annat när Cancellara stack, så det gick inte denna gång. Den snyggaste kan inte alltid vinna, så är det bara...

Hej så länge!

Enervit-leverans

Här om dagen kom ett paket från Enervit fyllt Flaskor, sportdryck, bars, återhämtningsdryck mm. Enervit är den sponsor jag arbetat längst med. 2002 etabletade sig företaget i Sverige och jag var nog en av deras första sponsrade cyklister.

Mats, som är svenska företagets grundare har gjort ett fantasktiskt jobb med att bygga upp märket i vårt land. En förebild hur man etablerar och låter ett märke växa och ett företag växa. Hårt och ihärdigt jobb ligger givetvis bakom framgången, men också en förmåga att känna av läget och synas på rätt ställen och att våga.

En faktor som Mats var noga med, och som nog är en bidragande del till framgången var att han, till skillnad mot den störste sportdryckskonkurrenten i sverige, var att ha genomtänkt, snyggt och tydligt marknadsföringsmaterial. Det hade varit kul att visa jämförande exempel på hur det såg ut då, men jag gör inte det då jag inte vill hänga ut något företag.

Intressant var att konkurrerande Sportdrycksföretag ganska snabbt tog och ryckte upp sig med sin egen marknadsförong och grafiska profil.

Idag ser vi Enervit på några av de överlägset största loppen i sverige, Vasaloppet, Göteborgsvarvet och Vätternrundan. För mig är det en stor ära och inspirationskälla att på nära håll ha fått se denna utveckling av ett företagare och varumärkesbyggande.

Den största anledningen till framgången är dock så klart att produkterna är så bra. En kombination av bra innehåll, skonsamhet för magen och god smak. På senare år har just smaker på ex bars utvecklats ytterligare.

Det hade varit intressant att få veta hur många liter eller antal ENERVITENE, Liquids, gels, R2 eller Competition bars man fått i sig under 8 år. Tandläkarna inte dirket skrattat åt detta intag under mina tandläkarbesök, men å andra sidan har jag aldrig haft några hål i ina tänder, så så farligt tror jag inte att det är så länge man använder fluor mm.

Mycket konstigt i kosttillskottsväg har man sett genom åren. En sportdryck jag såg för några år sedan sade sig öka syreupptagsförmågan med 5-10% på ett narturligt sätt. Hade detta fungerat hade det a: varit dopingklassat eller b: om det inte blivit dopingklassat, används av i princip ALLA som utövar en idrott där syreupptagningsförmågan är en begränsande faktor. En annan var en energibar som genom sitt innehåll ansågs öka fettförbränningen. Problemet är bara att baren innehöll en hel del energi och energi från fett. Den eventuellt minimala ökade fettförbrenning vägdes därmed mångfaldit upp av energi- och fettinnehållet i själva baren.

Själv är jag rätt skeptiskt över sådana här produkter. Det som fungerar enligt mig är träning som svarar för syftet, bra kost. I sportdryck, gels och bars etc handlar det om rätt blandning av sockerarter, salter, mineraler proteiner och aminosyror.

Det är väldigt lätt att göra saker mer komplicerade än vad de behöver vara...

Kokt och stekt 6:e plats i Holland.

Det blev en 6:e plats på dagens C2 race i Holland. Egentligen borde jag varit nöjd med den placeringen, då banan endast innehöll 15-20 höjdmeters klättring, vilket inte är min typ av bana, så jag har fördel av när det är mer klättring och mer tekniskt. Men jag är faktist inte särsklit nöjd. Kanske för att säsongen börjat så bra och för att jag höjt ribban för vad som är en bra prestation för mig. Jag kan sträcka mig till att det inte var en lysande prestation, men inte heller en dålig. Ok, den var väl ok då...

Benen var inte de bästa, det där riktiga trycket saknades. Värre blev det av alla igångdrag på banan, som krävdes i alla kurvor. Efter ett tag var jag helt kokt i benen. Inte blev det bättre av att min sadel sakta men säkert gled ned under loppet, så jag satt alldeles för lågt. Ingen skön känsla i benen att sitta för lågt och man förlorar mycket kraft och energi. Banan var dock rolig och perfekt träning för mig med alla svängar och den höga farten. Lite av tjusningen med Cross Country är ju att banorna kan se så olika ut i karaktär.

Veckan innan påsk har för mig annars mestadels bestått av intervaller och fartträning, så det var rätt väntat att benen inte skulle var tipptopp. Tanken är ju att köra bra senare på säsongen. Det jag är minst nöjd med är dock att jag lyckades göra en klantvurpa på asfalten vid langningen och tappade en eller två placeringar på det. Slog mig inte nämnvärt, men tappade flytet.

I herrklassen verkade även Anders Ljungberg och Mattias Wengelin ha det tufft. Wengelin körde tillslut upp sig till en 18:plats, medan "Ljungan" DNF:ade.

Annars tycker jag att det är mycket kul att tävla i Holland och Belgien. Alltid stora startfält en hel del publik och välarrangerade lopp. Cykelintresset är stort, exempelvis hittade vi sändningar från klasikern Flandern runt i minst tre TV-kanaler på hotellet.

Roligt i Holland är annars att alla verkar cykla precis överallt, alltid. Cykelbanor finns överallt och många städer är avstängda för all trafik utom cyklar och gångare. Och cykelställen är fulla med cyklar. Samtidigt har de välldigt osund mat. Pommes frites och majonäs äter de till allt. Det fanns till och med på Sushibaren! Kanske kompenserar de pommes frites och majonäsätandet med cyklingen? Nåja, många av holländarna ser inte så sunda ut, så cyklandet kanske inte räcker ändå.

Nog om detta, i morgon blir det hemfärd, alltså ca 11 timmar i bil.

Avslutar med några som troligen tillhör värdens minsta hästar. Som två större hundar. Söta.

Grått är det nya svarta!!

Så kom den äntligen. Min nya cykel från CUBE! Aldrig är man väl så otålig som när man väntar på sin nya cykel.

Just nu känns det som att det var värt väntan. Förra årets hardtail dök upp i juni, så detta känns ju mer rimligt.

Jag vill passa på att tacka mina sponsorer, killarna på Biketoyz som så snabbt mekat i hop cykeln, och SRAM nordic, för deras snabba leverans av adapter för vevpartiet.

Vi var ju lite oroliga för att ramen skulle vara för stor, men detta visade sig inte vara något problem. Däremot var styrstamen lite väl lång, men detta är ju lätt ordnat.
Cykeln vägde in på under 9 kg utan pedaler, och då går den att lätta mer.... Detta är nästan 1 k lättare än förra årets cykel och det är otroligt mycket i cykelsammanhang.

Nu väntar lite injusteringar och inkörning, innan det är full fart!

Följande utrustning används:

Ram: CUBE, Reaction GTC SL, storlek 16" (cykeln har i originalutförande vunnit designpris)

Hjul: Mavic SLR Crossmax

Drivpaket + gaffel, bromsar: SRAM XX
Delar: Ritchey sadelstolpe, styre, styrstam, sadel etc.

Pedaler: Crank Brothers Eggbeater 2T

Däck: Hutchinson, Phyton (med gegga)

Den nördiga som vill veta mer, får kontakta mig eller förstora bilden och försöka lista ut själv vad som används.

Närmast väntar återigen en resa till skåne och två nätter hos mamma och pappa. Därefter drar jag och Markus vidare till Holland där jag ska köra en tävling annandag påsk. Hoppas på sol, men räknar med belgiskt aprilväder, regn och lera...