fredag 31 juli 2015

Hej Motala!

Motala by night
Roadtripen har gått vidare och stannat i Motala. 1572 Challenge imorgon, ska bli skoj och troligtvis väldigt snabbkört. Egentligen skulle jag köra sprint idag, också det i  Motala, men den blev tyvärr inställd. Lite synd när man tagit mod till sig att köra. Kanske är det svårt att få deltagare till sprint, nu när det i princip enbart körd vid mästerskap. Är sprint det nya mtb-tempo? Hoppas inte det. 

Det blir ändå dubbelrace denna helg, eftersom jag efter Motala åker ned till Skåne och även kommer att köra Danska SRAM-liga på söndag. Tävlingen låg inte så långt från mor och fars hus på Österlen och jag vill ju väldigt gärna köra XC plus att jag behöver grusvägsträning inför Cykelvasan om några veckor, så då blev denna kombo ganska bra faktiskt nästan bättre än sprint + långlopp. Vi får dock se hur pigga benen är på söndag...  

Idag har jag faktiskt solat lite i hängmattan på balkongen. Tog en liten lunchlur och slumrade ca 15 minuter. Vaknade av att att jag frös. Det hade blivit mulet igen. Underbart är kort helt enkelt. Förra sommaren levde jag nästan på balkongen. Denna sommar är det mer att jag bär ut min akvarellåda och det jag ritar på sätter mig tillrätta målar i 5 minuter och sen känner man droppar och får gå in igen. Akvarell och regn är ingen optimal kombo helt enkelt.  


torsdag 30 juli 2015

Jordskalv och hopp & lek.

Ni har väl hört nyheten om det stora skalvet här i Göteborg? Eller stort och stort strax över 2,0 tror experterna. Själv trodde jag det var vår granne ovanför som gick på golvet och grejade med något. Vårt hus är lyhört och nämnda granne går väldigt tungt på golvet, överhuvudtaget låter hon mycket när hon gör saker där uppe (jämfört med andra grannar alltså). Såg sedan att det var massor som skrivit om detta skalv på diverse social media, så jag friade snart min granne från ljudföroreningsmisstanke denna gången. Rätt ska vara rätt.

I dagarna har det cyklats både inne och ute, tränats styrketräning och sprungits. Idag har jag grym träningsvärk efter min 20 minuter korta joggingrunda. Har inte sprungit på länge på grund av knäsmärta. Nu funkar det korta sträckor igen, man får vara glad för de små framstegen.
Dessutom har jag träningsvärk i övre halvan av ryggen efter att ha lekt på olika sätt, med och utan cykel. Jag tror på grejen med att kroppen är bra att använda på olika andra sätt än just att cykla med. Det hängs i räcken, stås på händer och huvud, i brygga, hoppas på bollar och en hel del annat. Jag är inte rädd för att vara upp-å- ned, men är lite osmidig i allmänhet, så övningarna ger mig bättre kroppskontroll. På cykeln övar jag olika slags hopp. Jag tror att balansträningen i gymet gör nytta här. I Änggårdsbergen har det byggts ett rejält och stabilt hopp såg jag nu. Målet är väl att klara det, men just nu är det aningen för högt för min del, det borde vara höj- och sänkbart. Fram tills dess får jag nöja mig med det nedan ett tag till.    

Hoppet som bara står och väntar på att bli hoppat.

Utomhusgung

Blåbärsplockning med Mackan

måndag 27 juli 2015

Engelbrektsturen avklarad!


Snyggmackan var nöjd efter årets tävlingspremiär. 
Det blev ett blött race igår. Egentligen inte så lerigt, men blött i form av vattenpölar. Det skitigaste racet hittills i år. Jag gillar att tävla i dessa förhållanden, det enda jag inte gillar är att stå på startlinjen och vänta i hällregn. Regnar det under racet gör det inte så mycket, det kan snarare vara en fördel för mig om det blir lite mer tungkört och slirigt, plus att det blir lite mindre pollen i luften. 
Dessutom var temperaturen behaglig, det var ganska varmt trots allt.
Norbergsbanan har tidigare varit känd för att ha massor av grusväg och att den är extremt snabbkörd. I år hade de dock ändrat banan en hel del och lagt till en massa mer stig. Det blev väldigt mycket bättre, stigarna och skogsvägarna var fina och trots hällregnet innan var det inte så lerigt som jag tänkt mig, bara på några få korta ställen var det lera som man sjönk ned i. Arrangörerna har gjort ett jättejobb med att fixa till stigarna, några var helt nya, så nu  är de nog uppkörda och fina till nästa år! 

