torsdag 31 december 2015

10:a i Bredene och Nyårsbestyren!

I Danskt sällskap. Foto: Josef Coerman


Helt ok dag i Brederne igår. En lite mindre tävling än de andra jag kört hittills. Fast allt är ju relativt. När herrarna körde var det nog ändå mer åskådare än på någon cykeltävling någonsin i Sverige. Helt platt och nästan utan tekniska partier, men mycket kurvor. Lite som ett landsvägskriterium fast med ojämnt underlag. Starten var en lååång asfaltraka, tyckte jag hängde med ok, men var sen lite defensiv. Låg ett tag ensam, precis så att jag inte kom in på hjul på framförvarande åkare vilket var lite frustreande, då man kunde tjäna på det på den här banan. Men så gjorde någon ett misstag i på banas enda slänt och jag var ikapp. Vi körde hela 7 varv och jag fick bita i för att ligga kvar i den lilla gruppen, men var uppe och drog lite med. Gruppen minskade till tre och jag kunde hålla mig kvar fram till sista 500 metrarna, då de andra två tryckte på lite till och jag mer eller mindre flög av. Är ändå gjlad att jag kunde hänga med så länge på denna typen av bana och mot de cyklisterna. Rullade in som 10:a vilket jag är hyfsat nöjd med, man vill ju alltid lite bättre.
Det är roligt här i Belgien, för de tar ofta upp om en bana passar en eller inte. Som denna bana, sa de att den inte var för en åkare som mig, "to speedy". Ska jag då undvika den? Jag tror att det kommer lite från landsväg att man är en viss typ av åkare, men från MTB:n har man ju med sig att man ska försöka förbättra sina svagare sidor och att man aldrig kan skylla på banans karaktär etc. Jag tänker att man oftast har någon bantyp eller underlag som man har som favorit, som att jag gillar när det är backigt och tekniskt och gärna lite lera på det. Jag är ganska bra på det helt enkelt. Det betyder inte att jag undviker banor som är sämre för mig. Har tex åkt både sandbanor och plattbanor och ser det som en del i att bli bättre. Sen har jag lärt mig av erfarenhet att man ska försöka att inte döma ut sig själv, vissa dagar kan man köra fort på vilken bana som helst.     

Nu är det nyårsbestyr. Robin och Gabbi kommer på besök ikväll på middag och vi ska packa ihop våra saker och åka till Baal imorgon för GP Sven Nys och sedan till Surhuisterveen. Jag kör båda tävlingarna och Angelica kör den i Surhuisterveen. Så två race kvar på denna julcross. Känns ok. Hoppas ha krafterna hela vägen. 

Gott nytt år alla! Vi syns på andra sidan. 





tisdag 29 december 2015

Munköl och Azencross!



Vila igår och besök på Klostercafét Sint Sixtus i Westvleteren. Ett kloster känt för sitt mytomspunna Trappistöl, som knappt går att få tag i. Man får bara beställa en begränsad mängd inom en viss period, det är dessutom i princip omöjligt att komma fram på telefonen och ens få beställa sin öl för avhämtning, det är upptaget hela tiden eller så är det ingen som svarar. Dessa svårigheter och begränsningar är nog en av anledningarna till att det blivit en jäkla hype med detta öl. Smart av Munkarna, som i till stor del driver sitt kloster genom att sälja ölet. Vi inhandlade en box var med 6 öl i. Genast la en Belgare märke till att vi inte "fyllt vår kvot" av ölinhandling och frågade om vi hade lust att "köpa ut" det resterande till honom. Vi är väl snälla och artiga och sa ok. Han blev jätteglad och gav oss 25euro för besväret. Mer eller mindre gratis lunch till oss, man tackar!
Mackan blir nog glad nu när han får både SvenNysmössa och Trappistöl.



Själv är jag väl ingen öldrickare av rang och beställde in en Cappuccino istället. Fick den Belgiska varianten (det är högst oklart när man får den eller den Italienska, det kan bli vad som helst.). Den belgiska varianten består av Kaffe med vispad grädde på toppen och lite kakao pudrat överst. Den Italienska vet de flesta säkert hur den är.


