WC Offenburg, ett ovanligt kort race…

Foto: Jahn Ekman

I går var jag ganska sur. Nej först var jag inte sur, men jag blev sur. Jäkligt sur för att vara ärlig. Jag var glad när jag stod på startlinjen för världscupen i Offenburg. Taggad, laddad och lite nervös, fast på ett positivt sätt. Kroppen kändes ok och jag var sugen på att prestera. Världscupstarterna är alltid lite smått kaotiska, särskilt när man står långt bak. Alla vill fram samtidigt. Fick en rätt dålig start, men lyckades hålla mig på hjulen utan missöden. Jag började precis komma in i racet när det händer. I en uppförsbacke hoppar kedjan, tror jag. Jag stannar för att sätta på den och märker att den inte hoppat, utan gått av!! 15 minuter in i racet eller så. Det tar ett tag innan jag fattar och jag försöker febrilt få på kedjan igen, men inser sen att det är kört. Kedjelåset har gått sönder. Omkring mig står massor av folk för att titta på vad jag gör och jag blir till och med filmad (vilket senare visar sig vara de svenska juniorkillarna, så de är förlåtna). Jag drar mig undan tävlingsbanan och in i skogen. Jag avreagerar mig genom all världens fula ord, som tur är på svenska, så ingen tysk förstår. De fattar nog ändå.

Ändå är jag rätt lugn till det yttre, det är ytterst oproffsigt att kasta cykeln eller något annat omkring sig. Men inombords är jag matadoren i ”Tjuren Ferdinand” på julafton. Jag hoppar runt. Sliter mitt hår. Bryter svärdet i bitar. Är vansinnig och besviken. Det är en sak att försöka prestera, men misslyckas, då har man åtminstone fått försöka och gjort sitt bästa. Men att vara laddad och inte ens kunna försöka är mycket värre. Att stå där och se på när de andra får tävla. Jag hann inte ens bli trött eller känna om kroppen mådde bra eller inte.

Maj har verkligen inte varit någon bra tävlingsmånad för min del, så därför var det givetvis ännu mer frustrerande att detta hände.

Samtidigt finns det en väldigt positiv sak med den här resan mitt i allt elände. 2007 vurpade jag rejält på banan i Offenburg. Jag ramlade illa på min redan halvtrasiga vänsteraxel och drog av två ligament på framsidan. Detta fick jag senare operera 2008 med 8 månaders rehab som följd. Kraschen har funnits som ett gissel mitt huvudet, jag blev väldigt rädd. Att komma tillbaka till Offenburg och, med lite pepp från Team Kalas, slutligen få köra ned för utförslöpan där jag kraschade OCH märka att den faktiskt var ganska lätt, var en skön känsla. Hemma har jag ju försökt ta tag i det och faktiskt övat köra drops, om än små varianter. Det har hjälpt. Det känns inte så brant längre. Komfortzonen är framflyttad en bit. Det är det jag tar med mig från denna resa.

Samtidigt vill jag säga ett tack till landslaget och Fredrik Eriksson, för att jag fick vara med på ett hörn. Tack också till de fina boende kompisarna Team Kalas och mamma Marie, liksom SRAM, och Scott Goeman Cycling Team, som alltid är glada och försöker hjälpa mig. Det värmer!