torsdag 26 januari 2017

Inte så kaxig idag...


Känner mig ödmjuk och lite tilltufsad. Fick behandling med nålar hos Matti på Idrottsrehab Ullevi i förmiddags, sk triggepunktsakupunktur. Tre gigantiska nålar stacks in på tre olika ställen i ena skinkan. Väl instucken vrids nålen om i ca 10 sekunder, vilket ger en obehaglig smärta. Inte som när man ramlar och slår sig, utan mer krypande. Som när man kommer emot den där nerven vid armbågen ungefär. Blev genomsvettig av behandlingen. Hade lovat mig själv att INTE titta på nålen, men när jag kom hem kunde jag inte låta bli att googla.... Gigantiska som sagt och jag har två behandlingar till inbokade! Ingen ångest här inte..  Förhoppningsvis kommer det att hjälpa mot mina problem  med rygg och baksida så småningom. Eftersom jag inte ska tävla i helgen och framöver, så valde vi att gå "all- in" på behandlingar för att få smärtan och spänningarna att avta. Nu känns det ungefär som om någon har stått och stampat på skinkstackarn. Den har fått vad den tål. Idrottsrehab har fantastisk kompetens i alla sina sjukgymnaster, så jag känner att jag är i goda händer.


Ni som följt min blogg vet ju kanske att Mackan och jag inte kom med flyget för ett tag sen när vi skulle hem från Bryssel och fick köpa nya biljetter. När jag kom hem reklamerade jag det hela, då vi faktiskt var i tid innan bagageinlämningen skulle stänga enligt SAS hemsida, fast de hade redan stängt. Personalen i Bryssel hävdade att det var 45min och inte 40 min innan avgång som gällde. Vi var där precis 45 min innan och fick alltså inte lämna bagaget. Det blev en gaska kostsam historia att ta sig hem, eftersom personen på SAS callcenter även lade till en ombokningsavgift och bokade om de befintliga biljetterna (planet hade ju inte lyft än..) Förmodligen hade det blivit billigare att köpa helt nya biljetter utan ombokning. Efter ca 7 veckor fick jag så svar via mail att de minsann inte kunde ge oss någon ersättning då det var 45 min innan avgång man skulle vara där, eftersom vi skulle resa från Europa och att de inte heller ansvarade för om man missade tiden för att det var kö vid bagage-drop:en.

Surnade till och skrev tillbaka att det inte var någon kö alls till bag-drop:en och att det står 40 min innan för avgångar TILL Europa på hemsidan och upplyste om att Stockholm faktiskt ligger i Europa, liksom att vi pratat med Sas personal hemma som också hävdat att det var 40 min för avgångar inom Europa. Dessutom var vi där 45 minuter innan och det vi blev ändå nekade.. Några dagar senare fick jag det förvånande svaret att de "tittat på fallet igen" och att det visat sig att det var SAS som gjort fel och att vi därför skulle få ersättning. Så de ersätter oss för de nya biljetterna som vi fick köpa.

Om felet de "begått" var att det stod fel tider på hemsidan eller om det visat sig att de stängt för tidigt i Bryssel, vet jag inte, men antagligen hade de väl kommit fram till att de skulle bli ännu dyrare för dem om vi skulle välja att gå vidare med det hela. Vi hade nog till och med kunnat få full ersättning (typ för mat, förlorad arbetstid, xx antal timmars försening) om i krävt det, men jag är ärligt talat bara glad att vi fick tillbaka våra pengar och att vi faktiskt hade rätt. Jag trodde aldrig att de skulle ändra sig, då ord stod mot ord.
Jag kan vara grymt stönig och envis, och bland är det en stor fördel. Det är som jag blir till en pitbull och vägrar släppa när jag vet att jag har rätten på min sida. Ibland får jag tvinga mig själv att släppa taget, när det liksom inte är värt att kämpa för. Har blivit bättre på det på senare år.

Nej nu ska jag återgå till mitt kattmåleri. Har några idéer om vad jag vill måla men får inte fram det. Motivet har liksom fastnat någonstans mellan hjärnan och pennan. Det låter flummigt, men ofta så är det så. Man kan inte definiera det man vill få fram. Så det blir katter och ugglor ett tag till. Vi får se om det kommer fram så småningom.










lördag 21 januari 2017

Ska vi strunta i stretchen?!



