Hemma igen- full av intryck! (varning för ultralång bloggning)

"Tack" 

Nu är jag hemma från Kina och det finns så mycket att skriva om resan och tävlingen att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. På 6 dagar hinner man ju inte uppleva särskilt mycket av ett så stort land som Kina, men jag tror att vi alla har med oss många olika tankar och intryck hem. Extraordinärt, helgalet, annorlunda och på sina ställen, helt underbart är nog det kortaste sättet att beskriva denna utflykt.

 Det nybyggda tävlingsområdet.

Tävlingen i Gyiuang var ju ett testevent och alla cyklister, ca 200 stycken från olika landslag och UCI-team världen över var inbjudna av arrangören. Målet med tävlingen är att få arrangera en världscup under 2013 och inom en snar framtid också få arrangera ett VM i Cross Country. Det hela handlade om att arrangören ville visa för UCI (internationella cyckelförbundet) och oss potentiella deltagare att de kunde klara av ett så stort evenemang, att banan höll måttet, och att säkerheten för cyklisterna fungerade. Vi som var där förstod ganska snart att bågen spänts riktigt, riktigt hårt och att vi skulle få en upplevelse vi sent kommer att glömma. Man har helt enkelt köpt upp en bit mark med lite skog och kullar och där byggt en xc-bana i princip från scratch. Dessutom har man fixat dit toaletter, byggt parkering, team-area. I planen ingår även att bygga ett helt nytt hotell på området, så att de aktiva kan bo vid banan. 

När vi landade i Peking fanns redan där folk för att guida oss rätt till nästa flight. Vi skulle hämta upp vårt bagage för att åter checka in det på inrikes flyget. Varken min eller Olofs cykel dök dock upp. Det tog lite tid att fixa med detta, men tillslut fick vi alla papper i ordning och kunde fara vidare till Gyiuang. Varje team och landslag hade fått en egen engelsktalande guide som var med och hjälpte till med språket och andra praktiska saker under dagarna. Vår guide kallades Daisy, många i Kina får ett västerländskt (läs amerikanskt) namn utöver sitt kinesiska. Daisy talade ganska bra engelska, men verkade ganska ofta inte alls förstå vad vi menade när vi frågade eller berättade om något. Hon var dock otroligt hjälpsam och artig, nästan så att det blev lite för mycket ibland. 

Redan i bilen från flygplatsen till hotellet kom frågan om vad vi tyckte om Kina och Gyiuang. Givetvis sa vi att det var jättefint fast vi inte sett någonting! Alla inbjudna var inkvarterade på stans finaste 5 stjärniga hotell, ca 7 km från tävlingsbanan. Det var verkligen fint och flott, det finaste jag bott på någonsin.

Mitt hotellrum som jag delade med Ann.

Dagen efter ankomst var det träning på banan. Då trafiken i städerna i princip saknar allt vad trafikregler heter, fick de som skulle cykla till banan poliseskort till och från tävlingsområdet. Detta innebar i praktiken att man fick stänga av vägen för trafik minst 4 gånger om dagen, ibland för endast ett tiotal cyklister. Om man tänker tankarna att det i Sverige är näst intill omöjligt att stänga av vägarna för en tävling som landsvägs SM eller ett motionslopp som Vätternrundan, och att ingen bilist i staden Gyiuang, med nästan 4 miljoner människor, verkade särskilt upprörd över att få stanna för ett gäng cyklister i färgglada kläder, blir man ganska förundrad!

Mäktig poliseskort!

Tydligen hade banan varit allt för lerig och i princip ”ocykelbar” vid en första inspektion av UCI, men man hade snabbt dragit ihop folk och grusat hela banan. Här snackar vi resurser! Medan de andra i landslaget cyklade på banan fick Olof och jag tillsammans med Isak och Pumpen, efter specialtillstånd från kommissarien, gå ett varv på banan, eftersom vi fortfarande saknade våra cyklar. Banan hade ett sugande underlag, men var fullt cykelbar. På ca 4 km bana hade man klämt in ca 200 höjdmeters klättring, en mycket kuperad bana alltså. Den enda plattkörningen fanns vid varvningen. Banan var relativt lätt teknisk, några halvtrixiga partier, men inget överjävligt. Största utmaningen var istället de många höjdmetrarna, det sugande underlaget och att det var rätt stötigt på vissa ställen, eftersom det inte var så många som cyklat på banan.

Från slutet av en av de brantare klättringarna.

Ingen dålig utsikt från banan, om man bara orkade njuta av den under räjset.

På kvällen var det invigning a la mini-OS. Inmarch, presentation landsvis och Kinesisk nationalsång. Därefter enormt påkostad show, med både dans och sång i traditionella kinesiska dräkter och kinesisk modern pop. Och Konfetti. Här kan man verkligen tala om ”extra allt” och lite till. Enligt uppgift hade arrangörerna lagt en miljon bara på invigningen. En miljon Euro alltså.. 

Vid midnatt innan tävlingsdag 1, shorttracktävlingen kom äntligen Olofs och min saknade cykel. Det hade ju varit väldigt tråkigt om de inte dykt upp. Pumpen gjorde en heroisk insats och packade upp och mekade ihop dem mitt i natten. Eftersom Shorttracket gick på eftermiddagen, körde jag två varv på XC-banan på förmiddagen, kanske inte en optimal uppladdning, benen hade förmodligen mått bättre av lite plattkörning för att komma igång efter tre dagar och en 24 timmars resa, men det var ju den enda möjligheten för mig att få testa banan på cykel så det fick bli så.

Ann.


Angelica.

Shorttrackbanan bestod av ett varv som tog 3-3.30 att köra. En kort men seg klättring, en småknixig utförslöpa och sedan plattkörning och varvning. Hårt. Fick själv en ganska dålig start och tabbade mig i första kurvan, men kom igång efter hand och plockade placeringar. Det blev hela 10 varv på banan, jag slutade på 14:e plats, Ann körde starkt och slog till med en 9:e plats, medan Angelica var några placeringar efter mig. Något jag tyckte var jobbigt, var att många stod och rökte längs med banan. I Kina röker man mycket, inget undantag då man tittar på cykeltävling.

Välmatchad. Tack Abus och X-Kross! Foto: Mario Bilich.

Dagen efter var det dags för XC:t. Jag tror de flestas ben och kroppar var trötta efter den långa resan och de intensiva dagarna. Många hade också sovit dåligt. Själv kände jag mig jättetrött och hade svårt att komma igång på uppvärmningen. Första varvet på tävlingen upplevde jag också som väldigt segt, men sen kom jag igång och kunde hålla relativt jämna varvtider och plockade en placering här och där. Vi körde 5 varv och det kändes som om det var ett för mycket, sista varvet fick jag slita ordentligt och tappade en placering. Trots detta är jag nöjd med loppet. Jag slutade 12:a och hade inte kunnat köra snabbare för dagen. Jag tog ut alla krafter och var helt slut i mål, det var tungt hela tiden, men jag kunde ändå bita i.

