söndag 28 februari 2016

XC- Final!

Alltså, jag är så nöjd att jag överlevde hela etapploppet! I går kväll och i morse var det riktigt tunga ben som gick om kring i huset. Rätt otroligt hur dåligt det kan kännas och hur mycket man sen kan kräma ur ändå när man måste.


Idag var det alltså XC på Schemat, 4 varv + startloop, 5,8 km långt varv, ca 230 höjdmeter brant klättring per varv. Start loop och startloop förresten, den visade sig vara nästan lika lång som varvet, men med bara bred grusväg. Försökte spara lite på krutet i början för att orka alla varven. Starten flöt på ok och jag tuggade mig igenom varv efter varv. Det kändes riktigt ok både tekniskt och fysiskt i 3,5 varv (inkl startloop), låg runt 22:a, men sen började jag tappa mer tid på täten, vilket i och för sig alla andra omkring gjorde med. Tappade fokus för nån millisekund efter att ha klarat av ett tekniskt parti lyckades gå omkull i en kompression med löst grus strax innan sista varvet, landade på vänsterknät som jag håller på och rehabträna och som jag i princip aaallltid ramlar på när jag väl ramlar. Det är alltså redan ömt på grund av en gamla skada och varje gång jag ramlar på det gör det svinont även om det, som idag, inte var så allvarlig vurpa egentligen. Tappade lite flyt och blev ikappkörd av de tre som låg strax bakom. Dessutom fick jag ett litet genomslag och kände hur luft började pysa ur bakdäcket. Det ändå ok att köra och jag lyckades köra upp mig en placering igen, men på sista kilometern innan mål fläskade det rejält och jag fick köra jätteförsiktigt för att ta mig i mål. Slutade 24:a vilket jag i detta sammanhang är nöjd med. En topp 20 hade förstås varit toppen, men med pyspunka och vurpa får det ändå ses som godkänt i det motståndet. Klättrade också upp till 26:e plats i totalen.

I morgon åker jag hem och ska ta några välbehövliga lugna dagar innan det är dax för Spanien. Tyvärr ser vädret ut att bli is och snö hemma, jag hade behövt nöta lite skogsstigar och damma av de tekniska färdigheterna lite till. Vi får se om det går helt enkelt.

lördag 27 februari 2016

Pt. 3

Phu! nu är etapp 3 av 4 avklarad här i Sunshine cup och nu börjar benen känna sig trötta. Nu är det bara ett ytterst backigt XC att ta sig igenom också, lätt som en plätt. Eller?

Fin dag här i bergen och lyx med start i samma by. Vi hade idag ett monsterberg att ta oss upp för som, när man tyckte det var bra och lagom brant, gick över på singeltrail och blev superbrant.
Benen kändes ok i den långa klättringen på grusvägar, jag låg på i mitt jämna tempo som under gårdagen. De sista kilometerna mot banans högsta punkt då det brantade till rejält tycktes dock aldrig ta slut och på några ställen fick man kliva av cykeln, efter det blev det fin fin singletrail utför som jag inte hunnit köra och jag fegade en del på grund av detta, men utförskörningen gick ändå lite bättre idag än tidigare, även på de snabba grusvägarna, så det kanske tar sig till slut. Slutade 26:a på dagens etapp, alltså en placering bättre än igår så det kanske tar sig där med. På den 26:e etappen så kanske... Nej nu är det ju bara 4 den här gången. Stort tack till Börje Ekstam som snällt nog fixade langning på toppen. Guld värt!! Dror gör ett fantastisk jobb och fixar cyklarna och annat. Utan det hade det blivit jobbigt.



