torsdag 29 mars 2012

Äppelvägar!



I Belgien brukar ju kanalvägar vara att föredra när man ska ut och träna. Här i Sydtyrolen är Äppelvägarna de Belgiska kanalvägarnas motsvarighet. Här finns kilometer med smala, flacka, asfalterade vägar mellan alla äppelodlingar, där en och annan liten traktor är den enda trafiken. Vad som är bäst för formen är svårt att svara på, men om kanalvägarna är något mer fostrande, eftersom man oftast kör dem under lite bistra cykelcrosssäsongen (oktober-januari)  så är väl äpplevägarna mer som balsam för kropp och själ.
Det var därför jag bedrev större delen av dagens träningspass på just äppelvägar. Äppelblommorna börjar precis slå ut och det är ju underbart. Det skirt ljusgröna, rosa och vita tillsammans med dofterna. Hade jag kunnat hade jag stannat en vecka till och fått se allt i full blom kombinerat med bra träning. Kombon Äppelvägar, monsterberg och fina cykeltrails är perfekt här.
Jag hann även med en enkel konversation med en av lokalgubbarna. Han såg att jag var från Sverige på tröjan och undrade varför jag inte var blond och blåögd, sen pekade han på postenloggan på tröjan och sa att han själv jobbade på posten. Ungefär på den nivån var "konversationen", tills jag sa att jag var dålig på att förstå tyska. Då började han istället prata Italienska och undrade om jag förstod det. "Un Po' ", sa jag och då sa han att här i Italien handlar allt om mat och kärlek. Sen gick han. Härligt samtal!




 

onsdag 28 mars 2012

Finväder och distanspass!




Det blev en riktigt fin och bitivs hård tur idag. Körde först till Bolzano och sedan upp över bergen och ner till Merano och därifrån tillbaka till Nalles igen. Turen innehöll allt man kan önska, plattkörning med Peter i början, en megastigning, lite småkuperat uppe på toppen av berget, fin utförslöpa till Merano och plattklörning med spurter på slutet. Blev lite mer än 4 timmar totalt i sol och lätt vind. Var lite kyligt uppe i bergen, men nere i dalen var det riktigt varmt och skönt. Det är verkligen vackert hela tiden när man cyklar i dessa trakter och man glömmer bort att man är trött. Idag kändes benen bra, men andningen var inte riktigt på topp, dock mycket bättre än igår, så det går nog åt rätt håll i alla fall.  

I morgon blir det en lätt runda och ett försök att fixa till ett tublessdäck vars ventil började läcka precis innan starten i Österrike. Blev lite stressad av att krångla med den och till slut byta hjul innan starten då, så det vill jag helst undvika denna gång. Sen kommer jag ju bli lite av en expert på att stansa däck samtidigt, en färdighet som varit i det närmaste obefintlig under alldeles för lång tid.

Igår körde jag förresten lite på söndagens bana, men det gick sådär, då den var full med kvistar och stenar. Senare såg jag att de höll på att sopa och greja med stigarna så den blir nog fin tills på söndag.  

tisdag 27 mars 2012

Nalles!

Efter rätt lång resa är vi framme i Italienska Nalles eller Nals som det också heter. Kajsa och Anna lämnade vi av i Wien för hemresa. Hoppas kunna ge mig ut på en liten träningsrunda senare idag och då ta lite fina bilder. Det är som vanligt fantastiskt vackert, även om äppelträden inte börjat blomma än. Med lite tur hinner de slå ut till helgen och då får vi tävla i ett Nangiala-landskap. Kroppen känns ganska bra förutom att luftrören blev irriterade efter racet i söndags och jag hostar. Hoppas att det hinner ge med sig till helgen. Mer bilder kommer!

söndag 25 mars 2012

Tuff dag!

Idag tävlade vi i Kamtal, Österrike. Det var ett riktigt fysiskt krävande race med två långa, långa klättringar. Däremellan var det en riktigt sabbkörd utförslöpa och en stenig kort, som inte gav mycket till återhämtning. För min del blev den en bra startloop men efter det gick det riktigt tungt. Jag slet dock hela vägen in i mål och det är väl det som får vara dagens positiva behållning, för det gick inte så fort som det brukar uppför, utför tycker jag dock att det gick bra. Ann gjorde en fin insats och blev 15:e i det starka startfältet, själv blev jag 19:e, det senare  inget att direkt hurra för, men jag hoppas på en uppåtgående trend. Kajsa lyckades tyvärr punktera två gånger och var lagom arg i mål. Vann gjorde Maja Wloszczowska, som också vann världscupstävlingen i Sydafrika förra helgen.

