What friends are for..

Foto: Jahn Ekman, http://media.namke.se/

Ibland gör ens tillvaro att det känns som man är i en ständig uppförsbacke. Nog för att jag gillar backar och att slita, men är de för långa och för branta får även jag mjölksyra och blir trött till slut. När det inte riktigt blir som man tänkt, som man planerat eller som man vill på olika nivåer samtidigt i ens tillvaro, brantar den där backen till ordentligt, nästan så man börjar rullar bakåt istället för framåt.

Det är då de finns där, de där vännerna. De som bara finns där, även om de kan gå månader och år mellan tillfällena man pratas vid. Och varje gång är det som om det inte gått någon tid. De som skiter fullständigt i om man cyklar fort eller sakta, om man har städat hemma eller inte eller vad man har för jobb eller om man ens har något. De som inte dömer eller berättar för dig hur du ska leva ditt liv. De som får en att känna sig bra, utan att för den skull överösa en med en massa fina, berömmande ord. 

Det krävs så lite för att muntra upp någon. Ofta räcker det med att berätta något kul!

Jag är så tacksam för att jag har fantastiska vänner, nära och kära som stöttar mig i ur och skur och i de brantaste uppförsbackar, även om jag har rätt många tokiga saker för mig och inte alltid lyckas. Efter alla år av cykling inser jag också att jag fått en "andra familj" i form av andra cykelentusiaster med med samma passion för cykling som jag själv.     

Den senaste veckan har jag haft förmånen att träffa några riktigt fina vänner. Först en före detta kollega hemma hos hans flickvän + en fransman som tydligen kommit gående genom skogen från Landvetter för att sova en eller två nätter hos henne.  De är med i "coummitityn" couchsurfing.org och hade lovat denne fransman säng för natten. Jag gillar roliga och oväntade sammanträffanden! Det blev en trevlig kväll. 

Igår blev det en grymt fin tur på mtb med Alexandra, som var på mellanstopp hos Jahn innan vidare färd till Tyskland. Först asfaltkörning ut till Landvetter och över till Jonsered, sedan in på Vilkdmarks/Bohusleden och lite extra tekniska stigar i Delsjöområdet innan det var dags för hemfärd. Jag har tagit det ganska lugnt med träningen efter SM, då jag känt mig trött. Igår kände jag mig dock ganska pigg, så vilan kanske har hjälpt. 

Vad annars, jo jag jobbar på med jättebilden, det går långsamt framåt. En detalj är Picnic-tutarna:

Idag var jag riktigt förvirrad. Skulle köpa en kaffe och ta med mig. Gick in på Cafét och beställde, väntade. När muggen kaffe var klar gick jag glad i hågen iväg ut. -Någon ropade efter mig -ursäkta, du tog fel! Tittade på vad jag höll i -och upptäckte ett stort glas apelsinjuice! Istället för kaffemuggen hade jag tagit någon ananas juice utan att tänka på det och muggen stod kvar på disken. Jag hann dock inte dricka något och bytet till rätt dryck gick smidigt!

Dessutom, hittade jag en hel del svamp i skogen.. Tyvärr verkar det som om det är någon mer som upptäckt Mackan och mitt fantastiska, hemliga kantarellställe. Jag hittade dock massor av kantareller i en helt annan slänt. Jag fick med mig halva skogen hem också, rensningen lär bli jobbig.

Kräftor och ensambad på Österlen

Det var riktigt bra tajmming att åka ned till Österlen. Varmt, fint väder och inte så blåsigt den här gången. Mitten på augusti är nog den bästa tiden på Österlen. Väldigt lite turister och fortfarande varmt. 

Igår när jag kom hit möttes jag av kräftor som mor och far hade fixat.

Idag har förmiddagen ägnats år att fixa med cykeln inför morgondagens race, och så lyckades jag få med både mor och far på en 5 km lång runda runt Vallby. Det gick bra även om mamma ville gena och bara köra i nedförbacke. Väl tillbaka blev det kaffe för mig och rökpaus för mor och far. Lika bra att återställa den eventuellt förbättrade kondition som cykelturen gav, man vill ju inte få bättre syreupptag.   

