Belgien i finväder är inte så dumt i alla fall...
Imorgon är det så dags för det klassiska XC-loppet i Houffalize. En bana med tuffa, branta klättringar och lite småkluriga utförskörningar. Till i år har de ändrat banan ytterligare och lagt till nya branta stigar uppför och ett lite trixigt utförsparti. Personligen tycker jag att banans karaktär är mer fysiskt krävande än förra året, främst på grund av alla branta partier uppför. Det är inte så att man kan hålla igen lite i backarna, för då riskerar man att inte komma upp. Man måste gå på för fullt, vilket självklart kommer ta ut sin rätt efter ett tag. Själv är jag glad att jag har en 26-klinga som minsta drev fram.
I år är det ingen världscupstävling, men väl kategorin under, HC, en snabb titt på startlistan visar en massa cyklister ur världseliten både på dam- och herrisdan. Helt klart blir det tuffaste motståndet hittills i år för min del. Jag minns när jag körde hör första gången. Det var min andra internationella tävling någonsin och var chockad. Chockad över hur krävande banan var och hur svårt och brant det var utför. Och hur fort alla körde. Idag upplever jag banan inte alls lika svår utför, så jag har uppenbart lärt mig en del i alla fall. Jobbig är den dock fortfarande och fort kör en del. Vansinnigt fort till och med.
Förutom träning hann jag även med en fika med Alexandra Engen och hennes teamkamrater, trevligt. All heder till Alex, som fixat så att hennes team langar vätska till mig på tävlingen.
Beligen är annars verkligen ett lustigt land, här finns mycket kontraster och det verkar inte kunna vara ”lagom”. Är det tillexempel fint väder i Ardennerna så är det fantastiskt vackert och jättehärligt, blir det däremot dåligt väder, blir det verkligen dåligt, ruggigt, blött och skitkallt, så man knappt vågar sig ut. Inte bara så där lite dåligt som det ofta är i Sverige. Mtb-banorna är antingen snustorra eller hur leriga som helst, inget mellanting finns. När det gäller mat och dryck så är den oftast väldigt, väldigt onyttig. Man äter pommes frites, men nöjer sig inte med det, utan häller glatt majonäs över som om möjligt är ännu fetare än pommes frites. Man får pommes till det mesta i matväg, även sallad och pizza. Beställer man en Cappucino på café, får man inte den normala italienska varianten, utan 50% kaffe och 50% vispad grädde. Rent språkmässigt talar man antingen flamländska och samtidigt riktigt bra engelska eller franska och inte ett ord engelska.
Vissa städer är otroligt nedgångna, med fullt av obebodda kråkslott, (tex Verviers), medan andra städer är hur fräscha som helst, (tex Hasslet).
När det gäller cykling så är Belgarna för det mesta helt fixerade och heltokiga i sporten och springer omkring med idoltröjor och banderoller, eller så bryr de sig inte. Öl gillar de också och dricker det oavsett om det är cykeltävling eller inte. Eller ok, att det råkar vara cykeltävling ser de som en fin ursäkt för att dricka några öl extra.
Trots alla konstigheter gillar jag Belgien och Belgarna, just för att det är så, ja, vad ska man säga, Belgien helt enkelt.
Avslutar med två bilder från grannens struts.
utan huvud...
med huvud...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar