I cykelsammanhang är det kul, men i bland händer det i vanliga livet också, känslan av att ständigt befinna sig i en uppförsbacke. Att få slita för att komma en endaste liten millimeter åt rätt håll för att sen, när man är nära den där platån där det planar ut och man får vila lite, tappa greppet och kana tillbaka ned igen. Just idag har det varit en sån dag.
Utan att gå in på alla detaljer, det var mycket att stå i innan avfärd till Irland. Dokument skulle skrivas ut, spinningpass skulle köras, det skulle packas, en hemsida skulle göras klar bland annat. Det var mestadels teknik som krånglat, vilket nog är något av det mest stressande i vardagen. Saker som ska och brukar fungera, men som inte fungerar när man råkar ha lite bråttom. Skrivaren tog en timme på sig att skriva ut ett av de papper som skulle med till Irland. Jag kallade den idiot, men det struntade väl den i. Datorn skulle givetvis börja installera 14 uppdateringar när man som bäst satt och skulle slutföra en annan viktig grej. Webbhotellet för en av de hemsidor jag sitter och jobbar med fick problem med sin server, precis när en viktig grej på hemsidan var klar för test, så det gick inte att fortsätta. På väg till spinningklassen hoppade kedjan på cykeln, inte bara lite utan den ramlar i princip av. Och så där fortsatte det. När jag kom till tågstationen höll jag på att svimma det såg ut som om tåget till Malmö var inställt. Som tur var visade det sig att jag kollat fel. Det hade varit droppen. Det enda positiva med sådana här dagar är att man får träning i att inte freaka ut totalt och att när man väl får ordning på saker och ting så känns det väldigt bra.
Jag kan vara enormt envis när jag väl bestämt mig för att lösa något, vilket både är en fördel och ligger mig i fatet i bland. Innerst inne vill jag inte att det ska vara för lätt. Ett liv som går på räls är inte så spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar