onsdag 28 december 2016

År 2016, i korthet!


Summerar mitt cykelår rent tävlingsmässigt 2016:

Antal starter: 52 (avser start med resultatlista och nummerlapp + etapploppstarter)
-25 på CX
-26 på mtb
-1 lvg tempo (på cx hoj)
-37 starter utanför Sverige
-22 top 5 placeringar
-1 SM medalj
-1 VM
-1 EM på hemmaplan
-ett inställt race pg av att flyget vägrade ta med cykeln.
-ett inställt race pg av storm
-en DNF (hål på bromsslang)
-två pyspunkor (under tävling alltså)
-en OS plats (och vad som hände med den vet ni redan!)

Ett händelserikt år rent cykelmässigt, Inte minst med tanken på ett historiskt OS guld i Cross Country och på hemmaplan ett rosat och fantastiskt lyckat EM i Huskvarna.

Utanför den lilla cykelbubblan har det kanske inte varit så fantastiskt, med allt skit som hänt i världen detta år. Jag såg en årskrönika igår på Belgisk TV och skämdes uppriktig för att vara människa. För varje år känns det mer och mer att det är ett mirakel att vi människor inte lyckats förgöra vårt släkte helt och förstöra jorden. Skärpning under 2017, vi kan bättre!
Prince, en av mina stora musikaliska husgudar dog plötsligt, kändes enormt tungt. Tillsammans med en handfull stora underhållare somnade han in alltför tidigt. Det är inte utan att man undrar ur det jammas i himlen nu, det är nog rätt fantastiskt, eller vad tror ni?
Under 2017 måste jag skaffa ett piano, med lurar så jag inte stör nån.

Nu stänger om några dagar här boken för 2016 och jag vill passa på att tacka vänner, familj och jobbarkompisar för i år. Tack för alla uppmuntrande ord, inspiration och glada tillrop! Och för att ni står ut med att jag alltid är ute och cyklar på det ena eller andra sättet. Det värmer mer än vad ni tror. Tack även till mina fantastiska samarbetspartners för att ni stöttar mig ser till att jag kan använda era grymma produkter. Utan er hade det inte fungerat alls.

2017 års bok har ännu tomma blad och jag tycker att vi fyller dem med fantastiska, positiva, snälla, roliga och viktiga saker och ser till att jorden faktiskt inte är så dum att bo på i alla fall. Framåt!

tisdag 27 december 2016

Julcross avklarad med Diegem + Zolder

Foto: Kurt Van hout

Julen är över och två tävlingar är avklarade. Diegem är ett riktigt häftigt race, banan fin och nu blev det full pott när även vi damer fick köra i mörkret. Man märker dock inte mycket av mörkret när man kör eftersom det är så mycket lampor längs banan. Inte på något ställe upplever man att man inte ser pg av att det är mörkt ute. Nästan så att man ser bättre än på dagen. Det lär ju kosta en del att arrangera en sådan tävling.

På damernas startlinje var det hela 70 startande, den överlägset största klassen. Fick en hyfsat bra start fram till de första svängarna då det blev tjockt. Valde att hoppa av direkt för att försöka ta mig helskinnad och med hel cykel ur det hela. Fungerade ok, men sen fick jag hoppa av igen på ett parti med en slänt. Efter det började det flyta på bättre. Låg runt en 25-30 plats under större delen av racet, kroknade lite på slutet och rullade in som 30:e. Det var tight framåt så jag är lite frustrerad att det inte fanns mer krafter kvar på slutet. Med tanke på startfältet får det ändå ses som godkänt, men man vill ju alltid bättre. En grej med kvällstävlingar är att man blir så ofantligt pigg efteråt. Jag som vanligen har svårt att somna fick nu ännu svårare. Ni vet när kroppen är trött, men huvudet hur piggt som helst, fast klockan är mitt i natten.


Ignace testade också banan. Körde alla partier utom den branta sandutförn i slutet. Grymt jobbat! 