Efter tävlingen hängde vi på tävlingsområdet och kände oss som stjärnor. Är det något som kineserna gillar så är det att ta fotografera och vara med på bild. Många hade väldigt fina kameror och plåtade oavbrutet. Särskilt omtyckta blev sverigeteamets unga, långa och ljusa killar. Tjejerna kom fnissande fram och ville vara med på bild, vilket de givetvis fick! Några tjejer puttade till och med bort en kinesisk kille från bilden när de skulle ta kort. Vi fick även skriva autografer på T-shirts, kepsar och diverse block. Olofs idolkort tog slut på ungefär 2 minuter och till och med de annars så allvarliga och auktoritära poliserna kom och ville vara med på bild. Ja ni förstår att det hela var helt crazy.

Uppställning! Även Poliserna ville vara med på bild med oss.

Pumpen och Olof

Mange mekar.

Supermeken Pumpen!

På kvällen efter tävlingen var det fest. I början var det lite torrt, men när partajet väl kom igång, så kom det igång om man säger så. På lokalen vi blev bussade till hade de ett fantastiskt dansgolv, med svikt i. XC-cyklister är ju vältränade och i princip alla dansade otröttligt så att svetten lackade, med nyfikna kineser som åskådare. Några enstaka vågade sig också upp på dansgolvet efter ett tag. För en del fortsatte partajet på hotellet verkade det som, för kl 2 på natten när både jag och Ann (min rumskompis som skulle upp för att åka hem kl 5 dagen efter) somnat, ringde det på vår telefon och någon i luren frågade om det var efterfest hos oss. Zzzz...

Party is ON!!

Eeehh?!?!

Ehh??! Igen! Minishorts är nog det som gäller i Kina!

Eftersom alla dagar varit fullspäckade med aktiviteter hade vi som inte skulle åka hem tidigt på lördagen (bara jag och Olof från Sverige, då vi ju flög till och från Göteborg) sett fram emot sovmorgon. Det låg dock en lapp på min säng när jag kom hem från festen. 9 på morgonen skulle vi vara i receptionen för avfärd till Huangguoshu-fallet, ca 1 ½ timme från hotellet. Ett av Kina och världens största vattenfall. Så blev det med den sovmorgonen, tack Isak!

Två, i detta sammanhang, små vattenfall!

Vi trodde att det skulle bli en utflykt på kanske 2-3 timmar totalt, eftersom vi inte visste hur långt det var dit , men det visade sig bli en heldag, med ca 5 timmars promenad, först i en park nedanför vattenfallet och sedan i parken för själva vattenfallet. Vattenfallet var dock väldigt mäktigt att få se och det var fint väder. Som tur var Daisy med på utflykten liksom en av arrangörerna och dennes fru. I parkerna fanns många som ville sälja olika ätbara saker. För oss som västerlänningar kändes det som lite konstiga grejer att äta på utflykt, till exempel hela gurkor och majskolvar. En gammal kvinna gick och sålde kokta, varma ägg. Jag fick ett ägg, men visste inte riktigt vad jag skulle göra av det, då jag inte vågade äta det men inte kunde säga nej. Till slut la jag det i fickan så länge.

Vi blev bjudna på lunch också. I Kina äter oftast alla små rätter från gemensamma tallrikar och tar med sina egna pinnar. Kändes lite ofräscht och ovant, men man vill ju inte tacka nej, det kan uppfattas som oartigt om man är gäst och blir bjuden. Vi lyckades i alla fall få fram att vi inte åt kött och fick vegetariska rätter. Vissa grejer var riktigt goda, andra smakade lite suspekt. Till maten drack vi te.

Mäktigt fall och fint väder! Foto: Olof Jonsson

77 meter högt och 108 m brett! Foto: Olof Jonsson

Vår guide Daisy!

På vägen tillbaka till hotellet åkte vi genom några mindre städer och byar. Det såg väldigt gammalmodigt ut, så som man tänker sig att Kina ser ut på landsbygden. Många restauranger  skyltade med bilder vilka specialiteter (djur) som serverades. Det var bilder på fiskar, kycklingar, hönor och kor bland annat. En del restauranger hade även en skylt med en labradorliknande hund. Tanken på att de verkligen äter hund svindlar.

Dagen efter skulle vi åka hem, men inte förrän på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att åka ned till Gyiuang city. Det som var mest förbluffande var att vi inte såg en enda icke-asiat förutom oss själva, varken på utflykten till vattenfallet eller på turen inne i city dagen efter. Vi ansträngde oss verkligen för att se någon, men såg ingen. Många stirrade istället på oss och skrattade när vi gick på stan och när vi gick in i en affär med rea och fullt med folk, blev det tyst ett tag och det kändes som om alla tittade på oss. Om det var för att de tyckte vi var snygga eller för att det är så ovanligt med västerlänningar i staden vet jag inte. I princip ingen kunde någon engelska inne i stan, mer än ”hello”. Teckenspråk brukar man ju kunna komma långt med annars, men det var som om de inte förstod alls de enklaste tecknen. Kanske vi gör på olika sätt för att symbolisera tex ”skriva” eller ”pengar”?

Det fanns en hel del klädaffärer i stan, men det kändes som om det var ungefär samma utbud i alla affärer. Det bästa för min del var att alla skor och kläder passade perfekt. I Kina är jag minst en medium, jämfört med i Sverige, där jag oftast är en XS och har rätt ofta svårt att hitta främst skor i rätt storlek. I en av de fösta affärerna vi var inne i trodde vi sålde barnkläder och skor, men det visade att det var de normala provstorlekarna som hängde framme. Perfekt för mig i alla fall, svårare om man är en halv meter längre än alla andra. Hittade ett par Converse-liknande skor för 150 kr som jag köpte, topp, precis vad jag behövde.

Kinasko!

Roligast var det när vi hittade en diversemarknad på en bakgata som sålde allt från kryddor och teer till gamla tvättmaskiner. Det är ju lite sånt man vill uppleva, men det verkar som om Kinesena själva vill visa upp det som är så västerländskt som möjligt, inte det inhemska. Olof köpte en brutal grönsakskniv för 40 kr. Jag hade gärna handlat mer, men hade inte riktigt plats att få med mig fler grejer i bagaget.

Trafiken i stan och tillbaka till hotellet gick långsamt och vi hann precis komma tillbaka och packa innan det var dags att åka till flygplatsen. Resan hem gick rätt smärtfritt, men jag var bra seg och vi var nästan tacksamma över att inte cyklarna kom samtidigt som oss den här gången heller. Skönt att slippa kånka på den och istället få den hemkörd. 

World Cup La Bresse - Fantastisk publik, snorhalt och världscupspoäng!

 Cykeln laddad och klar inför start.

Så här i efterhand erkänner jag det, jag var riktigt nervös inför dagens start i Världscupen i La Bresse. Inte bara för att det var just en världscup, vilket alltid ger extra pirr i magen, utan även för att det visade sig vara den tekniskt sett svåraste världscupsbanan i år, kombinerat med vetskapen om att många redan kraschat illa på banan, där ibland Kajsa och Jenny. Mina träningsvarv på banan hade gått så där. Det var först när jag bytte till mina Rocket Ron 2,4 (som för övrigt ser gigantiska ut på min lilla 16” cykel), som det kändes relativt ok.