Det är svårt att veta om man blir trött eller pigg efter en vilodag när man tävlat hårt två dagar på raken innan. Man kan känna sig seg och stel som sjutton, ibland är man det med, men ibland kör man också fort ändå. Jag hade en halvbra känsla i kroppen innan tävlingen i Loenhout, lite seg och illamående, som om man ätit något som inte varit riktigt bra. På uppvärmningen kändes det segt och pulsen ville inte upp. Tävlingen har alla år innan bestått av misärlera, men nu var banan nästan torr. Det var gräs på ställen jag aldrig sett att det var gräs på. Det var snabbt före helt enkelt. Körde med smallbird, ett bra val kändes det som, då det var lite halt på ytan på vissa ställen. Stort startfält denna gång med ca 50-60 damer Fick en riktigt bra start jämfört med tidigare lopp och var med långt fram ända fram till andra kurvan då jag fastnade lite bakom någon. Farten var hög, riktigt hög, men man måste också hoppa av och på cykeln 5 ggr per varv, vilket krävde en del fokus. Hamnade i en grupp om 5 cyklister och kunde ligga bakom lite och dra lite. Det var kul för det höll uppe farten. Tog mig i mål på en 21:a plats även denna gång, men endast 2.30 efter segrande Sanne Cant. Nu blir ju tidsmarginalerna mindre på ett sådant här lättkört lopp, jämfört med ett lerigt, mer krävande lopp, men då jag vanligen har svårt att hänga med, när det blir så snabbkört är jag mer än nöjd med insatsen. Det var klart över förväntan. 

I morgon väntar ett mindre lopp i Bredene vid kusten. Det är första gången de har damklass där, så det ska bli intressant att se vad det är för bana. De säger att den är snabb och platt den med. Bra att jag får träna på det mer då!

söndag 27 december 2015

Omstart!

'
Foto: Bart Raeymakers

Tävlat i dagarna två och ser fram emot vila i morgon. Värdscup i Zolder igår och klassisk Superprestige i Diegem idag.
Stora startfält i båda loppen, närmare 70 damer. Riktigt roligt att se!
Igår hände något som jag aldrig varit med om tidigare i någon tävling, det blev omstart! Det var inte det att någon tjuvstartade, utan det blev fel på startlamporna. Den ena förblev röd och den andra slog om till grön, viket innebar att de som tittade på lampan som var grön spurtade iväg och de som tittade på den röda lampan stod kvar. Själv blev jag förvirrad efter som jag kollade på båda. Skulle jag köra eller skulle jag åka iväg? Gjorde något halvdant. Förvirringen var stor och det enda rätta var att göra om call-up:et igen.
 Det blev lite oroligare och folk försökte trängas och ville komma iväg. Starten gick ok men sen var det allmänt kaos hela första varvet. Mina armbågar var inte så vassa, så jag åkte bak en del i fältet. Tycker själv att jag körde bra tekniskt och i utförslöporna, men var svårt att ta sig om andra på dessa partier. På platten gick det dödsfort. Rullade i mål som 44:a tror jag men tidsavståndet var bättre än någonsin på i det här motståndet, 4.31, nästan exakt 10% efter täten. Banan i Zolder är grymt rolig, lite mer regn och misär hade jag gillat dock.

Foto: Knops Bart

Efter racet kollade jag lite på Herrarnas race, pratade med Robin och Gabbi som tagit sig ned hit och inhandlade Sven Nysmössa till Mackan. Optimalt vore att få den signerad av Sven, men jag är för blyg att fråga.

Fredrik grejar..

