måndag 28 maj 2018
Nora MTB weekend!
Hemma från en helg med mtb-läger i Nora. Jag måste säga det igen. Som varje gång efter dessa läger. Det är så fantastiskt kul att se vilka framsteg som en cyklist kan göra under en helg. Vi gjorde ju en hel del teknikövningar och det var en hel del "det där kommer jag aldrig att klara" ändrades till "men det där var ju inget svårt alls"efter bara en kvarts övning. Tjejer som, oavsett lång eller kort erfarenhet av mtb -cykling som vågar mer och mer. Kör säkrare och säkrare. Det är väldigt inspirerande att hjälpa cyklister att förbättra sin stigcykling och se framstegen. Man skulle så gärna vilja cykla lite mer med alla man träffar på lägret, men de flesta verkade dock rätt trötta efter två dagars tekniknötande och så även vi instruktörer. Tyvärr var jag lite dålig på att ta bilder under lägret, det får bli bättre nästa gång. De flesta gillar ju att vara med på bild.
Idag har jag varit lite seg efter helgen och har jobbat några timmar och kört ett rehabpass på gymet. Det var det bästa rehabpasset sen jag började med rehab för min bicepsfemorissena. Bara en övning gav smärta och då inom tillåtet smärtintervall, medan resten inte gjorde ont alls och jag kunde öka vikterna på några. När jag gjorde alla övningar lite ont så det borde ju vara positivt. Jag har fortfarande ganska stor skillnad i styrka i de båda musklerna, när man försöker använda just den muskeln mer än de andra. Men det känns som att det är på rätt väg, hoppas det fortsätter så. Nu gäller det att ligga i, jag är motiverad till att försöka få bort all smärta och bli jämnstark.
måndag 21 maj 2018
Pearl Izumi MTB
En snabbtur till Uppsala och Pearl Izumi MTB. Premiär i det loppet för min del, alltid kul att testa på nya lopp, det är ju nästan så att man testat de flesta vid det här laget. På väg till Uppsala blev det ett snabbstopp i Örebro och avlämning av MTB till syrran. Nu har hon också en ordentlig cykel för skogscykling, gott det.
Natten tillbringades i en hytt på en pråm i Fyrisån. Ett enkelt, men prisvärt boende centralt i stan, helt ok för en natt faktiskt. Lyckades knöka in mig och cykeln i hytten. Var lite rädd för att det skulle vara livat där på natten, men det var faktiskt ganska tyst. Sov dock halvbra på grund av att det var så ljust. Tävlingen startade redan kl 9 så det blev till att gå upp tidigt för att hinna med allt. Det är inte min favoritsysselsättning, särskilt inte efter en natt men orolig sömn.
Hade hoppats på en kaffe vid tävlingsområdet när jag hämtade nummerlappen, men det visade sig vara stängt. Startar man så tidigt måste kaffeservering vara öppen, så det så! Nåja, jag fick väl klara mig utan, det var i alla fall varmt och skönt redan kl 8. Såg trots kaffebrist, fram emot en fin dag på cykel.
Det blev en lite halvhetsig start, kanske inte så farligt där jag körde, men strax bakom. Hörde något som lät som en krasch bakom mig och det visade sig i efterhand vara rätt hört. Kom iväg helt ok, men hade svårt att hålla farten, vilken var känslan hela vägen från start till mål. Kom i en grupp tillsammans med Emmy och Hanna, men fick ideligen slita för att hålla mig kvar där. Pulsen var hög, som högst visade klockan 96% av max och benen inte riktigt sådär snärtiga som man vill ha dem. Under andra varvet kändes det lite bättre ett tag i alla fall. Men så tappade jag en liten lucka strax innan sista skogspartiet. Benen var helstumma och ville inte samarbeta. Jag såg Hanna och Emmy asfaltsrakan innan målbacken och det såg ut som de låg och avvaktade lite innan finishen, tänkte att jag kanske skulle kunna dra på och ansluta, men benen strejkade som sagt. Hade varit kul att vara med ända fram till sista backen, men det gick inte idag. Är ändå glad att jag lyckades hålla mig kvar så pass länge med den känslan som var, kändes som varje kilometer jag lyckades hålla mig kvar var en seger igår. Riktigt bra fartträning på de snabbåkta partierna, det behövde jag! Hanna vann strax före Emmy i mål och jag var väl en 30-40 sek. efter, efter att ha kört rätt lungt i målbacken. Nästa år har Pearl izumi MTB lovat att starta oss damer separat. Jag är övertygad om att det kommer göra att ännu fler damer ställer upp. Ser fram emot detta!
