Vandraren.

Igår blev det något så ovanligt som en liten vandringstur här i bergen. Var grymt sliten efter några dagar med långa och hårda pass så det passade bra att göra något annat. Det blev ett riktigt bra återhämtningspass, eftersom jag gick uppför och pulsen låg på 55-70% av max på grund av det. Det hade helt klart varit kul att vandra mer, om man hade haft tålamod. Jag gick upp till en utkiksplats som kallas för La Paré, det var riktigt fint. Hade tänkt att stanna där och måla av utsikten i akvarell, men det började regna så det hade inte funkat så bra med akvarell då, så jag gick tillbaka ned istället. Dessutom började det dra in åska och då är det inte så bra att vara på en sån hög öppen plats, man får hålla koll på vädret här, det kan växla snabbt och oförutsägbart. Hur som helst verkade det vara det som mina ben behövde, för i dag kändes de pigga igen i alla fall när jag kom upp på cykeln. När jag klev upp ur sängen kändes det dock desto segare i kroppen, konstigt det där. 

Utsikt över Livigno-sjön.

Utsikt över byn åt andra hållet. 

Efter bergsvandringen blev det inspektion av Dick och Cattas nya boende i andra delen av byn. De hade hittat ett riktigt fint boende, med pool, gym och fantastiska lägenheter. En flarra vin ingick med i hyran. Classy!

Idag giudade jag Catta och Dick på en tur upp till Alpe Trela och ned till Cancano och sedan tillbaka till Livigno via Alpsella. På pappret är det inte så många mil, men då det är branta klättringar, så är det ändå en tuff tur. Det är nästan så att man vill ha 30 klinga på cykeln istället för nuvarande 32:a. Dessutom stekte solen otroligt mycket i dalarna. Är man ovan så tar kombinationen på krafterna. Men om det går upp, så går det också ned, så det är väl belöningen!