På eftermiddagen åkte jag ned till havet för att se om jag kunde måla lite akvarell. Jag har en liten "hemlig" väg som leder till ett ställe som inte så många känner till. Nämligen här: 

Tänk dig att hitta flera kilometer strand. Och vara helt ensam om den!

Jag hade en handduk med mig för att sitta på när jag målade, men inga badkläder, så det var bara att ta av sig och hoppa i...

Badbeviset! Ni som känner mig, vet att jag är en badkruka, därför detta bildbevis. Det var faktiskt varmare än havet i Göteborg, eller så var det varmare i luften här.

Och visst blev det målat också, men det får ni inte se just nu. Avslutade med en fika i Kåseberga hamn. Väldigt mysig liten hamn.

I morgon är det dags för Snapphaneturen och SM i Långlopp. Vädret ser ut att bli varmt och skönt!

Inför Cykelvasan: låghöjdsträning och kantareller!

Jag har åkt ner några dagar till Österlen för att hälsa på mor och far. Dagen har ägnats åt trädgårdshäng, träning och svampplockning. Vi hittade faktiskt en hel del svamp om än långt ifrån den mängd pappa och jag bar med oss hem förra året från samma ställe. Konstigt att det kan variera så, det har ju regnat oavbrutet hela sommaren, det borde vara fullt!

Träningen kändes bättre än på länge. Har ju tagit det rätt lugnt med träningen i veckan, så jag kanske börjar bli utvilad. Det blev lite intervaller av olika slag, mestadels på platt underlag. Österlen är ju rätt platt. Dessutom tränar man i princip på havsnivå alltså 0 m överhavet, särskilt om man som jag kör precis vid havet. Det är väl det som kallas låghöjhdsträning?Och vad har det i så fall för effekt? Skämt å sido, det är nog bra att få lite fart i benen innan Cykelvasan på lördag, då det lär gå fort från start till mål.

Själv kanske jag ska träna extra på att hålla hög kadens länge, då jag har 39T som största klinga fram. 42 borde ju vara bättre, jag har till och med hört flera som kommer gå upp på 44. Jag borde byta till 42, men vet inte om jag hinner få tag på något som passar. Det är också lite knapert i plånboken för tillfället och jag försöker att minimera alla extra utgifter. Eftersom man behöver byta även lilla klingan fram, innebär det ett inköp av två klingor och det finns inte riktigt utrymme för detta i min budget, särskilt inte då det bara gäller för ett lopp. Upplever att man klarar sig utmärkt på 39/26 fram när man kör XC och det är ju vad jag gör mest!

Så det blir till att träna på att trampa fort och hoppas på motvind och tungtrampat underlag från Sälen.

Tävlingsfri helg och Miniyngwie!

I helgen blev det ingen tävling för min del. Tanken var att jag skulle åka till Danmark och SramLiga, men det visade sig bli mycket dyrare än jag hoppats på. Närmast var det ju att ta färjan Götet-Fredrikshamn och den visade sig kosta en del. Försökte få med mig någon för att kapa kostnaden till hälften, men ingen ville hänga med och då bestämde jag mig för att spara pengarna till ett annat race istället.

Känns tråkigt och frustrerande att jag inte kunde åka, då jag var race-sugen, hade ny fin bil och tycker att man ska stödja de UCI-race som danskarna anordnar så de blir kvar i framtiden.
Min nya plan var istället att köra Kattegattstouren i Varberg, i år Sverigecup och 45 minuters resväg hemifrån. Men. Då jag inte anmält mig skulle det kosta 800 spänn att efteranmäla sig för två dagars tävlande och dessutom skulle jag bli ensam tävlande i damklassen och då kändes det ju högst "ovärt" att åka dit (i Danmark tar de för övrigt 50 kronor extra för de som vill efteranmäla sig till ett UCI-race en timme innan start...).

Nåväl jag vill så mycket. Koppen var väl ändå trött efter den långa resan hem, sömnbrist och mycket stående och gående i veckan. Rent träningsmässigt har det varit en rätt kass vecka faktiskt, främst på grund av den sena hemkomsten i måndags natt, några i sista sekund ändrade möten och ganska mycket jobb (i alla fall för att vara jag).