På juldagen var det dags för provkörning av banan i Zolder och nummerlappsbestyr. Just nummerlappsbestyr är ett särskilt kapitel på världscuperna numera. Sen den där motorn upptäcktes på VM förra året har kontrollen skärpts över vilka som får vara i depån och vid start och mål. Alla nummerlappar för ett land måste hämtas samtidigt (i och för sig sen gammalt), alla som ska vara i depån måste ha licens, antingen meklicens eller vanligt tävlingslicens. För varje åkare måste det anges på en lapp vilka personer som ska vara i depå resp vid start/mål, samt dessas UCI-kod. Kan man inte ange detta får man inga sådana inträdesband. Det är ju bra att man ökar kontrollen, men ett smidigare system borde ju UCI komma på. Nu hakade man upp sig på skitsaker, tex att allt måste stå klassvis på separata lappar och det tog ca en halvtimme för oss att hämta ut nummerlapparna från att vi träffade "nummerlappsutdelargubben" till att vi fick våra nummerlappar. Alldeles för lång tid!
     

Zolder är en snabb bana, så att det kom regn på natten kändes hoppfullt. Dock så torkar det upp snabbt i den sandiga jorden, så när vi damer körde var det bara lite lerigt på några ställen.
Banan var ändrad sen VM i januari och jag måste nog säga att jag gillade den andra banan bättre, då den var tuffare. Eller så var det att den passade mig bättre. Nu var den supersnabb och det är inget som brukar gynna mig. Tycker dock att det gick ok i 3 varv, men att jag sedan kroknade för mycket, jag blir verkligen skittrött när jag ska försöka köra fort när det är platt, och inte går det särskilt fort heller. Ingen placering att skiva hem om, men just på denna bana vad det nog vad man kunde förvänta sig. Kommande två tävlingar är platta, så det var väl bra träning. Eller nåt.

Nu ska jag skriva om något som stör mig mycket och som jag måste göra något åt, frågan är bara hur. Så här är det, varje gång jag kör CX tävling Belgien så kommer det en man, och pratar med min mek. Helt ok egentligen, men han pratar oavbrutet. Dessutom det värsta, VARJE gång när jag precis satt mig på trainern och ska börja värma upp kommer han och kollar, pratar och tänder en cigarett.
Det är som om han bara måste röka när han ser att jag ska värma upp! Jag hatar cigarettrök och har dessutom astmaproblem och extremt känsliga luftrör. (det röks ju längs banan med, men då förflyttar man ju sig i alla fall från röken) De senaste gångerna har jag sagt till honom och då har han sett sur ut och gått 2 meter därifrån. Men det är som han har glömt bort det till varje tävling. Jag gillar det inte alls, det är enormt störande!

Nu har jag åtminstone ett par hörlurar så jag kan stänga honom ute lite grand i alla fall. 
Det denna man vill egentligen är att få ett inträdesband, så att han ska komma in gratis och känna sig viktig med bandet. Ibland har han tydligen försökt komma in i depån, men blivit utslängd.
Idag hade han tjatat till sig det band som är för start och mål utan att jag visste om det och sa plötsligt att han skulle ta mina kläder innan start. Jag ville inte det, men då var det lite för sent att protestera. Problemet är väl att både jag och min mek är vänligt sinnade mot andra människor, vi blir inte arga, eller säger ifrån. (andra team gör det, det är väl därför han kommer till oss). Och nu tycker ju han att han blivit lite tjenis, och då blir det ju ännu svårare för oss. För min del är det också svårt eftersom personen inte kan ett ord engelska och för att jag försöker fokusera på min tävling. Dessutom verkar han inte vilja förstå och det är väl det värsta.

Så, det var skönt att skiva av sig frustrationen i alla fall. Får väl skaffa bodygards till nästa tävling.

Det finns fler sådana personer i crossvängen här i Belgien, så man får passa sig lite. Folk är mer "på" här jämfört med i Sverige och man kan inte släppa in vem som helst. Det verkar finnas folk som åker till tävlingar och liksom försöker skapa sin egen uppgift. Konstigt det där.

Idag ska jag ta det lugnt, rulla en sväng, fika, jobba lite med datorn och tvätta kläder. Det är ett evigt tvättande som cyclocrosscyklist. 
    

torsdag 22 december 2016

Lichtaartträning och Diegemdax!




Har fördrivit tiden med att träna i Lichtaart, vilat, fixat licens för 2017 och lite andra grejer.