Jag hade på förhand tänkt att jag skulle försöka se placeringen som mindre viktig på detta race. Det är alltid svårt att bortse från just placeringen, då det ju är det enda som egentligen officiellt räknas i vår sport. Om man kör fort och leder i starten, kör fort i ett varv, kör särskilt snyggt eller bra på något parti på banan, eller på en bra tid jämfört med tex förra gången, spelar egentligen ingen roll. I slutändan är det ändå placeringen som är det viktiga. Och den som kommer först är bäst. Som tävlingsmännsiska vill man ju alltid ha så bra placering som möjligt och därför är den så svår att tänka bort. Tycker i alla fall jag. Min tanke var att försöka fokusera på att få till en bra åkning och att hålla mig själv och cykeln så hela som möjligt, oavsett var i startfältet jag befann mig.

Det fungerade så där att ha detta fokus tycker jag. Redan i starten, vilken blev rätt kass för min del, då jag inte vässat armbågarna ordentligt och körde alldeles för mesigt, började jag fundera på var jag låg paceringsmässigt. -Skit i det, skit idet, sa den inre rösten, men vad hjälpte det? Jag lyckades plocka en del placeringar uppför den långa backen. På de tekniska partierna körde jag allt från bra till något som sög fett rent åkmässigt. Tyckte inte jag fick ordning på min åkning riktigt, kraschade inte, men små vurpade ganska mycket. Blev förbannad. Svor åt mig själv. Fick till slut det fjärde varvet att funka ok, plockade en placering och var på väg i kapp nästa åkare då jag blev avplockad, vilket var helt onödigt, då de som ledde skulle gå i mål och vi inte skulle vara i vägen för dem. Snopet. Slutade 55:a, vilket kanske inte är något att skryta med, men ändå bättre i världscupssammanhang än på länge för min del. Blev några världscupspoäng och rankingpoäng i alla fall.

Så här i efterhand är jag mest glad över att jag kom i mål i alla fall nästan helskinnad. Många kraschade väldigt illa på de tekniska partierna. Och man förstår att banan var svår, för det är inte ofta folk som suttit hemma och tittat på webb -TV, skickar meddelanden och frågar om det verkligen var så svårt och halt som det såg ut.

Måste dock säga att det var en riktigt grym bana. Ännu grymmare var all publik som hittat till La Bresse, de hejade som tokiga, även på oss lite längre bak i fältet. När herrarna och Juien Absalon körde var det som ett dån av jubel uppe från berget när han passerade. När han till sist vann, fanns ingen hejd på glädjen.

I morgon var tanken att vi skulle dra vidare till Malmedy i Beligen och stanna där till nästa tävling. Det visade sig dock att boendet var fullt måndag och tisdag, så vi bokade in oss på cykelvandrarhemmet utanför Freiburg, där vi bodde på landslagslägret istället. Ska bli kul att köra lite på stigarna där igen och visa Mackan den fina downhillbanan. Dessutom finns där internetuppkoppling. Är det något Frassarna är dåliga på, är det Wi-Fi. Om det skulle finnas på ett hotell eller ett café, är chansen större att det inte fungerar, än att det fungerar. Oftast skyller de på att det är för många som surfar på det, även om det bara sitter 5 stackare och surfar där.  

Emil in action! Slutade 23:a och var väl hyfsat nöjd i alla fall..

3:a i Kolding, men var är "panget"?

Foto: Markus Nyström

Det blev en tredjeplats idag på Tävlingen i Kolding. En fantastisk bana även detta år, nypreparerad och ganska annorlunda jämfört med förra året, men samma typ av terräng och vissa delar av banan var samma som förra året. Tekniskt med branta utförslöpor och kluriga svängar med löst grus kombinerat med snabba, snabba partier. Några små stenkistor hade också byggts.

Jag har skrivit tidigare och kan inte låta bli att göra det igen, danskarna är fantastiskt duktiga på att få till bra och krävande mtb-banor! Det är en av anledningarna till att jag så gärna åker till Danmark för att tävla.

I det stora hela var det en slitig dag för min del, benen och luftrören var inte så bra som jag hade hoppats på. Det gick helt ok första två varven (av 5) och jag låg tvåa efter Annika Langvald. När det var ca 1,5 varv kvar blev jag dock ikappkörd och kunde inte hänga på. Lite surt att tappa 2:a platsen, men fick verkligen slita för att orka hålla tempot. Vissa dagar är det verkligen slitigt att tävla och jag är nöjd att jag tog mig i mål och i alla fall plockade några fina UCI-poäng till samlingen. Jag letar efter det där panget i benen Darvell säger att man ska ha. Hoppas hitta det snart. Ska försöka hitta någon "pangfrämjande träningsverksamhet" att sysselsätta mig med i veckan som kommer.

Redan på onsdag åker vi ned till Frankrike och La Bresse och bilresan ned kan kanske inte ses som det mest "pangfrämjande" man kan göra för benen. Vi får se vad jag kan hitta på innan dess.

Under måndag-onsdag blir det mycket att stå i förutom träning. Det ska packas fixas och grejas med en massa grejer, samt jobbas lite med. I morgon kommer jag att i princip, låsa in mig för att försöka få klar min förbaskade deklaration som jag ideligen skjutit på att börja med. Har redan fått ett uppskov av Skatteverket och vill inte ringa och be om det ännu en gång. En sak är klar, när mitt lilla företag börjar gå bättre, så kommer jag skicka bort allt vad bokföring heter, det är verkligen inte min grej.

Heubach- backträning deluxe!

I brist på bilder så blir det en kanske inte allt för intressant pulskurva från dagens HC-tävling i Heubach. Över 25 grader varmt, lite kvavt, snustorrt i marken och många riktigt snabba cyklister på startlinjen. Som ni ser blev det ett klocrent backintervallpass, med 6 backar, inte 5 som det först var sagt. De förlängde helt enkelt banan ett varv, då herrar u23 åkt så snabbt. Inte ofta det blir längre än vad som sagts dagen innan, oftast handlar det om att det blir ett varv mindre. 

Själv fick jag en hyfsad start och låg med bra i första backen, benen var sega och skrek "sakta ned" på första varvet, men det struntade jag i. Var dock lite rädd för att jag inte skulle orka hålla farten alla varv. I första utförslöpan klantade jag mig och drog in styret i ett träd, inte så farligt om det inte hade varit för att jag halkade precis efter och blev överkörd av cyklister bakom. Kände mig rätt dum där. Lyckades tappa och tvista kedjan och det kändes som en evighet att få ordning på det. Kom sen i väg och plockade succesivt de som kört om mig och slutade till slut på 16:e plats. Är mest förvånad över hur jämna varv jag körde. Oerhört svårt att veta hur mycket man ska gå på i så långa backar utan att tokdö på slutet.

Nu är vi på ett hotell i Frankfurt, alla sover utom jag och i morgon åker vi hem...  