Grym träningsvärk lite här och där idag. Åkte lite skidor i Hindås igår tillsammans med Angelica på förmiddagen och på kvällen roade jag mig med gymträning.  Lärde mig att om man vill klara av många pull-ups är det en dålig idé att träna skidåkning innan, särskilt om det är första skidpasset på ett år. Klarar oftast minst 5-6 pull ups första setet, nu blev det 2 och en halv. Rätt ynkligt. Då är man ganska trött i överkroppen. Jag skulle vilja åka mer längd. Det är bra träning och gött när man tränat upp sig så att man kan åka lite längre utan att krokna. En av nackdelarna med att bo där man bor. Snön smälter så lätt.

I morse instruerade jag en cykelklass på SATS Torpa och det var fantastiskt drag, med grymma deltagare. Under våren kommer jag att gästspela med några cykelklasser på lite olika anläggningar på SATS i Göteborg och det är kul. Har nästan glömt hur roligt det kan vara att instruera cykel.
En sak som jag märkt som jag tycker är tråkigt, är att allt fler deltagare går innan klassen är slut. Det verkar på något sätt ha blivit mer "accepterat" att göra så. Det är fler som går innan det är slut nu än för några år sen. Som att när nedvarvningen börjar så är det helt ok för dem som vill att gå. Folk verkar generellt mer stressade när de tränar. Kollar telefonen. sms:ar, ringer under tiden de tränar. Jag har till och med varit med om folk som pratat i telefon under själva klassen.

Så länge det inte handlar om något absolut superviktigt, eller att man skulle börja må dåligt eller få ont någonstans, så tycker inte jag man går inte innan klassen är slut. Det är respektlöst främst för de deltagare som VILL vara med på hela klassen som blir störda av att någon börjar torka sin cykel och öppna dörren. Det är även respektlöst för instruktören som förberett en klass på xx minuter och inte 10 minuter mindre. Liksom, om det är full klass, för dem som hade tid och ville träna 60 minuter, men inte fick plats. Om du nu inte hinner träna 60 minuter, varför bokar du då in dig på ett sådant pass? Å andra sidan är det samma sak oavsett passets längd, det är alltid några som går innan det är slut. Tänk dig att du bokat in en timme med en personlig tränare. Talar du då om att du tyvärr "måste kila" efter 50 minuter, mitt i en övning? Jag tror inte den PT:n skulle bli särskilt glad och jag tror inte att många skulle göra så heller (annat är det förstås om instruktören drar över).
Jo, jag förstår, ni har så bråttom, och så mycket med ert, men oftast handlar det om 5, max 10 minuter som de flesta går tidigare från en klass. Så snäva marginaler tror jag inte de flesta av oss har. Och de få som har det så kanske ska börja se över sitt liv. Ha inte så bråttom. Fokusera på det ni ska göra här och nu.

Jag funderar på vad jag ska göra för att folk inte ska gå. Jag är ingen polis och gillar inte att säga innan klassen "ja och så går ingen innan det är slut", typ. Låsa dörren är inte heller ett alternativ, eller peka ut dem som går. Folk är ju där av fri vilja och tränar för sin egen skull.
Min tanke är istället att de som går ska "luras" att vara var. Eftersom de flesta går när den korta "stretchen" börjar, tänker jag att vi kanske ska strunta i den helt. Vi hoppar stretchen efter klassen. Folk får stretcha på eget bevåg. Istället lägger jag till 5 minuter på själva "hårdkörningen"  och kör en 5 minuter lång nedvarvning på cykeln och sen är det slut. Detta eftersom är svårare att gå mitt under sista låten.
Upplägget är inte helt bra, de flesta som kör spinning/cykling behöver öva på sin rörlighet och vissa rörlighetsövningar är sagt att de ska ingå som nedvarvning i en cykelklass, enligt SATS riktlinjer. Men kanske är det nödvändigt för att få bukt med otyget att folk går innan.

Tror att jag ska göra ett test!            
             

tisdag 17 januari 2017

Hemma från Fiuggi.

Hemma igen i Götet. Ungefär lika kallt som i Italien. Eftersom vi hade lång väntetid i Munchen hann vi med et snabbt besök i Munchen och det (tydligen) berömda cafét Luitpold i centum. Åt en apfelstrudel som var lika stor som en mindre lunch. Sen tillbaka till flygplatsen och hem.

Foto: Roberto Terrinoni
Racet i Fiuggi blev ett minne för livet, inte för att det gick bra, men det var nog det halaste underlaget någonsin på en cyclocrossbana. Det som dagen innan var cykelbart, i alla fall med lite möda och tur, var omöjligt dagen efter. Leran hade som jag fuktat, fryst över natten till hård spårig lera för att sedan tina upp i det övre lagret under dagen. Det var egentligen inte särskilt långa partier som var "löp-partier" för att vara en internationell CX-bana, det var bara det att det inte gick att gå/springa dessa partier heller. Det blev en halkfest utan dess like. Väldigt synd på en annars fin bana, de hade behövt tänka till lite på hur de lade skogspartierna. Publiken var dock fantastisk, tack för allt hejande!

Kolla gärna Mackans film från herreliten. Detta är de bästa  cross cyklisterna i världen som försöker ta sig fram. Då kan ni ju förstå hur det var för oss andra. Frågade Eva Lechner efter tävlingen om hon hade några speciellt långa dobbar under skorna för att få grepp, men hon körde med helt vanliga, som jag själv och jag hade då inget grepp under skorna.

Hur som helst fick en hyfsat bra start på loppet och låg någonstans runt 25:e plats på första varvet. Många ramlar här och där och det går att plocka placeringar om man kan hålla sig på benen.
Precis efter depån händer dock något (igen!!!). Kedjan hoppar plötsligt. Det tar ett tag innan jag märker vad som hänt, så jag försöker trampa. Kedjan trasslar in sig i växeln. Får stanna och trassla ut, vilket tar ett tag. När jag slutligen kommer iväg efter något som känns som en evighet, är jag helt sist i fältet. Börjar jaga och kommer ikapp några cyklister men sen ligger jag liksom i något dödläge. Jagar och jagar och är nästan i kapp men inte riktigt och så vidare. De omotiverade tankarna tar överhanden i mitt huvud till slut. Vem bryr sig egentligen om resultatet? Den här tävlingen räknas ändå inte. Det spelar ingen roll osv. Vad är det för idé med att kämpa egentligen? Med de tankarna går det ju inte att räjsa särskilt fort, och jag blir för första gången på flera år avplockad från en cyclocrosstävling. Kände mig helt tom. Ingen bryr sig ändå, varför ska då jag bry mig, liksom. Det är inte ofta jag tänker så, är oftast supertaggad och vill tävla hela tiden och går oftast all in på tävlingarna. Oftast blir jag extremt sporrad när jag är i underläge, men nu blev det liksom för mycket.
När det är för mycket.. 

Hatar att skylla på saker, mer än mig själv, men det känns som om någon sitter där uppe någonstans och flinar och försöker göra mitt cyclocrossliv så besvärligt som möjligt.
Mest skrattar hen nog åt att jag missade VM med 0-poäng. Japp, 0 poäng... Deadline för rankingen var den 10/1 enligt UCI, vilket jag kände till, men missat att scf hade samma datum. Tänkte att de kanske hade länge, hade förhoppningar. Hamnade på 51:a plats med samma poäng som den med 50. Om man jämför med andra på rankingen som har samma poäng är det till synes ingen logik i vem som hamnar överst, vissa i rankingen med vinster i "bättre" lopp hamnar ändå under än någon med vinst i lägre klassificerade lopp. Till synes verkar det vara slumpen som avgör vem av dem med samma poäng som hamnar överst. Mysko. Regler är regler det förstår jag och det är inget jag kan påverka. Denna gång ramlade jag på upploppet, vilket känns trist så klart. Vad som är desto tristare är att man från scf:s sida inte ens bemödar sig att svara när jag skriver och påpekar att jag har samma poäng som 50:an. Ett icke svar är i och för sig också ett svar, som egentligen säger mer än ett ordentligt svar. Det är bara 100 gånger mer ignorant. Men jag fattar vinken, jag är inte dum.

