fredag 28 oktober 2016

Träning i kohage.



Det har bjudits på både soliga och grådimmiga dagar här i Belgien. Har tagit det lugnt, men ändå tränat en del. Igår åkte jag och rekade kommande tävling, Koppenbergcross. De har redan dragit upp band för större delen av banan och börjat ställa ut bajamajor och öltält. Körde några varv, men var tvungen att gå en sträcka där kossorna fortfarande betade. Lite läskigt att gå igenom en kohage med 20 kor som stirrade på en på ett sätt som bara kor kan stirra, men de verkade vara snälla. Ingen anföll i alla fall.

Det är ju en till stor del ny sträckning på Koppenbergcross. De har tydligen, efter vad jag fått höra. fått problem med en av markägarna, som inte ville ha banan på sin mark. Tänk att sådant även händer i Belgien. Det är i och för sig på ett sätt mer förståeligt att det händer här, eftersom ett cyclocrosslopp i detta land inte bara betyder att det blir lite spår av däck i gräset. Det innebär även xx- antal tusen mer eller mindre aspackade människor på ens mark som skräpar ned, kissar i buskar och beter sig allmänt odrägligt.

Saknar dock den tekniska serpentinutförslöpan på skrå som nu är borttagen. Den nya bansträckningen är om möjligt ännu tuffare än innan. Starten går direkt uppför på pavé och sen uppför i ca 1,1 km med undantag av ett hundratal meter extremt slagig utförslöpa. Det är mestadels slagigt träs uppför med, det är ju ändå i en kohage man kör i. Koskiten är också kvar så att man inte ska glömma bort det. Man avslutar med den sista biten av koppenbergsstigningen innan det planar ut några hundra meter på asfalt. Här är också målgången. Stigningen på gräs är bitvis svinbrant så jag funderar på om man kan byta ut 38-klingan mot en 36:a (kör 11-36 bak så ni fattar hur brant det är..). Det är så lite plattkörning ändå och när det går utför kommer man inte trampa, utan ha fullt fokus på att välja rätt linjer och inte sladda av banan. Detta är troligtvis en av de hårdaste cyclocrossbanor jag kört hittills. Och då är den ändå näst intill torr. Det är nog en av få banor som jag inte önskar regn på, den är extremt hård som den är. Det hade i och för sig varit episkt med riktigt misärväder, men det hade inte gynnat mig, då det blivit mycket löpning uppför, vilket hade dödat mina ben fullständigt. Jag gillar ju när det är mycket klättring, men många av det bästa cyclocrossåkarna i damklassen är också extremt bra uppför. Det blir lite att bita i! Hoppas överleva. Det är ca 80 höjdmeter. Per varv alltså.

Denna bana liknar ingenting vi har i Sverige. Detta är cyclocross på den extremaste nivån. Har länge haft en dröm om att göra något liknande hemma, mest som en kul och annorlunda grej inom crossen, men är rädd för hur det skulle tas i mot. Jag har förstått att man i Sverige gillar lätta banor och här är allt motsatsen till det. Jag blir nog aldrig banläggare i Sverige.


Cross med kohinder? Något att ta efter för oss i Sverige.



Banprofilen för Koppenbergcross!

måndag 24 oktober 2016

3 race på 4 dagar.

foto: Peter Philipsen

Det har varit intensivt tävlande här. 3 tävlingar på 4 dagar är ganska tufft för kropp och själ. Så jag har inte hunnit/orkat skriva några uppdateringar. Därför kommer ett ultralångt inlägg om de senaste dagarna.

Det hela kan summeras med ett hyfsadt, ett riktigt bra, ett ganska dåligt, ett trasigt blixtlås, ett insektsbett och en konstig magåkomma. Tänk, det är mycket som kan hända på så kort tid. Inte konstigt att man blir lite trött..