Uppåt, framåt, 12:a i Munsingen

Jag lyckades slita till mig en 12:e plats på dagens bundesligarace i Munsingen. Racet kändes oändligt mycket bättre i kroppen och framför allt benen än förra veckan i Houffalize, även om det var minst lika kallt idag som då. Jag kom iväg bra i starten, men sedan fick jag någon slags svacka och hamnade längre ned i fältet. Efter det kom det en regnskur och då var det som om jag tände till och kroppen och huvudet började fungera bättre, även om kylan från regnet gjorde riktigt ont i benen. Banan blev riktigt hal och slirig på sina ställen, men Rocket Ron-däcken gjorde dock stor nytta och jag hade förhållandevis bra grepp över rötterna. Började tänka att det var en cyclocrosstävling istället för ett XC-race och då blev kurvtekniken lite bättre den med. Till slut lyckades jag köra ifrån den tjej jag låg och tampades med och fick därmed 12:e platsen i mål. Det visade sig sedan att hon var en riktigt duktig, tysk cyclocrossåkare, så det var ju kul. Övriga svenskar körde överlag bra, så det var muntert bland de flesta på hemvägen. Alla resultat finns HÄR (om man letar lite)!

Jag kan inte vara annat än nöjd med racet, då jag gjorde vad jag kunde körde utan att göra alltför dumma spårval. Nu hoppas jag att trenden håller i sig! Ett orosmoment är dock att jag nästan inte druckit något under de senaste två racen. Nog för att det varit kallt båda gångerna, men 2 halva halvlitersflaskor och en Enervitene.liquid är i minsta laget tycker jag. Där får jag försöka att skärpa mig.

I morgon blir det en lugn dag med återhämtning, vi är kvar i Freiburg även kommande vecka innan nästa tävling i Heubach. Hoppas på lite varmare väder. Vi hade regn, halvstorm, sol och hagel under tävlingen idag, så det var ingen ordning alls rent vädermässigt. Hoppas den som bestämmer det skärper sig.

Utför var ordet, sa Bull...

Nytt avsnitt på XC-banan i Houffalize. Tyvärr fick jag inte med mig kameran, så denna bild är lånad från Privateer.cc. Detta är övre delen av den nya utförslöpan. Några svängar till så är man nere vid asfalten!

Seger i Istanbul!

Det blev en fin start på MTB -säsongen. För mig Kajsa och Ann, liksom för Sveriges poängjakt inför OS.
Det var ju som sagt en hel del snö på banan och inför första start hade det börjat töa ordentligt. Banan var rätt blöt, men det var bara på några ställen tvingades hoppa av cykeln. Slirigt, tungkört och mycket trampa. Vissa delar av banan var väldigt roliga att köra och dessa var en njutning! 

Det var Ann, Kajsa och jag som drog iväg i toppen i starten och det kändes gött att det var just vi tre! Själv var jag lite orolig för att jag startat för hårt loppet var ju nästan dubbelt så långt som ett CX-lopp, men det visade sig hålla in i mål och jag vann före Kajsa och danska Rikke Kornvig på tredje plats. Ann körde in på 4:e plats så det var utklassning från oss skandinaver!

Jag är jättenöjd med loppet och tyckte att det flöt på bra i det stora hela. Framför allt är jag glad för att jag fick till ett riktigt bra race och fick ut allt i kroppen. 

Smutsiga blev vi dock, se nedan..  

Så här fina var jag och Kajsa efter målgång!   Foto: Peter Vingsedt

I morgon åker vi hem och det blir att gå upp jättetidigt. Man vet ju aldrig om man blir fast i någon bilkö nånstans, med alla denna trafik.  

Istanbul och Cordobá.

CX-säsongen tog ju slut för lite mer än en vecka sedan. Förra veckan blev det bara två träningspass på cykel och det var planerat att det skulle bli så. Jag ser mtb och cykelcross som två separata säsonger och då är det bra att få ett avbrott och liksom "starta om". Istället för cykel har det blivit skidor och lite annan träning. Nu är jag grymt cykelsugen!
Men knappt har sanden hunnit går bort från cykeskorna förrän MTB-säsongen smygstartar. CX blir XC helt enkelt. Första racet på mtb:n blir en tävling strax utanför Istanbul redan på söndag. Det blir jag, Kajsa Snihs och Ann Berglund som får äran att inviga MTB-säsongen så här tidigt. Det är samma tävling och troligen samma bana som vi körde förra året, fast då gick den i maj.
Om nu någon trodde att vi skulle få det varmt och skönt och få möjlighet att bättra på våra cykelbrännor där borta, då trodde de fel. Väderprognosen ser ut som  nedan:

Inte så fantastiskt väder kanske, det blir att ta med sig varma kläder och framförallt, Belgien-tofflorna.

Förutom Turkiet-tävlingen kommer jag att köra Andalucia-Bikerace, nu i februari, ett etapplopp innehållande ett kort tempolopp och därefter 5 långa etapper, varav några etapper innehåller väldigt mycket klättring. Tävlingen körs i 2-manalag och jag kommer att köra tillsammans med Kajsa Snihs. Det blir det första riktiga etapploppet på mountainbike för oss båda och det ska bli riktigt spännande. Jag har länge varit sugen på att prova tävlingsformen, men alltid dragit slutsatsen att etapplopp inte passar mig. Nu känner jag att jag vill prova på det, jag vill veta hur koppen reagerar och tror att det kommer att ge mig mer inspiration och en möjlighet att testa gränserna fysiskt och mentalt. Vi har ju inget att förlora på att testa!

Vi kommer att bo de första sex dagarna i Cordobá, där den fina Katedral/Moskébyggnaden Mesquita finns. Då vi anländer några dagar innan tävlingen drar igång, tror jag att det för en gångs skull får bli lite sightseeing. Det är många städer man varit i men aldrig riktigt hunnit se. Jag har till exempel varit i Madrid 5 gånger, men inte sett mer av stan än att jag känner att jag gärna skulle vilja se mer av den. Vårt lilla lag har också ett väldigt speciellt namn, som kommer att "offentliggöras" på min blogg inom kort.

Sol i Turkiet, från CX till XC!

Efter en lång resa, med start kl 05.00 och mål ca 22.30. Kom vi så fram till Alanya där vi ska köra tävlingen Alanya International. Det har ju varit tal om att vi skulle åka hit sen i somras, men först i onsdags blev det helt bestämt att resan skulle bli av. Det har regnat hela veckan här men hela helgen ska det bli sol, så det känns bra.

Det är lite tvära kast nu mellan CX och XC hojarna, men det stör mig faktiskt inte alls. Jag tränar ungefär 50-50 på Crossen och Mtb:n nu på hösten och vintern och har kört rätt mycket i skogen. Jag tror att det ena är bra för det andra på olika sätt. Det känns alltid bra att komma upp på mtb:n med de breda däcken och de bra bromsarna, stötdämparen mm, men när man sen växlar till crossen känns det skönt på ett annat sätt, mer fart, bättre rull med mera.