Om morgondagen tänker jag att jag ska överleva de 4 eller 5 varv som ska köras. Det har droppat av en den folk i damklassen av olika anledningar, trasiga cyklar, sjukdom, tappade sugar, trötta kroppar, och sånt, så nu tror jag de flesta som kommer i mål får UCI-poäng. Och det är ju det jag är här för, så då handlar det om att bita i.

fredag 26 februari 2016

P.T 2


Etapp nummer 2 är startad och avslutad. Nästan 50 km och 1500 höjdmeters klättring. Vi startade med masterbil så fältet höll ihop fram tills dess. Efter det gick det ganska snabbt och en rätt stor grupp cyklister drog iväg i princip direkt. Låg kvar i andra gruppen och blev förvånad att jag faktiskt kunde hänga med och tänkte att målet fick bli att hänga med dem så länge som möjligt. Det var, förutom några korta utförskörningar konstant uppför första 20 km, så det gällde att inte ligga på för mycket rött. Det är ganska svårt att veta hur mycket kan kan trycka på i de långa backarna när man inte kört sån terräng på länge. Jag hade inte heller hunnit köra denna etapp, vilket gör det lite extra klurigt. Försökte ligga i en jämn fart och inte rycka för att spara på benen i klättringarna. Hade ingen aning om placering, men det var ett gäng snabba, välkända snabba cyklister i min grupp. Efter 20 km klättringen gick det utför på fina stigar i ett par kilometer för att sedan gå över på snabb, slingrande grusväg ytterligare km. Gruppen splittrades upp och jag tappade en del placeringar, men plockade också några. Det var väntat att världsstjärnorna skulle rulla ifrån mig så klart, så det var inte så mycket att göra än att försöka köra på så bra jag kunde. Sista biten mål hade de lagt in en 5 km lång stigning upp till byn igen, bitvis var den över 20% och solen låg på så många hade det plågsamt. Jag blev som tur ikappåkt av min klubbkompis Max Wiklund Hellstadius som hade punkat och var efter. Fick moraliskt stöd av honom de sista branta kilometerna. Vill gärna tacka för det, jag ville kliva av och leda cykeln, men lät bli tack vare denna pepp!
Slutade 27:a på dagens etapp, vilket får ses som bra, då nästan alla cyklister framför mig tillhör världseliten i cross country.

Nu har jag laddat med lite extra glass inför morgondagen, som är kortare men med något lite mer klättring som det ser ut som. Det bästa är att det är krypavstånd till starten som går i byn, Lythrodontas där vi bor.

torsdag 25 februari 2016

Igång och iväg!



Så var första dagens tävlande avklarat! Det känns kul och gött att vara igång! Ska ärligt erkänna att jag var lite nervös innan, särskilt efter att ha sett startlistan som såg ut som en liten världscup i kombination med nästan ingen tekniskt träning på MTB:n på hela vintern. Arrangören har verkligen lyckats att få hög klass på deltagarna på detta race. Kul att se så många Svenskar som tagit sig hit med, det var startande i såväl elit som junior och master på dagens första etapp.

Idag kördes tempo, 3,9km med ca 1,5 km uppför, en lång snabb utförslöpa och avslutning med ca 1,5 km tight körning i de smala gränderna i byn Lefkara. Startade bland de första. Hade glömt att ladda cykeldatorn, så den kom inte gång, vilket kanske var lita bra det så slapp jag se den höga pulsen Uppför gick riktigt bra, utför gick ok, men lite ringrostigt och i gränderna gjorde jag en del dåliga vägval tycker jag. Är mest nöjd att jag inte blev ikappkörd av någon och att jag slutade på en bättre placering än vad jag är rankad av dem som är med.
Det blir dock väldigt små tidsskillnader på bara 11-13 minuters åkning, så dagens race är inte avgörande för slutresultatet. På de två kommande etapperna med mycket stigning, kan minuter plockas om man är stark, lika lätt som de kan tappas om man blir trött.

I morgon är det alltså ca 50 km som ska köras och 1500hm klättring. Man lär bli trött. Hoppas klätterförmågan ska sitta lite mer än de 1,5 km som avverkades idag.

Vill passa på att säga tack till alla som hjälpt mig här hittills, är otroligt glad och tacksam! Främst till Dror som fixar mycket i huset, men även Alexandra och tillhörande team och mek. som gav mig en klinga idag och Alexander Blomqvist från Serneke-Allebiketeamet, som ställer upp som "langare" i morgon på en feedzone och tar med sig prylar hemifrån som man behöver. Stort tack och kramar till er!

Nu blir det vila och kanske något mer att äta innan jag går till kojs.

måndag 22 februari 2016

Miljöombyte!

Nu har jag bytt miljö, från:



mot:

och

De bleka benen som i princip varit instängda 5 måndarer får helt plötsligt en massa sol. Vad förvånade de måste blivit!

 En rätt lång men ändå helt ok resa igår, tog mig till Cypern. Värst på resan var dock inte flyget utan att hitta till boendet, när man var trött, det var mörkt, gps-saknades och dessutom i vänstertrafik. Det var i alla fall tur att det är automat på bilen, men biluthyrarna tänker väl på oss dumma turister här. Med lite guidning av Dror gick det dock bra. Jag delar hus med Dror och hans adepter från Israel och för er som inte vet har jag och Dror varit teamkamrater i Gary Fisher-teamet. Ni vet hur det är med vissa, man är alltid bundisar, även om man inte talas vid på flera månader eller år i vissa fall. När man sedan träffas efter att inte setts på år, är det bara att uppdatera sig om läget och sedan fortsätter man i princip att prata där man slutade för länge sedan. Dror är en sådan person. Det är gött med sådana vänner!

Det är vårväder här, men då vi bor en bit uppe i bergen är det lite kyliga vindar. Tillräckligt varmt för att kunna köra kortbent idag, men behöll långärmat på överkroppen. Det blev lite kyligt när man kom upp lite höjd och dessutom blåste det rejält på de öppna platserna. Höll på att blåsa av vägen i en brant utförslöpa, lite läskigt faktiskt. Körde ungefär 2/3 av den tredje etappen på helgens etapplopp. Skulle kört hela men började det hela med att köra fel utför och det tog en timme innan jag hittade markeringarna och påbörja bankörningen och jag vill inte bränna allt krut redan på första dagens träning. På GPSfilen ser man att jag kört åt helt motsatt håll mot vad jag skulle i början, hur tänkte jag då? Skyller på trötthet efter resan eller nåt. Det är tuffa stigningar som ska avklaras. Etapp 3 innehåller ca 1500 höjdmeter på 46 km:s åkning. Körde strax över 1000 av dessa idag på ca 1 timme och 45 minuter (utöver det en timmes felklörning alltså). I morgon kör jag ett varv på XC-banan, eftersom jag annars inte hinner köra där och det kan vara bra att ha lite koll på på förhand.   



torsdag 18 februari 2016

Kommande race!