Jag fick en bra start och försökte ha koll på Hanna och Jennie som var strax framför.Vet ju att de är snabba på såna här lopp och att jag inte är så långloppsvan, så jag tänkte jag skulle känna på tempot lite. I början gick det inte så fort då det var svagt uppför, men sen när det planade ut, kände jag att jag får köra i mitt tempo för att inte spränga mig totalt. Målet var ju trots allt att gå i mål och få bra träning inför Cykelvasan. Körde delvis solo och delvis i en mindre grupp. Det fungerade bra i gruppen, men det var ibland svårt att ligga bakom nån, eftersom det på vissa partier skvätte så mycket lervatten att det var svårt att se, så ibland valde jag att ligga bredvid gruppen för att få bort lite skit från ögonen. Slutade på 3:dje plats i mål, det var väl som jag väntat. Är ändå nöjd att jag inte kroknade och kunde disponera krafterna hela vägen.

Detta var mitt tredje långlopp för i år och jag har medvetet valt att inte köra så många, främst eftersom jag blir så sliten av dem, men även för att xco är lättare att kombinera med Cyclocross och den korta tävlingstid man kör där och för att jag gillar när det är lite mer tekniskt krävande. Jag har märkt att jag ibland får svackor på långlopp, då det blir skitjobbigt och det känns som om jag håller på att totalvägga. Dessa svackor sker efter en viss tid och lyckas jag ta mig förbi och lura mig själv ur den, går det ofta ganska bra på loppet sen. Jag tror att svackorna är dels mentala, men också vanemässiga, typ att kroppen är van att gå för fullt under max en timme och efter det så säger den: hallå, hörru, ska vi inte stanna nu? På cyclocross är det mycket att gå "all in" från början och det är relativt snabbt över, på ett långlopp får jag tänka lite mer, och inte bränna allt krut i början- då  blir det jobbigt!   

Det enda som jag och många damer med mig önskar, är att vi får en egen start. Jag hoppas verkligen det blir verklighet på fler lopp och särskilt Cykelvasan och Marathon SM senare i höst. Jag har pratat med en del tjejer som kör långlopp och många (inte alla, men många) gillar inte masstarterna. Jag tror att man skulle kunna locka fler damer/tjejer till start om man hade separata starter för dam och herr. Kanske inte på lopp där det är 3 damer med, men på de större loppen och på cuptävlingar och mästerskap. Det är ju inte så konstigt egentligen, på xclopp kör man ju oftast så och i andra sporter med. För damerna i topp skulle det innebära en helt annan körning, med full koll på de andra tävlande, mer taktiska tävlingar och mer spänning. Med massstart handlar det ju mycket om vilken grupp av killar man hamnar i på de snabbkörda loppen och man skulle i princip kunna "hyra" ett gäng snabba killar som ger en draghjälp hela loppet (ingen gör väl så, men det skulle kunna vara möjligt och det har hänt på långloppsvärldscuper etc.). För de som är lite längre ned i fälten skulle det innebära lugnare start och mindre risk för påkörningar av de i andra klasser som vill fram i starten och in på stigarna. Jag förstår att det ger merjobb för arrangören med tidtagning och avspärrningar etc. men 20-30 minuter borde inte vara något problem.  Lever på hoppet!    

Nu ska jag ta tag i ett jättejobb: Mackans och mina kläder och cyklar från gårdagen... tur att man är ledig idag..

fredag 24 juli 2015

King of the hill!