Banan ligger uppe i bergen på ca 700 meters höjd. Och det är bitvis en mycket stenig historia de fått till. Terrängen påminner om Cypern. Just nu är det ganska halt på de steniga partierna efter regnet och man får hålla tungan rätt i munnen för att klara dem, de går alla att köra, men ett litet misstag från en själv eller från någon eventuell framförvarande, gör att man får stopp och då kan man lika gärna springa det partiet. Spårvalen är viktiga, men jag tycker att vi hittade en del bra spår under träningen. 4 av 6 km av banan är dock riktigt fin, med några stendropp och branta utförs- och uppförsköringar och luriga kurvor.

Alanya är en turistort utan dess like, även om den just nu är rätt sovande. De flesta kan lite svenska, liksom diverse andra språk och man får inte gå ifred på gatorna från försäljare och restaurangfolk. Jobbigt och väldigt ovant för mig som aldrig varit på riktig solsemester! Man vill ju inte vara oartig mot folk, men till slut måste man ju bara gå därifrån. De flesta är dock vänliga om än lite påstridiga.

Kl. 05.30 blev vi väckta av dagens första böneutrop från den intilliggande moskén, något jag aldrig hört på riktigt förut. Det lät faktiskt vackert och det var till och med lite mysigt att halvsovande ligga och lyssna på den typen av "sång".

Nu blir det lite lugnt ett tag innan middag! I morgon kl 14.00 startar vi förhoppningsvis!

Solig säsongsavslutning med kravallstaket, höns och kaniner!

Nedför en av de snabba branterna. Tur att man har sina X-Kross så ingen ser min rädda uppsyn jag ofta har,

även om jag inte är rädd.. Foto: Martin Romeijn Mer bilder här!

Det blev en 9: e plats på dagens race. Innan racet tänkte jag att jag skulle vara nöjd med en topp 10-placering, med tanke på motstånd och form, så placeringen får väl ses som godkänd, även om jag så här i efterhand tycker att den faktiskt kunde varit lite bättre, men det vill man väl alltid så länge man inte vinner?
Banan var hård, främst på grund av att den var snustorr och supersnabb, med korta uppförs- utförslöpor och snabba kurvor.  På träningen dagen innan stötte vi på både katter, kaniner och höns, vilka verkade helt oberörda av att det cyklades på deras domäner. Höll faktiskt på att köra över en liten kanin som satt och åt gräs mitt på banan, men jag hann som tur var att väja i sista sekund.  Hade varit tråkigt annars.

Jag fick en ganska dålig start men kunde köra om successivt. På andra varvet ser jag plötsligt att det står ett kravallstaket mitt där jag trodde att banan gick och tänker att jag måste fått hjärnsläpp och glömt hur banan gick. Funktionären vid staketet säger ingenting, men står också där jag tänkt cykla, så jag svänger och kommer in på en annan del av banan och möter en tjej som kommer farande utför. Först då börjar funktionärerna reagera och ropa att jag kört fel. Det kunde gått illa om vi krockat. Förutom det, blir jag omkörd av två cyklister. Blir givetvis arg och skriker fula ord som inte kan skrivas här,  till funktionärerna. Inte så moget kanske, men i stridens hetta är man inte alltid så smart. På varv 4 av 6 kändes det som om jag skulle dö av trötthet och jag ser att en tjej är på väg ikapp mig. Lyckas dock utöka avståndet på sista varvet genom att verkligen pressa mig och kommer nästan ikapp framförvarande tjej istället. Tyvärr var jag helt slut sista kilometern så jag kom inte ikapp, men blev i alla fall inte ikappåkt. Vann gjorde Nathalie Schneitter från Schweiz, så motståndet var det inget fel på denna gång…Fler resultat här!
r
Är glad över att jag än en gång fick lite support av Belgiska Team Scott Goeman En eloge till detta team, som alltid erbjuder sig att langa mm när jag är ensam och tävlar i Belgien eller Holland. Jag gillar verkligen inte att be om hjälp, så vid andra tillfällen har jag körd med en stor flaska hela loppet, eller ställt ut flaskor i langningszonen som jag stannat och bytt själv. Det hade funkat i dag också, men något av alternativen är givetvis inte optimala. Men vad gör man?

Även om banan var fin i sig och arrangemanget bra som helhet, var säkerheten inte så bra som den borde vara på en så pass stor tävling. Förutom incidenten ovan höll jag även på att köra över en gubbe som försökt ta sig upp för en brant slänt, samtidigt som jag skulle köra ned för samma branta slänt. På ett annat ställe kom två tjejer gåendes mitt i banan och irrade omkring värre än hönsen när de märkte att det kom cyklister där de gick. På inget av dessa ställen var det bandat, eller avspärrat, viket det borde vara. De som inte cyklar måste ju också veta hur banan går. Det är under all kritik.

Nu är min långa mtb-säsong i alla fall över för denna gång och jag ska passa på att träna annat ett tag!

2:a i Köpenhamn

Foto: http://www.jensigne.dk/

Idag blev det en 2:a plats i Köpenhamn och sista deltävlingen i Apfossliga  Vann gjorde Annika Landvald, inte helt oväntat. Banan var i som vanligt så fin som de brukar vara i Danmark, branta stigningar och utförslöpor och en massa rötter. Stor fördel om man hade kört många varv på banan, då det hela tiden fanns många olika spår att välja, men jag hann ju bara ett innan start, så det blev att göra det bästa av situationen.

 På uppvärmningen kändes det helkasst, benen var sega och jag var ofokuserad och körde in i varenda liten rot. Släppte ut lite luft ur däcken och det visade sig vara ett bra tilltag. Under racet kändes det desto bättre och det roligaste, benen minst dubbelt så bra som förra helgen i Norge. Efter halva racet blev väldigt mörkt i skogen skogen, på sina ställen var det svårt att se och efter ett tag kom regnet, vilket gjorde sista varvet halt på sina ställen och man fick springa på ställen man tidigare inte behövt springa.

Själv lyckade jag göra en totalt onödig vurpa i sista branta utförslöpan innan mål, på grund av att jag började tänka på att jag snart var i mål och slutade fokusera på banan. "Det är inte slut förrän det är slut", får bli dagens lärdom.

Förutom 2:a platsen blev jag 3:a i cupen, vilket får ses som en stor bonus. Det var tätt i toppen det skilde bara 20 poäng till seger och Annika, som var 2:a, och jag hade samma poäng. En seger mer gav henne 2:a platsen.

3:dje plats och Ultrasega ben

Igår var det en riktigt tung dag i Norska Halden för min del. Jag slutade på 3:e plats, efter att ha legat 2:a fram till sista varvet. Jag kände mig väldigt sliten, men körde ändå hyfsat i tre varv och sen gick det knappt framåt och jag tappade en massa tid. Det brukar ofta bli så när jag är trött i kroppen, det går ändå bra att köra ett tag, även om det är väldigt slitsamt, men sen tar det i princip tvärstopp. För två veckor sedan var jag nästan 8 minuter före den norska tjej som var tvåa idag, i och för sig var det hennes hemmabana i Halden och tävlingstiden var mycket kortare, men det säger väl ändå en hel del om hur dåligt jag körde.
Där jag tappade mest på banan var inte uppför eller nedför, eller på något av de tekniska partierna, utan i ett långt avsnitt med trappor, där man fick bära cykeln. Detta avsnitt tog fullständigt musten ur mina ben.
De enda två sakerna jag är nöjd över med tävlingen är att jag tog mig i mål, och att jag cyklade uppför de två brantaste partierna, där de flesta andra tjejerna sprang.    