I fredags var ett sånt där pass då benen var helt kassa och man undrade om de gett upp totalt. Träningspasset blev trots detta ett av de bättre i år, då jag äääntligen körde ner för Mini-Yngwie!
Mini Yngwie är ett stendropp i Änggårdsbergen som jag haft som mål att köra men inte riktigt vågat. Egentligen inget svårt alls, det är bara det att min hjärna fått för sig att jag skulle krascha och slå ihjäl mig om jag körde ner där. Det visade sig vara lätt som en plätt, så helt obefogad feghet från min sida.
Namnet kommer för övrigt från det "riktiga" Yngwies Drop vid Fiskartorpet i Stockholm. Mini Yngwie är kanske 1/4 av detta. Bra början alltså. Namnet sägs för övrigt komma från att självaste Yngwie Malmsteen någon gång kastat ned sin gitarr där. Låter som en skröna i mina öron, men om någon säkert vet att detta är sant, så hör av er!

Mini-Yngwie

Idag blev det ett distanspass på mtb:n i både skog och på väg. Gött att kombinera lite. På vägarna mötte jag en massa cyklister på lvg-hoj så här inför Vätternrundan. En del hetsade rätt ordentligt på vägarna. Jag kan tycka att det är lite onödigt att behöva visa att man med sin 6,5kg:s racer faktiskt kan åka om och ifrån någon som kör mtb med fethjul i distansfart, men mår man bra och blir inspirerad av det, så ok.

Utöver detta har jag inventerat bagageutrymmet på Peugeot:en. Det visade sig att jag kunde ligga raklång där, så det finns gott om plats. Inte för att jag tänkt sova i den, men det är ju bra att veta att det går om man nu skulle bli dödstrött på någon resa..

 

I Freiburg på återseende!

Bild från träning på banan i La Bresse. Och Ja, jag hade för mycket kläder på mig!! Foto:Mario Billich

Så hamnade jag i Freiburg igen. Vi möttes av varmt väder och, så klart, regn. Nu är dock temperaturen dock behaglig om man jämför med när vi var här på landslagsläger för några veckor sedan.

Idag har vi inte gjort så mycket nytta, mer än att tagit oss till Freiburg från La Bresse. Vi hade tänkt köra ett återhämtningspass, och hälsa på Pia, men precis när vi skulle ge oss iväg började det ösregna, så vi åkte bil istället. Kanske var det meningen att vila helt denna dag, efter loppet igår. Istället fick vi en trevlig fikastund med Pia och Olof i deras fina vindsvåning. En sån skulle jag vilja ha!

Efter det skulle vi tillbaka till vandrarhemmet och fixa mat, men var så hungriga att vi stannade vid en thai-restaurang inne i Freiburg istället.
I morgon blir det eventuellt lite cykling på förmiddagen om det inte ösregnar då med. Hoppas kunna testa den där downhillbanan igen och få lite tekniktips av "Downhillmackan".

När katten är borta...

När käre Sambon är nere i Tyskland och kollar Ortlieb-väskor händer det saker man inte riktigt kan förklara här hemma. Det är inte helt säkert, men det KAN vara så att det till exempel:

...byggs jättehöga diskberg i diskstället.

....läggs kläder i hög i vardagsrummet.

...äts lax flera dagar i rad.

...lyssnas det på ni vet vilken artist oavbrutet.

Det KAN som sagt vara så det går till här hemma, men det är inte helt säkert.

Jag - Spanska sjukan: 1-0

De här Andaluciska bakterierna har visat sig vara ett par envisa typer.Tidigare i veckan kände jag mig nästan frisk, ingen feber, bara lite snuva och ganska pigg. Jobbade en dag i butiken och hade tänkt vänta någon extra dag och sen dra igång med lite cykling igen. Så vaknade jag upp med feber igen och en hosta som inte var av denna värld. Ringde vårdcentralen, som först inte ville ta emot mig, då de ansåg att det var influensa och inget att göra åt. -"Det kan ta tre veckor att bli bra" upplyste sköterskan mig och det lät ju sådär kul. Stod dock på mig och berättade att jag hade astma och att luftrören var rätt tilltäppta och då fick jag plötsligt komma. Jag glömmer alltid bort att man måste överdriva vid kontakt med vården, inte tvärt om, som jag har en tendens att göra. Läkaren tyckte att en  snabb antibiotika-kur var på sin plats, eftersom luftvägarna och lungorna lät sådär. Lite slemlösande medicin också. Så nu hoppas jag bakterierna ska få vad de inte tål!