En snabbtrip upp till Sälen, var inte så långt som jag trodde, men så var ju vägarna nästan fria från trafik. Jag har inte varit jättemycket i Sälenfjällen, men det slår mig alltid hur fint det är i Sälen. Man borde vara där oftare och träna. Fina stigar och bikepark finns ju med plus att priserna för boende är bra på sommaren. Kanske är det dit man ska styra kosan till nästa träningsläger? Det enda problemet är knotten. Knott gillar tyvärr mig väldigt mycket. Det är något med mitt lukt eller blod, som tydligen är jättegott (högt HB kanske?).
I vanlig ordning blev det dåligt fotat, eftersom mobilkameran inte funkar och jag glömde min GoPro.

Inkvarterade mig på ett toppenboende bara nån kilometer från starten. Riktigt bra, kan varmt rekomenderas om man ska till Sälen, ren och snyggt inredd liten lägenhet och trevliga ägare.
När mannen i huset som hyrde ut lägenheten fick höra att jag kom för att köra King of the Hill, bad han mig hoppa in i bilen för en guidad tur av banan, sagt och gjort, vi i princip hela banan, förutom skogspartierna så klart. Det var bra att få lite kolla på hur det såg ut, jag cyklade också de tre första km på uppvärmningen. Eftersom jag bara rullat på cykeln ca 40 minuter sen SM var jag lite småseg i benen på uppvärmningen.

Banan som skulle köras var 14,3 km och innehöll 519 höjdmeters stigning totalt. Upphilltävlingar är inte jättevanligt i Sverige, det borde köras oftare där det finns berg tycker jag. I Europa har jag sett det rätt ofta. Där kör motionärer och elit med specialanpassade cyklar, stel gaffel och smala däck etc. Jag antar att hetsen är liknande som den vid cykelvasan här. Här var det bara någon som hade stel gaffel och Jens Westergren körde med sin cross. Vet inte om det var någon fördel totalt sett. 

Det var inte så många tjejer som körde cykelsträckan, men det var några supersnabba skidtjejer, så Vo2Maxet hos dem var det nog inget fel på i alla fall.  

Starten gick lugnt med masterstart, men i backen släpptes fältet. Jag var lite väl ivrig i starten och tyckte det kändes riktigt lätt de två första km, hade nästan häng på tätkillarna, men kände därefter att jag nog fick lugna ned mig lite, vilket var tur för annars hade jag nog sprängt mig totalt. Jag hade ca 1 minuts försprång vid spurtpriset efter 6 kilometer och det hann bli några sekunder till upp till målet. Eftersom jag inte körde för någon total var det viktiga att att hålla undan, jag tänkte att så länge jag inte såg någon bakom mig behövde jag inte öka och fokuserade på att hålla en jämn fart in i mål.
Blev 11: totalt i mål, vilket får ses som ok, inte så långt upp till 10:an kanske skulle spurtat på lite till ändå?  

Tittade sedan på Rullskidsloppet tillsammans med min "husvärd". Det var imponerande att se hur fort de körde uppför. Klassisk stil dessutom. Jag valde att inte köra rullskidor i år, måste nog träna lite mer på det innan. 

Det drog ut lite på prisutdelningen, men fick som bonus se Sälens årliga ankrace med 1000 ankor och ta del av lokalbefolkningens dialekt. Det finns orter kring Sälen som pratar så mycket dialekt så att en utomstående i princip inte förstår vad de säger. Eftersom jag gillar dialekter tyckte jag det var kul att höra.  

På vägen tillbaka söder ut genom de värmländska skogarna, kommer jag plötsligt fram till hur mycket jag faktiskt saknar Värmland. Skogarna, vattnet, lugnet. Kanske är jag ingen stadsbo när allt kommer omkring? Vad skulle man jobba med om man bodde där? Tips mottages. 

Nu är jag hemma och ska packa om och tvätta inför Söndagens tävling, Engelbrektsturen. Det bästa kanske hade varit att stanna kvar uppöver, men då hade ju Mackan inte kunnat ta sig upp så då fick det bli så här.  

onsdag 22 juli 2015

På väg norröver.. First stop -Karlstad!


Är på väg norröver -närmare bestämt Sälen för race i King of the Hill i morgon. Har lånat rullskidor av Angelica och skor av syrran och ska testa att åka senare idag. Går det ok, kanske jag startar i rullskideklassen med. Vi får se, kanske är jag bambi på hal is och livsfarlig.