Först tävlingen i Ardooie kunde mest liknas en simcross, det var sjöar av vatten, bitvis nästan till knäna, på banan och ett parti nästan lika djup lervälling. Jag gillar visserligen lera, men det får gärna vara cykelbart. Springa i lera är inte min starka sida. Det är häftigt här i Belgien, även på en förhållandevis liten tävling som denna och mitt i veckan dessutom, lyckas de få dit Världsmästare och absoluta toppåkare både på dam- och herrsidan. De lär ha en bra budget för att lyckas med det. ( och nä, de kommer inte gratis...)
Jag hade bra support från Nico, Patrick och Willy, men hade det mycket slitigt på springpartierna. Positivt var att jag fick testa de nya brutala Dugast-Ernstdäcken på sista varvet då jag bytte cykel. De var grymma på underlaget, det gick att cykla på många av de partier man annars hoppade av på med rhino. Precis innan start gick blixtlåset sönder i min tempodräkt, fick smått panik. Nu är alla tempodräkter utom en trasig. Blir till att skaffa nya, men de är ju så satans dyra. Lyckades nåla ihop dräkten i sista sekund. Det såg inte snyggt ut, men det syndes inte under racet då jag blev lerig överallt ganska snabbt. Jag blev dessutom extra lerig när jag lyckades snubbla handlöst i den värsta lervällingen, till publikens stora förtjusning. Det hamnade inte på bild. Tur det. Slutade på en 16:e plats i racet, vilket varken är bra eller dåligt tycker jag. Hade hoppats på bättre så klart, men det fanns inte där.

Lördagen var det dags för tävling Niels Albert CX i Boom. Detta är ett grymt evenemang som körs på samma område som Tomorrowland. En fantastisk bana både publikmässigt (man kan typ stå i mitten och se större delen av spektaklet) och för oss som tävlar. Både snabb och backig och med sliriga kurvor. Jag gillar den skarpt. Fick denna gång support av John Eriksson som bor och jobbar i Nederländerna, grymt tacksam för hjälpen! Som tur var behövde jag inte byta cykel, så han fick ett relativt lätt jobb.

På natten till lördagen hände något obehagligt. Vaknade med ca 100 i puls, klump i magen och illamående. Eftersom jag normalt har runt 40 i vilopuls, kändes det ganska mysko. Försökte göra avslappningsövningar och få ned pulsen utan vidare effekt. Det blev en orolig sömn och det var svårt att få i sig något till frukost. Försökte ignorera illamåendet och tänka att jag bara var lite nervös. Det gick sådär.
Försökte dricka och äta banan, och lyckades i alla fall klämma i mig lite. 30 min innan start, under uppvärmning fick jag kväljningar och fick stanna och spy. Inte bra alls! Lyckades förtränga illamåendet och ta mig till starten. En hyfsad start men lite segt på första varvet, men sen kunde jag plocka några placeringar på varje varv. Rullade in som 9:a, ca 3.30 efter vinnaren, vilket får ses som bra rent tidsmässigt och efter omständigheterna.

Efter tävlingen blev det till att snabbt tvätta hojen och ta en dusch för att sedan snabbt dra i vidare till Valkenburg och registreringen där. Jag kom dit ca 15 min innan den stängde, så det var ju tur.
Allt har blivit lite mer komplicerat nu i samband med tävlingarna i och med upptäckten med den där motorn på VM förra året. Alla mekaniker måste ha licens och anges vid registreringen, det tar en  hel del extra tid. Kan man inte ange deras licens och namn får man inte ut några ackrediteringsband till Materiaalpost, så i mitt fall blev det krångligt efter som jag inte hunnit få tag på någon som supportade mig. Det är tråkigt att dessa fuskare gör det krångligare för oss som vill tävla utan att fuska, men jag förstår att de skärper reglerna. Inkvarterade mig sen på ett trevligt B and B, ca 2 km från banan. Gick ut på matjakt och hittade ris och några sushi. det var svårt att få i sig pg. av Illamåendet men det gick efter mycket om och men. Detta förutom några Strpoop Waffles var det jag fick i mig efter tävlingen. Det var inte optimalt så klart. Men bättre att få i sig lite än inget alls. Tänkte ett tag att jag inte skulle starta, men hade ju ändå tagit mig dit så då fick jag väl försöka starta ändå.

Frost i gräset på tävlingsdagens morgon. Blev dock varmare så fort solen värmde. Fick i mig en macka och lite frukt och juice, men fick kväljningar av kaffet så hoppade över det (annars är ju just morgonkaffe ett måste för mig, så nåt galet är det ju). Var ute på banan vid 9-tiden och körde tre varv. Lyckades, tack vare en vän till Ignace hitta någon som tog min jacka i starten och en kille som kunde ha en cykel i depån + lyckades även få ut ackrediteringsband till denne kille trots att det enligt gubben som lämnade ut det inte gick att göra så..