Har dock fått uppmuntran i form av blommor från mor och far och Mackan. Och visst blir man lite friskare!

Igår var jag och Mackan på Fredrik Lindström och Henrik Shyfferts show "Ljust och fräscht" riktigt roligt! Majoriteten av de som var där var i 30-40 års åldern och just i denna generation fanns nog den största igenkänningsfaktorn. Rekommenderas varmt!

Däck och Kläder!

Hemfärden till Götet gick rätt smärtfritt. Enda orosmomentet var den snörvlande killen i stolen bredvid som hade en hel toarulle med sig, så att han skulle kunna snyta sig oavbrutet. Lite äckligt. Sedan jag såg filmen Contagion har jag fått mer bacillskräck än innan, se den inte om du redan har det!

Väl hemma var det hög tid att styra upp inför Holland och Beligenresan, samt köra några sista hårda träningspass inför VM.
Trevligt nog blev det både Däck- och klädleverans hemma. Tack Schwalbe (eller kanske Skeppshult) och Kalas för det!

Däcken ser riktigt fina ut. Nya tubdäck till CXVM och Mtb-däck. Det ska blir särskilt kul att prova Rocket Ron 2,4. Brett ska det vara!

Kalaskläderna i blågult såg riktigt fina ut, satt bra också. Så här glad blev jag då jag provade den flossade tempodäkten: 

Blir fint i helgen när det kanske ska snöa på Världscupen i Holland.

Förutom det har jag instruerat spinning. Grymma deltagare och nästan full sal. Smärtar faktiskt lite i hjärtat att jag kommer vara borta från "mina" medlemmar två veckor till. Men när jag väl är tillbaka ska jag ge dem desto mer att bita i.

Om att otur när man tänker..

Här på Gran Canaria blåser det oftast och oftast väldigt mycket. Vinden kommer i de flesta fall från norr eller nord-ost, i alla fall här i Pozo-trakterna och ned mot Bahia Feliz. Lysande bevis på detta är till exempel dessa planteringar, som växer fint efter vinden:

Av de ca 5 gånger jag varit på Gran Canaria och cyklat har vinden kommit från motsatt riktning, alltså från söder, max 3-4 gånger av alla de gånger jag varit ute och cyklat.

Så, vad gör man då om man till exempel är i frukt och grönsaksbranchen och har stora fina tält, i vilka man odlar bananer, tomater och annat gott? Jo man anpassar givetvis byggnationen så att den klarar av att stå emot den hårda vind som kommer från nord och nordost. Jättebra. Så länge som det nu blåser från "rätt" håll vill säga. Vad som kan hända om vinden plötsligt bestämmer sig för att blåsa från motsatt riktning, fick bananodlaren i Pozo lära sig för ungefär ett år sedan. Den hårda vägen dessutom.
Resultatet ser ni nedan, hela tältet blåste sönder, eftersom det enbart var anpassat efter en vind som kom från det håll den 99 gånger av 100 brukade komma från. Stackarn blev visst så chockad att han inte orkat bygga upp det igen Det ligger kvar som en trasa och innuti bor nu någon i en husvagn i tron om att få extra skydd.

För övrigt blev det en återhämtningsdag igår, eftersom jag kände av gårdagens hårda pass upp till toppen i benen. Lugn cykling ned till fyren i Maspalomas för att där möta upp Cissi, som vuxit upp med och gått hela grundskolan med i Karlskoga. Det blev en långfika i solen, riktigt gott!

Idag var det jag som hade lite otur när jag tänkte. Först blev det fina intervaller upp till San Bartolimé. Jag hittade sedan en fantastisk väg därifrån, som skulle gå ned till Maspalomas och ha fin utförskörning på grus.

 Mandelträn som blommar. Något av det vackraste som finns!

 Den fina vägen. Inget för höjdrädda eftersom man inte jobbar med räcken så mycket här..