Har varit grymt trött efter SM och lite ont i halsen, men jag tror att det är gräsallergi som spökar. Tar lite medicin och hoppas att det går över. Spås lätt regn imorgon vilket är bra för allergin.
Här i Karlstad möts jag av en missnöjd katt. en Katt med tratt är nog bland det mest missnöjda man kan vara. Ska tänka på det när jag själv känner mig missnöjd. En katt med tratt har det värre i alla lägen helt klart.

Nu blir det studsmatta med Gurra, sen lite rullskida och ett kort pass på cykel.






måndag 20 juli 2015

SM XCO avklarat.

Foto: Catarina Eliasson
Alltså, efter ett SM eller andra större mästerskap infinner sig alltid nån slags tomhet för mig. Jag vet inte varför, eftersom jag oftast inte brukar "hänga" i SM området i i flera dagar utan oftast åker dit, kör mitt lopp och åker hem igen. Inte för att jag inte gillar att hänga eller gillar alla dem som cyklar mtb- jag älskar att hänga och mtbcyklister oavsett nivå, utan för att jag upplever att det helt enkelt blir för mycket och att jag lätt börjar ödsla energi på fel saker och blir skitnervös.
Men ändå det är ändå något som byggs upp inför mästerskap dels i ens eget huvud och inte minst på Social media, där det skrivs och analyseras. Jag gillar att läsa det, men åter igen -det får inte bli för mycket för då blir jag nervös igen. Och så här i efterhand, det känns görskönt att man kört och att det faktiskt gick ok, kroppen höll, (även om den var jäkligt trött på slutet) och inte missöden skedde, samtidigt som den där tomheten ligger och gnager nånstans. Jag antar att det känns så för att jag innerst inne älskar att tävla.

Slutade på 4:e plats i tävlingen, det hade givetvis varit kul att få en medalj, men krafterna räckte inte till för det. Men med tanke på de som var framför är det inte så mycket att orda om. Blev grymt inspirerad av Hanna Bergmans körning -men inte förvånad. Jenny gick som en raket både uppför och utför som den supercyklist hon är. Också otroligt kul att se att Alexandra är på framfart igen. Jag kände mig stark i 4 varv och sen tröt krafterna ganska rejält. Sista två varven var riktigt tuffa och det var där jag tappade en massa tid. Banan var riktigt kul att köra och det var många som hejade vid sidan om. Tack vare alla ni som hejade blev det lite lättare att kämpa på!

De senaste två SM i XCO visar att man kan marknadsföra sig och synas ordentligt på ett inte allt för kostsamt sätt. Jag upplever att intresset för XCO växer år för år, man har tagit det till en ny nivå som är högre än på mycket länge, mycket tack vare social media och även tack vare våra duktiga cyklister i världseliten. Det är bara att hoppas att mtb kan nå ut till fler människor som inte redan cyklar.  

Nu ska jag ladda om för torsdagens tävling och fixa lite som behöver fixas, stansa Mackans däck tillexempel.

fredag 17 juli 2015

Ladd och sladd.


Filosofera vid badbod är ganska bra, trots bara 19 grader i vattnet. Jag badade så klart inte, men Kallbadhuset i Hovås är nog en av mina favoritstränder. Lugnt, rent och fint. Badstuga likt den på bilden på ca 10 kvadrat med sovloft kostar runt 800 000, så jag tror jag avstår. Men fina är de.

Har idag sladdat runt lite med Mackan på Slottskogens pumptrack och en kort sväng i Änggården, torrt och fint. Efter det blev det glass med Mackan, Seglarn och Angelica. Bra glass från Lejonet & Björnen, den blir man snabb av, tror jag. 

På Isaberg har SM börjat och jag är inte där. Än. I morgon eftermiddag åker vi dit och rekar banan lite innan söndagens lopp. Ska bli grymt skoj att köra, hoppas man orkar alla 7 varven upp för den långa klättringen, det blir en utmaning och tufft motstånd blir det med.
Idag var det sprint SM, vilket jag hoppade över, sprint är inte riktigt min grej, men det är kul att titta på.

