Vi gillar olika!

Igår var det SM i långlopp i Hässleholm. Den fantastiska Snapphaneturen. Underbar bana med största delen stigar och väldigt korta partier på grusväg, men också tuff bana som kräver bra ben. Dagen till ära blev det årets varmaste temperatur i området (31,2 grader i Kristianstad), härligt, jag gillar värme, men kanskevar det  lite otajmat med SM:et. Till råga på allt hade jag inte fått med mig någon langare, men Victor, en cykelkompis, erbjöd sig att  tillverka ett "Lange" langningsställ, typ en pinne där man kan hänga sina flaskor och sedan fånga dem i farten (bild på detta senare, mycket smart lösning!). Jag ställde det vid varvningen efter 40 km. Med två flaskor för säkerhets skull eftersom det var varmt.

Jag startade tävlingen med målet att hålla igen ännu mer än på cykelvasan för att förhoppningsvis orka längre. Fick en hyfsad start och kom efter ett tag ikapp Jennie Stenerhag (som sedan blev 2:a i loppet). Vi körde rätt jämt, jag dog ifrån i skogspartierna, men inte tillräckligt och till slut var hon ikapp, gick om och drog ifrån. Jag försökte köra i mitt eget tempo, det var bara det att mitt tempo bara blev långsammare och långsammare, och det blev en liknande utveckling som på cykelvasan. Kroppen orkade ett tag och sen -pang, bom, stopp! Jag pimplade i mig sportdryck och extra liquid men det hjälpte inte, kroppen blev inte piggare. Så vid varvningen kände jag att det fick vara nog för dagen. Jag stannade där.

Att bryta lopp är inte min grej alls, men att återigen få slita ett halvt lopp med en kropp som kändes helt tom i 30 graders värme, kändes inte heller så smart. Oavsett vad jag gjort skulle jag bli besviken efteråt, så denna gång fick jag bli besviken, men ändå spara lite på kroppstackarn.

Det är som att vi gillar olika just nu, kroppen och jag. Jag vill åka fort jättelänge, kroppen vill åka fort, fast mycket kortare tid än jag vill. Och just nu, är det kroppen som vinner. Eftersom jag ju tror att man vinner mest på att samarbeta med sin kropp, jämfört med att straffa den när det inte funkar, ska jag försöka ta reda på vad det är den behöver för att inte bli så trött och för att den ska orka längre. Jag känner mig själv så pass bra för att veta att känslan som varit under de senaste längre tävlingarna inte varit som den brukar vara.

Frågan är hur jag ska göra med de kvarvarande långlopp jag planerat att köra. Jag vill ju köra, men jag vill inte att loppen ska utveckla sig som de gjort på de två senaste loppen, det tar rätt hårt både på kropp och psyke.

Jag vet ju också att det är mycket annat, utanför och omkring cyklingen som just nu tar onödigt mycket energi. Klart att detta tar en del av den energi som man behöver på tävlingarna. Att vara cyklist är inte alltid så lätt, vägen är knagglig och full av gropar man kan ramla ned i!