Det var rätt skönt med lite sovmorgon idag innan avfärd till Diegem. I år startade vi 15.30. Är lite besviken att vi inte fick köra i mörker som herrarna denna gång heller, utan bara lite skum skymning, men avsevärt mycket bättre än att starta kl runt 10-12 på förmiddagen utan publik som det var tidigare. Banan i Diegem är rolig tycker jag, den är snabb med mycket asfalt, men har en del luriga partier på gräs, ett sandhinder, en skitjobbig trappa och en lång slakmota i mitten. I år var det stor kontrast mot förra året då det var 11 plusgrader jämfört med minus 5 förra året. Men det är ju lite det som är grejen med cross. Man vet aldrig hur förhållandena blir. En bana kan se helt annorlunda ut i ett väder jämfört med ett annat.
Innan start. Gäller att åtminstone försöka tuff ut... Foto: Gabriella Ekström

Hade bestämt mig för att försöka ha vassare armbågar denna gång. Redan på startrakan försökte nån sig på fulprejning (ut med armbågen i sidan på mig), jag lutade emot istället för att flytta mig och hon kom inte förbi, ha! Hade redan innan bestämt att springa hela första riktigt smala partiet, vilket visade sig vara smart för det blev en del som ramlade där. Det gick precis lika snabbt att springa. Höll mig själv och grejerna hela och körde på. Tyckte att jag hade bra fart och kunde ta in på dem framför i den långa slakmotan. Är nöjd att jag lyckades cykla hela sandpartiet 4 gånger av 5, något jag inte kunde förra året och det gjorde att jag tjänade en hel del sekunder på de som  jagade bakom som sprang eller ramlade i sanden. Var riktigt trött på sista varvet och blev frånåkt av en jag låg och tampades med, kom i mål som 21:a, 3.49 efter vinnaren. Eftersom det var samma åkare i täten som gårdagen är jag mer än nöjd med det. Det var ett mycket bättre lopp idag för min del.

Tävlingen i Diegem drar alltid mycket publik och idag var det mer än vanligt kändes det som, troligen på grund av att det var så varmt. Försökte kolla på herrarnas lopp lite, men såg ingenting om jag inte kollade på storbildsskärm eftesom det var folk överallt. Efter ett tag gav jag upp och åkte hem. Imorgon blir det ett kort lugnt pass och laddar för Azencross. Hoppas hinna piggna till.  Såna här sena eftermiddagsaktiviteter gör dock att man blir pigg vid fel tillfälle. Sitter i sängen och skriver och känner mig hur pigg som helst. Angelica och Fredrik sover för länge sen. Lär ta ett tag innan jag somnar...



måndag 21 december 2015

Namur utan skur!

Hej och hå, nu har vi hunnit åka till Belgien och installera oss i vårt boende i Izegem. Boendet är riktigt bra. En nästan ny liten lägenhet med cykelgarage innehållandes cykeltvätt och andra förnödenheter. Riktigt lyx.

Så här glada var vi efter bantestet, eller var vi chockade?

Igår kördes det alltså Världscup i Namur. Namurbanan ligger på min topp 5 lista över favoritbanor. Den är är hård och teknisk krävande. I år var den "torrare" än någonsin av de gånger jag kört den, vilket inte på något sätt betyder torr med svenska mått mätt -(dvs att cykeln inte behöver tvättas efter tävling) utan mer att det alla år tidigare varit riktigt misärlerigt och nån gång även snöblask. Det var fortfarande slirigt och djup lera på sina ställen, men lite mer rullvänligt över lag och varven gick snabbare. Då banan är så pass tuff ändå, med sina 60 höjdmeters klättring per varv och branta uppförs och nedförskörningar, tyckte jag den blev ännu lite bättre med detta underlag, mer variation liksom.

Det var hela 70 anmälda till gårdagens tävling, tror att det är någon form av rekord på damsidan, riktigt kul att se, särskilt att Norge hade med en dam på startlinjen. Det behövs fler åkare från oss i norden, heja Norge!

Ignace hade fixat en bra parkering till oss när vi kom, så vi kunde stå nära banan, riktigt grymt. Den mannen är en riktig klippa, vet inte hur jag klarat detta utan honom! Dessutom var det i år för första gången "tillåtet" även för damelitåkarna att stå på den officiella teamparkeringen precis vid materiaalpost, till glädje för damernas mekaniker som då slapp gå 20 minuter dit med alla grejer (parkeringen var innan bakom allting= långt och krångligt att ta sig till banan + inget folk som går förbi). Men det är ju bara 2015 nu, så det var väl bra att nån kom på att damer som ska tävla är värda att parkera lika bra som herrar som ska tävla...suck.

Det var som sagt ett stort startfält, och jag fick starta lite längre bak än vad jag brukar göra, alltså många snabbingar att kriga med. Starten i Namur går i backe som smalnar av rätt snabb och svänger, så det är bra att ligga med långt framme för att undvika tumult. (det är det i och för sig alltid). Jag tycker att jag kom iväg bra i starten och försökte vara smart och lägga mig på yttersidan. Det fungerade bra tills någon körde in i mitt bakhjul så jag välte, samtidigt som det blev tvärstopp vid innerkurvan. Blev lite småförbannad. En fördel med en tuff bana är dock att fältet snabbt dras ut och det går lättare att komma om, men lite längre fram i fältet på första varvet hade varit önskvärt så klart. Plockade placeringar på varje varv och var uppe på 29:e på sista varvet, då jag klantade till det på ett skråparti och blev omkörd av de fyra som låg strax bakom och jagade. Blev helt enkelt för trött och tappade fokus där. Rullade i mål 33:a. Gårdagens tidsdifferens (+ nån minut till pg av längre åktid förra året) hade räckt till en topp 20 placering förra året, vilket säger en del om nivån på gårdagens race. Banan var som sagt riktigt bra och det var riktigt roligt att köra. Jag hade hela tiden cyklister omkring mig att försöka köra ifrån eller försöka att komma ikapp, vilket höll uppe kämparglöden.

Placeringen var väl inget att hurra för hade hoppats på bättre, men på denna tävling jagade jag dock tiden mer än placeringarna, även om jag själv egentligen tycker att placeringar är viktigare. Anledning till tidsjagandet var att det satts upp tidsmål inför VM i slutet av januari. Man behövde vara max 12% efter i tid på världscup eller motsvarande. Då jag ligger topp 50 på världsrankingen (29 tror jag och med stor sannolikhet kommer att ligga kvar där även i januari) hade jag i och för sig ändå blivit automatiskt uttagen av UCI, enligt deras regler, men då fått stå för det kalaset själv.

För mig var det viktigt att klara den tidsgränsen ändå, för jag vill inte känna att jag anses vara någon som åker med på ett bananskal och kör VM bara "för att jag har turen att ligga så högt på rankingen". Tur och tur förresten, det ligger hårt och målmedvetet jobb bakom att hamna där jag ligger och det hade varit omöjligt om jag inte presterat några bra resultat. Jag klarade den där 12% maringalen med några tiondels %, det kändes bra! Trodde innan tävlingen att det skulle vara "mission impossible" eftersom jag vet ungefär hur långt jag brukar vara efter och för att tidsmarginalerna tenderar att bli större på en tuff bana som den här. Vid första varvningen såg jag dock att det fanns en möjlighet, vilket förvånade mig. Som minst tappade jag 30 sekunder på ett varv mot täten, det är det minsta jag någonsin tappat på en världscup om man ser till varvtider, kändes positivt. Angelica krigade på bra och klarade sig utan att bli avplockad, en bra insats i detta startfält och på denna bana.

   Foto: Knops Bart
Nu laddar vi om till tävlingen i Zolder som går på lördag och sen rullar det på med race. Idag har Angelica och jag sightseeingrullat runt Izegem medan Fredrik körde distans till havet och tillbaka, sovit, ätit och slösurfat. Lyckades med konststycket att tappa datorn i betonggolv från övre sängen i våningssängen. Den blev rätt kantstött, men fungerar. Ganska stor tur tror jag. Bra dator. Tack Dell.

torsdag 17 december 2015

På väg!

Nu är vi på  väg till Beligenland. I vilken gång i ordningen åker jag till Belgien egentligen? Jag vet inte. Denna gången har jag dock fint sällskap av Angelica och Fredrik. Är man 3 st kan man åka finfärja Göteborg- Kiel utan att behöva sätta lägenheten i pant, vilket är bra då man sparar tid, ork och bensin.

Dessutom lyckades Mackan få klart extracykeln med hela 90 minuters marginal från att vi skulle åka. Gott om tid till godo alltså!? Nu är den fint Specad med Novatectubhjul och Sram CX1 (är grymt svårt att byta cykel på tävling om den ena har SRAM och den andra har något annat), dessutom är styrröret kapat så det inte ser så konstigt ut.



Som jag skrev i tidigare inlägg, det har varit stressiga två veckor på grund av dubbeljobb och tävling. Om inte Mackan roddat med cykeln hade jag inte hunnit med det. Det har varit så pass stressigt att jag haft spänningshuvudvärk och träningen verkligen fått planeras och optimeras för att ens kunna bli av. Jag märker av att jag är stressad när jag tex. kommer på mig själv att gå om kring och äta lunch hemma (ett beteende som kommer från då jag jobbade på Pressbyrån för många år sen, där man alltid jobbade själv och aldrig hann ta lunch, hej arbetsgivare -se vad ni ställt till med... ). Då är det dags att sätta stopp och försöka lugna ned sig. Positivt är i alla fall att det slagits rekord både i 20-minuters intervall (mitt förmodligen enda bidrag till Kompiskampen i år!) och Pullups (9 st!). Så det går ju inte nedåt i alla fall. 
Men när man efter en stressig period till slut får slappna av blir man grymt trött. Känner mig så här just nu: 


Men det blir nog bättre!


måndag 14 december 2015

Mol & Spa -Sand & lera -och en matförgiftning!

Episk lera i SPA. Foto: Marc Van Est

2 bra race i helgen med helt olika karaktär. Det första platt, bitvis toksnabbt, bitvis djup sand. Det andra backigt, slirigt, lerigt och stenhårt. Bra att få öva på ett stort spann av vad cyclocross kan vara.
Fick även med mig mackan den här gången, så man kan säga att det var lyx med två mekaniker! 
Som jag nämnt tidigare, det har varit lite stressigt i veckan med jobb och allt. När jag så började plocka med mina grejor hittade jag inte hjälmen och antog att jag glömt den hemma. Lite panik först men kom sen på att Ignace nog hade ett "gäng" och jag fick låna hans finaste, en helt ny Pochjälm. Blev mest arg på mig själv då jag aldrig glömt hjälmen innan inför race och tyckte det var lite pinsamt. Men, men även den bäste osv... 
Ni ser, jag kan cykla i sand!! Foto: Knops Bart

Lördagscrossen var Zilvermeercross i Mol. En sandig och toksnabb historia, som inte var jätterolig att provköra, men desto roligare att tävla på. Djup sand är något jag tycker är svårt att handskas med, så det blev ett bra tillfälle att öva på. Första varven gick sådär, var rätt spänd i sanden, men ju tröttare jag blev desto bättre körde jag sandpartierna. Det var även en lååång löpsträcka i sanden och den sved gott i benen sista varvet. Kom i mål på en 17:e plats och hoppades nästan att det skulle vara ett varv till, då jag närmade mig dem precis framför. Kul och hårt race med bitvis hög fart. Efter racet blev det kort nedvarvning och för en gångs skull stilstudie av herrarnas lopp. De har lite annat tryck i benen i sanden, får väl öva mer och trampa hårdare helt enkelt. Appro på det så kommer jag försöka få till lite teknikträning i sand med en konkurrent (och god vän utanför tävlingsbanan) och som är duktig på sand när jag är i Belgien över jul och nyår och få lite tips på hur jag ska bli bättre. Det blir bra! Man skulle ju kunna tro att köra i sand var ungefär som att köra i lera, men så är det inte. Sanden är mer opålitlig och nyckfull, eller hur man ska beskriva det. 
Ignace (mitten) och polarna.

