Namur utan skur!

Hej och hå, nu har vi hunnit åka till Belgien och installera oss i vårt boende i Izegem. Boendet är riktigt bra. En nästan ny liten lägenhet med cykelgarage innehållandes cykeltvätt och andra förnödenheter. Riktigt lyx.

Så här glada var vi efter bantestet, eller var vi chockade?

Igår kördes det alltså Världscup i Namur. Namurbanan ligger på min topp 5 lista över favoritbanor. Den är är hård och teknisk krävande. I år var den "torrare" än någonsin av de gånger jag kört den, vilket inte på något sätt betyder torr med svenska mått mätt -(dvs att cykeln inte behöver tvättas efter tävling) utan mer att det alla år tidigare varit riktigt misärlerigt och nån gång även snöblask. Det var fortfarande slirigt och djup lera på sina ställen, men lite mer rullvänligt över lag och varven gick snabbare. Då banan är så pass tuff ändå, med sina 60 höjdmeters klättring per varv och branta uppförs och nedförskörningar, tyckte jag den blev ännu lite bättre med detta underlag, mer variation liksom.

Det var hela 70 anmälda till gårdagens tävling, tror att det är någon form av rekord på damsidan, riktigt kul att se, särskilt att Norge hade med en dam på startlinjen. Det behövs fler åkare från oss i norden, heja Norge!

Ignace hade fixat en bra parkering till oss när vi kom, så vi kunde stå nära banan, riktigt grymt. Den mannen är en riktig klippa, vet inte hur jag klarat detta utan honom! Dessutom var det i år för första gången "tillåtet" även för damelitåkarna att stå på den officiella teamparkeringen precis vid materiaalpost, till glädje för damernas mekaniker som då slapp gå 20 minuter dit med alla grejer (parkeringen var innan bakom allting= långt och krångligt att ta sig till banan + inget folk som går förbi). Men det är ju bara 2015 nu, så det var väl bra att nån kom på att damer som ska tävla är värda att parkera lika bra som herrar som ska tävla...suck.

Det var som sagt ett stort startfält, och jag fick starta lite längre bak än vad jag brukar göra, alltså många snabbingar att kriga med. Starten i Namur går i backe som smalnar av rätt snabb och svänger, så det är bra att ligga med långt framme för att undvika tumult. (det är det i och för sig alltid). Jag tycker att jag kom iväg bra i starten och försökte vara smart och lägga mig på yttersidan. Det fungerade bra tills någon körde in i mitt bakhjul så jag välte, samtidigt som det blev tvärstopp vid innerkurvan. Blev lite småförbannad. En fördel med en tuff bana är dock att fältet snabbt dras ut och det går lättare att komma om, men lite längre fram i fältet på första varvet hade varit önskvärt så klart. Plockade placeringar på varje varv och var uppe på 29:e på sista varvet, då jag klantade till det på ett skråparti och blev omkörd av de fyra som låg strax bakom och jagade. Blev helt enkelt för trött och tappade fokus där. Rullade i mål 33:a. Gårdagens tidsdifferens (+ nån minut till pg av längre åktid förra året) hade räckt till en topp 20 placering förra året, vilket säger en del om nivån på gårdagens race. Banan var som sagt riktigt bra och det var riktigt roligt att köra. Jag hade hela tiden cyklister omkring mig att försöka köra ifrån eller försöka att komma ikapp, vilket höll uppe kämparglöden.

Placeringen var väl inget att hurra för hade hoppats på bättre, men på denna tävling jagade jag dock tiden mer än placeringarna, även om jag själv egentligen tycker att placeringar är viktigare. Anledning till tidsjagandet var att det satts upp tidsmål inför VM i slutet av januari. Man behövde vara max 12% efter i tid på världscup eller motsvarande. Då jag ligger topp 50 på världsrankingen (29 tror jag och med stor sannolikhet kommer att ligga kvar där även i januari) hade jag i och för sig ändå blivit automatiskt uttagen av UCI, enligt deras regler, men då fått stå för det kalaset själv.

För mig var det viktigt att klara den tidsgränsen ändå, för jag vill inte känna att jag anses vara någon som åker med på ett bananskal och kör VM bara "för att jag har turen att ligga så högt på rankingen". Tur och tur förresten, det ligger hårt och målmedvetet jobb bakom att hamna där jag ligger och det hade varit omöjligt om jag inte presterat några bra resultat. Jag klarade den där 12% maringalen med några tiondels %, det kändes bra! Trodde innan tävlingen att det skulle vara "mission impossible" eftersom jag vet ungefär hur långt jag brukar vara efter och för att tidsmarginalerna tenderar att bli större på en tuff bana som den här. Vid första varvningen såg jag dock att det fanns en möjlighet, vilket förvånade mig. Som minst tappade jag 30 sekunder på ett varv mot täten, det är det minsta jag någonsin tappat på en världscup om man ser till varvtider, kändes positivt. Angelica krigade på bra och klarade sig utan att bli avplockad, en bra insats i detta startfält och på denna bana.

   Foto: Knops Bart

Nu laddar vi om till tävlingen i Zolder som går på lördag och sen rullar det på med race. Idag har Angelica och jag sightseeingrullat runt Izegem medan Fredrik körde distans till havet och tillbaka, sovit, ätit och slösurfat. Lyckades med konststycket att tappa datorn i betonggolv från övre sängen i våningssängen. Den blev rätt kantstött, men fungerar. Ganska stor tur tror jag. Bra dator. Tack Dell.