Tänker att jag har i alla fall försökt, men misslyckats och det är ju bättre i alla lägen, än att aldrig ens försöka. Många försöker inte ens, men är ofta inte sena med att kritisera andras försök. Det gäller att stå på sig.

lördag 14 januari 2017

Maria in Italia!




 Maria är på plats i Fiuggi, ca 6-7 mil från Rom. Här i Italien heter jag Maria. Jag heter ju det i andra namn, så när Italienarna kollar i mitt pass och inte kan uttala Åsa, blir de så glada när de ser att jag heter Maria. Det har hänt flera gånger och inte bara i Italien.
Denna gång tog det dock priset, när vi checkade in på hotellet och den trevlige mannen i receptionen kallade mig Maria utan att ens ha kollat i passet. Han måste ju blivit jätteglad när han sedan såg att jag ju faktiskt hette det! Eller så är det kanske något de kallar alla av kvinnligt kön som de inte vet vad de heter?

Fiuggi är en liten ort som ligger vackert bland lite lägre berg. Typiskt Italiensk liten stad, som mest är känd för sitt mineralrika vatten, som ska vara helande och till och med kunna lösa upp njurstenar. Har druckit det och mår ju så klart toppen. Nästan som Sven Nys-vattnet som fanns i Belgien för några år sedan. Förutom det har staden en bra "cappuccino-rate"(in egen påkomna rate för det pris en kopp vanligen kostar på barerna). Riktpriset  här är 1euro, förutom på turisthaket vid torget där det kostar 2, det är riktigt bra. Cappucino-raten indikerar hur mycket man utnyttjar turisterna. Allt över 2 euro är turistpris enligt mitt sätt att se det (nomalpris är runt 1,50 euro)

Vi bor på ett fantastiskt familjeägt hotell. Inte för att det är lyxigt eller så, men han som driver det är så vansinnigt trevlig. Han kommer ihåg vad alla heter och fixar det mesta. Tänk vad mycket det gör för ett Hotell att de som driver det är trevliga! Cyklarna får vi ha på rummet och det är väldigt ovanligt i Italien. Blir faktiskt lite sugen på att åka hit på våren eller hösten och kolla in vägar och mtb-trails.

Mackan vill inte gå ut i Kylan. Men idag var det fint. 




Vädret här är minst sagt omväxlande. Det vräkte ned regn hela dagen igår. På natten blev det snö och minusgrader. På morgonen var det strålande sol och flera minus, sen ganska varmt på dagen i solen. I natt ska det komma snö (även om det fortfarande är klar himmel) och i morgon kommer snöandet övergå i regn och några plusgrader. Banan är mycket vackert belägen i en park. Bland de finaste området jag crossat i tror jag. Ganska annorlunda bana med mycket asfalt/grus men två skogspartier som är extremt tekniskt krävande. Dessutom är de knappt två meter brett på många ställen (uci:s regler säger att det ska vara minst 3 meter, endast något kortare med smalare brukar godkännas) Detta är mer än ett kortare avsnitt som är mindre än 2m brett. På träningen idag blev det bara lerigare och lerigare i skogen för varje varv. Det är svårt att ens gå där. Jag testade både att köra med Rhino och traktordäcket Ernst. Ernst var överlägset bäst, med dem kunde jag köra många partier som ingen annan körde (i alla fall innan det blev för uppkört) Hade det varit mer offroadpartier hade det varit ett givet val om det är lika mycket lera i morgon, men då det är mycket asfalt också, är det inte helt rätt ändå, då det blir väldigt tungrullat där. Lutar åt Rhino ändå. Det extra luriga är att även asfalt och kullerstenarna är hala på sina ställen, fast man inte alltid ser det. Fryser det på i natt och inte tinar, då blir det väldigt svårt kan jag lova. Tänk er frusen knaggel-lera och snorhalasfalt. Blir nog löpardojor med spikar i istället. Ska blir skoj att se var morgondagen bjuder på.

onsdag 11 januari 2017

Ny dator, race i Italien och ANNAT!