I morgon åker Ann och Kajsa hem, medan jag och Peter drar vidare till Italien. Ska bli kul med lite träning på Italienska vägar igen.

Vårt boende här har verkligen varit ett av det bästa på länge! Nästan nytt Bed and Breakfast med superfina rum och väldigt lugn omgivning. Billigt var det också, kan verkligen rekommenderas!
Inga bilder från racet än, men väl från vårt boende: 



Vår fina superhjälpreda Peter :)




 

fredag 23 mars 2012

Hej då Sverige!

Jag flyger till Österrike idag, tillsammans med Kajsa, Ann och Peter för att köra ett race och sedan vidare till Italien för att köra ytterligare ett race. Söndagens race ser ut att bjuda på en riktigt tuff bana och ännu tuffare motstånd, med många världsstjärnor. Kommer att bli mycket "intressant"!
På ett sätt känns det synd då vi har kanonväder här hemma och skogen är nästan snustorr. Å andra sidan ska vi hit: 
Och det är ju inte fel det heller.

Lite tråkigt blev det när jag upptäckte att fälgen på mitt nya fina bakhjul fått en ganska rejäl buckla. Märkte det inte förrän jag tog av däcket, så det kanske går att köra med ändå, men det är ju så klart inte optimalt. Troligen är det flygplatspersonalen på vid senaste flygningen som hoppat på väskan eller liknande. De är ju inte kända för att vara alltför försiktiga med bagage.

torsdag 22 mars 2012

Broccoli.


Har funderat på det här ett tag och kommit fram till att jag nog blivit beroende av broccoli. Rå broccoli, absolut inte kokt. Det hela började för några år sedan, då killarna i Team Kalas introducerade mig för det. Just rå broccoli sades vara nyttigt och tillhöra kategorin basiska livsmedel, som tydligen ska vara nån slags under för kroppen. Efter det har jag väl ätit det någon gång då och då, men på senaste tiden har jag liksom känt mig tvungen att ha det i salladen varje dag. Salladen har inte riktigt känts komplett och nyttig annars och jag har verkligen känt ett sug efter just denna grönsak.  Ja, ja det finns väl värre saker att vara beroende av och jag antar att man inte kan/orkar överdosera drogen. Kanske är det några av de nyttigheter som broccoli innehåller som kroppen vill ha extra av.

tisdag 20 mars 2012

Vårdagjämning och 100%!


Yes! Det är vårdagjämning. Från och med nu är det mer dag än natt, känns strålande! Träningen börjar återgå till det normala och eftersom det är så fint i skogen, har jag förlagt en stor del av min träning där. 
Under min sjukperiod gjorde jag ett litet experiment, eftersom mina luftrör och lungor var drabbade. jag letade fram min gamla PEF-mätare (en manick som mäter hur fort man andas ut luften) för att kolla på vilken nivå jag låg och har mätt under några veckors tid. När jag var som sjukast, kom jag knappt över 400, en nivå som är strax under det som sägs vara "normalt" för en person i min ålder och längd, men som jag alltid ligger en bra bit över, då jag  har tränat så mycket konditionsbaserad träning under många år. I takt med tillfrisknande, har värdet ökat och idag var jag tillbaka på min egen "normalnivå" (strax över 550). Känns bra att veta att det åtminstone inte är något fel där. Så nu är det nog bara att köra på som vanligt. Har känts bra i kroppen under träning, även om det varit svårt att köra några högintensiva intervaller, då jag börjat hosta så fort jag kommit över en viss pulsnivå, men sista träningspasset verkade det fungera det med.  

lördag 17 mars 2012

När katten är borta...

När käre Sambon är nere i Tyskland och kollar Ortlieb-väskor händer det saker man inte riktigt kan förklara här hemma. Det är inte helt säkert, men det KAN vara så att det till exempel:

...byggs jättehöga diskberg i diskstället.

....läggs kläder i hög i vardagsrummet.

...äts lax flera dagar i rad.
...lyssnas det på ni vet vilken artist oavbrutet.
Det KAN som sagt vara så det går till här hemma, men det är inte helt säkert.

torsdag 15 mars 2012

Gammalt och nytt klotter!



