5:a i Kitzalpbike.

CUBEN njuter av utsikten vid Mottolino liftstation

Det blev en 5:e plats i gårdagens race i Österrikiska Kirchberg. Byn som för övrigt troligen är den by som de håller till i i filmen Sällskapsresan.
Jag var länge ganska osäker på om jag skulle köra tävlingen eller ej av olika anledningar, varav den främsta anledningen var svårigheten att hitta lämpligt fordon till rimlig kostnad för transport till och från racet. Hittills har jag ju klarat mig med allmänna kommunikationsmedel och nån enstaka skjuts i bil tack vare vänner. Att hitta en bil att hyra i Livigno visade sig inte vara det lättaste. På Livignos hemsida fanns två tänkbara ställen, varav den ena inte fanns på den angivna adressen och den andra kunde erbjuda en minibuss för 9 personer för ett pris som var långt över min budget. Av en händelse hittade jag en annan hemsida med en annan adress, som jag provade. Det visade sig vara en bilmekaniker som inte kunde Engelska, men som hade en Fiat Punto att hyra ut. Jag lyckades med min fantastiska Italienska och penna och papper få honom att förstå vilken dag, när och hur länge jag ville hyra bilen och var jag skulle åka med den.

Mellan Livigno och Krichberg är bara ca 25 mil, men sträckan tar ändå ca 4 timmar att köra. Yr.no visade att det skulle bli riktigt skitväder i Krichberg och jag måste säga att det kändes inte sådär jätteinspirerande att lämna ett helt molnfritt Livigno på lördagsmorgonen för att åka till prognos 7 grader och regn. Men nu hade jag ju hyrt den där biljäklen och allt, så då fick det bli så.

Väl där visade sig att det dåliga vädret redan dragit förbi, eftersom vi inte startade förrän strax efter 17-tiden. Att det kommit en hel del regn var det dock inget tvivel om märkte jag vid provkörningen av banan. Det var rejält slirigt både uppför och nedför. Jag lyckades ändå köra, eller snarare halka ned för de värsta utförslöporna under träningsvarvet. Banan hade nog varit riktigt fin om den varit torr, med sina rotiga och tekniska utförskörningar och branta klättringar. Nu blev den extremt svårbemästrad och värre ju mer folk körde på den. Mycket av det som jag körde på träning, var helt okörbart under tävlingen.

Det kändes segt redan från början på tävlingen, det har ju varit några dagar med hård träning i Alperna, så det var väl det som satt i. Fick ändå en hyfsad start och låg med bra fram till första tekniska utförslöpan, då det flög tjejer åt alla håll iskogen. Jag försökte vara smart och hoppa av innan och springa ned, men halkade istället och fastnade med foten i en redan vurpad tjejs bakhjul. Just precis här lades nivån på det här räjset. Resten av tävlingen bestod av ett vurpande, halkande, svärande och brötande utan hejd. Jag trodde först jag var den enda som hade det så och det var först då herreliten kom i kapp mig som jag insåg att alla hade det likadant. Alla sprang och halkade utför och alla svor, en hel del faktiskt. Vissa delar var dock cykelbara och de var fina. Men det är ett under att grejorna håller för sådana här förhållanden. Jag slutade till slut på 5:e plats, vilket väl var ok även om jag hoppats på något bättre. Är också glad över att jag klarade mig med bara en stor flaska under racet, eftersom jag inte hade nån langning. Jag hade i och för sig ställt ut några "nödflaskor" i langningszonen, men man vill ju inte stanna i onödan.

Det blev rätt sent innan jag kom iväg från tävlingen och jag var hemma först vid 00.30 tiden på natten. Då var kroppen uppe i varv och det gick inte att sova, så jag fick ligga och läsa rätt länge.

Investering nummer 1. Kaffe och Biroche. Välbehövligt.

Idag har jag investerat det som blev över av prispengarna när bilen och bensinen var betalt dels på en fika med tillhörande biroche hos Sabina, dels på ett eftermiddags åkpass i Motolino Bikepark. Mycket folk som åkte och jag var nog den enda som körde med Cross Country hardtail med tillhörande utstyrsel. Det gick dock bra, förutom att jag bottnade gaffeln några gånger. Fina slingor fanns det och några som var nya för säsongen. De har ett härligt liv de där freerideåkarna. De åker några svängar, stannar, tittar, åker några svängar, stannar, tittar och kanske tar ett foto på sin kompis. Sen är de nere och då är de så trötta att de måste stanna på cafét och ta en öl eller en läsk. Och på liknade sätt fortsätter det tills liften stänger. Så ska jag också ha det när jag börjar freerida på riktigt!