Ovanför dammrundan. Damrundevägen är den vita som man ser i bilden. Den här vägen gick rätt så högt ovanför den. Strax efter det råkade jag svänga åt fel håll och istället för i Maspalomas hamnade jag på en väg som övergick i vandringsled. Den var bitvis väldigt stenig kan man säga.

 Vad svårt det blev!
Jag fick bära cykeln ungefär en timme och när jag kom ned på cyklingsbar väg upptäckte jag att båda sulorna släppt från skorna. Så nu har jag två "gap-skor" I morgon får det nog bli att testa den rätta vägen och alltså inte svänga av där jag svängde. Göra om och förhoppningsvis göra rätt också.

Förutom det har jag blivit rätt brun om armarna. Det ser ju bra ut så länge man har cykelkläder på sig, men i linne ser det enligt mitt tycke inte klokt ut. Dessutom har jag fått handskar också, eftersom jag alltid cyklar med handskar och händerna inte blir så bruna då.

 Jag har därför kommit på en lösning! När jag solar efter träningen måste jag ha det så här:

På så sätt kan ju resten av kroppen "komma i kapp" i sin brunhet. De bruna armarna täcks effektivt för.
Hur samma metod skulle se ut om den tillämpades även på underkroppen vill jag dock inte ens tänka på...

I brist på annat..

Ännu utan titel. Akvarell 2011 ca 52x50 cm.

En ny bild är klar. Tänkte att den skulle lysa upp lite i det kompakta mörker som är ute just nu. 

Annars har det varit mycket träning i veckan. I måndags blev det en en tur i Änggårdsbergen tillsammans med två killar som ville ha lite tekniktips för skogscykling. Det var kul. När man ska visa och ge råd till andra får man verkligen tänka till hur man gör och sätta ord på det, vilket gör att man i sin tur får bryta ner ett moment i mindre delar. Man får upp ögonen över vad det är man gör i skogen egentligen. 

Utöver detta lyckades jag ge mig ut på cykeln precis när det började regna både i tisdags och torsdags. Första gången stod jag ut, andra gången avbröt jag passet, eftersom jag var helt iskall och kände varken händer, fötter eller lårmuskler. Svårt att ta ordentligt i då. Igår hade jag pälsat på mig jättemycket kläder och bestämt mig för att minsann inte frysa. Det visade sig vara alldeles för mycket kläder, så jag fick stanna och plocka av mig ett lager. Nåja, bättre det än att åka och frysa. Kände mig riktigt stark under halva passet, sen var det någon som drog ur proppen och jag väggade rejält. Burkar alltid ha med mig en bar eller en Liquid eller lite pengar, ifall något liknande skulle hända och oftast brukar jag klara mig utan att använda nödproviantet. Typiskt nog hade jag varken pengar eller Enervit-prylar med mig denna gång. Det är ungefär som att man alltid får punktering de gånger man inte har pump och slang med sig. Murphys lag alltså. 

Idag blir det löpträning. Det gäller att hålla igång löpmusklerna om man nu skulle få köra VM i Cykelcross. I "värsta" fall, (vilket jag inte tror, då det troligen kommer att vara blötare där då) får man springa alla sandpartier och då är det 1 km/varv. Då vi kommer köra fem, max sex varv, blir det 5-6 km löpning man behöver klara av utan att bli stum. I sand och släpandes på en stackars cykel. Någon form av rusher i sand med cykeln uppslängd på axeln borde vara optimalt.

Bäst just nu..

Ok, de är väl inte jättesexiga eller med så hög coolhetsfaktor kanske, men åh så sköna. När jag är hemma bor jag i ett par tofflor som jag fick av pappa i julklapp förra julen. Kombinationen med stödstrumpor blir perfekt!
Är det något jag inte gillar så är det att frysa och/eller vara blöt om fötterna. Efter år med olika slags träning i ur och skur och otaliga mer eller mindre smärtsamma "upptiningsprocesser" efter långpass vintertid, är både fötter och händer extra känsliga för kyla. Under tävling är det ju inget jag tänker på eller bryr mig om, men annars kan jag störa mig otroligt mycket på det.

