Hemma igen- full av intryck! (varning för ultralång bloggning)

"Tack" 

Nu är jag hemma från Kina och det finns så mycket att skriva om resan och tävlingen att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. På 6 dagar hinner man ju inte uppleva särskilt mycket av ett så stort land som Kina, men jag tror att vi alla har med oss många olika tankar och intryck hem. Extraordinärt, helgalet, annorlunda och på sina ställen, helt underbart är nog det kortaste sättet att beskriva denna utflykt.

 Det nybyggda tävlingsområdet.

Tävlingen i Gyiuang var ju ett testevent och alla cyklister, ca 200 stycken från olika landslag och UCI-team världen över var inbjudna av arrangören. Målet med tävlingen är att få arrangera en världscup under 2013 och inom en snar framtid också få arrangera ett VM i Cross Country. Det hela handlade om att arrangören ville visa för UCI (internationella cyckelförbundet) och oss potentiella deltagare att de kunde klara av ett så stort evenemang, att banan höll måttet, och att säkerheten för cyklisterna fungerade. Vi som var där förstod ganska snart att bågen spänts riktigt, riktigt hårt och att vi skulle få en upplevelse vi sent kommer att glömma. Man har helt enkelt köpt upp en bit mark med lite skog och kullar och där byggt en xc-bana i princip från scratch. Dessutom har man fixat dit toaletter, byggt parkering, team-area. I planen ingår även att bygga ett helt nytt hotell på området, så att de aktiva kan bo vid banan. 

När vi landade i Peking fanns redan där folk för att guida oss rätt till nästa flight. Vi skulle hämta upp vårt bagage för att åter checka in det på inrikes flyget. Varken min eller Olofs cykel dök dock upp. Det tog lite tid att fixa med detta, men tillslut fick vi alla papper i ordning och kunde fara vidare till Gyiuang. Varje team och landslag hade fått en egen engelsktalande guide som var med och hjälpte till med språket och andra praktiska saker under dagarna. Vår guide kallades Daisy, många i Kina får ett västerländskt (läs amerikanskt) namn utöver sitt kinesiska. Daisy talade ganska bra engelska, men verkade ganska ofta inte alls förstå vad vi menade när vi frågade eller berättade om något. Hon var dock otroligt hjälpsam och artig, nästan så att det blev lite för mycket ibland. 

Redan i bilen från flygplatsen till hotellet kom frågan om vad vi tyckte om Kina och Gyiuang. Givetvis sa vi att det var jättefint fast vi inte sett någonting! Alla inbjudna var inkvarterade på stans finaste 5 stjärniga hotell, ca 7 km från tävlingsbanan. Det var verkligen fint och flott, det finaste jag bott på någonsin.

Mitt hotellrum som jag delade med Ann.

Dagen efter ankomst var det träning på banan. Då trafiken i städerna i princip saknar allt vad trafikregler heter, fick de som skulle cykla till banan poliseskort till och från tävlingsområdet. Detta innebar i praktiken att man fick stänga av vägen för trafik minst 4 gånger om dagen, ibland för endast ett tiotal cyklister. Om man tänker tankarna att det i Sverige är näst intill omöjligt att stänga av vägarna för en tävling som landsvägs SM eller ett motionslopp som Vätternrundan, och att ingen bilist i staden Gyiuang, med nästan 4 miljoner människor, verkade särskilt upprörd över att få stanna för ett gäng cyklister i färgglada kläder, blir man ganska förundrad!

Mäktig poliseskort!

Tydligen hade banan varit allt för lerig och i princip ”ocykelbar” vid en första inspektion av UCI, men man hade snabbt dragit ihop folk och grusat hela banan. Här snackar vi resurser! Medan de andra i landslaget cyklade på banan fick Olof och jag tillsammans med Isak och Pumpen, efter specialtillstånd från kommissarien, gå ett varv på banan, eftersom vi fortfarande saknade våra cyklar. Banan hade ett sugande underlag, men var fullt cykelbar. På ca 4 km bana hade man klämt in ca 200 höjdmeters klättring, en mycket kuperad bana alltså. Den enda plattkörningen fanns vid varvningen. Banan var relativt lätt teknisk, några halvtrixiga partier, men inget överjävligt. Största utmaningen var istället de många höjdmetrarna, det sugande underlaget och att det var rätt stötigt på vissa ställen, eftersom det inte var så många som cyklat på banan.

Från slutet av en av de brantare klättringarna.

Ingen dålig utsikt från banan, om man bara orkade njuta av den under räjset.