Skogen i Lichtaart måste upplevas på cykel! Det är ett skogsområde fullt med snabba stigar som slingrar sig fram. Det är sandig mark, så det finns även en hel del sandpartier. De stora teamen med de snabba cyklisterna använder ofta detta område för sina träningar. En uppmärkt cyclocrossbana, finns också där, det ibland körs mindre tävlingar, men det fina är att man kombinera ihop stigarna till sin egen bana, beroende på hur man vill ha det. Lång, kort, mycket korta backar, fart, kurvor, av- och påhopp, löpning, sand, you name it. Riktigt kul att köra på och gasa så mycket det går.

Jag körde först några intervaller på ca 3.30 på en bana längre in i skogen, med en massa kurvor. Riktigt bra teknikträning. Efter det blev det några på ett längre varv på delar av den uppmärkta banan, men lite modifierad, då jag just nu vill spara ryggen lite från löpning, som jag får ont av.
Jag hade kunnat köra där i hela dagen för att det var så kul, men fick till slut ta tag i mig själv och åka hem. Skönt att få vända ut och in på lungorna.

I morgon är det dags för Superprestige i Diegem, som körs på kvällen med lampor. En stor folkfest och galen tävling. Glädjande är att numer får även vi som kör damelit köra på kvällen när det är mörkt. Det är ju liksom det som är grejen med en kvällstävling. Jag tror att det är första året vi får tävla när det är riktigt mörkt. Tidigare fick damerna köra först kl. 11 på förmiddagen, (i princip utan publik) sen slog de på stort och lät oss köra på eftermiddagen i halv dunkel. Och nu alltså på kvällen. Det är ju kul att utvecklingen går framåt även i Belgien! (jo, det finns ju nu även en UCI-regel som säger att damernas lopp ska köras strax innan herrarnas på C1:or). Parkera på elitparkeringen, nära starten får vi dock inte än. Det hade ju varit att gå för långt, eller?

Ser fram emot morgondagen, det är en kul bana i Diegem, många på startlinjen, ca 70 st damer och fullt ös. Vi får se om det blir blött eller torrt.




  

måndag 19 december 2016

Namur!

Foto: Fabienne Vanheste

Ligger och slickar såren efter Namur. Bara mindre sår i och för sig, mer besvikelse. Namur är en av mina absoluta favoritbanor då det gäller cyclocross, som jag sagt tidigare. Krävande både fysiskt och tekniskt, sånt som jag gillar. Har gjort ett av mina bästa resultat i världscupen på den banan för några år sedan med en 22:a plats här.

Dagen innan tävlingen var banan torr, inte helt torr, men extremt torr för att vara i Namur. Det är alltid lerigt där, oftast extremt. Ställde in mig på ett torrt race, men efter duggregn under natten och morgonen (väldigt lite duggregn faktiskt), hade banan ändrat karaktär. Den var såphal på sina ställen. Desto roligare.

Det var runt 60 startande och kaos i starten som vanligt, någon ramlade redan efter 10 meter, någon annan en bit upp i backen. Hamnade en bit bak i fältet, men kroppen kändes bra. Efter första varvet började jag plocka placeringar. Men sen började det bli allt svårare att komma i pedalerna. Försökte slå ut leran från skorna, utan att lyckas. Jag fick köra några av de brantaste utförskörningarna utan att vara iklickad i pedalerna och typ klämma mig fast med låren i sadeln. Det kändes ganska farligt, frustrerande och fult, eftersom jag vanligtvis kör bra när det är brant och svårt utför. Efter varje av- och påhopp gick det till slut flera hundra meter att bara få i fötterna eller ibland bara en fot, så även vissa klättringar fick jag också köra "o-iklickad". Tappade flyt och placeringar och lite moral. Har kört många leriga tävlingar och vet ju att lera fastnar i pedaler och klossar, men har aldrig faktiskt inte varit med om något liknande! Under andra halvan av racet åkte jag och ville ha platformspedaler, vilken dröm det varit jämfört med det här! Kom i mål till slut och blev i alla fall inte varvad, det var väl det enda positiva. Frustrerad över att inte kunna köra så bra som jag kan och att en sån skitgrej ska förstöra. Det känns som en så dum bortförklaring. Men det är bara att släppa och gå vidare.