Nästa helg blir det tävlingsfritt och istället jobb som instruktör på Nora MTB weekend. Lite synd att missa Långa Lugnet, då de ju kör damstart och sånt ju ska uppmuntras, men det är svårt att klona sig och I will be back!
foto: mtbfoto.se
måndag 14 maj 2018
Billingen och Vårgårda
Vilken maxad racehelg! Först vill jag ännu en gång tacka alla som hjälpt mig med det ena och det andra i helgen! Främst till Aktivitus som sponsrade med startavgift till Billingeracet. 900kr är ganska mycket för en gnetande cyklist, det är inte bara att punga ut hur som helst. Sen för den fantastiska respons på min fråga om langningshjälp. Stort tack Linda, Anders och Tobbe för langningshjälpen. Det känns som om det är så typiskt svensk mtb. Folk ställer till 99% upp trots att det kanske är en konkurrent till den man är där för att hjälpa. Tänker att nästa gång,kanske jag har en egen support med mig som då kan hjälpa någon annan.
Jag åkte till Billingen tidigt på lördagsmorgonen, kände mig trött eftersom jag ju inte är nån som skuttar upp ur sängen tidigt i vanliga fall. Efter ett tag vaknade jag dock till liv. Ett minne från Billingeracet som etsats sig kvar är 2007 då det kom snö på toppen. Även då kördes loppet i mitten av maj och jag minns att det var några dagar med 25 grader precis innan. Själv tävlade jag i vintercykeljacka, vilket nog var det som räddade mig då många bröt på grund av nedkylning. Blev dock så kall om underarmarna att jag fick en seninflammation. Jag överlevde och vann tävlingen den gången.
I år var det perfekt väder, bra temperatur och ett skyfall dagen innan hade gjort stigarna så där lagom blöta, lite väl geggigt på vissa ställen dock men inte så många.
Fick en finfin start och knep bergspriset efter 3 km. Efter det hade jag ingen som helst aning om var de övriga i damklassen befann sig. Såg ingen, fick inga tider, visste ingenting, var det 30 sekunder, 1 minut eller 5 minuter? Jag kände mig lita jagad. Under långlopp får man ofta små svackor då orken tryter och man får kämpa, jag fick min största svacka när det var ca 25-30km kvar. Kände att farten minskade och sprättet började ge med sig. Började kolla lite bakåt och blev lite nojig. Visst var det en med gul nummerlapp där bakom träden, nähä det var det inte. Men där då? Den var väl gul? Nä inte den heller? Så där höll det på ända tills vi kom in på en superroligstig och då glömde jag bort att jag var trött. Så lättlurad! Sista backen upp mot mål inser jag dock att det inte skulle komma någon ikapp och jag kör relativt lungt upp för strupen. Ingen hets, ingen spurt. Jag kan säga att strupen är jobbig ändå, för det går inte att köra upp där utan att man får ta i. Varje gång jag kör upp här tänker jag på när vi körde Sverigecup i xco här och gick upp i strupen varje varv. Varven var långa på den tiden men minst 4 gånger blev det nog då. Det var tufft. En gång är ingen gång, eller?? Väl i mål visade det sig att min nojighet var helt obefogad eftersom marginalen var över 12 minuter ned till Fanny som blev 2:a. Men hur skulle jag veta det?
