Min kompis
I måndags blev det ytterligare lite körning i Mottolino Bikpark. Körde några nya spår jag inte provat innan och de var fina. Jag gjorde dock något riktigt klantigt. Jag skulle köra ett enkelt northshore-parti som finns i parken, vilken jag kört flera gånger tidigare utan problem. Åkte, och funderade på något helt annat -och fattar inte hur, men
-ramlar av på det allra bredaste och enklaste stället, säker flera meter brett! Slog mig inte och cykeln höll sig repfri, det var bara det att halva Livignos supercola freeridegäng såg det. Och skrattade gott. De måste gillat när tjejen från stan med sina för stora kläder inte ens klarar av de enklaste grejerna i Bikeparken.
Hmm. inte bra för min image det där..
På vägen upp i liften hittade jag i alla fall en kompis. En myra som tyckte det var kul att åka med på vevpartiet. Försökte få bort den, men den kröp in någonstans till oåtkomlighet.
Nybygge. Åkte inte där..
Mäktig utsikt över byn från liften.
Igår var jag helt slut i kroppen när jag skulle träna och fick korta ned passet till hälften. Det är inte så bra när man blir yr och trött uppe på en stig utan räcken med stup rakt ned på 2200 meters höjd. Tog det säkra före det osäkra och åkte ned långsamt. När jag kom hem kände jag mig helt tom i kroppen och fick ta det lugnt. Om det berodde på höjden eller på vanlig slitenhet vet jag inte. Jag var väldigt hungrig resten av dagen så kanske det var energibrist. Tydligen hjälpte det, för idag kändes kroppen bra och jag slapp både yrsel och väggningskänsla. Blev 4 timmar på mestadels fina vandringsstigar.
Smalt. Funkade sådär med nya styret.
Vacker vy från Valle di Alpisella.
Också idag lyckades jag göra en fantastisk praktvurpa, en klassiker denna gången. Skulle cykla igenom ett lerigt parti, trodde att det skulle funka, men det funkade inte, utan hela jäkla framhjulet försvann och jag landade handlöst i den djupa lerpölen. Eftersom jag precis kört om ett gäng cyklister var det bråttom att snabbt ta sig upp så ingen såg denna gång. Cyklade en bit och hittade där en bäck där jag tänkte att jag kunde tvätta av mig och cykeln det värsta. På ca 2400 meters höjd består de flesta bäckar och sjöar av smältvatten från snö. Och är iskalla. Men det var bara att bita ihop och tvätta sig snabbt. Som tur var var det varmt idag och jag blev snabbt varm. Det sägs ju att isbad ska vara bra för återhämtningen och lerbad för hyn, så man kan ju se det som gratis spa-behandling.
Så vackert! Snacka om inspirerande träningsmiljö!
SvaraRaderaSkönt att även ni elitcyklister gör dumvurpor ibland, då behöver vi amatörer inte känna oss fullt så usla när vi också står på näsan ;-)
Det är en kul och inspirerande blogg du har här!
Tack Tack :)!
SvaraRaderaHär är verkligen vackert, man fattar liksom inte riktigt att det kan vara så fint.
Jo, även elitcyklister kan vara klantiga ibland, det är ju oftast ens eget fel när man vurpar.
Kör hårt!