Banan var delvis ny jämfört med tidigare år eftersom VM kommer att gå här 2018 och man ville putsa till den lite. Förutom starten tycker jag att den var till det bättre. Mer flow och några snabbare partier, men fortfarande extremt fysiskt krävande. Den nya trappan de byggt var dock brutal, 3 x Göteborgstrappan minst.
Innan start scannade de min cykel för att se om den hade motor. Jag om någon hade väl behövt motor denna dag, så jag förstår dem. De scannade som tur var de flesta andra tävlandes cyklar med.

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag kom iväg dåligt och hade inte så vassa armbågar som man behöver ha i dessa lopp. Var trött, men körde faktiskt över 20 sekunder snabbare de sista varven jämfört med det första. Var tidsmässigt inte längre efter än vanligt på en världscup, men placeringen blev dålig, så jag är besviken. Eftersom formen varit bra det senaste hade jag hoppats på mycket bättre resultat.

På andra varvet känner jag en smärta i lårmuskeln och att det liksom blir stelt ett tag. Skiter i det och kör vidare, hinner inte titta vad det är. Efter målgång inser jag att jag måste ha blivit stucken av en geting eller någon annan insekt för när jag kom i mål var hela framsida lår rött svullet och varmt, med en prick som liknade ett stick. Konstigt eftersom det var så kallt ute. Flygfän borde sova då.Idag är det fortfarande lite rött. Man slutar aldrig förvånas över vad som kan hända i samband med tävlingar. Helt klart.

På vägen tillbaka till Oudenaarde tänkte jag att jag är galen. Vad hade jag förväntat mig? Köra en världscup utan någon support och utan tillräckligt med energi i kroppen och tro att det skulle gå bättre än så? Jag är ingen superwomen och borde därför sänka förväntningarna, när förhållandena var som de var. Jag borde vara nöjd med att jag ens kunde genomföra loppet på egen hand, inte många hade ens försökt göra det på det sättet. Men jag är inte nöjd. Min svaghet och samtidigt i många fall, styrka är att jag aldrig nöjer mig till fullo, och att jag tror att jag ska kunna prestera på topp oavsett. Då blir man så klart besviken.

måndag 17 oktober 2016

Kommande race!


Nu är det dags att dra söder ut. Tänkte först skriva "till varmare breddgrader", men det är nog ungefär som hemma i Belgien. 4 tävlingar står på schemat, första veckan blir hårt med tre tävlingar på fyra dagar. Hade först tänkt klämma in en till två dagar efter världscupen, men inser att det blir lite mycket. 

Följande tävlingar är planerade: 

Kermiscross, Ardoie 20/10
Niels Albert CX, Boom 22/10
Valkenburg World Cup 23/10
Koppenbergcross, Oudenaarde 1/11
Det ska blir grymt skoj att tävla, men just nu behöver jag hitta nån som kan hjälpa mig i depån på Världscupen och i Boom. Ignace är i Ecuador och hans son Nico hjälper mig på de andra tävlingarna. Så om nån vet nån som vet nån... så säg till! Jag har ju tidigare kört världscup och andra CX-lopp helt utan support, så jag vet att det är genomförbart. Det är dock långt ifrån optimalt, särskilt inte om det blir lerfest. 

Jag tar mitt pick och pack i morgon kväll och åker nedåt. Ska bo i Oudenaarde, hos en vän. Det ska bli intressant att se hur benen mår av att tävla dagen efter en 100 mils biltur. Jag förväntar mig inte stordåd, men förhoppningsvis att de ska komma igång. 

Annars då? Jo har blivit kallad till sömnmedicinska avdelningen på Sahlgrenska. Jag sökte ju med en egenremiss på grund av min dåliga sömn, vilken jag noggrant beskrivit på en hel A4, och blev lite smått förvånad när jag äntligen fick kallelsen. Det stod att jag blivit kallad på grund av min, eh -SNARKNING?!? Och så ett formulär på 10 sidor att fylla i om sin snarkning. Det är ganska svårt att fylla i frågor som "hur länge har du snarkat?", "hur mycket vägde du när du började snarka?", "störs någon av din snarkning?" och "vem skickade dig hit på grund av snarkningen? "Jag vill bara skrika:  Jag snarkar inte! Däremot snarkar min sambo då och då, så jag var bara tvungen att vara det på en fråga jag annars inte kunde svara på... Hoppas ingen blir arg. Dessutom ska man fylla i sömndagbok över när man somnar och hur mycket man sover. Inte heller lätt att veta exakt när man somnar, för då sover man ju! Eller hur många gånger man är vaken på natten och hur länge. Jag har lärt mig att det är dåligt för sömnen att titta på klockan på natten, då man blir stressad av det. Ja ja, får väl höfta till lite istället.


