tisdag 19 mars 2019

Long gone... and back!



Yepp. Jag har varit långt borta, men är nu hemma igen. 3 veckor i Sydafrika, varav tio dagar i sällskap med Mackan. I Sydafrika har det cyklats mestadels. När jag kom ner hade jag precis blivit frisk från en hård influensa, och kände mig ganska kass rent formmässigt, men efter några dagars tränande blev kroppen ganska bra igen. Det är ju alltid så att man tror att man tappar precis allt när man är sjuk. Sen tror jag att bra klimat gör det lättare för kroppen att återhämta sig. Det är säkert bara en känsla, men så länge man tor å något så är det väl ok?

 Det är perfekta cykel- och träningsmöjligheter i området kring Stellenbosch och klimatet gör det inte svårare. Det är också väldigt många fler som tränar cykel här än hemma med, stigutbudet är extremt bra. Det enda man behöver ha i bakhuvdet är att det inte är 100% säkert att cykla överallt. Man vill tex. inte cykla genom en kåkstad eller på vägar i närheten, då kriminaliteten är hög. Det händer att cyklister blir rånade på sina cyklar, så en extra nivå av vaksamhet är på sin plats. Som tur är är ju Jennie Stenerhag delvis stationerad i Stellenbosch så det går alltid att få tips på var det är säkert att cykla.

Under resan var jag totalt ca två veckor i Stellenbosch och 6 dagar i Houdenbek, ute på landsbygden ca 2 timmars bilresa från Stellenbosch tillsammans med Jennie och Craig. Riktigt kul att se lite olika landskap och miljöer. Jag hade lätt kunnat stanna några veckor till och tränat.

Många undrar hur det är i Sydafrika, om det inte är farligt och så och jag kan bara säga att Sydafrika är så mycket. Det är för det första ett jättestort land. Det tar tex två timmar att flyga från Kapstaden till Johannesburg. Jämför med hur långt man kommer ner i Europa från Sverige med flyg på två timmar. Det finns massor som är positivt. Klimaten, naturen, cykelmöjligheterna, maten, prisnivån, kaffet, vinet och bemötandet man får av andra människor. När man möter nån, om det så är på cykel eller om man går så säger man "god morgon" (om det nu är morgon). Stannar man för att fika så frågar folk hur man haft det på sin cykeltur. Möter man nån på stigen lika så, man hälsar! Här hemma är det många som tittar på en som om man inte var riktigt klok om man skulle råka säga hej. Så skärpning här hemma! Samtidigt är landet väldigt korrupt, uppdelningen i samhället är stor, skillnaden med fattig och rik är megastor, långt i från alla har råd att utbilda sig (det är svindyrt att skicka sina barn till skolan) och kriminaliteten är hög. Men det är samtidigt något magiskt, man vill komma tillbaka.

Nu är jag som sagt hemma igen, har avverkat cykelmässan i GBG under helgen. Det var faktiskt kul. Kanske inte så mycket för prylarnas skull, men det är ju många man känner som samlas på samma plats som man kan byta några ord och uppdatera sig om läget med.

Tyvärr lyckades jag åka på nån "bug" i magen på flyget hem till Sverige, allt jag äter tycks gå rakt igenom och det blir man väl inte jättepigg av direkt. Kan dock äta och dricka och kräks inte, så mår ändå ok.
 Jag är ganska övertygad om att jag fick den på flyget eller av maten jag åt på flygplatsen, eftersom jag åt allt och tom drack vattnet ur kran när jag var i Stellenbosch, utan att få några magproblem. Mackan har inte heller blivit smittad, så det är högst troligt att det är något dålig mat jag fått i mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra, man kanske bara ska vänta ut det. Tänker i alla fall vänta någon dag till innan jag kontaktar vården. Just precis nu verkar det ha lugnat ned sig. Hoppas det fortsätter så nu.

Nedan kommer lite bilder från resan. Tänkte publicera lite fler, men det får bli i ett annat inlägg.















söndag 10 februari 2019

Sjukaste på länge...