Har lagt uppe lite gamla och nya bilder, eller klotter som jag föredrar att kalla det. Det är allt från tiden då man var pretentiös och skulle måla seriösa akvareller och stillében, till bilder som liknar det jag mestadels gör idag. Jag är på jakt efter ett bättre album för mina bilder än picasa, men det får duga tills vidare. Klicka på bilden nedan för att komma dit!
Akvareller

onsdag 14 mars 2012

Vår!

Idag blev det ett härligt pass på MTB:n i Änggårdsbergen! Försökte ta det lugnt eftersom jag har några dagar kvar på Antibiotika-kuren, men det var svårt, väldigt svårt. Det kändes dock bättre än väntat efter alla dagar utan cykling. Stigarna var nästan torra, med några lerhål som undantag. Detta är en stor fördel med Änggårdsbergen.Det är inte så stort till ytan, men väldigt kuperat, vilket gör att det blöta "rinner undan" fort.
Idag kände man verkligen våren i luften och det var svårt att avsluta passet för att hinna åka till jobbet i tid. Det blev ju inte lättare av att jag hade min nya CUBE heller! Den största skillnaden är väl gaffeln, där jag nu kör med en FOX teralogic-gaffel. Det öppnar och låser sig själv, vilket är lite ovant när man är van att "öppna och stänga" den själv. Men det känns bättre och bättre ju mer man kör med den. Det handlar mest om att sluta tänka och lita på att gaffeln gör jobbet.


måndag 12 mars 2012

Äntligen på G!

Det bästa med att vara sjuk är att man blir så himla glad sen när man till slut blir frisk! Idag har jag äntligen tränat lite. Det blev ett pass på spinningcykeln och lite lätt styrketräning, eftersom jag körde min egen klass idag. Det kändes hyfsat, försökte hålla igen och inte få för hög puls. I vanliga fall kör jag på rätt hårt även om jag instruerar, men man behöver ju inte börja med att maxa kroppen när man varit krasslig. Det blir lugn träning ett tag till innan jag går för fullt. Jag räknar med ytterligare några veckor innan jag är på topp igen. Det måste vara minst 10 år sedan jag var så sjuk, blä, hoppas det går minst 10 år till innan jag får något liknande.
Jag är i alla fall glad att jag kom iväg till vårdcentralen och fick hjälp i tid. Läkaren misstänkte att jag höll på att få lunginflammation och det hade ju inte varit någon höjdare så här precis innan MTB-säsongen drar igång på allvar. Antibiotikan bet dock direkt, helt otroligt egentligen. Man förstår ju att folk dog av liknande infektioner där förr i tiden, alla som haft influensa och liknande, vet ju hur fruktansvärt dåligt man kan må..


fredag 9 mars 2012

Jag - Spanska sjukan: 1-0


De här Andaluciska bakterierna har visat sig vara ett par envisa typer.Tidigare i veckan kände jag mig nästan frisk, ingen feber, bara lite snuva och ganska pigg. Jobbade en dag i butiken och hade tänkt vänta någon extra dag och sen dra igång med lite cykling igen. Så vaknade jag upp med feber igen och en hosta som inte var av denna värld. Ringde vårdcentralen, som först inte ville ta emot mig, då de ansåg att det var influensa och inget att göra åt. -"Det kan ta tre veckor att bli bra" upplyste sköterskan mig och det lät ju sådär kul. Stod dock på mig och berättade att jag hade astma och att luftrören var rätt tilltäppta och då fick jag plötsligt komma. Jag glömmer alltid bort att man måste överdriva vid kontakt med vården, inte tvärt om, som jag har en tendens att göra. Läkaren tyckte att en  snabb antibiotika-kur var på sin plats, eftersom luftvägarna och lungorna lät sådär. Lite slemlösande medicin också. Så nu hoppas jag bakterierna ska få vad de inte tål!

Har dock fått uppmuntran i form av blommor från mor och far och Mackan. Och visst blir man lite friskare!
Igår var jag och Mackan på Fredrik Lindström och Henrik Shyfferts show "Ljust och fräscht" riktigt roligt! Majoriteten av de som var där var i 30-40 års åldern och just i denna generation fanns nog den största igenkänningsfaktorn. Rekommenderas varmt!

tisdag 6 mars 2012

Kroppsliga fenomen en tisdag..