         

fredag 14 oktober 2016

Pyssel, fingerfraktur och dopningsnack.


Mycket att stå i nu. Cyclocross innebär en hel del pyssel. Helt enkelt för att man har fler prylar än i MTB. Däck som ska limmas på däck som ska krängas av, cyklar som ska skruvas. Jag får mycket hjälp av Mackan eftersom det är svårt att sitta och limma däck i biljettkassan. Fast folk kanske hade blivit glada av ångorna? Nu håller vi på att limma på ett par riktiga lersulor på ett hjulset, Dugast Ernst. Det är riktigt traktormönster, så nu hoppas jag på några riktigt leriga banor för att testa.    


En grej jag inte skrivit något om är att jag troligtvis har en fraktur i höger långfinger. Jag ramlade ju i Livigno i somras och slog i detta finger. Har väl intalat mig själv att det bara var en stukning, men innerst inne känt att det känts som en fraktur. Har haft frakturer tidigare i fingrar och vet hur det känns och att det tar rätt lång tid innan det slutar att göra ont. Om det gjort ont? Jo väldigt ont om fingret kommer i vissa lägen, men inte så farligt annars. Jag vet att man inte brukar göra något åt det. När jag kört mtb hade jag fingret tejpat med fingret bredvid i början och sen har det inte känts så mycket, men nu på crossen när man håller händerna i ett annat läge i hodsen samt lyfter cykeln gör det mer ont.   
Det var i samband med ett besök på vårdcentralen på grund av något annat som jag bad läkaren titta på fingret. Han trodde på en fraktur av stabil art alternativt en spricka. -Tejpa fingret, var uppmaningen, vilket jag gjort tidigare. Vi får se om det blir bättre inom några veckor, om inte kanske det får bli noggrannare undersökning och röntgen.

Dopning har ju kommit på tapeten nu igen i samband med Johaugs positiva dopningstest. Jag vet att det spekuleras vilt om att Norge dopat sina aktiva systematiskt och liknande, men jag tror faktiskt att detta fall handlar om rent slarv. Man har inte kontrollerat den där salvan ordentligt helt enkelt. 
Om det är slarv så tycker jag det är ofattbart att det kan ske på den nivån. Så jäkla onödigt! 
Vi pratar om en tjej som är överlägsen i sin sport och i längdskidåkning dessutom, som sedan tidigare haft ögonen på sig då det gäller användandet av förbjudna preparat. Alla borde vara jättenoganna på denna nivå. Att Johaug dessutom skyller på den läkare som givit henne preparatet och frånsäger sig all skuld i det hela är minst lika konstigt. 
Jag har under alla år fått inpräntat i mitt huvud att det är jag som idrottare som är ansvarig över vad som hamnar i min kropp. Det kan förefalla läskigt, och det är det ju också, eftersom man inte vet det exakt när man äter och dricker på restaurang tillexempel, men ansvaret är fortfarande ens eget. 
Får man en salva, väljer man ju själv om man vill använda den. Jag har själv varit med om att läkare ordinerat medicin som varit dopingklassad och man har fått upplysa dem om det. De flesta läkare har ingen koll på dopinglistor. I detta fall, då det är en förbundsläkare som ordinerat salvan borde han ju i och för sig ha koll, men....det är fortfarande idrottaren som är ansvarig
. En googling på preparatet ger dessutom ganska snabbt ett svar som säger att det finns dopingklassade ämnen i salvan. Och googla borde ju Johaug klara av att göra. 

Själv googlar jag alla eventuella mediciner jag får och om det är oklart om det är något dopingklassat i den går jag in på Wadas lista som finns både på deras egen hemsida och på RF:s sida.
En åkare på den här nivån har ju en massa folk omkring sig som hjälper henne både med medicinska grejer och annat. Det har man inte på min nivå och kanske är det bra på ett sätt. Man måste ju vara noggrann och kontrollera allt själv. Man kan inte skylla på någon. Jag råkade själv köpa en medicin i Belgien med dopinklassad substans i, om än tillåtet upp til viss nivå (den allergimedicin som Hockyspelaren Bäckström testade positivt för). Jag googlade den så klart och när jag fick reda på att det fanns pseudoeffedrin i den, tog jag den inte längre, detta trots att det alltså är tillåtet upp till en viss mängd. Detta med tillåtna maxvärden är väldigt knepigt tycker jag. Man vet ju inte hur ens kropp bryter ned ett visst ämne. Tidigare när koffein tex fanns på dopinglistan var det en svensk som åkte dit för det och det visade sig att hen inte bröt ned koffeinet normalt. Det är ju sådant man inte vet innan man testat kroppens nedbrytningsförmåga.  