Har under hösten kört med ett par andra klossar än vanligt och de är bredare än vanliga för SPD. Det kan vara det som gjorde att det satte igen sig under skorna fullständigt. Alla tävlingar utom den här och den i Ardooie har varit torra under denna säsong. I Ardoie var det mer vatten vatten än lera, så då var det inte mycket som fastnade. Det har inte funnits några leriga tävlingar att testa klossarna på ordentligt. Förrän nu. Nu blir det till att byta tillbaka till vanliga SPD igen och se om det blir bättre.

Nu är jag i Tressendelo, där jag huserar under crosstiden. Bor ovanpå ett tryckeri, det är rymligt och bra, men luktar en hel del tryckfärg då och då. I morgon bär det nog av till Lichtaart för lite träning i skogen. Ett grymt område för crossträning. Ska försöka gasa lite, men har tyvärr bara lerdäcken här. Resten är hos Ignace.





onsdag 14 december 2016

Kommande race och några boktips!



Som lovat igår, här är kommande veckors race:
18/12 Namur Världscup
23/12 Diegem Superpresrtige
26/12 Zolder, Världscup
29/12 Azencross Loenhout
30/12 Versluys Cyclocross, Bredene
1/1 Grand Prix Hotel Threeland, Petange, (Lux) alt GP Sven Nys, Baal

Fullt upp precis som förra året. Tvekar mellan Sven Nys och ett race i Luxemburg, eftersom GP Sven Nys är en av mina favoritbanor, men tävlingen i Luxemburg ska tydligen också vara väldigt bra och några vänner till min mek ska dit och hjälpa en annan cyklist. Vi får se hur det blir. Är lite sugen på att köra ett race i Schweiz på vägen hem den 2/1 med om jag orkar. Blir i och för sig längre bilfärd hem, men det kanske kan vara värt det. Ska se hur kroppen mår efter de första tävlingarna.

En fördel i år är att det bara är två race som går dagarna efter varandra. Bra för min rygg som då kan vilas.
Appro på den, så har jag börjat göra de där bakåtböjningarna. Vet inte om det är nån slags placebo, men jag tycker jag känner en förbättring redan och det konstiga, smärtan som tidigare var i skinkan har till viss del flyttat sig till högt upp på insidan av låret. Är fascinerad över att en irriterad nerv kan göra så att det känns som en muskelbristning i sätesmuskeln och sen bara tona av. Och med en sån enkel övning dessutom. Hur som helst, om det nu hjälper, tyder det på att det är en diskbuktning som misstänkts. Grymma sjukgymnaster på Idrottsrehab Ullevi!  

Boktipsen då?  Har en dröm om att någon gång ge ut en bok med mina illustrationer. Vad den skulle handla om vet jag dock inte än. Man kan säga att det är en lång väg kvar...
Men jag känner ju tre fantastiska människor som skrivit böcker den senaste tiden, dessa vill jag tipsa om. Bra julklappar alla tre.

1: Cykelträning av Fredrik Ericsson. Finns att beställa här! 
En rejäl genomgång av träningslära för cyklister, främst för Mountainbike och Landsväg, men kan givetvis tillämpas på discipliner som Cyclocross med. Har inte läst boken från pärm till pärm men brukar göra nedslag i den då och då för att få mer kött på benen inom något område, eller lite mer inspiration för min egen träning. Mycket i boken förklaras på ett lättbegripligt sätt, men man går också på djupet för den riktigt nördiga.









2. Yoga för dig som tränar av Monika Björn
Har inte kommit ut än, men kan beställas from 29/12 här!:
Boken vänder sig till idrottare på alla nivåer från motion till elit. Boken bjuder på skräddarsydd yoga för folk som fokuserar på annan träning, tex löpning, skidåkning, simning och cykling, men även styrketräning. Jag tycker personligen det finns många fördelar med yoga som man kan ha nytta av som idrottare och cyklist. Yoga ger både förbättrad smidighet, balans och styrka men också en den mentala delen kan vara givande för att tex lära sig fokusera när det gäller. Då boken inte har kommit ut än har jag inte bläddrat i den, men jag har varit med i en studie, som används i boken. Jag och några andra idrottare,  fick träna yoga enligt ett givet program några gånger per vecka, anpassat till just den idrott vi höll på med. Grymma övningar som gjorde mig klart smidigare och mer fokuserad. Monika Björn är en guru inom träningsbranchen med en fantastisk meritlista, stort kunnande om träning och samtidigt mycket pedagogisk.    






