Ålborg-uppdaterad!

Den rädde. Jag har ofta en rädd uppsyn när jag cyklar men jag lovar att jag inte var rädd denna gång! Foto: Andreas Gudum

Foto: Andreas Gudum Bild från träningen i Ålborg.

Nu är jag hemma i Götet igen efter Dannmarksresan, och firade med att instruera två spinningpass på kvällen igår. Kroppen kändes sådär, magen ballade ur lite efter loppet, så jag hade svårt att få mig ordentligt med mat.
Det blev ju seger i söndags och jag tycker i det stora hela att jag gjorde ett bra lopp. Vid starten fick jag först inte i ena pedalen, men när det väl fungerade fick jag en bra start och var först in på startloopens skogsparti, jag drog på i ett högt tempo, tänkte att det kunde vara bra att ha fri väg i den branta, sliriga backen där. När startloopen var körd vände jag mig om och var alldeles ensam och fortsatte att mata på. Efter två och ett halvt varv fick jag veta att jag hade ca 3,5 minuter ner till 2:an och körde därför ganska avslappnat andra hälften av loppet. I mål blev det nästan 8 minuters marginal till 2:an.
Danskarna hade som vanligt fått till en kanonbana, ganska lik den som kördes i Kolding tidigare i år. Ungefär  130 m stigning per varv, en del byggda partier med tvära kurvor och en del branta utförs- och uppförspartier. Banan hade varit snabb om den varit torr, men  regn gjorde den sugande och bitvis hal uppför och utför. Den största utmaningen var nog att det blivit väldigt djupa spår i den tilltorkade leran, och det var lätt att fastna. Kändes dock som om jag hade nytta av vinterns cyckelcrossträning i kurvorna och det var riktigt skoj att få slira runt i leran.

Nu var det ju också NM, viket kanske inte är ett så statusfyllt mästerskap, även om jag tycker att det hade förtjänat lite mer uppmärksamhet. Med VM så nära inpå, långlopps SM dagen innan och den relativt anonyma marknadsföringen av tävlingen, blir det ju lite bortfall i startlistorna.

Jag blev sen hem till mamma och pappa i Vallby, bland annat på grund av en dopingkontroll som skulle utföras. Det är jättebra att det görs mycket dopintester, men i detta fall hade det varit bra om (1) man fick reda på att man skulle testas omedelbart efter målgång och inte EFTER det att man varvat ned, duschat och varit på toa en gång, mer än 2 timmar efter målgång. (2) kontrollanterna legetimerade sig och hade "kalleslepappret" med sig i samband med kallelsen. Orsaken till den sena kallelsen var troligen att de inte orkade masa sig till tävlingen lagom till damernas målgång utan siktade in sig på herrarna i stället. De fanns inte på plats vid vår målgång överhuvudtaget. Frågan är vad som hänt om man åkte hem innan man fått informationen, det fanns ju inte heller någon lista över vilka som skulle testas uppsatt. Det gick bra i alla fall till slut, men jag tycker att det ska gå till på rätt sätt.

I veckan blir det ganska lugn träning och sen blir det Bockstensturen till helgen. Ska bli kul att se vad kroppen tycker om att köra så långt.  

Onlineutbildad!

I går gick jag genom den, för att lösa tävlingslicens, obligatoriska antidopingutbildningen. Det var lätt och stundvis lite smålustigt. Inget som var riktigt nytt för mig som har tävlat länge, blivit testad ett antal gånger och sökt dispenser för medeciner. I bland kändes filmerna väldigt arrangerade och uppstyltade, men syftet är ju självklart jättebra, särskilt för cyklister som precis börjat sin tävlingskarriär.
Jag funderar dock på en sak. Är den här utbildningen obligatorisk för alla idrottare, eller bara oss cyklister? Sitter även Zlatan och Ussain Bolt och tittar på små filmer online och drar rätt ord till rätt mening?

Idag gick jag en annan utbildning, på Passal, som handlade om personlig assistans. Jag jobbar ju extra som personlig assistent. Det är ett tufft men givande jobb som ofta får ens egna problem att framstå som rätt små i jämförelse.

Den ene efter den andre..