     Nu ska jag få bli så här trött nästan varje helg! YES! Foto: start-box.be

Japp! För ca 3,5 vecka sedan avslutades CX-säsongen (egentligen i förtid för min del -den pågår ju fortfarande nån helg till). Men jag misströstar inte för om 1 vecka börjar MTB-säsongen. Jag ska till Cypern och köra etapploppet i Sunshine Cup och veckan efter drar jag i sällskap av Mackan vidare till Spanien för att köra en C1:a norr om Valencia.
Varför denna internationella satsning så där på "ålderns höst" undrar ni kanske? Jo, det handlar givetvis om jakt på OS-plats. Och nej, det betyder inte att jag satsar på att få en OS -plats till mig själv, det finns det ju andra Svenska tjejer som är mer lämpliga att göra än jag, som i princip har medaljchans, Det hela handlar om att Sverige överhuvud taget ska få en OS-plats på damsidan. Jag är en hjälpryttare i detta sammanhang. Reglerna för att få en plats är inte helt logiska, platserna kvotas ut enligt ett ganska krångligt system som sträcker sig i två kvalperioder om 1 år vardera. Först är det nationsrankingen, där de tre som plockat flest poäng räknas med. Utifrån nationsrankingen avgörs sedan hur många platser ett land får, men man kan max få 2 platser på damsidan. Det visade sig vara Jenny Rissveds, Alexandra Engen och jag under denna period, något jag inte hade en aning om förrän förbundskapten Anders Ljungberg upplyste mig om det i höstas. Sverige ligger på damsidan strax utanför den ranking som krävs för att få en plats, vilket innebär att fler poäng behöver plockas för att stiga i rankingen. Eftersom alla andra länder också plockar poäng är det hela lite kritiskt.
Jag plockade poäng främst på SM och några UCI tävlingar som jag kört i första hand för att jag gillar att tävla, målet var aldrig någon ranking utan att tävla för att ha skoj. Man undrade om jag hade lust att tävla lite mer (jag är ju som ni kanske vet ganska lättövertalad när det kommer till att köra tävlingar..) och vi tittade redan då på race som kunde passa under hösten, bland annat några etapplopp, men det var lite för kort varsel för alla parter för att få i hop något bra program. Så då beslutade vi att lägga allt krut på våren istället, vilket passade mig bättre med tanke på jobb och pågående cyclocross-säsong.
Mål nummer ett är alltså att Sverige överhuvudtaget ska få en OS-plats till Rio. Det vore ju tråkigt om vi inte fick någon då vi har så duktiga cyklister på damsidan. Det bästa hade givetvis varit om vi fick två och både Alexandra och Jenny fick åka, eftersom jag tycker de är värda det, men då hade ett större mirakel krävts, att alla vann alla tävlingar vi ställde upp i och att vi var topp 3 på alla världscupstävlingar. Oddsen för detta är i princip obefintliga. En plats är dock inom räckhåll.

En del tycker det är konstigt att jag går med på att jaga poäng när jag inte har chans på någon plats och menar att jag får jobba för något som inte kommer gynna mig i slutändan. Jag ser det på ett helt annat sätt,  att jag får tävla på ett sätt jag aldrig haft möjlighet till annars, och just att tävla är något jag verkligen har passion för. Tävlandet har alltid varit själva syftet till att jag tränar. De flesta tävlingarna som valts ut har en nivå som passar mig, jag kan hävda mig på dem, men på ett OS krävs en mycket högre nivå. De poäng som förhoppningsvis rullar in, kommer till nytta för den som förhoppningsvis får en plats i slutändan. Och skulle det inte räcka, så har vi åtminstone försökt rädda situationen, även om jag kan tycka att man borde tänkt på det här med nationsrankingen lite tidigare och säkrat upp det hela genom att skicka ut fler cyklister att plocka poäng och stimulera cyklister att köra UCI-race. Det blir väldigt sårbart när det är så få cyklister som kör internationella tävlingar. Till nästa OS 2020 hoppas jag att man från förbundshåll och SOK håll jobbat ordentligt för att få fler dam- och herrcyklister att köra för OS-platserna och jag skulle faktiskt bli riktigt förbannad om jag blir tillfrågad att köra in poäng då med. Jag kan däremot tänka mig att åka med som ledare och moraliskt stöd.

Mitt tävlingsprogram under våren kommer i kommande inlägg!

torsdag 11 februari 2016

De sa att Göteborg var platt, men ni kan inte ana hur många höjdmetrar hon hittade...


Det har distansats här i Götet i dagarna 2. Nöjd över att slippa det värsta misärvädret, det har till och med varit bättre än yr.no sagt att det ska vara. Första dagen försökte jag få till så många höjdmetrar som möjligt på mtb:n Tycker jag lyckades ganska bra, 1205 höjdmeter på lite mer än 5 mil. För er som bor längre norrut är det säkert inga problem, men här i Göteborgsområdet är det ändå brist på långa fina backar, något jag saknar ofta. Man får tänka till om man vill ha backar och då blir de inte särskilt långa, så man får sikta in sig på många istället. Är nöjd med passet, det hade till och med gått att trycka in några backar till om jag tänkt till lite mer. Kanske nästa gång.