Det har blivit kallare och det är det visst inte bara jag som fått känna på. På TV sitter ett gäng damer och tanter och stickar tröjor till oljeskadade pingviner för att de inte ska frysa. Jättefina, med olika färger som ska matcha pingvinerna. Engagemanget är rörande. Jag vill också ha en pingvintröja!

Idag blev det en 3 timmars tur på MTB:n i mestadels skog. Det var gott och bitvis ganska torrt faktiskt. Benen kändes bra efter en dags vila. Oftast reser eller jobbar jag på mina vilodagar. Det är väldigt sällan det blir just en lugn dag. Denna vilodag var dock just en sådan lugn dag och det blir verkligen skillnad i återhämtning, jämfört med en vilodag då man exempelvis är ute och reser!
 Det är verkligen skönt att köra i skogen när det är lite råkallt ute, för det blir varmare. Enda nackdelen är att det är större risk att plurra i något blött och bli kall, blöt och sur. Idag plurrade jag dock först i slutet, så det gjorde inte så mycket, jag var ju ändå på väg hem.

The Mudqueens!

Från banan i Skatås. Hade tänkt slå rekordet på banan, men det var svårt när det såg ut så här..

Det blev en lerig helg. På lördagen blev det en tur på egen hand i Skatås, hade tänkt köra några varv på mtb-banan där, men det var väldigt blött och man fick vada i bäckar lite väl mycket. Så jag valde lite andra stigar och grusvägar istället. Idag blev det en 3 timmars tur med Catarina, och den var nästan lika blöt men mycket roligare och i finare väder. På bilderna ser vi dock förvånansvärt rena ut. 

Catta på min gamla Gary..

En smutsig CUBE...

 Det var egentligen mer blött och rinnande gegga, vilket gjorde cykeltvätten enklare. Förutom träning hade vi också besök av syster från Karlstad. Hon visade som vanligt sina färdigheter som gymnast. Än sitter takterna i, även om jag mest var rädd för att hon skulle braka in i akvariet. Det hela gick dock bra. 

ett...

två...

Tre!!!!

Tyvärr ser det inte riktigt ut så där när jag försöker göra samma sak, men det är ju skönt att veta att det det finns i släkten. Själv fick jag istället nöjet att inviga min kära syster i sushins värld, med gott resultat.  

Terapi.

Gårdagen ägnades åt terapiarbete av olika slag, tillexempel: 

Prata med träden i Änggårdsbergen...

 ..Titta på blöta, härliga rötter med löv..

..cykla över samma härliga rötter med löv + stenhällar..

 ...måla löjliga figurer i olja..

Förutom det hann jag med en fika med en kompis och en kväll med lite tapas på Manjana (sorry för stavningen) med dessa två fantastiska vänner. En riktigt terapidag alltså.
Idag blir det lite gym och rehab för axeln och kanske en sväng på mtb:n i eftermiddagen om det inte börjat regna då..

Livets berg-och dalbana!

Förra veckan var verkligen kontrasternas vecka. Den innehöll alla tänkbara känslor, glädje, oro, sorg, ilska, frustration, lättnad, lugn och tacksamhet, bland annat. 

Jag är mest frustrerad över att jag fått ont i axeln igen. Troligen är det en inflammation av något slag. Som tur är känns det inte när jag cyklar, men när jag gör annat som att lyfta saker och sova. Om det inte går över inom ett par dagar blir det att söka upp Sjukgymnasten igen..

Sen har jag bråkat med Schweiziska tågbolaget SBB och "hotat" att dra det vidare till Konsument Europa. Det hela gällde vår buss som inte dök upp i somras, så vi fick ta taxi för över 3000 kr till flyget. 

Tydligen tog det skruv och de erbjuder sig nu att betala våra outnyttjade biljetter. Samtidigt har det Italienska bussbolaget hört av sig och erbjudit en summa för kompensation. 

Slutsats: det lönar sig att vara förbannad och bitchig ibland, men fasen vad det är jobbigt och tar energi! Det roliga i det hela är att alla fortfarande står fast vid att det inte var delas fel. Tågbolaget skyller på Bussbolaget, som i sin tur skyller på själva cykelloppet som vägen var avstängd för. 