Efter SM är det två andra lopp som är planerade på kort tid.

Redan på torsdag kör jag King of the Hill och på söndag blir det lite otippat Engelbrektsturen.

När det gäller King of the hill är jag lite sugen att även köra rullskideklassen (inte för att jag är bra på rullskidor, har inte åkt på minst 15 år men...) har dock varken rullskidor eller stavar, så det blir ju svårt då. Sen hade jag säkert väggat efter 500m eller ramlat -men det är ju en annan sak.

Engelbrektsturen blev det främst för att Mackan ville köra den och dessutom behöver jag lite grusvägsträning inför Cykelvasan (ja, ni läste rätt jag ka köra CV). Loppet är snabbt och ligger bra i tiden.

Nu ska jag sova, drömma och ladda för SM, försöka sortera alla mer eller mindre knäppa tankar i huvudet och förhoppningsvis bli pigg i benen. De har inte varit jättepigga efter Italien, så nu är det väl hög tid. Vi får se hur det blir.

onsdag 15 juli 2015

Tillbaka!

Resan från Alperna till Götet var lång i vanlig ordning, men gick bra. Inte så mycket trafik i Tyskland, men desto mer (husvagnar) i Danmark och Sverige. Hittade återigen ett riktigt bra och prisvärt B & B en bit från Autobahn, så mycket bättre än att bo precis vid vägen. Tyst och lugnt och 1/3 av priset för väghotell. Så hemma i stan igen. Längtar fortfarande till berg, men Göteborg är inte så dumt det heller när allt kommer omkring. Där finns ju tex Mackan och Jens. Jens som driver Cafét Kastello, och är bra på att göra gott kaffe, han har jobbat som barberare med och kan en hel del andra saker med. Alltid trevligt att gå dit och få nya idéer om vad man kan eller skulle kunna göra.


I dagarna har även gaffeln fixats till av Jon på Bikeplace och jag har tränat. Benen har väl inte varit jättepigga men hårdträning och efterföljande stillasittande 170 mil i bil sätter sina spår. Det tar några dagar att komma igång helt enkelt. Körde idag 10 st 10 sek spurter på platten och sedan lite blandade intervaller i Änggårdsbergen, det var helt ok, tror jag, man ska nog inte känna efter så mycket. Värmde upp med lite pumptrack och hopp i Slottskogen, där en massa roliga grejer nu börjar att ta form. Allt ser fint ut, förutom att de har grusat hela cyclocrossbanan- inte bra om man gillar det mjukt underlag som var där innan. Men man kan ju inte få allt här i livet som vanligt.





fredag 10 juli 2015

Ci vediamo Livigno!


Det är dax att packa väskan och bege sig hemåt. Det är alltid tråkigt att ge sig av, men också skönt att komma hem igen. Känns i alla fall skönt att summera två riktigt bra träningsveckor och dessutom det bästa vädret hittills i Livigno, värmerekord! Endast en dag med regn på dagen, men då var det ändå relativt varmt och solen tittade fram en hel del mellan skurarna. Utöver det trevligt sällskap av Dick och Catta, samt guidning av David, Henning och Lasse. 

Tyvärr kommer jag att missa tävlingen i Tibro på söndag. Det blir helt enkelt för stressigt att ta mig dit. Jag hade behövt åka på torsdag och då guidade jag hela dagen. Gaffeln behöver servas och remotekontrollen bytas ut helt, vilket ingen klarar av att göra här i bergen. (för nya grejer helt enkelt). Att tävla med låst gaffel är ju inte helt optimalt. Det känns tråkigt förstås för jag är tävlingssugen och det hade varit bra att ha ett race i benen innan SM, men man får ibland vara realistisk, man kan inte göra allt samtidigt. Jag har en förmåga att vilja just allt jag gillar att göra på en gång överallt och blir lätt frustrerad när det inte går. Jag vet med mig att jag är sån och får ibland stoppa mig själv. Jag försöker se det positivt -jag väljer mellan positiva saker och inget val blir dåligt. Resten av sommaren och hösten är full av tävlingar och att stressköra upp till en tävling och knappt hinna sova något innan. kommer inte bli bra. Kör ett åk på de nya trailsen vid Carosello 3000 i morgon förmiddag, sen åker jag hem, i lugn och ro.