Jag har ingen feber längre, men konstant näsblod i varierande mängd. Jag får det nästan jämt när jag är förkyld, men denna gång var det värre än vanligt, trots att jag försökt minimera nässprayandet. Hoppas det slutar snart.

En annan intressant betraktelse är att två krämpor nästan helt försvunnit efter Andalucia Bike race.
Innan jag åkte hade jag sedan någon månad tillbaka varit rätt öm på ena sidan av ryggen och jag hade tänkt gå och kolla upp det hos en sjukgymnast när jag kommit hem till Sverige igen. Nu är smärtan helt borta! Under tävlingen kände jag inte av just denna smärta överhuvudtaget, utan det gjorde ont på lite andra ställen i ryggen, ganska narturligt när man sitter på cykeln så länge varje dag och trampar mycket uppför. Konstigt, men bra.
Den andra krämpan som nästan försvunnit är min tidigare inflammerade slemsäck i axlen, detta trots att jag kraschade två gånger under etapploppet. Kanske var det något som hoppade i rätt läge eller något, vad vet jag?

Känner mig så pass pigg att jag ska gå ut på en promenad innan Skidskytte VM börjar. Sen jag kom hem i söndags har jag varit säng/soffliggande och inte orkat gjort något mer än att gå ut och köpt en tröstkaffe på cafét nedanför. Första natten sov jag 12 timmar plus några timmar till senare på dagen och i natt blev det 9, så det är nog det som gjort susen!

måndag 5 mars 2012

Andalucia Bike Race: Eftersnack!

Först ett litet inslag från etapp 4 från Spansk TV. Inte för att man förstår så mycket, men efter varje etapp sändes liknande inslag på TV, ganska coolt!
Resten av inslagen hittar du Här: http://www.andaluciabikerace.com/media/videos


Nu är Team Snabeltutarna hemma från sitt första etapplopp med många nya erfarenheter och lärdomar (att höra en spanjor uttala ”Team Snabeltutarna” är för övrigt väldigt roligt, vi blev fulla i skratt varje gång de ropade upp oss till startlinjen..).
Själv lyckades jag blir dunderförkyld och dras med feber på första gången på länge. Man fick ju alla fall en reaktion på kroppen, även om den inte var önskvärd.
Att starta en tävling i det skick jag var på sista etappen är något jag absolut inte rekommenderar någon att göra, och jag kommer troligtvis inte göra det igen. Det var en chansning och jag var beredd på att vi skulle få bryta. Huvudet ville, men inte kroppen, det kändes helt åt helsike rent åkmässigt och jag fick andningsproblem i början av loppet och trodde det skulle ta slut redan där, men så blev det bättre efter lite medicin och jag kunde genomlida loppet. Det var en fin etapp, men jag njöt inte förrän vi kom in i stan strax innan mål. Hade önskat mig en något mer njutbar sista etapp. Kajsa peppade på bra och utan henne hade jag nog givit upp. Vi kom i mål, höll vår andra plats och är skitnöjda!

Så här några dagar efter kan man se på hela tävlingen med lite bättre perspektiv och jag har kommit fram till att åka etapplopp är lite som att springa marathon. I slutet av tävlingen, då man helst vill slänga sig av cykeln och lägga sig på marken i fosterställning av trötthet, tänker man : ”vad fasen håller vi på med?!” När det sedan gått några dagar eller veckor, kommer man vilja göra det igen.

Något som alltid har varit en av ”grundfaktorerna” som drivit mig då det gäller mitt eget idrottande är frågorna: Var går gränsen? Kan den gränsen, och i så fall hur, flyttas? I detta sammanhang passar ett sådant här lopp in perfekt. Själv har jag trott att ett långlopp varit vad min kropp max klarat av att utsätta sig för och inte kunnat förstå hur man lyckas mala på i flera dagar och veckor, som man gör i traditionella etapplopp på cykel. Nu vet jag att den klarar minst 5 och ett halvt, i ganska bra fart, utan att tokvägga. Jag hade trott att kroppen skulle vara stel som en pinne efter alla sex dagarna på cykeln, så var det inte. Värst var det efter dag 2, och det var också dag två som jag tror både Kajsa och jag upplevde som den jobbigaste dagen på cykeln. Sen var det som det bara rullade på, piggare och tröttare om vart annat. Om detta beror på att kroppen verkligen vande sig eller om man mentalt helt enkelt vande sig med känslan av trötthet, vet jag inte.