3. Matilda upptäcker TOMAT/ MAJS av Frida Lundgren, Illustration: Carina Ståhlberg
Kan beställas här!
Avslutar med en barnboksserie av min vän Frida som inriktar sig på var maten kommer ifrån och hur den smakar. Frida har gjort ett fantastiskt jobb med dessa böcker. Fint och rikt illustrerat av Carina Ståhlberg.
Huvudpersonen Matilda tar oss med på resor i tid och olika kulturer med maten och smakerna som huvudingrediens.
Väntar med spänning på fler grönsaker som Matilda ska upptäcka!


tisdag 13 december 2016

Nya lurar, diskbuktning och Ufo.

Glad lucia på er! Mina gubbar ville fira med, och jag kunde inte hindra dem. 


Det dök upp ett par nya Miiego hörlurar från Signsupply sport som jag kan rekommendera! Signsupplysport säljer även Sziols/XKross sportglasögon som de sponsrat mig med under många år. En fantastisk samarbetspartner, med fler och fler roliga, smarta produkter. Bra med dessa hörlurar är att de är trådlösa och superlätta. Själv har jag en förmåga att trassla ihop mig och annat i sladdar så det är ju grymt bra. Ljudet är riktigt bra med, vilket ju också är viktigt. Bra musik som låter dåligt är ju inte kul. Nu behöver jag bara en ny Iphone med ett batteri som inte tar slut hela tiden. 

Har varit hos Matti på idrottsrehab med min baksida/skinka som jag har problem med. Han trodde att det inte satt i musklerna utan att smärtan berodde på en diskbuktning. Detta har tidigare misstänkts av en annan sjukgymnast på Idrottsrehab som är specialiserad på ryggar, så det verkar inte helt orimligt. Tycker att det ändå är bra att det inte var muskelbristning eller inflammation för då hade det inte gått att cykla. Ska börja göra massa bakåtböjningar nu en period och se om det går att "trycka tillbaka"  disken.     

Vad mer, fick svar från min sovmätningsapparatsanalys (fantastiskt ord?!) igår. Sömnläkaren ringde och sa att jag sovit ganska bra, 80% av totala tiden i sängen. Det lät ju himla bra det om det nu inte var så att jag själv vet att jag nästan inte sov något alls den natten, eller i alla fall väldigt oroligt. Jag påtalade detta så klart, men det var som om det jag sa inte gällde utan vad vad apparaten visade. Man blir ju rätt förvirrad. Sover jag och drömmer att jag är vaken eller är jag vaken men kroppen beter sig som den sover? Känner mig som ett ufo. Hade ju helst viljat komma och sova en natt i sömnlabbet och tagit blodprover (för att se om det ev. är någon brist i kroppen), men denna första analys visar ju att det inte behövs. Läkaren rådde mig att testa KBT för sömnstörningar, (vilket jag testat en gång, men denna läkare hävdar att det var nån "lightversion" och att jag bör prova det igen). Funkar inte det kunde man ju testa andra mediciner, menade han. Då dessa tänkta mediciner har många och kraftiga biverkningar känns det inte aktuellt. Om medicinerna som ska göra att man sover bättre ger såna biverkningar att man inte kan fungera normalt pg av dem så kan man ju lika gärna gå omkring och vara trött, men med fungerande hjärna tänker jag.  

Appro på ufo så känner jag mig ofta som ett sådant i vardagen. Att jag liksom gör saker som ingen annan gör, lever som ingen annan gör. Det känns i och för sig som om det räcker att cykla till jobbet i -2 för att vara ett ufo. De eviga frågorna och kommentarerna om att man cyklar och hur det känns och hur hurtig man är. Och lite galen också. Att cykla till jobbet är inte träning för mig, det är det snabbaste och billigaste transportmedlet i stan. Det finns ingen annan orsak till att jag vardagscyklar. Ingen frågar dem som åker bil och spårvagn till jobbet varför de gör de eller hur det är att stå i bilkö eller bland en massa hostande människor på vagnen. 
Det är som jag länge har tänkt, man borde starta ett företag för folk som är kreativa och tränar/tävlar mycket på samma gång.    