Lagom till hemåkningen har jag äntligen lärt mig att laga min favoriträtt här nere, ostfyllda gnoccis utan att det blir gnoccimos av det hela. (de steks och sen häller man på vatten -och det är då det riskerar att bli mos av allting, fortfarande gott, men fel) Att de är en sån favorit är egentligen väldigt konstigt eftersom de till stor del är gjorda av potatis och jag inte kan äta potatis i vanliga fall (växer i munnen och får kväljningar). Gnoccis funkar bra, det blev väl bättre konsistens. Typiskt att jag ska åka hem nu när jag lärt mig denna maträtt. Har inte sett dessa gnoccis i Sverige, så jag kanske borde köpa hem några. Vi får se. 

torsdag 9 juli 2015

På tur med tre norske gutter!


Idag och igår har jag hyrt ut mig själv som guide till de tre norske David, Henning och Lasse. Jag fick förfrågan av David som bland annat jobbar på SATS i Oslo att ställa upp som guide.
Och man kan ju faktiskt ha väldigt mycket tråkigare jobb. Igår blev det en kortare tur runt Livignodalen eftersom vädret var ostadigt och idag tog jag ut dem på en längre tur.

Det är alltid svårt att veta hur tuff runda man ska göra på ett sånt här ställe och de flesta lederna är extremt fysiskt krävande på grund av branta långa stigningar, man vill ju inte avskräcka eller knäcka nån, men man märker ju om folk är vältränade och vana att cykla och då kan man anpassa turen efter det. Dessutom tog jag en tur som var förlängnings/förkortningsbar beroende på tid och trötthet. Turen gick upp över via en monsterklättring som långa stunder lutar över 20% till Alpisella och ned till Cancano och sedan in i Schweiz  upp till Val Mora (I dalen där de förövrigt pratar minoritetsskråket Rätromanska), där det blev fikastopp. Därefter monsterbacke upp till Buffalora följt av lång utförslöpa tillbaka till Cancano och upp tillbaka över Alpisella igen. Ca 1750 höjdmeter och ungefär 5.30 på klockan exklusive fika. Klättringarna var tuffa, men guttarna var starka och uthålliga.


Jag filmade lite med go-pro:n och här är en förkortad version av nedfarten till Cancanosjöarna. En av mina favvosar.

onsdag 8 juli 2015

Bikepark och Alpmil!


Vädret har varit 26-27 grader och sol konstant fram till nu. I natt brakade dock värdens åskväder lös, med blixtar som kom oavbrutet varje sekund. Det var häftigt, för man kunde se att de närmade sig successivt. Försökte ta kort på blixtarna, men det gick såklart inte. 

Har tränat på bra de senaste dagarna. Igår blev det intervallpass och Mottolino på eftermiddagen. Man kan tro att det bara är att åka med cykeln i bikeparken, eftersom det är utför. Men det är riktigt jobbigt. Kanske inte att pulsen är så jättehög, men man får jobba med kroppen särskilt axlar och rygg, men jag tycker det känns en hel del även i vader och sätesmusklerna. Dessutom måste man vara fokuserad hela tiden och sånt blir man också trött av. Jag fokuserar inte främst på att åka så fort jag kan, utan mer att hitta bra flyt och köra avslappnat. Hittar man det flytet och den avslappnade körningen brukar snabbheten komma på köpet. 

 Här ser ni hela filmsnutten
 Klicka för att se hela filmsnutten!

  
Sen det här med långpass, man kommer inte så många mil på 5 timmar här som hemma. En alpmil kan vara allt från 15 min till 1 timme, ja, till och med mer än en timme om det vill sig riktigt illa. Klättringarna är hårda och långa och man får kämpa för varje kilometer, å andra sidan kan man avverka massor av kilometer på kort tid när det går utför. Puslen blir ojämnare på långpassen här, klättringarna blir mer som jättelånga tröskelintervaller.