På kvällen var det invigning a la mini-OS. Inmarch, presentation landsvis och Kinesisk nationalsång. Därefter enormt påkostad show, med både dans och sång i traditionella kinesiska dräkter och kinesisk modern pop. Och Konfetti. Här kan man verkligen tala om ”extra allt” och lite till. Enligt uppgift hade arrangörerna lagt en miljon bara på invigningen. En miljon Euro alltså.. 

Vid midnatt innan tävlingsdag 1, shorttracktävlingen kom äntligen Olofs och min saknade cykel. Det hade ju varit väldigt tråkigt om de inte dykt upp. Pumpen gjorde en heroisk insats och packade upp och mekade ihop dem mitt i natten. Eftersom Shorttracket gick på eftermiddagen, körde jag två varv på XC-banan på förmiddagen, kanske inte en optimal uppladdning, benen hade förmodligen mått bättre av lite plattkörning för att komma igång efter tre dagar och en 24 timmars resa, men det var ju den enda möjligheten för mig att få testa banan på cykel så det fick bli så.

Ann.


Angelica.

Shorttrackbanan bestod av ett varv som tog 3-3.30 att köra. En kort men seg klättring, en småknixig utförslöpa och sedan plattkörning och varvning. Hårt. Fick själv en ganska dålig start och tabbade mig i första kurvan, men kom igång efter hand och plockade placeringar. Det blev hela 10 varv på banan, jag slutade på 14:e plats, Ann körde starkt och slog till med en 9:e plats, medan Angelica var några placeringar efter mig. Något jag tyckte var jobbigt, var att många stod och rökte längs med banan. I Kina röker man mycket, inget undantag då man tittar på cykeltävling.

Välmatchad. Tack Abus och X-Kross! Foto: Mario Bilich.

Dagen efter var det dags för XC:t. Jag tror de flestas ben och kroppar var trötta efter den långa resan och de intensiva dagarna. Många hade också sovit dåligt. Själv kände jag mig jättetrött och hade svårt att komma igång på uppvärmningen. Första varvet på tävlingen upplevde jag också som väldigt segt, men sen kom jag igång och kunde hålla relativt jämna varvtider och plockade en placering här och där. Vi körde 5 varv och det kändes som om det var ett för mycket, sista varvet fick jag slita ordentligt och tappade en placering. Trots detta är jag nöjd med loppet. Jag slutade 12:a och hade inte kunnat köra snabbare för dagen. Jag tog ut alla krafter och var helt slut i mål, det var tungt hela tiden, men jag kunde ändå bita i.

Efter tävlingen hängde vi på tävlingsområdet och kände oss som stjärnor. Är det något som kineserna gillar så är det att ta fotografera och vara med på bild. Många hade väldigt fina kameror och plåtade oavbrutet. Särskilt omtyckta blev sverigeteamets unga, långa och ljusa killar. Tjejerna kom fnissande fram och ville vara med på bild, vilket de givetvis fick! Några tjejer puttade till och med bort en kinesisk kille från bilden när de skulle ta kort. Vi fick även skriva autografer på T-shirts, kepsar och diverse block. Olofs idolkort tog slut på ungefär 2 minuter och till och med de annars så allvarliga och auktoritära poliserna kom och ville vara med på bild. Ja ni förstår att det hela var helt crazy.

Uppställning! Även Poliserna ville vara med på bild med oss.

Pumpen och Olof

Mange mekar.

Supermeken Pumpen!

På kvällen efter tävlingen var det fest. I början var det lite torrt, men när partajet väl kom igång, så kom det igång om man säger så. På lokalen vi blev bussade till hade de ett fantastiskt dansgolv, med svikt i. XC-cyklister är ju vältränade och i princip alla dansade otröttligt så att svetten lackade, med nyfikna kineser som åskådare. Några enstaka vågade sig också upp på dansgolvet efter ett tag. För en del fortsatte partajet på hotellet verkade det som, för kl 2 på natten när både jag och Ann (min rumskompis som skulle upp för att åka hem kl 5 dagen efter) somnat, ringde det på vår telefon och någon i luren frågade om det var efterfest hos oss. Zzzz...

Party is ON!!

Eeehh?!?!

Ehh??! Igen! Minishorts är nog det som gäller i Kina!

Eftersom alla dagar varit fullspäckade med aktiviteter hade vi som inte skulle åka hem tidigt på lördagen (bara jag och Olof från Sverige, då vi ju flög till och från Göteborg) sett fram emot sovmorgon. Det låg dock en lapp på min säng när jag kom hem från festen. 9 på morgonen skulle vi vara i receptionen för avfärd till Huangguoshu-fallet, ca 1 ½ timme från hotellet. Ett av Kina och världens största vattenfall. Så blev det med den sovmorgonen, tack Isak!