Billingeracet är ett fantastiskt lopp, mycket fina stigar och så här års är naturen fantastisk. Skulle vilja ägna lite mer tid där och köra på stigarna i lugnare takt. Man hinner ju inte riktigt njuta av naturen när man räjsar.
Tillbaka till Göteborg och ladda om, tvätta kläder och cykel inför söndagens race. Hade tur som fick en segertvätt av Mackan i present. Så jag slapp bry mig om cykeln och kunde fokusera på kläder och mat. Är inte van vid att köra Långlopp och XCO två dagar i rad så jag var spänd på att se hur kroppen skulle reagera. Framförallt hur min skadade sena skulle reagera.
På söndagen blev det lite längre sov på morgonen innan avfärd. Var trött och åkte ifrån telefonen + alla betalkort mm. Ganska skönt att slippa telefon, men en jäkla tur att jag tankat bilen ordentligt innan eftersom det skulle bli svårt att göra det utan kort.
Som uppvärmning blev det 1,5 varv på banan. Har som tur kört i Vårgårda många gånger så jag känner till banan, men man vill ju alltid testa underlaget och varenda sten och rot kommer man inte ihåg. Några kortare partier var nya och förbättrade, men det var så torrt att det blev löst på sina ställen, särskilt där det var grus. Benen kändes ok -så länge jag körde lugnt.
Tävlingen lokade ett större startfält än vanligt, med åkare från Sverige-Norge-Finland. Minplan var att gå ut lungare än vad jag brukar på ett XCO och hålla ett jämt tempo. Fullt så långsamt som det blev i starten var det dock inte tänkt, men jag försökte verkligen få upp farten, benen strejkade dock helt! Jag var helt sist i fältet när vi gick in i första stigpartiet, det blev lite småstopp och jag fick springa upp för första lilla backen. Var lite frustrerad, men sen kunde jag köra om några och då började jag tänka framåt. Plockade placeringar hela tiden och var till slut uppe och tampades om placering 4-5-6. Fick en lucka men tappade lite fokus och kraschade utför i en sväng (klantigt) Så vi var tillsammans igen. Gick om vid varvningen och fick då en lucka direkt. Körde sen solo 2 varv till mål. Lyckades krascha ytterligare en gång på ett helt obegripligt sätt (ofokuserad igen..) Denna gång in i en funktionär som tog emot mig. Hoppas inga större skador skedde. I sista svängen mot mål skulle jag flytta mig för en norsk kille och höll då på att köra in i ett träd. Så lite trött och ofokuserad var jag, men lyckades hålla min 4:e plats i mål. Vilket jag är jättenöjd med, det hade troligtvis inte blivit bättre placering med en bra start, då topp tre var bra långt framme. Det var varmt under racet, men kände att jag klarade av värmen bra, det var bara uppför slalombacken det kändes riktigt jobbigt med den. Hade rätt låg puls men jämt tempo. Är glad att jag lyckades krama ur kraft ur kroppen två dagar i rad, hade ställt in mig på att det skulle göra riktigt ont på xco, men det var ok i alla fall så länge jag hade mitt eget tempo. Jag ville också testa min sena lite. Den gör lite ont idag, så jag får avvakta några dagar och se. För att rehaba senan ska den belastas, till och med ganska hårt, men jag ska hålla mig inom en viss smärtskala, och om jag går över den så är det för mycket. Jag vill ju köra några etapplopp och då är det minst 3 dagar hård racing den ska klara av. Just nu känns det som om två dagar är fullt tillräckligt, men det kanske ger sig i morgon. Ska ta ett snack men min fysio med och se vad han tycker.
Nu ska jag njuta av värmen. Det är 25 grader i skuggan på balkongen för tillfället -perfekt att jobba i. Snart kommer solen och då blir det nog för varmt att sitta här!
tisdag 8 maj 2018
Förlåt att jag är sen.