Just nu regnar det, men i eftermiddag och i morgon blir det (förhoppningsvis, om vädret blir bättre) guidning av några killar och lite teknikträning. Ska bli skoj. På fredag är det dax för hemfärd, inte lika skoj. Fast jo, det är ju kul att komma hem också.  


lördag 4 juli 2015

Vandraren.


Igår blev det något så ovanligt som en liten vandringstur här i bergen. Var grymt sliten efter några dagar med långa och hårda pass så det passade bra att göra något annat. Det blev ett riktigt bra återhämtningspass, eftersom jag gick uppför och pulsen låg på 55-70% av max på grund av det. Det hade helt klart varit kul att vandra mer, om man hade haft tålamod. Jag gick upp till en utkiksplats som kallas för La Paré, det var riktigt fint. Hade tänkt att stanna där och måla av utsikten i akvarell, men det började regna så det hade inte funkat så bra med akvarell då, så jag gick tillbaka ned istället. Dessutom började det dra in åska och då är det inte så bra att vara på en sån hög öppen plats, man får hålla koll på vädret här, det kan växla snabbt och oförutsägbart. Hur som helst verkade det vara det som mina ben behövde, för i dag kändes de pigga igen i alla fall när jag kom upp på cykeln. När jag klev upp ur sängen kändes det dock desto segare i kroppen, konstigt det där. 


Utsikt över Livigno-sjön.

Utsikt över byn åt andra hållet. 
Efter bergsvandringen blev det inspektion av Dick och Cattas nya boende i andra delen av byn. De hade hittat ett riktigt fint boende, med pool, gym och fantastiska lägenheter. En flarra vin ingick med i hyran. Classy!

Idag giudade jag Catta och Dick på en tur upp till Alpe Trela och ned till Cancano och sedan tillbaka till Livigno via Alpsella. På pappret är det inte så många mil, men då det är branta klättringar, så är det ändå en tuff tur. Det är nästan så att man vill ha 30 klinga på cykeln istället för nuvarande 32:a. Dessutom stekte solen otroligt mycket i dalarna. Är man ovan så tar kombinationen på krafterna. Men om det går upp, så går det också ned, så det är väl belöningen!

torsdag 2 juli 2015

Bra dagar!



Har varit några riktiga superdagar här i bergen och så har även Dick och Catarina från Götet hittat hit. Måste säga att Livigno har visat sig från sin bästa sida för dem, det har nog aldrig varit varmare än nu under de många gånger jag varit här. Förra året snöade det ju några gånger och vissa dagar var det inte många grader. Idag har det varit uppåt 27 grader i skuggan. I resten av Europa råder ju värmebölja, så jag är glad att jag är här uppe. Det räckte att komma ned halvägs till Bormio idag för att känna på helt annan hetta. Det är precis lagom varmt här, jag är nöjd. Igår kom till och med lite åskregn, men det var ändå varmt. 

Har ägnat en eftermiddag åt teknikträning i Motolino Bikepark, kört ett pass med Catta på och idag kört ett långpass på egen hand. Under passet hände något märkligt, jag fick sällskap av en vallhund som dök upp från ingenstans. Han var inte särskilt sugen på att hälsa eller bli klappad, men han sprang 50 meter före mig hela tiden i fler a kilometer. I en utförslöpa körde jag ifrån honom, men sen kom han som ett jihu igen. Försökte vänligt få honom att gå hem (var han nu bodde någonstans, hur som helst förstod han nog inte svenska ändå), men han gav sig inte. Han verkade väldigt varm och andfådd och plötsligt sprang han och la sig i en bäck och drack. Det var väl bra det. Efter ett tag rullade jag helt enkelt ifrån honom då det blev längre utför. Hoppas han sprang hem, det var väl hans marker som han höll koll på!


 Bikeparken och den nyaste slingan. Grym!



Troligtvis världens minsta häst? Som men medelstor hund ungefär.


Här ville jag köra ned, men det fick man inte så klart... 

Ett favoritfik och poppis cyklistfik vid Cancano-området. Man kan övernatta där med för en 
billig penning,

Dagens roligaste skylt. Hastighetsbegränsning på stigen pg av arbete med en bro som rasat.  Det är bara det att den som ev. skulle klara av att köra i 30 just där borde få ett pris. Det är i princip omöjligt.