Idag blir det spinning workshop och kick of på ELIXIA, så det blir kul!

Ålborg-uppdaterad!

Den rädde. Jag har ofta en rädd uppsyn när jag cyklar men jag lovar att jag inte var rädd denna gång! Foto: Andreas Gudum

Foto: Andreas Gudum Bild från träningen i Ålborg.

Nu är jag hemma i Götet igen efter Dannmarksresan, och firade med att instruera två spinningpass på kvällen igår. Kroppen kändes sådär, magen ballade ur lite efter loppet, så jag hade svårt att få mig ordentligt med mat.
Det blev ju seger i söndags och jag tycker i det stora hela att jag gjorde ett bra lopp. Vid starten fick jag först inte i ena pedalen, men när det väl fungerade fick jag en bra start och var först in på startloopens skogsparti, jag drog på i ett högt tempo, tänkte att det kunde vara bra att ha fri väg i den branta, sliriga backen där. När startloopen var körd vände jag mig om och var alldeles ensam och fortsatte att mata på. Efter två och ett halvt varv fick jag veta att jag hade ca 3,5 minuter ner till 2:an och körde därför ganska avslappnat andra hälften av loppet. I mål blev det nästan 8 minuters marginal till 2:an.
Danskarna hade som vanligt fått till en kanonbana, ganska lik den som kördes i Kolding tidigare i år. Ungefär  130 m stigning per varv, en del byggda partier med tvära kurvor och en del branta utförs- och uppförspartier. Banan hade varit snabb om den varit torr, men  regn gjorde den sugande och bitvis hal uppför och utför. Den största utmaningen var nog att det blivit väldigt djupa spår i den tilltorkade leran, och det var lätt att fastna. Kändes dock som om jag hade nytta av vinterns cyckelcrossträning i kurvorna och det var riktigt skoj att få slira runt i leran.

Nu var det ju också NM, viket kanske inte är ett så statusfyllt mästerskap, även om jag tycker att det hade förtjänat lite mer uppmärksamhet. Med VM så nära inpå, långlopps SM dagen innan och den relativt anonyma marknadsföringen av tävlingen, blir det ju lite bortfall i startlistorna.

Jag blev sen hem till mamma och pappa i Vallby, bland annat på grund av en dopingkontroll som skulle utföras. Det är jättebra att det görs mycket dopintester, men i detta fall hade det varit bra om (1) man fick reda på att man skulle testas omedelbart efter målgång och inte EFTER det att man varvat ned, duschat och varit på toa en gång, mer än 2 timmar efter målgång. (2) kontrollanterna legetimerade sig och hade "kalleslepappret" med sig i samband med kallelsen. Orsaken till den sena kallelsen var troligen att de inte orkade masa sig till tävlingen lagom till damernas målgång utan siktade in sig på herrarna i stället. De fanns inte på plats vid vår målgång överhuvudtaget. Frågan är vad som hänt om man åkte hem innan man fått informationen, det fanns ju inte heller någon lista över vilka som skulle testas uppsatt. Det gick bra i alla fall till slut, men jag tycker att det ska gå till på rätt sätt.

I veckan blir det ganska lugn träning och sen blir det Bockstensturen till helgen. Ska bli kul att se vad kroppen tycker om att köra så långt.  

Det är inte allt som snurrar..

Just nu är det ganska mycket snurrar i mitt liv och i mitt huvud. Det viktigaste är givetvis att jag blivit uttagen till EM i Cross Country, som går i Slovakien i början av augusti! Ett mål jag ville, men inte riktigt vågat ha den här säsongen. Åtminstone inte "offentligt". Det var verkligen mer än jag hoppats på under denna säsong.
En annan sak som snurrat på ordentligt är förkylningsinfektionen, som givetvis inte blev bättre av attt köra SM, och som nu gått igenom och infekterat hals, näsa och ögon (i turordning). Det är bara öronen kvar, så har ansiktet fått sig en rejäl genomkörare. Nu verkar det dock gått över och jag kan börja träna så hårt som jag tänkt. Första passen har dock varit lugna eller halvlugna, man behöver ju inte börja med att dra på på max bara för att man känner sig lite friskare. Eftersom jag har astma, blir luftrören lätt känsliga efter förkylning, så det gäller att inte slarva med medicinen 
Sen är det mycket annat som snurrar, nya projekt på gång, några idéer som än så länge får ligga och gotta till sig i hjärnan.

Något som dock inte snurrar mer är min externa hårddisk. Eftersom jag haft så mycket problem med min nya ACER-dator fick den till slut skickas till ACER för genomgång. Jag hade en ACER-hårddisk som jag lade över informationen på så länge. När jag fick tillbaka datorn och skulle börja kopiera filerna till datorn, protesterade hårddisken ljudligt. Jag hann kopiera över en mapp med musik, sen var disken heldöd. Konstigt på en ny, knapt använd, inte ens halvfull hårddisk, men min erfarenhet av ACER-prylar har ju inte direkt varit att det är hållbara prylar. Så nu är det flera års arbete som ligger otillgängliga på disken, värst är givetvis alla digitala illustrationer och en nästan färdig hemsida i Flash. Troligen kan jag hitta filer som skapades innan jag köpe ACER-datorn, som ligger på min gamla laptop, som har en fungerande hårddisk. Men resten?

Ringde till ett företag som heter IBAS och är experter på området. De räddar dagligen filer från datorer som legat på havsbotten, brunnit, tappats ut genom fönster etc. Troligen kan de återskapa innehållet på disken till det facila priset av: 15-30 000 kr... Värdet på disken överstiger nog det priset flera gånger om man ser till de timmar av arbete som lagts ner på filerna och inte minst affektionsvärdet, men om man inte har så mycket pengar, är det svårt. Så, lärdom av det? Back up är bra skit! Det roliga är ju att jag tänkt ha hårddisken just som back up och ha filerna dels på datorn och dels på hårddisken, men det räcker nog inte med så här instabila prylar...

Nu blir det upp på cykeln innan jag ska till Sport Spec.

Ingen nöjding idag..

Dagens XC-SM blev inte den höjdare det kunde ha blivit för min del. Ungefär lika bra som jag åkte första halvan av loppet, då jag låg 2:a, lika dåligt gick det på andra halvan. Det som kändes så otroligt bra i början, byttes mot oflyt och långsamhet. Största problemet var jag själv, jag tappade allt fokus när cykeln började krångla, istället för att försöka släppa det och fokusera på att ta i. Man kan analysera fram och tillbaka varför det blev som det blev, men jag tänker inte göra det den här gången, det tar bara onödig energi.

Jag är besviken på dagens resultat och hade hoppats på bättre helt enkelt.