Foto: Bart Raeymaekers, Start-Box.be
Efter racet i Mol drog vi direkt i Ignace husbil till Spa Francorchamps och söndagens Superprestige. Mackan och jag övernattade på bed & breakfast och Ignace i husbilen. Spa är till skillnad mot tävlingen i Mol mycket kuperad och i år lerigare än förra året jag körde. Mellan leran rätt mycket asfalt och betong. Starten går i brant uppförsbacke. Och så den episka slänten. Det går inte att beskriva på annat sätt än att den måste upplevas. Har aldrig varit med om något liknande. Det var som sagt lerigt på sina ställen. Till och med så lerigt att man valde att korta ned banan på ett ställe, för att vi skulle slippa springa så långt. Ett bra beslut tycker jag, men när det händer i Belgien då vet man att det är lerigt nog!
Kände mig grymt trött på förmiddagen innan racet, lite illamående och fick uppsöka toalett x antal gånger. Man ska dock inte fokusera så mycket på hur man mår innan en tävling, särskilt inte dagen efter ett annat race, har jag lärt mig. Så jag försökte att inte tänka på det. Det var några extra starka namn som tillkommit på startlinjen jämfört med lördagen. Starten gick riktigt bra och jag kände att jag hade bra flyt i det första lerpartiet. Springpartierna och slänterna (2 st, en kortare + den beryktade monsterslänten) var riktigt tuffa. Vi körde bara 4 varv, men det räckte nog. Alla var grymt trötta i mål. Låg och krigade med några tjejer och lyckades dra i från på slutet, (målgång uppför, bara en sån sak!) slutade 12:a i mål, 3.56 efter vinnande Helene Wyman. Är riktigt nöjd med racet, då det var fler starka namn med än lördagens race. Mer power i benen och bättre löpning. Förhållanden som i Spa passar mig tydligen. Eller är det Vallonien? 
Tillbaka i Ignace hus, undrade fru Ignace om jag saknade en hjälm. Hon hade nämligen hittat en under sängen i gästrummet. Det var ju så klart min hjälm som jag inte glömt hemma, utan bara inte sett när jag packade upp. Så kan det gå...    
Kvällen och natten tillbringades springandes på toa x antal gånger. Fick antagligen i mig nån dålig mat, då mackan klarat sig helt. Nu känner jag mig lite tom på energi och trött efter extra dålig sömn och tidig uppgång till flyget. Men hoppas det blir bättre.  
  

torsdag 10 december 2015

Med andan i halsen och julhjul.

Lite mycket av allt nu, jobb, träning, julförberedelse.Det känns som om jag ständigt har andan i halsen och måste skynda mig. Jag gillar att göra många olika saker, men att ha tre extrajobb, ett företag och året-runt cykeltävlande är inte alltid helt lätt. Det kan köra ihop sig lite ibland om man kan bli lite förvirrad. Det är väl tur att jag är så strukturerad. Nedan ser ni en superstrukturerad så kallad Belgienhög. Alltså kläder och prylar som ska med till Belgien. Jag brukar göra så, går runt och plock saker i lägenheten som ska tas med och lägga i en stor hög. Efter det sorterar jag och viker ihop, tar ev. bort något eller lägger till, så det blir det perfekta Belgienpackningen. Temat är oftast i stil med "du kan aldrig ha för mycket regnkläder eller strumpor".

Typisk Belgienhög.

I morgon drar alltså jag och Mackan till Belgien och jag ska köra två tävlingar i Mol och Spa. Mackan ska titta på, hjälpa till och ta en selfie med Sven Nys, har han lovat. Efter det åker vi hem, jag jobbar två dagar, tvättar och packar om och limmar hjul sen drar jag tillsammans med Angelica och Seglarn till Belgien igen och räjsar för allt vad hjulen håller över jul och nyår. Struktur är som sagt A och O när man har mycket att göra, faktum är att jag tycker att jag tränar bättre när jag har (lagom) mycket att göra, för då spills ingen tid i onödan på träningen. Den måste vara fokuserad när den körs, för det kommer ingen ny chans på dagen.


Tutmuggsmåleriet har fått ett uppsving så här innan jul och jag försöker få klart några innan jag åker. Det kräver en hel del struktur, så de målas i flera omgångar, torkar länge och ugnsbakas.Det gäller att få flyt i det hela så man tex. jobbar när de torkar och grejar med en kunds hemsida när de är i ugnen etc.