Nog om det. Jag skulle ha fått min Cykelcross i förra veckan, men fick beskedet att det inte skulle komma en enda cross förrän vid årsskiftet. Lite trist när man tänkt att tävla i Svenska CX-cupen som började i lördags. Vi började titta på andra alternativ, men det är ju svårt när man är så här sent ute och framförallt, när man inte har några pengar. Såg ganska så kört ut, men två dagar senare kom beskedet att CUBE kommer att tillverka EN CX-ram i minsta storleken redan denna vecka! Jag är förvånad och givetvis jätteglad och tacksam att de gör detta för mig. Nu behöver vi "bara" fixa ett drivpaket och bromsar, sen är vi hemma. Förhoppningsvis kan jag köra CX- tävlingarna i Sunne, det hade varit skoj. 

I helgen var det ju strålande väder och jag och mackan gav oss ut på en liten tur i skogen. Det var bitivis ganska tortt och bitvis jätteblött, och varmt och skönt.  Vi lyckades hamna mitt i en multisporttävling och man fick ta det ganska lungt. Har fortfarande dåligt samvete för att jag råkade preja en tävlande lite dumt. Jag sa att jag skulle köra om på höger sida i ett annat spår, trodde han hörde mig, men det gjorde han visst inte, eller så ville han inte släppa förbi mig för han körde åt samma håll och ramlade. Än en gång, Förlåt!

 Vad är detta för djur??

 Mackan posar

 Jag posar

 Mackan i motljus.. 

Jag i medljus...

Hade jag fått bestämma hade vi fått ha helgens väder hela oktober. 7

Den tråkigaste och sorgligaste saken på länge hände dock i helgen. Mammas och pappas inflyttade katt fick ungar för ett par veckor sedan och de bestämde sig för att behålla en av de fem, de andra fick avlivas eftersom alla redan har katt i Skåne och ingen vill ha fler. Bara detta faktum var sorlgigt nog tyckte jag. I alla fall hade Markus och jag lite planer på att ta hand om den ende ungen när den blev större. I helgen råkade den dock ut för en olyckshändelse när en spånskiva rasade ned över den. Den skadade sig såklart och mamma och pappa  var tvungna att avliva den med. Självklart var det det bästa eftersom den led av skadorna, men det blev alldeles för sorgligt för mig. Den blev bara 3 veckor och den var ju så fin! En del tycker kanske att det är banalt att bry sig om en kattunge, men jag blev faktiskt jätteledsen. 

Ett liv är så skört, oavsett om det är ett djur eller en människa, det gäller att ta hand om och ta vara på det så bra man kan, även sitt eget.

Take a smile...

När jag kom hemcyklandes från jobbet och var lite trött och sur på att återigen blivit genomblöt på grund av allt ösregn, upptäckte jag en lapp uppsatt på dörren till innergården. "Take a smile".  Jag har annars inte så mycket till övers mot lappar som sätts upp i hur som hellst, men denna var ju  helt oemotståndlig, för att inte tala om vilken tajming. Givetvis tog jag en lapp!

Vem det nu var som satte upp den, tack det var dagens höjdpunkt, resten av kvällen avverkades med ett leende!

Bättre och bättre!

Det har varit en rätt så regnig månad i Göteborg. Tack och lov har det varit ganska varmt i alla fall. Kommande dagarna ser det dock ut att bli bättre och något som kan kallas högsommar. Senaste två veckorna har ägnats år jobb och träning. Träningen har känts bättre och bättre efter förkylningen, den svaga punkten just är nu, precis som innan luftrören. Igår fick jag med mig Mackan ut i skogen och lurade honom att köra några 4 min intervaller i backe, efter det blev det lite mer "skojcykling" på skogsstigarna i Änggårdsbergen. Alltid gott att ta det jobbiga först och sen lite mer avslappnat.
Här om dagen avslutade jag min träning med ett varv på det som ska bli 2012 års SM bana i XC. Eller nästan ett varv i alla fall. Efter en kurva stötte jag på två män som hade nån slags "umgänge" (mer eller mindre avklätt), så det blev en snabb helomvändning och en annan stig ner och över till den andra kullen som banan går på. Där kunde man köra utan överraskningar. Banan går ju på allmän plats, så folk får väl göra vad de vill där, men då är det ju lite tråkigt att de som har kullen som "mötesplats" förstör för oss som vill cykla mtb genom att lägga ut stockar och pinnar över stigen överallt. Nästa gång jag kör där tänker jag i alla fall inte köra ensam.
Idag blir det vila och en sväng ut till Styrsö, en av mina favorit öar!