Jag tröstar mig med att säsongen ändå varit så många gånger bättre än förra säsongen, och det oavsett om resten av säsongens tävlingar skulle gå skit. Nu är det bara att ta nya tag och tänka på det positiva, att det faktiskt finns en hel del snabbhet i kroppen.
Vet inte vilken tävling som kommer härnäst, fokus nummer 1 är nu att få luftrören mindre infekterade och  bli av med förkylningen.

5:a i Kitzalpbike.

CUBEN njuter av utsikten vid Mottolino liftstation

Det blev en 5:e plats i gårdagens race i Österrikiska Kirchberg. Byn som för övrigt troligen är den by som de håller till i i filmen Sällskapsresan.
Jag var länge ganska osäker på om jag skulle köra tävlingen eller ej av olika anledningar, varav den främsta anledningen var svårigheten att hitta lämpligt fordon till rimlig kostnad för transport till och från racet. Hittills har jag ju klarat mig med allmänna kommunikationsmedel och nån enstaka skjuts i bil tack vare vänner. Att hitta en bil att hyra i Livigno visade sig inte vara det lättaste. På Livignos hemsida fanns två tänkbara ställen, varav den ena inte fanns på den angivna adressen och den andra kunde erbjuda en minibuss för 9 personer för ett pris som var långt över min budget. Av en händelse hittade jag en annan hemsida med en annan adress, som jag provade. Det visade sig vara en bilmekaniker som inte kunde Engelska, men som hade en Fiat Punto att hyra ut. Jag lyckades med min fantastiska Italienska och penna och papper få honom att förstå vilken dag, när och hur länge jag ville hyra bilen och var jag skulle åka med den.

Mellan Livigno och Krichberg är bara ca 25 mil, men sträckan tar ändå ca 4 timmar att köra. Yr.no visade att det skulle bli riktigt skitväder i Krichberg och jag måste säga att det kändes inte sådär jätteinspirerande att lämna ett helt molnfritt Livigno på lördagsmorgonen för att åka till prognos 7 grader och regn. Men nu hade jag ju hyrt den där biljäklen och allt, så då fick det bli så.

Väl där visade sig att det dåliga vädret redan dragit förbi, eftersom vi inte startade förrän strax efter 17-tiden. Att det kommit en hel del regn var det dock inget tvivel om märkte jag vid provkörningen av banan. Det var rejält slirigt både uppför och nedför. Jag lyckades ändå köra, eller snarare halka ned för de värsta utförslöporna under träningsvarvet. Banan hade nog varit riktigt fin om den varit torr, med sina rotiga och tekniska utförskörningar och branta klättringar. Nu blev den extremt svårbemästrad och värre ju mer folk körde på den. Mycket av det som jag körde på träning, var helt okörbart under tävlingen.

Det kändes segt redan från början på tävlingen, det har ju varit några dagar med hård träning i Alperna, så det var väl det som satt i. Fick ändå en hyfsad start och låg med bra fram till första tekniska utförslöpan, då det flög tjejer åt alla håll iskogen. Jag försökte vara smart och hoppa av innan och springa ned, men halkade istället och fastnade med foten i en redan vurpad tjejs bakhjul. Just precis här lades nivån på det här räjset. Resten av tävlingen bestod av ett vurpande, halkande, svärande och brötande utan hejd. Jag trodde först jag var den enda som hade det så och det var först då herreliten kom i kapp mig som jag insåg att alla hade det likadant. Alla sprang och halkade utför och alla svor, en hel del faktiskt. Vissa delar var dock cykelbara och de var fina. Men det är ett under att grejorna håller för sådana här förhållanden. Jag slutade till slut på 5:e plats, vilket väl var ok även om jag hoppats på något bättre. Är också glad över att jag klarade mig med bara en stor flaska under racet, eftersom jag inte hade nån langning. Jag hade i och för sig ställt ut några "nödflaskor" i langningszonen, men man vill ju inte stanna i onödan.

Det blev rätt sent innan jag kom iväg från tävlingen och jag var hemma först vid 00.30 tiden på natten. Då var kroppen uppe i varv och det gick inte att sova, så jag fick ligga och läsa rätt länge.

Investering nummer 1. Kaffe och Biroche. Välbehövligt.

Idag har jag investerat det som blev över av prispengarna när bilen och bensinen var betalt dels på en fika med tillhörande biroche hos Sabina, dels på ett eftermiddags åkpass i Motolino Bikepark. Mycket folk som åkte och jag var nog den enda som körde med Cross Country hardtail med tillhörande utstyrsel. Det gick dock bra, förutom att jag bottnade gaffeln några gånger. Fina slingor fanns det och några som var nya för säsongen. De har ett härligt liv de där freerideåkarna. De åker några svängar, stannar, tittar, åker några svängar, stannar, tittar och kanske tar ett foto på sin kompis. Sen är de nere och då är de så trötta att de måste stanna på cafét och ta en öl eller en läsk. Och på liknade sätt fortsätter det tills liften stänger. Så ska jag också ha det när jag börjar freerida på riktigt!

3:e plats och Norsk lerinpackning på köpet!

Hittade inga bilder, men väl en film från herrarnas race. Inte så kul filmat, men ändå...

Så fick jag det till slut. Det där ler XC-loppet jag gått och funderat på och ville ha. För trots att jag innan i söndags kört 13 tävlingar i MTB den här säsongen, har inte ett enda haft någon lera att tala om. Några små surhål här och där, men det räknas inte. Jag var sugen på ett lerrace dels för att jag gillar när det är lite tungkört och dels för att jag ville träna på att köra i lera under tävling. Tävlar man bara på torrt underlag, blir man van vid det. Det är bra att ha lite lerrace färskt i "bagaget". När man minst anar det kan det vara så att det är något av säsongens viktigaste race som drabbas av vädrets makter och man behöver behärska alla typer av väder i mtb. Under Cykelcross-säsongen i Sverige är lera mer regel än undantag och där behöver jag snarare träna på torra banor. Samma sak fast tvärtom alltså!

Det var två tävlingar i Norge denna helgen, men jag körde bara en av dem, då jag passade på att jobba på lördagen. Lite synd att jag missade det racet som enligt ryktet var ännu lerigare än söndagens race jag körde. Jag åkte istället upp på  söndagsmorgonen till Norge. Banan i Selvik bestod av ett ganska kort varv, med en hel del klippor blandat med rötter. bitvis var det såphalt på grund av allt regn. Min plan var att byta hjul till ett par med lerdäck, men jag struntade i det, eftersom lerdäckens mönster inte riktigt kom till sin rätt bland rötterna och stenarna. Det fick bli Rocket Ron/Racin Ralph-kombin i alla fall. Jag tror att Rocket Ron både fram och bak hade varit optimalt.