Ser ni, nu skriver jag ANNAT, som jag är värsta proffsbloggaren!
Sorry för lågsäsongen på bloggen. Har varit på väg att skriva några gånger, men känt mig oinspirerad till att skriva och inte riktigt orkat. Har målat istället och fixat med min nya dator. Har äntligen införskaffat en ny och till och mer INNAN den gamla brakat ihop fullständigt, så jag känner mig lite duktig i alla fall. Den nya är väl inget monster rent prestandamässigt, en ASUS med 15" skärm, men ungefär 100 gånger bättre än min gamla trötta med obefintlig batteritid.

Hade ju en mycket lugn träningsvecka efter julcrossen förra veckan och jag fick till 3 korta intervallpass och inget mer. Fick ju ta lite extra vila efter triggerpunktakupunkturen också. Jäklar vad ont jag fick i skinkan efter n! Det var väntat eftersom Sjukgymnasten sa att det skulle vara svårt att cykla dagarna efter.
Första passet efter vilan gick väldigt trögt, benen kändes kassa faktiskt. De senaste dagarna har det dock känts bättre och bättre och jag har kunnat dra på med med belastning. Man ska alltså inte vila, för mycket, det är helt klart det.. Det har blivit mycket Monarkcykling på grund av kasst väder och jobb när det varit ljust. Saknar några långa pass i boken känner jag, men det är svårt att få till det när jag oftast jobbar de helger jag inte tävlar.

I helgen är det dags för en världscuptävling igen, denna gång i Italienska Fiuggi, ca en timmesbilfärd från Rom. Det ska bli riktigt spännande att köra en i Väldscupssammanhang helt ny bana som detta. Den ser ut att gå till stor del i ett skogsparti, men annars vet jag ingenting om banan. Vädret kommer dock att bli den största spänningen, det ser ut att kunna jättemycket regn, lite snö eller så fryser det på, alla typer av däck måste därför tas med. Så det blir Smallbird, Rhino och Ernst. Mackan och jag åker i morgon och hoppas att vädret håller sig hyfsat. Hade ju varit typiskt om flyget blev inställt på grund av storm eller snö.
Vad gäller VM i Luxemburg om två och en halv vecka, ser det tyvärr inte alls ljust ut för min del att vara med. Jag ligger just nu 51:a på världsrankingen och behövde ligga topp 50 för att SCF skulle bli tvungen att ta ut mig till VM, enligt UCI:s regler. Nu när jag ligger utanför behöver de ju inte det. Det hela är mycket retligt, eftersom jag behöver ett enda UCI-poäng för att bli 49:a. Det som är mest frustrerade är dock att Världscupen i Koksjide blev inställd och jag fick åka hem utan vare sig lopp i benen eller poäng. Det hade i princip räckt att ta sig i mål där för att få de poäng som behövdes. Ett inställt lopp är ju inget man som cyklist kan göra något åt, då därför är det så störande. Jag tar dock med mig att jag har klarat de tids-% efter vinnaren som satts upp av förbundet på några tävlingar med världseliten på plats. Tyvärr  "räknas" dock inte dessa lopp, eftersom det bara var fyra lopp som räknades att klara av tiden på, tre egentligen då efter som ett av dem var Koksjide som ju var inställt. Summan av allt: det hela känns lite som att snubbla på målrakan. Svart eller vitt, inne eller ute,  så nära men ändå så långt ifrån. Ja ni fattar säkert...

torsdag 5 januari 2017

Hemma och nålad!


Så!  Äntligen hemma i Göteborg igen, det känns faktiskt skönt. Inte för att det inte är kul att tävla i Belgien, men att bo som inneboende hos folk man inte känner har aldrig varit min grej. Jag känner mig i vägen, hela tiden. Det känns som om de tittar på vad man äter och vad man gör. Och att man förväntas vara social fast man egentligen inte vill det. Och fast man tycker att det är förhållandevis nära mellan Sverige och Belgien är det inom vissa områden väldigt olikt. Ett exempel: På nyårsfesten ifrågasatte någon att jag satt i soffan tillsammans med männen och pratade och inte med kvinnorna som satt i en grupp för sig. Jag skulle prata med kvinnorna. Som om jag ens tänkt på det? Som om det var viktigt? Som om denna någon ville få mig att känna mig dum och konstig? Jag pratar väl med dem jag tycker är trevliga, i detta fall Quinten. Maten är ett annat exempel. Det äts enormt mycket mat preppade med fett och socker i Belgien. Oftast färdiglagat. Till lunch äts endast nån smörgås med typ majonäs. Cocal cola och läsk är grymt billigt och dricks i mängder. Själv gillar jag lagad mat och färska grönsaker. Det var tydligen jättekonstigt. Folk får så klart äta precis vad de vill, men då ska inte heller den salladsätande (jag altså) behöva känna sig konstig för att denne gör ett annat val.