Igår blev det istället ett relativt platt pass på asfalt, med för mtb hjuls rulls mått mätt, ganska hög fart. 2,5 mil längre på 30 minuter kortare träningstid än dagen innan. Det var gött. Kändes förvånansvärt bra i benen trots min distansovana. Större delen av vintersäsongen har ju bestått av korta hårda pass, cyclocrosstävlingar och inte mycket distans alls för min del. Det är ju bra för själva flåset men inte lika bra för uthålligheten. För min del går dock uthållighet rätt snabbt att träna upp och efter några längre pass känns det helt ok. "Problemet" jag har är att jag gärna kör på lite för hårt i början av distanspasset och blir helt krokig på slutet. Det är lite en konst att kunna spara på krutet med. Jag behöver lite mer uthållighet, då det ser ut att kunna bli en del etapplopp under våren. Därav detta extra distanskörande.

Utöver det har lite målande avslutats. Jag älskar när något blir klart! Även om dessa inte är beställningar utan bara sånt som blivit till. Det bästa med att bli klar är att man kan börja på något nytt!

 


 

måndag 8 februari 2016

På't igen!



Äntligen igång med träning igen. Har i princip inte tränat alls på 8 dagar. Eller i fredags körde jag en kort sväng på 50 minuter i skogen och genomförde ett halvt (otroligt dåligt) styrkepass på gymmet. Det kan knappast kallas för träning, men ändå rörelse.
Anledning till detta, i min värld lååånga uppehåll är dels att jag bestämt mig för att träna väldigt lite veckan efter VM, men främst var det den där magbakterien som gjorde mig så slut att det helt enkelt inte fanns någon energi kvar till att träna, bara till att jobba. Det satt i längre än jag trodde, även om illamåendet försvann fort så har jag varit helt energilös.
Men så igår kändes det som att det var dags att köra på igen och jag gav mig ut på en 2.15 skogstur. Det kändes grymt bra och jag hade energi i kroppen igen. De var riktigt fint i skogen och inte alls så blött som jag förväntat mig. Jag känner mig alltid lite bättre till mods när jag fått skogscykla lite, får energi trots att jag gör av med en massa, liksom.

För er som missade inlägget i går, jag säljer massa komponenter och grejer! Kolla gärna här!




 

söndag 7 februari 2016

Supersale!













Det är återigen dags att rensa i förrådet för att ge mer plats till annat:
Här är lite grejer som för närvarande är till salu  >>>kolla in min Prylar säljes!! mycket nytt eller väldigt lite användt. Skynda och fynda!


tisdag 2 februari 2016

VM i Zolder, motorcykling, däckad mm

Tyvärr en av få bilder som blev ok när jag skulle plåta.

VM i Zolder avklarat! Har sedan jag kommit hem legat däckad i nån slags magåkomma med ihållande huvudvärk. Igår var tanken att jag skulle fixa massa grejer, men jag låg på soffan och försökte vara blick stilla i 14 timmar. På morgonen hade jag en skum känsla i kroppen och tänkte att det bara var den vanliga kaffebristen. Gick således ut för att köpa en kaffe. Började dricka den men kände mig helt snurrig och illamående och lade mig på soffan under filt. Och där blev jag liggande. Det var länge sedan jag mådde så dåligt, jag fick till och med stänga av musiken för det gjorde ont i huvudet. Försökte dricka vatten men det gick inte. Kändes som ganska bortkastad dag när man inte kan göra någonting, men är ändå glad att jag inte fick detta två dagar tidigare. Då hade det varit kört med min VM start. Då vi haft både magsjuka och förkylningar i landslagshuset känns det ändå som en seger att hålla sig fisk under hela resan. Om man nu måste bli sjuk är det ju bättre att bli sjuk nu. Idag är jag bättre och har fått i mig en smörgås och blåbärssoppa i alla fall.

VM då? Vi fick riktigt crossväder med regn och misärväder, värst var det på lördagen när Junior, U23 dam och vi körde. För min del var det en fördel, då banan blev lite mer tungåkt än vad den annars brukar vara. Det blir dock aldrig superlerigt i Zolder på det sättet som i tex. Baal, tack vare den sandiga jord som där är. Tycker att det blev ett ok lopp för min del. Fick en för mig bra start och lyckades undvika en minde vurpa i första kurvan. Vet inte om jag fick en smäll på bakväxeln eller reglaget eller nåt, för därefter fastnade växeln på näst lättaste växeln (jag kör 38 klinga och 11-34= lätttrampat)och jag fick därefter trampa som en dåre. I första skogspartiet gick det ok då det var lite trögkört, men sen när vi kom ut på platten fick jag trampa i BMX-kadens och tappade ändå tempo och den grupp cyklister jag var i. Som tur var var det ganska nära till depån och jag fick göra ett snabbt cykelbyte. Tappade ändå några placeringar, så det var surt. Det hade varit bra att hänga kvar i den grupp jag var i åtminstone lite längre, för att få lite draghjälp på de snabba partierna. Plockade sedan några placeringar per varv och rullade in på 29:e plats. Det är den bästa placering jag gjort på ett VM i Cyclocross och framför allt det bästa jag gjort på Zolderbanan.

Det var verkligen fantastiska tävlingar i alla klasser på VM. Fick själv ståpäls när herrarna körde, det var helt otroligt spännande!
Händelsen på detta VM som fick störst uppmärksamhet var dock upptäckten av el-motorn i dam U23-klassen. Jag tycker att det hela är extremt konstigt, och det är givetvis bra att det upptäcktes. Frågorna är många. Om det var medvetet, varför gör man så? Är det inte bättre att satsa på mopedrace istället? Och om det nu var så att det är någon kring teamet som ställt dit cykeln, varför vill man riskera att förstöra för en ung lovande cyklist för all framtid? Om det var ett misstag och mekanikern tagit fel cykel, märker han/hon inte att cykeln är tyngre och att inställningarna är annorlunda? Mekanikern lär ju ha jobbat med teamet länge. (om det varit en man som köpt cykeln av cyklisten, borde inte inställningarna se helt annorlunda då). Och även om damklasserna inom cyclocrossen fått ett stort lyft i status det senaste år, är det fortfarande inga större pengar det handlar om. Äran att få en regnbågströja är väl dock lika stor oavsett klass. Men att veta att man vunnit den med hjälp av en motor vore ju bara pinsamt, nästan mer pinsamt än att ha tagit tex. EPO (om man nu kan gradera dessa typer av fusk, det kanske man inte kan..).  Har ju själv tävlat mot den misstänkta damen på massor av race i år. Ironiskt nog kör hon i ett team som har "no drugs" i sitt teamnamn. Ett förövrigt väldigt trevligt team, som man aldrig skulle tro skulle fuska. Nu spekuleras det även om hennes körning på Koppenbergcross, där hon nästan körde lika snabbt som herreliten uppför. Det är ju inte konstigt att folk börjar spekulera, även om jag gärna vill tro att hon inte visste om något om det hela. Man får ju hoppas att sanningen kommer fram och de skyldiga straffas.

Nu är Cyclocrossäsongen över för min del. De senaste två åren har jag kört även i februari (crossäsongen är ju normalt från slutet september till slutet av februari), men i år har jag bestämt mig för att ta ett break. Jag har nämligen andra uppdrag som börjar i slutet av februari och behöver därför några veckor utan tävlingar för att samla kraft. Mer om vad jag ska göra i ett senare inlägg.