Under loppet fick jag en riktigt dålig start. Jag hade inte åkt första 500 meterna, eftersom jag blev stoppad av funktionärerna när jag tränade på banan (under den officiella träningstiden), största problemet var dock att jag körde för långsamt. Efterhand kom jag dock in in i racet och låg på en 4:e plats. Jag drog i kapp och förbi framförvarande Ann mot slutet av andra varvet. Hade nästan häng på en andra plats och gjorde mitt bästa för att jaga ikapp, men tappade fokus på sista varvet då tröttheten satte in. Gjorde lite små misstag och halkade in i träd här och där, men slutade som 3:a i mål vilket jag är nöjd med. Jag klarade mig från astman denna gång, vilket var det viktigaste.

Den här veckan är det verkligen fullt upp. Jag jobbar varje dag på SportSpec. Mycket ska fixas innan fredag, då jag åker till Zurich och ska tävla i Chur. Därefter kommer jag stanna i Italien ett tag. Jag fick erbjudandet att följa med till USA och Canada och köra två världscupstävlingar för att försöka förbättra Sveriges nationsranking. Det blev dock lite för mycket pengar på en gång för min del så jag valde att avstå. Tråkigt givetvis, men jag har ju ett annat billigare alternativ som inte är fel det heller!

Betongben och sugrörsandning i Kolding!

Alexandra inte bara cyklar fort, hon har talang för att fotografera också! Här X-kross i nya färger!
Foto: Alexandra Engen

Idag blev det en tung dag på racet i Danska Kolding. Jag slutade på en 6:e plats, men det gick inte fort i skogen, förutom i starten, som denna gång var bra och ca halva första varvet. Fast det gick ju uppför istället för platt. Jag var lite sur under racet, men så här i efterhand är jag glad. Det är egentligen första tävlingen för i år som kroppen känts riktigt kass. Förra året var väl en 80% av mtb-tävlingarna så här. Så det är en seger. Jag är också glad för att jag inte bröt. Jag ville bryta efter andra varvet, men lyckades övervinna mig själv och köra de två sista också. Alexandra vann och Angelica Edvardsson var 4:a så det var en bra svenskdag ändå.

Idag var jag riktigt sliten och inte alls återhämtad efter torsdagens race. Jag drabbades av magproblem efter racet i torsdags, vilket kan varit en bidragande orsak till den dåliga återhämtningen. Jag vet att lättare kan få astma om jag pressar mig då jag är sliten. Det är inte alltid jag känner av min astma, men idag var det svårt att få luft. Så fort jag pressade upp pulsen över 90% av max började pip-andningen ge sig till känna. Ungefär som att andas genom ett sugrör. Så jag försökte hålla mig under det, vilket givetvis påverkade farten. I vanliga fall har jag en snittpuls på 90-95% av max på ett XC-race, så det är ett skapligt tapp i utnyttjad kapacitet. 

Banan var i alla fall helt grymt fin, med sina branta utförslöpor och fina stigningar. Den höll nästan världscupsstatus i sin karaktär. Inte riktigt lika kul var det att leta efter duschen i ca en timme efter målgång, eftersom arrangören "glömt" att märka ut var den fanns. Då väggade jag. Fick trycka i mig en banan och lite godis för att orka duscha. Efter prisutdelning brände jag och Alexandra hemåt. Alex klev av i Helsingborg för att kliva på Kalaskulornas buss.

I morgon blir det superlugn träning hemma i Götet :) 

  

  

4:e plats i Seia!

”Superdroppet”. Ser löjligt ut på bilden, kommer man uppifrån, ser det värre ut...Det var dock lätt att ta sig ned, tur att pappa inte var med, då hade han förbjudit mig att cykla XC mer..

Fler än jag hade det slitigt. Hemmaåkaren kämpar och slutar 3:a i loppet till åskådarnas jubel, efter jagar Portugisiske mästaren.

Det blev en 4:e plats i dagens C1 race i Seia. Vi körde 5 varv på en mycket kuperad bana och för min del gick det väldigt bra i två varv, då jag låg tvåa och tyckte att det känndes hur bra som hellst. Efter det tyckte benen att backarna var lite väl branta och ville trampa långsammare och med en lite lättare växel, jag försökte hindra dem, men fick tillslut sänka tempot, blev ikapp och omkörd av två andra tjejer och höll sedan fjärde platsen in i mål. På sista varvet fick jag peppa mig själv genom att flera gånger säga ”skärp dig nu för f-n” högt till mig själv, vilket lyckades, då sista varvet gick snabbare än näst sista, trots att jag var trött. Väl i mål var jag verkligen ingenting kvar att ge, så jag är nöjd med tävlingen, trots att jag missade pallen. Det blev ju lite fina Uci-poäng och prispengar.

I morgon blir det hemfärd och nästa helg blir tävlingsfri, vilket är välbehövligt, då det varit full rulle med tävlingar nu i flera veckor. Hade ju varit kul att köra världscupen i Dalby Forest, som går den helgen, men ekonomin går inte i hop till det också. Istället kommer jag jobba för Enervit under Göteborgsvarvet, så helt borta från tävling blir det ju inte.

En helg hemma i gamle Götet är ju inte dumt det heller!

Portugal. Bergsbyar, hundbett och branta backar!

Så var jag på plats i Portugal. Nästan så långt väster ut man kan komma i Europa. Förra veckan var jag så långt österut man kan komma i Europa och det är faktiskt ganska olikt på ett sätt, men på andra sätt ganska likt. Det har varit svårt att hitta internetuppkoppling och den jag fulnätar på nu är så långsam och lägger ner ibland, så att ladda upp bilder känns lite vanskligt.

Jag bor ca 10 km från tävlingsområdet i Seia, tanken slog mig att cykla till och från banan i morgon, det är bara det att mitt boende ligger på på ungefär 600 höjdmeters klättring ovanför den, vilket känns lite onödigt att avverka sådär lite extra dagarna innan racet, när jag dessutom varit lite förlylningshängig. Det tog sin lilla tid att hitta till den lilla lägenheten eftersom hotellet som sköte bokningen fanns i själva Seia. Lägenheten jag bokade fanns i en liten bergsby, på 1100 meters höjd.

Jag hittade den enda restaurangen som var öppen i byn och åt en enkel men god två rätters middag, med bröd, sallad och ½ flaska vin (som jag bara drack lite mer än hälften av) och betalade 10 euro för den. Dessutom fick jag smaka på kastanjelikör från trakten när jag skulle betala. Grymt billigt alltså. Sen sova jag gott. Har insett att portugisiska är ett språk som inte alls är så likt spanska. Låter mer som en blandning av spanska och flamländska. Det är inte mycket man förstår alltså.

Banan i Seia är mycket kuperad, med branta klättrungar och snabba utförsköringar. De har lyckats få till ett riktigt brant och stort drop, där många stannade och funderade ett tag innan de dök ner. Så också¨jag, men det var inte så svårt när man väl vågade sig ut för branten. Eftersom alternativet var en "chicken line" som blev mycket längre körning, var det en god idé att köra det branta.

Lite skakis blev jag dock när jag var ute och tränade på banan och blev biten av en liten ilsken hund. Som tur var gick det inte hål, men väl ett stort blåmärke och det var nog mest synd om hunden, då den fick maximalt med stryk av sin matte.  Nu blir det en lugn kväll, med lite fix o trix med cykeln. Starten går 12,30 i morgon.
Adios!