Väggad i Houffalize

Helgens världscupstävling här i den fransktalande delen i Belgien fick mig verkligen att undra om de verkligen vill ha internationella åkare på sina världscuper. Tävlingen i Houffalize är på alla sätt fantastisk, med extremt krävande bana och enorm publik, men som utländsk, icke fransktalande cyklist som inte cyklar för något jätteteam, är det lätt att känna sig ovälkommen.

Det började med registreringen. Vi var där i god tid på torsdagen. Det var kanske 20 st före oss i kö för att hämta ut sina nummerlappar, feedingpass och ackrediteringar. Detta borde gå snabbt, då det sitter en 5-6 UCI- människor på plats. Det tog ca 90 minuter. Ett mer omständigt sätt att sköta registrering och nummerlappsutdelning på har sällan skådats. Två av UCI människorna, givetvis endast fransktalande, sitter och tittar ner i lådan för sk. ”Rainbow pass”(som ger dig accreditering på olika nivåer för hela världscupsarrangemang) En annan sitter stämmer av åkarnas UCI-licenser i en dator och att de angivit rätt Hotell för sin vistelse (datorn givetvis lyckas gå sönder eller låsa sig precis när det är min tur) Nästa gubbe sätter en post-it lapp med åkarens startnummer på licensen. Ytterligare en gubbe tar betalt, men accepterar endast kontanter till (skillnad mot alla andra världscuper). Råkar man ha kort ändå, tvingas man ställa sig i en annan kö, någon annanstans, för att där först ta ut pengar, sen gå tillbaka till UCI-gubbarna och slutligen få ut sitt startnummer. Tillslut lyckades vi.

Vi frågade också efter parkeringskort, eftersom det brukar behövas, men det skulle räcka med den ackreditering vi fick nu, sa de.

På tävlingsdagen åkte vi som tur var i god tid till tävlingen och blev givetvis stoppade på vägen in i Houffalize.

Anledning? - Inget Parkerings -pass, så klart. Den fete, givetvis endast fransktalande parkeringsvakten visade oss arrogant in på en parkering ett par kilometer från starten. Vi visade min nummerlapp och Markus visade sin Team- manager licens. Svaret vi fick var ”no, no impossible!”. Samtidigt ser vi några bleigska teambussar utan parkeringspass passera in till tävlingsområdet.

Vi parkerade istället vid sidan av vägen. Jag rullade på cykeln ned till en idrottshall nära starten, Markus halvsprang med extra hjul, verktyg och flaskor. Himlen öppnade sig och vi blev genomblöta. Som sagt, det är lätt att känna sig ovälkommen, men är det verkligen så man vill att sin fina tävling ska uppfattas av oss utländska åkare?

Racet då? Jo jag fick en efter omständigheterna en hyfsad start, som startnr 72 av ca 125 åkare och låg runt 45:plats, tyckte att det kändes bra. Försökte ta hjul på Gunn Rrita Dhalie som också låg däromkring och var på uppgång. Det fungerade i en startloop + två varv, alltså ca 1 timme, sen väggade jag och det rejält. Jag tappade nästan fyra minuter på sista varvet och ca 30 placeringar. Luftrören som sugrör och jag fick stanna och ta astmamedecin. Placeringsmässigt var inte heller detta lopp någon höjdare, utan helt kasst, men jag ser det positivt, mycket bättre än förra veckan och jag hade bra flyt utför. Cykeln kändes riktigt bra. Tror att det behövs några race till innan jag är redo att prestera på min normala nivå igen. Jag har två mindre race i Belgien kvar och ett långlopp innan nästa Världscupstävling, så det blir bra tror jag.

Nu ska jag ta han om mina ömma ben…

Foto: Jahn Ekman