Det är kul att vidga sina vyer för hur man kan cykla, och göra något ntyt. Det här var en tävlingsform på Mountainbike som vi aldrig testat innan och jag tror vi gjorde rätt i att ge oss in i leken med tanken att det just var ett ”test” och något nytt, utan några mål med placeringar och liknande, ungefär på samma sätt som man råds att springa sitt första marathonlopp utan något specifikt tidsmål. När två tävlingsmänniskor sätts i ett lag finns ju alltid viljan att prestera så bra som möjligt bakhuvudet ändå!

Det som är spännande med denna typ av lopp är att man kör i lag om två. Det ger en ny dimension av mtb-tävlandet. Crosscountrycykling är ju en individuell gren och man har bara sig själv att tänka på och det handlar om att på ett rätt egoistiskt sätt ta sig igenom en banan så snabbt man kan. När man är ett lag om två får man släppa sitt ego och tänka på och ibland hjälpa sin lagkamrat. Man kan kanske inte åka hur fort man vill uppför eller nedför, eftersom den andre kanske inte kan eller orkar åka lika fort som en själv. Istället får man hjälpa till genom att låta den andre få ett hjul att ligga på eller ett spår att köra utför och på så sätt bidra till att den andre blir bättre. Lagkamraten kanske är supertrött när man själv är pigg och då får man ju peppa den andre istället för att sprätta iväg i sitt eget tempo. När man är sliten kanske man blir irriterad, vilket absolut inte får gå ut över den andre som gör sitt bästa. Man får helt enkelt svälja det. Kajsa och jag valde att hålla ihop så mycket som möjligt, vilket vi tror gynnade oss. Ingen blir bättre av att bli ifrånåkt och det fanns ju också en 2 minuters regel. Jag tyckte att Kajsa och jag på ett föredömligt sätt både lyckades hålla ihop det hela väl och peppa den andre när det behövdes.

Jag tycker att vi presterade väldigt bra utifrån våra förutsättningar och förberedelser och jag tror att jag kan tänka mig att göra det igen. Några grejer skulle jag i så fall villa göra lite annorlunda:
  • Ha en superlätt, heldämpad cykel. Det är bitvis väldigt stenigt och slagit på liknande lopp, dessutom ger många höjdmeter uppför också långa, långa utförslöpor. Med en heldämpad cykel kan man damma på bättre utför även över stenar och slagiga partier. cykeln ”sväljer” mycket, samtidigt som man sparar på kroppen en del.
  • Egen langning. Vi stannade och fyllde på flaskorna själva vid vätskestationerna, vilket i och för sig funkade ganska bra, men med någon som langade hade vi sparat lite tid och fått den sportdyck vi ville ha och sluppit bära med oss alla gels och liquid själva mm.
  • Bo bättre i förhållande till start/mål/tävlingscentrum. För att spara tid och energi. Boendet i cordoba var bra, men stan var krånglig att köra i och det tog tid.
  • En till som kan hjälpa till med det omkring. Vi fick superhjälp av Tobias, som lagade mat och tvättade cyklar, men det hade nog behövs en person till. Vi hade ju också riktigt tur med vädret och cyklarna behövde i princip bara spolas av efter loppen. Med några regnetapper hade det blivit enormt mycket mer jobb.
Nu är prio ett att bli av med förkylningen, sen ska den nya cykeln börja rastas. Som tur var hade jag redan innan bestämt att veckan efter detta lopp skulle bli lugn, så att kroppen får chans att återhämta sig. Det är dock riktigt jobbigt att se solen skina utanför och veta att det står en helt ny, oanvänd cykel i förrådet som vill ut och bli provcyklad i skogen. Snart så..

fredag 2 mars 2012

Total 2:a i Adalucia BIkerace!

Vi har varit utan internet några dagar och liksom haft annat för oss än att leta upp det.
6 hårda etapper och totalt 11500 höjdmetersklättring är nu avklarade och för TeamSnabeltutarna blev serien 3, 2, 2, 3, 3, 3, Vilket gav en andra plats totalt i Andalucia Bike race. Nu är vi trötta men väldigt glada och själv blev jag förkyld på näst sista dagen, så vi är glada att vi lyckades hålla 2:a platsen in i mål. Vi klarade oss genom racet med en enda punktering och inga andra större missöden. Mer intryck från racet en annan dag, orkar inte skriva mer om det nu.

VI GJORDE DET!