Firar att jag denna vecka har slagit nytt rekord i träning! I alla fall om man ser till de senaste 10 åren och i kategorin lite träning. 0 timmar har förts in i boken för vecka 6 om man ska vara exakt. Kommer inte ihåg när jag inte tränade under så många dagar i rad sist. Möjligen när jag drabbades av lunginflammation för många år sen. I måndags vaknade jag upp med tjock hals och allmänt ont i kroppen. Det hela eskalerade under veckan och under onsdagen och torsdagen var det riktigt illa. Jag kände att jag troligtvis var den sjukaste människan i hela Göteborg. Ingen jättehög feber kanske, men tillräckligt för att jag skulle känna mig utslagen. Ont i hela kroppen, huvudvärk, halsen, näsan, illamående. Influensan var ett faktum. Det blev inte många knop gjorda i helt enkelt. Senaste dagarna har det känts bättre och i dag var jag nära att gå till gymmet och köra lite rehabträning för att komma igång lite, men tänkte sen att det var bättre att ta det säkra före det osäkra och ta det lite lugnt en dag till. Vad spelar det för roll med en dag mer eller mindre träning i februari liksom? Hellre träna och göra det ordentligt istället för att känna efter och fundera på om man är frisk nog under tiden man tränar. Det fick bli två promenader istället, det är ju i alla fall rörelse. Har svårt att vara stilla så här mycket. Får mer ont i kroppen än när jag tränar och har svårt att få nåt vettigt gjort.

När det gäller sjukdom brukar jag bli förkyld ungefär en gång om året och då oftast i januari eller februari. Är sällan "småförkyld", men  när jag väl blir sjuk brukar det bli ordentligt istället. Kanske är det bättre. Ska bli intressant att se hur det känns att börja träna igen. Som många andra som håller på med uthållighetssport, tänker jag att jag tappat allt flås och styrka och får börja om från början  men innerst inne vet jag ju att så inte är fallet. Man är helt enkelt lite knäpp som flåssportare.
Det sämsta med denna influensa har förutom att inte kunna träna, varit att jag tappat luktsinnet och därmed även smaksinne. Jättetråkigt, allt har smakat likadant, det enda jag har känt är salt och sött. Har luktat på saker jag vet luktar mycket, (tex parfym) och de har luktat -ingenting!
Idag börjar jag dock känna lite lukt igen, så hoppas det kommer tillbaka.

I morgon ska det dessutom bli sol, så då passar det bra att cykla!

torsdag 24 januari 2019

Försenad RR- från Varberg.


Jahapp. Hade ett halvfärdigt inlägg om CX SM i Varberg som blev liggande. Dags att ta tag i det nu och skriva klart.
Det blev en ganska väntad 2:a plats för min del. Under andra omständigheter hade jag varit missnöjd över att förlora mästartröjan, men under nuvarande omständigheter kan jag inte vara annat än jättenöjd.
Jag hade behövt vara i mitt livs form och 100% rätt förberedd för att kunna konkurrera om guldet, särskilt som banan var bitvis mycket snabbkörd. Men till årets SM hade jag inte förberett mig på det sätt jag hade behövt. Det beror inte på lathet, slapphet eller okunskap, utan på att jag, på grund av min skada i hamstring varit tvungen att undvika den typ av träning jag behövt genomföra för att bli mitt snabbaste jag. Mitt fokus har istället varit på att få kontroll på problemen vid  hamstringsfästet, som ju blev värre efter den lyckade tävlingen i Xativa i december. Planen var att köra hård och mer explosiv träning, liksom cyclocrossspecifik träning efter det racet fram till SM, men istället fick jag plocka bort all form av explosiv träning och den mesta cx-träningen, som tex trappträning, av- och påhopp och starter. Istället har jag fokuserat på lugnare pass i skogen och lite VO2 max intervaller, samt rehabövningar. Detta har gjort hamstring bättre och i körbart skick.
Man vill ju inte missa ett SM som ens hemmaklubb arrangerar, så valet att starta utan optimala förberedelser var det aldrig någon tvekan om.

Så här nästan två veckor efter tävlingen, känner jag mig snarare lite bortskämd och skäms lite. Att kunna knipa ett silver trots förberedelserna. Det borde inte funka. Jag får ofta höra att erfarenhet har stor betydelse i cykling, men kondition och framför allt snabbhet är faktiskt färskvara och jag som inte är naturligt snabb behöver köra detta för att bibehålla det jag har.   

Fick mycket stöd och hejarop efter banan, så det var svårt att inte åka med ett leende trots att tog i allt vad jag hade. Det var roligt att köra, banan var varierad och regnet gjorde att den blev mindre snabbkörd och lite mer teknisk. Jag vill passa på att tacka klubbarna i Varberg, som gick ihop för att arrangera SM i år och som gjorde det med bravur. Det kändes nästan som på Bockstensturen, den positiva välkomnande känslan. Trots iskalla vindar och regn.

Efter SM har jag tränat lugnt och inte så strukturerat, men det har även blivit en hel del träning. Som tur är har jag fått kontroll på hamstringskadan igen. Har fått lite tips på hur jag ska träna den från olika håll och ska testa det från och med nästa vecka. Det är två helt nya grejer för mig, så det ska bli spännande och se hur senan reagerar. Hoppas kunna åka lite skidor också, man får passa på när det går.