UCI:s utbildning "True Champion or cheat är nog inte så dum när allt kommer omkring.
   

   



måndag 10 oktober 2016

1+3 = bra helg!

   Många fina foton tagna av Mikkel Beisner från söndagens race finner du på GripGrab Danmarks Facebooksida!

Hemma från Österlen och Danmark. Race i dagarna 2, var riktigt kul och nu är benen ganska tomma. Bra det, det var ju lite det som var målet. Det blev vinst på lördagen och en 3:e plats på söndagen, så det får ju ses som en lyckad helg. Angelica slutade 5:a båda dagarna och Mackan som enbart körde på söndagen slutade 5:a i H40-klassen efter att i ledning fått stanna i depån och meka med en lös sadel/sadelstolpe. Surt, men bra kört i alla fall.

Jag Angelica och Mackan inkvarterade oss på övervåningen i ett litet fiskehus i Espergaerde precis vid stranden. Det var riktigt mysigt. Från fönstret såg vi folk som gick från byn till stranden i klädda bara badrock, för att ta sig ett höstdopp.

Båda dagarnas banor var ganska lika varandra, nästan bara gräs som underlag, ett löphinder, extremt slagit underlag (man skulle haft en heldämpad cross.) och i cross sammanhang -en hel del höjdmeter (ca 50-60/varv). Jag tänker på hur fint krattad, sopad, kortklippt, utjämnad och fixad banan i Slottsskogen var, man jobbar inte riktigt så i Danmark. Här hade man låtit fåren (i vars hage tävlingen kördes) "klippa" gräset och det låg kastanjer och annat kvar i banan. Lite mer rufft helt enkelt. Kan inte säga att jag föredrar det ena eller det andra bättre, men cross är ju sådan -banorna kan vara av väldigt olika karaktär och det är det som är lite tjusningen med det hela.

Lördagens race gick riktigt bra, drog i väg hårt med Två damer från Danmark, en Tyska och Angelica. Efter ett tag drogs fältet ut med mig i ledning Fick aldrig någon större lucka, den var väl en 20-25 sekunder som mest. Så jag kände att jag aldrig kunde slappna av helt, utan fick fokusera på att köra fort och hålla mig kvar på cykeln på de många stötiga partierna. Är grymt glad att jag lyckades hålla undan och rullade i mål ca 18 sekunder före tempostarka Rikke Lonne och nån minut före Danska mästaren Caroline Bohé.

På söndagen var jag betydligt tröttare och hade någon slags plan att köra lite mer avvaktande. Detta fungerade dock bara ca ett halvt varv, då jag tyckte det gick för sakta, blev lite för ivrig och gick upp och drog. Låg i spets fram till sista varvet då tyska Stefanie Paul ökade farten och drog ifrån, var stum i benen och kunde inte öka, även Caoline Bohé gick om och jag kunde med mycket slit täppa till luckan, men på asfalten in mot mål var jag helt rökt och fick rulla in på 3dje platsen, bara ca 10 sek från vinnande Lisette. Är nöjd med 3dje platsen men lite missnöjd över att jag inte höll min plan. Å andra sidan, har man vunnit dagen innan så gör det inte så mycket om man kör med "huvudet under armen" dagen efter. Fick i alla fall bra träning! Jag är en känslomänniska och kör ofta mer med hjärtat än hjärnan och då tar ivern över helt ibland. Får öva mig mer på att våga vara lite mer cool.






torsdag 6 oktober 2016

Sandträning och GripGrabprylar!