Jag minns 1999. Jag hade precis börjat cykla och VM gick i Åre. Det var stort, jag såg inte tävlingarna på plats, men satt som klistrad framför TV:n och kollade både Downhill och Cross Country. Några cykelkompisar var med och tävlade. Damernas cross countrylopp vanns av Marga Fullana, en liten späd spansk tjej. Jag ville också köra VM, lika fort som Fullana!!! Efter det har jag alltid imponerats av henne, särskilt när hon 10 år senare åter vann VM. På senare år har jag kört många race när hon varit med. Oftast har hon varit före mig, men någon enstaka gång har jag faktiskt slagit henne och det har varit en enorm merit för mig, oavsett om hon råkat ha en dålig dag eller fått punktering just den dagen. idag läste jag om att hon testat positivt för EPO. Jag är inte förvånad, men inte desto mindre besviken. Jag förstår inte, vill inte förstå.

Det går inte så bra för spanjorerna just nu. Precis innan Fullana, offentliggörs Alberto Contadors positiva dopingprov. Detta gör mig ännu mer besviken. Contador har alltid varit en av mina favoritcyklister. På många bergspass i alperna har jag tänkt mig snabb genom att i fantasin VARA Contador. Sett mig själv ha hans teknik och kraft uppför, sett mig själv köra ifrån de andra lekande lätt. Hans positiva prov gör mig förvirrad. Är han dopad eller inte, och vad ska jag i så fall tycka om det? Är man dopad om man har en så försvinnande liten mängd av ett medel att det inte kan ha någon effekt, men som står på listan över dopingklassade medel? Det hela blir lätt filosofiskt. Jag har givetvis tänkt tanken att en stjärncyklist som Contador skulle kunna vara dopad, men innerligt hoppats att han faktiskt varit ren.

Detta är bara två exempel på cyklister jag har gillat och haft respekt för, som sedan visat sig vara dopade. Roel Paulissen, Filip Meirhaeghe och Jan Ullrich är andra exempel. Man tyckte de var fantastiska cyklister, och de visade sig vara dopade.

Just nu känns det som om man inte kan gilla en cyklist eller imponeras av någons stjärnas prestation, dopingen finns där som ett gissel. Å andra sidan är det ju bra att fuskarna åker dit och att de åker dit tyder på att cykelsporten har system som fungerar bättre och bättre.

Att media sedan väljer att lyfta fram cykel som en "dopingsport" är ju inte kul, men kanske är vi värda det? Jag har inga bra svar. Vi som utövar sporten är de enda som kan förändra bilden som media har av cykling. Vi kan skylla på att media eller nån "annan" orättvist framhäver cykling som en oren sport, och att andra idrotter har lika stora problem. Kanske är det så. Men jag har i alla fall svårt att skylla på något när den ena efter den andra stjärncyklisten lämnar positiva prov. Det är fakta!

Upp till bevis nu!

Fullt Upp

Just nu har jag fullt upp här i götet.
Helgen har ägnats åt träning, Deklaration (blä, vad jag ogillar att deklarera), anbudsgivning, bokning av boende och skaldjursmiddag med Biketoyz-gänget.
På onsdag drar jag åter söder ut för tävling och träning i Italien. Det är mycket som ska packas och fixas tills dess.

På söndag ska jag köra Adamello bike, utanför Trentino. En tävling med kategori C1-status som ingår i Italienska cupen. Ett av affichnamnen till tävlingen är Elena Gaddoni, som vunnit de två första deltävlingarna. Hon har nu blivit avstängd efter att ha testat positivt.
Man blir alltid besviken när någon åker dit, särskilt när man själv försöker beskriva mtb-grenen av cykling som "relativt förskondad" från dopning för folk som hävdar att alla cyklister dopar sig. Å andra sidan, om man nu ska se det positivt, så är det faktum att cyklister åker dit ett tecken på att systemet fungerar.

Här i sverige fick en hel hög mtb-cyklister som tillhör sverigeeliten tidigare i våras beskedet att de nu ska vistelserapportera för att kunna vara mer tillgänglig för dopingkontroll, inklusive jag själv. Jag tycker att det är bra, även om informationen var något bristfällig över hur vi cyklister skulle göra. Det man är mest rädd för är ju att man ska göra fel, missa något, eller att det ska bli något tekniskt fel i det program man använder, inte att man kan bli testad när som helst. Ett chip i armen, kanske inte hade varit fel?