Imorgon ska jag berätta mer om vilka race jag ska köra kommande veckor. Det är i alla fall riktigt kul! 

måndag 5 december 2016

Iscross, zandcross och Sasfiasko.





Det har varit en intensiv helg med mycket tävlingar. Sverige har en nykorad världsmästare i Cyclocross genom Anna Persson som vann sin veteranklass storstilat i Mol i fredags. Stort Kudos till det. Inte alltid man får dela boende med en regnbågströjaägare! 

I lördags körde Mackan sitt VM samtidigt som jag körde Superprestige i Spa Fracorchamps. Mackan hade ett tungt race i sanden och var missnöjd. Själv hade jag ett isigt race i Spa. Det var flera minusgrader på natten i Ardennerna och på morgonen var det fullt av is på banan. Spabanan består av en hel del asfalt och betong och det var de partierna som var glashala. Isen syntes knappt och det var mycket lömskt. Eftersom det är en formule 1-bana så får de inte salta asfalten då den kan bli förstörd då (enligt experterna). Det man gjorde var att man la ut filt (av typen man har i tex. trappor) på några få ställen och resten lät man vara. Ganska så livsfarligt om man frågar mig. Jag har grymt svårt när det är isunderlag, sen den där vurpan då jag bröt handleden. Jag försökte att tänka bort rädslan på träningsvarvet, det gick ok. Fick en bra start och låg runt 14:e blev och körde upp mig till en 9:e plats som bäst. Kände att jag hade stor fördel på de tekniska partierna jämfört med dem jag körde med. Till och med monsterslänten gick bra och jag plockade några meter där genom att ta mig upp på ett helt annat ställe än de andra gick. Blev grymt taggad och körde kanske lite över min förmåga, tappade tre placeringar och slutade 12:a i mål. Är mest nöjd med tiden, ca 3.40 efter världsmästaren de Jong. Troligen ett av mina bästa lopp denna säsongen. Höll på att gå i backen några gånger på isen, men kunde hålla mig lugn.


Dagen efter var det en helt annan bana i Mol. I princip helt platt, antingen supersnabb eller supertung på grund av den djupa sanden. Kände mig trött och hade svårt att komma igång. Jag gjorden en kass start,  men sen gick det bättre. Körde upp mig till en 15:e plats, vilket får ses som helt ok med tanke på mina (o)färdigheter i sanden och på platten. Gjorde en del taktiska missar, bland annat tjänade många tjejer tid genom cykla in i materiaal post, hoppa av och springa några steg och sen på cykeln igen. Sanden var fastare där än utanför, där det var djuuup sand och därför sparade man så klart på detta. Själv trodde jag inte att detta var tillåtet enligt reglerna. På en världscup blir man diskad om man gör så, men tydligen inte på race med lägre UCI-status. Konstigt tycker jag. 

Det hela var en smärtfri resa tills Mackan och jag skulle åka hem med SAS på måndag morgon. Vi hade räknat med att det skulle vara mycket trafik och startade i mycket god tid, men lyckades ändå komma i sista sekund.Vi var dock redan incheckade och skulle bara lämna väskorna vid "bag-drop". Denna skulle stänga 40 minuter innan avgång. Vi var där 45 min innan avgång, alltså 5 min före utsatt tid och fick veta att bag-drop precis hade stängt. När vi påpekade att det stod på hemsidan 40 min innan och att vi var i tid enligt vad som stod där, sa de i disken att här i Bryssel var det minsann 45 min och att det inte var inte deras fel att det stod fel på deras hemsida och att vi fick köpa nya biljetter, men det kunde de inte hjälpa oss med utan det fick vi göra via webben. Ingen stor hjälpsamhet alltså. Inte heller i kundtjänst hade de någon förståelse att de har fel info på sin hemsida, men köpa biljett gick bra. Via kundtjänst på twitter bad de mig hjälpa dem att fylla i ett formulär om felet på hemsidan, så att de kunde "titta på det". Det spelade liksom inte någon roll att vår resa precis blivit dubbelt så dyr på grund av ett fel som de själva begått, kunden skulle dessutom jobba gratis åt SAS med. Inget bra servicetänk om ni frågar mig. Det känns som om flygbolag kan göra lite som de vill och kunderna bara ska vara glada om de får åka med. 

Nu är jag trött och ska sova stax