Så, nu har jag tagit mig till Österlen för avfärd till Danmark och helgens två UCI-tävlingar imorgon eftermiddag. Det blåser halv storm här och är rätt mysigt att ligga att lyssna när det viner på kvällen.
Idag har det övats på att cykla i sand nere i Backåkra naturreservat. Där finns fina singeltrails i sandskog som passar för cyclocross och det finns framförallt en massa sand. Vissa delar av sanden är alldeles för dynig och näst intill omöjligt att cykla i, men på vissa ställen är den näst intill perfekt. Hemma finns ingen sand som riktigt liknar den i Belgien, det som finns är bara väldigt korta partier, så detta är bra. Det gick rätt kasst i början idag i sanden, men sen tog jag ur nästan all luft ur däcken och då gick det bättre! Rätt lufttryck i sand är alltså nästan ingen luft alls. Problemet är att det funkar skitbra med så lite luft så länge det bara är sand som ska cyklas och så är ju inte så många banor, till och med i Koksijde är det ju en hel del gräs och asfalt. Tråkigt med medelvägar, men det är kanske det som gäller på tävling.  


Här på Österlen har vindruvorna mognat i trädgården och druvorna smakar riktigt sött i år. Det vore kul att någon gång göra riktigt vin av druvorna. Undrar hur mycket det hade blivit och hur det smakat. Jag tror inte dessa druvor är optimala att göra vin på, men jag får väl testa nån gång.  


Lagom till Dannmarksresan dök ett paket från GripGrab upp, så bra tajmat nu när dagarna blir kallare och kallare. Ser nästan fram emot att det ska bli riktig kallt så jag får använda "Lobster"- handsken. Har alltid vijat ha sådana.


söndag 2 oktober 2016

Manglad men glad!


Idag vaknade jag och kände mig helt manglad. Fredagens styrketräning och gårdagens träning i trappa satte visst sina spår. Jag är ändå rätt glad för jag har ont nästan överallt UTOM i de kroppsdelar jag har haft problem med (läs båda, knäna, ryggen och ena hälsenan). Det är ett gott tecken. Jag har undvikit just trappträning för att spara på knäna och hälsenan, men nu tyckte jag det var dags att testa och belasta lite hårdare. Eftersom jag jobbar idag (strax) skulle det bli svårt att hinna med dagens prestigefulla Introcross i Skatås. Så drog ihop en introintrocross igår. Det blev en miniintrointrocross, då vi var 4 st. Bättre med 4 än ingen dock. Körde lite teknikövningar, några intervaller på skogsdelen av Göteborgscrossen, ett kortvarv med trappan och avslutade med några starter på grus. Trappträningen känns som sagt i benen idag, men inte i knäna, vilket är mycket bra. Jag behöver verkligen träna i trappor eftersom jag upplever mig långsam där när det gäller cross.

Fredagen bjöd på styrketräning och den är nästan ännu värre idag än i går. Körde följande övningar, ungefär.
-Pull Ups (smala) 3x6/5/4 samt några excentriska. (dvs man hoppar upp och sänker sig ned långsamt)
- Excentriska tåhävningar 3x10/ben
-Magövning med boll 3x20,
-"Kniven" på boll 3x10
-Benspark med 1 ben i taget i maskin 2x10
-"Draken" med Kettlebell 3x8
- Utfall med hantel över huvud 3x8/ben
- Marklyft 3x5a 40kg 3x2a 60kg
-Skorpionen 3x20 (ryggdödaren)

Inte så många övningar, men effektivt. Har jobbat mycket denna vecka så då behöver träningen var kort och effektiv. Inget timsamlande, ingen såsträning!

Hur mycket träningsvärk kan man ha och ändå träna på som vanligt? Mina egna riktlinjer är följande. Lite lätt träningsvärk som släpper när man varit vaken ett tag och rört sig -kör på som vanligt.
Sitter träningsvärken enbart i benen (efter att ha kört tex ben eller extra lång löpning, eller ovan träning för benen), kan man köra något som engagerar överkroppen mer, men inte belastar benen så mycket och tvärt om, har man gjort något som gett värk i överkroppen främst, kan man dra på med träning för benen.
Jag brukar tänka att om benen är allt för slitna kan det i många fall vara bättre att vänta nån dag med ett hårt intervallpass för att få bättre träningseffekt. Ömma ben kan vara ovilliga att ta i (Ibland kan man dock med mening träna ned sig men då är det en annan sak).
Har man så mycket värk av träningen att man inte kan gå eller utföra vardagliga saker normalt, bör
man ta det lugnt, men ändå röra sig lätt och kanske töja försiktigt eller kanske rulla på cykeln väldigt lätt, Lätt lätt massage för att få genomblödnig. Ingen hårdhänt massage om benen gör så ont.