En annan kul grej är mina nya hjul. Novatec, säljs av primecycling och de har ett gäng bra och prisvärda hjul. De blir fina julhjul Kolla gärna på deras hemsida. Och stort tack för hjälpen, Primecycling!


tisdag 8 december 2015

Ljus i gråvädret och nya rekord.

Gråväder efter Gorm och Helga. Stora problem med trafiken i Västsverige, men bor man i centrum och cyklar dit man ska märker man nästan inget. Mer än att cykeln blåst omkull och det är en j-kla motvind när man ska cykla hem från jobbet. Har tränat på ganska bra. Angelica lurade ut mig på ett distanspass i söndags, vilket var bra då jag tänkt köra inomhus. Vi blåste inte bort lurade dessutom regnet så när som en skur när vi nästan var hemma. Tack regnet. Gött, då det inte är så kul att cykla distans inomhus, men inte heller så kul att bli genomblöt och kall.


 
Angelica hade mycket saker med sig. Bland annat två kameror. Man vet aldrig vad som kan behövas! 

Dessutom har Syster, Gurra och Leif varit på besök. Gurra kom för att man kan gå på Universeum. Alla som bor i Göteborg går dit minst en gång i veckan, hävdar han. Syster och Leif kom förhoppningsvis för att jag bor i Göteborg, men man vet ju aldrig. En rolig grej med besök är att det plötsligt kan vara barn lite varstans. Som till exempel uppflugna i dörrkarmen.    

Barn i dörren...
Både Gurra och jag gillar att jobba med dator/Ipad i soffan. Kul med likasinnade!


Igår har det gymats och körts rehabprogram. Det gick bra, jag kan göra övningarna utan att få krampkänning av trötthet, stor framgång (vilket kanske snarare säger något om tidigare svaghet i de muskler som tränas i rehabprogrammet). Förutom rehabövningar kördes pull ups, marklyft och bänkpress. Är nöjd med rekord o både pullups (8 st) och marklyft. Bänkpress kan dock vänta. Målet är att klara 10 pullups. Nu känns det högst nåbart. Styrketräning handlar mycket om själva styrkan men även om förmågan att orka ta i och fokusera på det samma. Ni vet när man vet att något kommer att bli sjukt jobbigt, men man tar sig samman och kör ändå. Är man mentalt trött orkar man inte i närheten av det man orkar när man är mentalt i slag. En viktig grej är också vad man ätit. Har nämnt det tidigare: En muskel som är tom på glykogen är svagare än en som är laddad med glykogen, värt att tänka på för dem som försöker hålla igen på kolhydrater. Det kanske inte alltid är det bästa...



fredag 4 december 2015

De "jobbigaste" intervallerna..


Suddigt på crossen. Jag var väl så trött...
Bra träning denna vecka hittills, faktiskt. Vi blev ett fint litet gäng i tisdags på kvällscrossen. Körde 4:or med löpning i förlängning, ca 30 sek. Sjukt jobbigt faktiskt.
Testade olika löptekniker. Några gånger med cykeln på axeln och någon gång ledandes cykeln. Jag var helt klart snabbast när jag sprang med cykeln "i backen", vilket visar att det inte alltid är det bästa att slänga upp den på axeln i alla lägen. Jag tänker att det beror på underlaget och vem som cyklar. En tävlingscross väger ju ungefär detsamma (med diff på något kilo mer eller mindre), så det blir viss skillnad i procent av om cyklisten som bär väger 50 eller 75 kg. Om det är löst och djup lera kan det exempelvis vara bra i vilket fall att ha cykeln på axeln då den slipper fastna i leran och blir skonad från leran åtminstonde lite, likaså om det är en jättebrant slänt man ska uppför och kanske behöver "fria händer"  att ta tag i staket eller liknande.  Många hävdar att det är snyggare att slänga upp cykeln på axeln vilket kanske stämmer, men det handlar ju ändå att ta sig fram så snabbt det går. Snabbast för dig är inte alltid snabbast för mig eller någon annan.
När vi ändå är inne på intervaller. Vilken är den jobbigaste? Körde ju 1-2or här om dagen och tänkte då att "de här är de jobbigaste jag kört någon gång, i hela mitt liv!" Igår körde jag 3x10 minuter på monarken, med något för mycket motstånd från början. Första kändes super och jag var hur "stark som helst". Tredje kändes som "det jobbigaste jag gjort någon gång i hela mitt liv!" Vek. (och ja, jag höll på att kräkas på riktigt!) trots att jag fick vika ned mig och ta av lite motstånd. Samma med 30 sekundare, de är väl de jobbigaste man kan köra, eller? Finns det överhuvudtaget några intervaller som inte är jobbiga? Vilka är de jobbigaste på riktigt?