En långsam bloggare är vad jag är just nu. Det har varit fullt upp med annat som haft högre prioritet. Det är bara att acceptera att man bara göra en sak i taget. Har tävlat två race i helgen, Lidingö mtb och Göteborgsgirot. Jag skrev visst på Instagram att det var långloppspremiär för min del, men kom sen på att jag ju kört ett långlopp i Sydafrika i början av mars.
Lidingö lockade med sin separata damstart nästan 40 damer på startlinjen. Riktigt skoj! En stor eloge till Lidingöloppet som gör vad de kan för att ge oss damer rättvisare villkor i långloppen. Hoppas att fler tar efter.
Slutade 3:a i loppet efter en spurt i slutet. Har väl inte så mycket att säga om resultatet, helt ok, det är bara synd när killar/män ska lägga sig i damklassens spurtuppgörelse. Luften gick ur mig lite känner ja. Vitsen med damstart är väl att vi damer ska kunna göra vårt eget lopp, alltså både starta och gå i mål och fightas med varandra ända in på upploppet? Det är inte heller första gången slutskedet av ett lopp blivit stört för damklassen av tävlande i andra klasser.
Efter racet drog jag omedelbart till Göteborg för att ladda om för Göteborgsgirot. Det är alltid kul att tävla på hemmaplan och jag gillar verkligen att cykla i hemmaterrängen. Det är dock ett sort, ja mycket stort problem med Göteborgsgirot och så har det varit sen dess start, trots att det varje år påpekats från oss cyklister. Det gäller säkerheten både för cyklisterna men inte minst för de som rör sig i den terräng där cykeltävlingen går. Tänk dig att du är helt ovetande ute och joggar på din söndagstur och så kommer plötsligt en klunga med cyklister i 40-50 knyck (ja det är så fort det går när Sveriges bästa cyklister kör på lättkörda grusslingor), på en motionsslinga där det vanligen råder cykelförbud. Dessa sträckor borde ha bandats av helt för folk som inte tävlade, men jag såg inte ens någon funktionär förrän vi skulle svänga av. Detta är inte ett sätt jag vill visa upp min sport på. Även om många i skogen faktiskt var positiva till loppet så räcker det att ett fåtal blir skrämda för att skapa en negativ bild av mountainbikecyling. Dessutom, jag och de flesta med mig, skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag körde på och skadade någon som ovetande gått i banan. Jag hoppas och tror att det kommer gå att arrangera både säkra och fina mtb lopp i både Skatås och Änggården i framtiden. Enduro Sweden lyckades galant, så bevisligen går det.
Det kändes bra i loppet för min del, gick ut kontrollerat hårt, hade en rätt så fin ledning. Strax efter halva racet fick jag dock punktering och strulade en hel del med det innan det var lagat. Jagade ordentligt i ca 10km och var precis i rygg på Ida Johansson som låg 2:a, då det smällde till igen. Jag hade ingen mer slang så det blev till att fortsätta gåendes. Skit också! Till slut kom en vän och slängde en slang till mig. Är oerhört tacksam att jag slapp att gå hem från Skatås, men besviken på att jag tvingades bryta. Försöker att se det positivt, benen var bra båda dagarna, även om det kändes lite trögt på uppvärmningen innan söndagens tävling. Jag tror till viss del jag har min sportdryck Maurten att tacka för det, mer energi under själva racet (den innehåller 320 kcal per halvliter), ger mindre energiskuld och kortare återhämtning, en stor svaghet hos mig har annars varit att få i mig energi under och efter tävling. Det blir lättare nu.
Nu ska jag ladda om till helgens race. Klart är att det blir Vårgårda XCO på söndag, men är också väldigt sugen på att köra Billingeracet på lördag eftersom jag är revanchsugen på långlopp nu. Men då jag är så sen med att komma på det kostar det 900kr att anmäla sig och det har jag inte riktigt råd med just nu. Lite trist, men sånt är livet ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)