Smuggelvägen till Stelvio, en liten väggning och en skönhetstävling.

Välskyltat. Idag är de forna smuggelvägarna, väl uppskyltade. Här Boccetta di Forcola 2760 m öh. Kändes gött i andningen det :)

I går blev det ett långt pass med många höjdmeter. Jag hade bestämt mig för att prova att cykla upp tll Passo dello Stelvio, fast på grus vägar och ko-stigar istället för på den vanliga asfaltvägen. När jag häromdan gladeligen berättade om mina planer för Mauro, en cykelkompis som jobbar som MTB guide här i Livigno, och kan alla stigar och vägar, tittade han på mig med allvarlig blick och sa: "Asa, that is a very, very long road". Genast fick jag ett förslag på en helt annan, mycket kortare väg. Jag kände att jag ändå ville prova och tänkte att jag får väl ta en buss tillbaka då, om det nu skulle bli så långt eller bli skitväder. Kommunikationerna här är faktiskt väldigt bra.


Passo Umbrail och Passo Stelvio. Pricken högst upp, under vita toppen är Stelvio. Till vänster, den smala stigen till Passo Umbrail. Inget för höjdrädda! 


Så jag började min tur först upp till Lago di Cancano via Val Alpisella. Över dammen och sedan in på grusvägen/stigen som slutligen kommer upp till Passo Umbrail. Vägarna är gamla smuggelvägar som går mellan Italien och Schweitz och som användes under första välrdskriget både för att ta in förnödenheter och för att ta sig över gränsen. Senare, på 60 och70 talen smugglades .cigaretter på samma vägar.
Till sist, efter oavbruten uppförskörning med inslag av gång, eftersom det var så brant och löst på sina ställen, kom jag upp till Boccetta di Forcola på 2760 m, därefter utför på en bitvis väldigt smal stig ned till Umbrail. Därifrån var det bara 3 km på asfalt och 10 serpentinsvängar till Stelvio på 2758 meter.
Väl där var jag inte ensam, det finns nämligen en hel del människor som liksom jag, är förtjusta i att på olika sätt ta sig upp till höga pass. Cyklar med och utan motor var det som var rätt fordon för dagen i alla fall.

Toppen. En hel del fikasuga människor, med intresse för höga höjder där.

Det blev en liten paus med fika som kostade dubbelt så mycket som i Livigno. Antagligen hade de fått sälja fika om de tagit det dubbla betalt också, för är det något som de som gillar att ta sig upp på höga höjder också gillar, så är det att ta en kaffe eller en dricka eller två efter sin prestation.

Efter det gick det utför ner till Bormio på asfalt och sedan upp till Passo Foscagno 2291m, ned till Trepalle, upp till Passo d´Eira, 2208 och sedan utför till Livigno. Närmaste vägen alltså. Med 3 km kvar till Foscagno, väggade jag. Jag kom upp till toppen, även om det gick långsamt, blev skakis, hittade ingenstans att köpa dricka, fick åka ned till Trepalle och hittade där en affär där jag kunde köpa en snickers och en cola. Hur gott var inte det?

Rätt skönt att komma tillbaka o tillbringa resten av kvällen i rodel-läge i sängen. Tydligen är miss universumliknande tävlingar grejen här i Italien och sänds på bästa sändningstid i på Rai 1. Det fungerar så att alla tjejer står i exakt samma pose med benet fram, i förutom färgen, exakt samma klänning i en rad. De är alla vackra, men ser nästan likadana ut, har samma kroppsform och ler oavbrutet, även om de åker ut ur tävlingen. När tjejerna sedan iklädda baddräkt och högklackat fick springa med bakdelen mot publiken, blev det för mycket och jag stängde jag av.  Känns spontant väldigt gammalmodigt, men samtidigt väldigt Italienskt.