Idag var planen att köra distans, men stormen helga börjar blåsa på mer och mer, så jag tror jag styr om planen lite och kör inomhus, alternativt lite kortar utomhus. Tur att man kan planera om och inte slaviskt behöver följa ett program. Häromdagen körde jag ute när det blåste och då drog vinden tag i cykeln, så jag var tvungen att hålla i mig i ett staket. Inte så kul då. Är lite nojig just nu att jag ska åka på magsjuka och känner efter hela tiden (mår jag inte lite illa?.. men nu då?) Körde nämligen ett spinningpass på gymet i onsdags och läste efteråt på fejjan att typ "alla" letar vikarie till sina klasser på grund av magsjuka. Urk! Å andra sidan är det saker som är svårt att skydda sig från, får man det så får man det, tror jag. 


tisdag 1 december 2015

Boaz! (eller extremcross och annat).


Vet inte vem Boaz är, men coola väggmålningar gör hen i alla fall. Gillar när det är mycket färg som ni kanske förstår. Hade en liten rekarrunda igår runt Skansenkronan. Har länge haft en dröm om att göra någon form av crosstävling där. Ni som vet hur det ser ut runt Skansenkronan tycker väl att jag är knäpp. Men tanken är att det ska vara en högst icketraditionell tävling. Nån form av halvseriös extremcross, inbjudningslopp eller liknande, där man använder hela långa trappan upp och den smala serpentinvägen i samma varv. Monstertrappa och monsterklättring i samma bana, tänk vad arga folk hade blivit på grund av jobbighet. Jag vet tex att trappan är alldeles för smal för att vara ok för en riktig tävling, men hur häftigt hade det inte varit att köra något form av evenemang där? På några ställen hade det behövts byggas lite överfarter, för att bli bra, men jag tror stenhårt på idén.

Körde själv några varv på olika alternativ och lite slänt uppe på toppen, trappan tog jag två gånger med cykeln på axeln. Andra gången var det ett löpargäng där och ledaren hö-höade lite när han såg att jag kom där med min cykel och tyckte att jag skulle vara med dem. Ok, fast jag kör med cykel då, sa jag, slängde upp hojen på axeln och började kuta uppför. Gänget stod som fågelholkar så klart, de hade väl aldrig sett något liknande. Höll god fart fram tills de inte såg mig längre då jag saktade in. Grymt jobbigt att stajla... -fast jag fick visst näst bästa damtid i trapporna på STRAVA på den rushen. Med cykel på axeln, häpp!   

För övrigt har det körts på med intervaller och rehabträning här hemma. Ingen tävling i helgen, men det var planerat, då jag kört och rest så mycket hela hösten och snart kommer ett riktigt tufft block med tävlingar. Körde de klassiska 1-2:orna häromdagen och blev helst slutkörd. Är nöjd då jag klarade alla 20 på den belastning jag haft som mål, men lite sackande kadens mot slutet. Har ni inte provat dem så prova, man mår rätt dåligt efter, men troligtvis har de nån form av positiv effekt. Pulsen blir väl aldrig jättehög egentligen, men benen stumnar ordentligt.   



Nu ska jag jogga en kvart innan jag drar i väg till jobb på Stadstetatern!