I bland blir man bara så trött...

Man slutar nog aldrig att förvånas över arrangörer av Belgiska cykeltävlingar. Eller är det Belgiska cykelförbundet? Just nu är jag trött, besviken, ledsen och omotiverad.

Igår fick jag veta att starten till tävlingen i Gooik-Kesterpå tordag var senarelagd för oss damer. Anledningen var att TV-skulle sända tälvlingen. Därför var det tydligen viktigt att köra herrarnas tävling först, så att den skulle hinna redigeras och komma i TV.

Nya starttiden är 15.35, alltså 4 timmar senare än vad som först utanonnserats. Detta innebär att jag kommer ha svårt att köra det planerade racet, då flyget hem går kl 19.30.
Jag påpekade detta för arrangören och frågade om de kunde hjälpa mig på något sätt, eftersom de säger sig vilja locka internationella åkare, men svaret blev att det inte alls var något problem för mig att hinna och de kunnde inte hjälpa till.

Ok, ett litet räkneexempel:
Mitt plan hem till Göteborg går 19.30 från Bryssels Flygplats, check-in stänger 18.40.
Vi tävlar i 1.30-1.45, vilket innebär målgång ca 17.20. Det tar ca 40 minuter till flygplatsen, och om man skulle sätta sig i bilen precis när man gått i mål skulle man praktiskt taget vara framme kl. 18.00 på flygplatsen.
Vad som inte är medräknat då är:
Byte av kläder som inte är svettiga/smutsiga: 3 minuter (ingen dusch)
Packning av cykel i cykelväska så att den inte blir förstörd i flyget: ca 20 minuter (om man gör det snabbt). Tankning av hyrbil: 10 minuter. Inlämning av hyrbil, utpacknig av bil och rusa till check-in två våningar upp med jättepackning: 10 minuter. Det blir 43 minuters mertid och jag kommer för sent.

Då har jag inte räknat med att det kan bli en dopingkontroll och det kan bli en prisutdelning. Då faller allt. Att boka om planet är inget alternativ då en biljett kostar 3-4000 enkel väg + extranatt på hotell, extra dygn med hyrbil etc. Det är inte värt det...

Idag kördes Antwepen Grand Prix, första deltävlingen i Belgiska cupen. En bana byggd av Filip Meirhage. Banan liknade mer en cyclo-cross-bana fast med extremt branta, korta uppförskörningar, utförskörningar och några drops. En oflytsbana, utan riktig klätrring, inte riktigt min starka sida, men bra träning. Själv lyckades jag nästan köra in i herr Meirhage på träningen. Vi pratade lite, han verkade väldigt snäll, men jag har svårt att ta en man som varit avstängd för doping på fullaste allvar. Man får ju hoppas att han gjort en helomvändning och ångrar djupt det han gjort. Mer om dopingfilosofi i senare inlägg. Arrangörens vision är att arrangera en världscup på banan, vilket jag tror blir svårt, då de bästa herrarna körde varvet under 7 minuter. Med hundra startande som idag, på den smala banan är det många som bara kommer hinna köra ett varv innan de blir varvade.

Hur tävlingen gick vill jag helst inte tala om, jag fick en urusel start, hade inget tryck i benen och inget flyt alls. Jag är inte den som ger upp i första taget, men efter att ha krachat utför en slänt ca 2 meter in i en buske, beslöt jag mig för att kliva av. När varken det fysiska eller det mentala funkar är det svårt att motivera sig. Mest besviken är jag att kroppen inte vill fungera längre. Det är något fel som är trasigt. Innan förlylningen var jag i väldigt bra form, nu är den som bortblåst...Har jag någonsin tränat?? Dags att kolla blodvärden när jag kommer hem!