En snabbtrip upp till Sälen, var inte så långt som jag trodde, men så var ju vägarna nästan fria från trafik. Jag har inte varit jättemycket i Sälenfjällen, men det slår mig alltid hur fint det är i Sälen. Man borde vara där oftare och träna. Fina stigar och bikepark finns ju med plus att priserna för boende är bra på sommaren. Kanske är det dit man ska styra kosan till nästa träningsläger? Det enda problemet är knotten. Knott gillar tyvärr mig väldigt mycket. Det är något med mitt lukt eller blod, som tydligen är jättegott (högt HB kanske?).
I vanlig ordning blev det dåligt fotat, eftersom mobilkameran inte funkar och jag glömde min GoPro.
Inkvarterade mig på ett toppenboende bara nån kilometer från starten. Riktigt bra, kan varmt rekomenderas om man ska till Sälen, ren och snyggt inredd liten lägenhet och trevliga ägare.
När mannen i huset som hyrde ut lägenheten fick höra att jag kom för att köra King of the Hill, bad han mig hoppa in i bilen för en guidad tur av banan, sagt och gjort, vi i princip hela banan, förutom skogspartierna så klart. Det var bra att få lite kolla på hur det såg ut, jag cyklade också de tre första km på uppvärmningen. Eftersom jag bara rullat på cykeln ca 40 minuter sen SM var jag lite småseg i benen på uppvärmningen.
Banan som skulle köras var 14,3 km och innehöll 519 höjdmeters stigning totalt. Upphilltävlingar är inte jättevanligt i Sverige, det borde köras oftare där det finns berg tycker jag. I Europa har jag sett det rätt ofta. Där kör motionärer och elit med specialanpassade cyklar, stel gaffel och smala däck etc. Jag antar att hetsen är liknande som den vid cykelvasan här. Här var det bara någon som hade stel gaffel och Jens Westergren körde med sin cross. Vet inte om det var någon fördel totalt sett.
Det var inte så många tjejer som körde cykelsträckan, men det var några supersnabba skidtjejer, så Vo2Maxet hos dem var det nog inget fel på i alla fall.
Starten gick lugnt med masterstart, men i backen släpptes fältet. Jag var lite väl ivrig i starten och tyckte det kändes riktigt lätt de två första km, hade nästan häng på tätkillarna, men kände därefter att jag nog fick lugna ned mig lite, vilket var tur för annars hade jag nog sprängt mig totalt. Jag hade ca 1 minuts försprång vid spurtpriset efter 6 kilometer och det hann bli några sekunder till upp till målet. Eftersom jag inte körde för någon total var det viktiga att att hålla undan, jag tänkte att så länge jag inte såg någon bakom mig behövde jag inte öka och fokuserade på att hålla en jämn fart in i mål.
Blev 11: totalt i mål, vilket får ses som ok, inte så långt upp till 10:an kanske skulle spurtat på lite till ändå?
Tittade sedan på Rullskidsloppet tillsammans med min "husvärd". Det var imponerande att se hur fort de körde uppför. Klassisk stil dessutom. Jag valde att inte köra rullskidor i år, måste nog träna lite mer på det innan.
Det drog ut lite på prisutdelningen, men fick som bonus se Sälens årliga ankrace med 1000 ankor och ta del av lokalbefolkningens dialekt. Det finns orter kring Sälen som pratar så mycket dialekt så att en utomstående i princip inte förstår vad de säger. Eftersom jag gillar dialekter tyckte jag det var kul att höra.
På vägen tillbaka söder ut genom de värmländska skogarna, kommer jag plötsligt fram till hur mycket jag faktiskt saknar Värmland. Skogarna, vattnet, lugnet. Kanske är jag ingen stadsbo när allt kommer omkring? Vad skulle man jobba med om man bodde där? Tips mottages.
Nu är jag hemma och ska packa om och tvätta inför Söndagens tävling, Engelbrektsturen. Det bästa kanske hade varit att stanna kvar uppöver, men då hade ju Mackan inte kunnat ta sig upp så då fick det bli så här.