De två sista tävlingarna gick helt ok, men jag är också grymt frustrerad på något sätt. I Bredene bjöds vi på en extremt snabbåkt bana. Tyckte ändå det gick bra förutom i de första svängarna, där jag var för mesig så folk körde om mig i onödan, borde ha haft vassare armbågar. Särskilt sandpartierna gick bra, där var jag faktiskt bättre än dem framför och bakom mig. Plattkörning på asfalt gör mig dock grymt trött. Sladdade till slut in på en 18:e plats av ca 50 startande, ca 3.10 efter vinnande världsmästaren får ändå vara godkänt.

På nyårsdagens morgon drog jag till Petange i Luxemburg för sista racet och mötte där upp Ignace med familj, som alla firat nyår på parkeringen vid tävlingen. Över Ardennerna kröp temperaturen ned till minus 7 grader. Träden var frostiga. Det var väldigt vackert. Banan i Luxemburg var frusen och visade sig passa mig riktigt bra. Först ca 1 km uppför, sen utför och några korta backar på slingriga stigar och så varvning. Fin, men annorlunda bana som hade varit väldigt svår om det varit lerigt, men nu var det stenhårt och fruset. Det var ett lite mindre startfält än tidigare tävlingar, eftersom det går andra tävlingar på nyårsdagen.
Fick en bra start den här gången ock låg 4:a. Hade kontakt med 2:an och 3:an, två cyklister jag vanligen inte orkar hänga på, medan Christine Majerus stack i princip direkt. Benen kändes bra uppför och utförskörningen var grymt kul! På slutet av 2:a varvet, ca 100m efter materiaalpost fick jag punktering, typiskt. Fick köra på fälgen (vilket var väldigt svårt på det frusna knaggliga underlaget) fram till nästa materiaalpost (de hade två separata) och byta cykel till en cykel jag aldrig kört på tidigare med ett helt annat växelsystem och för tung utväxling, som vi bara skulle ha som reserv utifall nåt skulle hända. Det var ändå tur i oturen att den fanns, utan den hade jag fått köra nästan ett helt varv på fälgen. Hur som helst, cykeln funkade sådär och jag blev i kappåkt och halkade ned till 8:e plats. Tappade ännu mer tid både uppför och nedför. När jag skulle byta cykel på nästa materialpost var det något som frusit fast i kylan på den cykeln, så den gick inte att köra med, så jag fick köra ett varv till med nödcykeln, medan detta fixades. Sen kunde jag byta cykel och lyckades köra upp mig en placering och blev 7:a Är glad att jag kunde köra i mål, avskyr när man får bryta ett lopp, men också grymt frustrerad över vad som hände på vägen. Jag ville ju så mycket mer, det fanns ju där. Sånt är ju livet och det kunde vara värre. En cykeltävling är trots allt bara en cykeltävling.

På vägen hem stannade jag hos mor och far några dagar och firade en något försenad jul. Igår kom jag till Götet och firade en jul till med Mackan. Efter som jag inte hunnit fixa present till Mackan kommer det även bli en fjärde jul. Inte så dumt att vara borta över julen faktiskt!

Idag har jag blivit nålad av sjukgymnasten, fått triggerpunktakupunktur för min rygg och baksida alltså. Det var tur att jag inte visste om det innan, för det är rätt så obehagligt faktiskt. Har fått det tidigare och då har jag börjat svettas som en galning när man sätter nålarna, och så också den här gången. Nu känns det som om någon misshandlat min skinka. Ska vila idag och se om det funkar att cykla i morgon. Har ändå en hyfsat lugn träningsvecka efter alla tävlingar, och lång resa hem, så det är väl lika bra att passa på att laga kroppen.