Två, i detta sammanhang, små vattenfall!

Vi trodde att det skulle bli en utflykt på kanske 2-3 timmar totalt, eftersom vi inte visste hur långt det var dit , men det visade sig bli en heldag, med ca 5 timmars promenad, först i en park nedanför vattenfallet och sedan i parken för själva vattenfallet. Vattenfallet var dock väldigt mäktigt att få se och det var fint väder. Som tur var Daisy med på utflykten liksom en av arrangörerna och dennes fru. I parkerna fanns många som ville sälja olika ätbara saker. För oss som västerlänningar kändes det som lite konstiga grejer att äta på utflykt, till exempel hela gurkor och majskolvar. En gammal kvinna gick och sålde kokta, varma ägg. Jag fick ett ägg, men visste inte riktigt vad jag skulle göra av det, då jag inte vågade äta det men inte kunde säga nej. Till slut la jag det i fickan så länge.

Vi blev bjudna på lunch också. I Kina äter oftast alla små rätter från gemensamma tallrikar och tar med sina egna pinnar. Kändes lite ofräscht och ovant, men man vill ju inte tacka nej, det kan uppfattas som oartigt om man är gäst och blir bjuden. Vi lyckades i alla fall få fram att vi inte åt kött och fick vegetariska rätter. Vissa grejer var riktigt goda, andra smakade lite suspekt. Till maten drack vi te.

Mäktigt fall och fint väder! Foto: Olof Jonsson

77 meter högt och 108 m brett! Foto: Olof Jonsson

Vår guide Daisy!

På vägen tillbaka till hotellet åkte vi genom några mindre städer och byar. Det såg väldigt gammalmodigt ut, så som man tänker sig att Kina ser ut på landsbygden. Många restauranger  skyltade med bilder vilka specialiteter (djur) som serverades. Det var bilder på fiskar, kycklingar, hönor och kor bland annat. En del restauranger hade även en skylt med en labradorliknande hund. Tanken på att de verkligen äter hund svindlar.

Dagen efter skulle vi åka hem, men inte förrän på eftermiddagen, så vi bestämde oss för att åka ned till Gyiuang city. Det som var mest förbluffande var att vi inte såg en enda icke-asiat förutom oss själva, varken på utflykten till vattenfallet eller på turen inne i city dagen efter. Vi ansträngde oss verkligen för att se någon, men såg ingen. Många stirrade istället på oss och skrattade när vi gick på stan och när vi gick in i en affär med rea och fullt med folk, blev det tyst ett tag och det kändes som om alla tittade på oss. Om det var för att de tyckte vi var snygga eller för att det är så ovanligt med västerlänningar i staden vet jag inte. I princip ingen kunde någon engelska inne i stan, mer än ”hello”. Teckenspråk brukar man ju kunna komma långt med annars, men det var som om de inte förstod alls de enklaste tecknen. Kanske vi gör på olika sätt för att symbolisera tex ”skriva” eller ”pengar”?

Det fanns en hel del klädaffärer i stan, men det kändes som om det var ungefär samma utbud i alla affärer. Det bästa för min del var att alla skor och kläder passade perfekt. I Kina är jag minst en medium, jämfört med i Sverige, där jag oftast är en XS och har rätt ofta svårt att hitta främst skor i rätt storlek. I en av de fösta affärerna vi var inne i trodde vi sålde barnkläder och skor, men det visade att det var de normala provstorlekarna som hängde framme. Perfekt för mig i alla fall, svårare om man är en halv meter längre än alla andra. Hittade ett par Converse-liknande skor för 150 kr som jag köpte, topp, precis vad jag behövde.

Kinasko!

Roligast var det när vi hittade en diversemarknad på en bakgata som sålde allt från kryddor och teer till gamla tvättmaskiner. Det är ju lite sånt man vill uppleva, men det verkar som om Kinesena själva vill visa upp det som är så västerländskt som möjligt, inte det inhemska. Olof köpte en brutal grönsakskniv för 40 kr. Jag hade gärna handlat mer, men hade inte riktigt plats att få med mig fler grejer i bagaget.

Trafiken i stan och tillbaka till hotellet gick långsamt och vi hann precis komma tillbaka och packa innan det var dags att åka till flygplatsen. Resan hem gick rätt smärtfritt, men jag var bra seg och vi var nästan tacksamma över att inte cyklarna kom samtidigt som oss den här gången heller. Skönt att slippa kånka på den och istället få den hemkörd.