Smuggelvägen till Stelvio, en liten väggning och en skönhetstävling.

Välskyltat. Idag är de forna smuggelvägarna, väl uppskyltade. Här Boccetta di Forcola 2760 m öh. Kändes gött i andningen det :)

I går blev det ett långt pass med många höjdmeter. Jag hade bestämt mig för att prova att cykla upp tll Passo dello Stelvio, fast på grus vägar och ko-stigar istället för på den vanliga asfaltvägen. När jag häromdan gladeligen berättade om mina planer för Mauro, en cykelkompis som jobbar som MTB guide här i Livigno, och kan alla stigar och vägar, tittade han på mig med allvarlig blick och sa: "Asa, that is a very, very long road". Genast fick jag ett förslag på en helt annan, mycket kortare väg. Jag kände att jag ändå ville prova och tänkte att jag får väl ta en buss tillbaka då, om det nu skulle bli så långt eller bli skitväder. Kommunikationerna här är faktiskt väldigt bra.


Passo Umbrail och Passo Stelvio. Pricken högst upp, under vita toppen är Stelvio. Till vänster, den smala stigen till Passo Umbrail. Inget för höjdrädda! 


Så jag började min tur först upp till Lago di Cancano via Val Alpisella. Över dammen och sedan in på grusvägen/stigen som slutligen kommer upp till Passo Umbrail. Vägarna är gamla smuggelvägar som går mellan Italien och Schweitz och som användes under första välrdskriget både för att ta in förnödenheter och för att ta sig över gränsen. Senare, på 60 och70 talen smugglades .cigaretter på samma vägar.
Till sist, efter oavbruten uppförskörning med inslag av gång, eftersom det var så brant och löst på sina ställen, kom jag upp till Boccetta di Forcola på 2760 m, därefter utför på en bitvis väldigt smal stig ned till Umbrail. Därifrån var det bara 3 km på asfalt och 10 serpentinsvängar till Stelvio på 2758 meter.
Väl där var jag inte ensam, det finns nämligen en hel del människor som liksom jag, är förtjusta i att på olika sätt ta sig upp till höga pass. Cyklar med och utan motor var det som var rätt fordon för dagen i alla fall.

Toppen. En hel del fikasuga människor, med intresse för höga höjder där.

Det blev en liten paus med fika som kostade dubbelt så mycket som i Livigno. Antagligen hade de fått sälja fika om de tagit det dubbla betalt också, för är det något som de som gillar att ta sig upp på höga höjder också gillar, så är det att ta en kaffe eller en dricka eller två efter sin prestation.

Efter det gick det utför ner till Bormio på asfalt och sedan upp till Passo Foscagno 2291m, ned till Trepalle, upp till Passo d´Eira, 2208 och sedan utför till Livigno. Närmaste vägen alltså. Med 3 km kvar till Foscagno, väggade jag. Jag kom upp till toppen, även om det gick långsamt, blev skakis, hittade ingenstans att köpa dricka, fick åka ned till Trepalle och hittade där en affär där jag kunde köpa en snickers och en cola. Hur gott var inte det?

Rätt skönt att komma tillbaka o tillbringa resten av kvällen i rodel-läge i sängen. Tydligen är miss universumliknande tävlingar grejen här i Italien och sänds på bästa sändningstid i på Rai 1. Det fungerar så att alla tjejer står i exakt samma pose med benet fram, i förutom färgen, exakt samma klänning i en rad. De är alla vackra, men ser nästan likadana ut, har samma kroppsform och ler oavbrutet, även om de åker ut ur tävlingen. När tjejerna sedan iklädda baddräkt och högklackat fick springa med bakdelen mot publiken, blev det för mycket och jag stängde jag av.  Känns spontant väldigt gammalmodigt, men samtidigt väldigt Italienskt.