Laddar för race!

Belgien i finväder är inte så dumt i alla fall...

Imorgon är det så dags för det klassiska XC-loppet i Houffalize. En bana med tuffa, branta klättringar och lite småkluriga utförskörningar. Till i år har de ändrat banan ytterligare och lagt till nya branta stigar uppför och ett lite trixigt utförsparti. Personligen tycker jag att banans karaktär är mer fysiskt krävande än förra året, främst på grund av alla branta partier uppför. Det är inte så att man kan hålla igen lite i backarna, för då riskerar man att inte komma upp. Man måste gå på för fullt, vilket självklart kommer ta ut sin rätt efter ett tag. Själv är jag glad att jag har en 26-klinga som minsta drev fram.

I år är det ingen världscupstävling, men väl kategorin under, HC, en snabb titt på startlistan visar en massa cyklister ur världseliten både på dam- och herrisdan. Helt klart blir det tuffaste motståndet hittills i år för min del. Jag minns när jag körde hör första gången. Det var min andra internationella tävling någonsin och var chockad. Chockad över hur krävande banan var och hur svårt och brant det var utför. Och hur fort alla körde. Idag upplever jag banan inte alls lika svår utför, så jag har uppenbart lärt mig en del i alla fall. Jobbig är den dock fortfarande och fort kör en del. Vansinnigt fort till och med. 

Förutom träning hann jag även med en fika med Alexandra Engen och hennes teamkamrater, trevligt. All heder till Alex, som fixat så att hennes team langar vätska till mig på tävlingen.

Beligen är annars verkligen ett lustigt land, här finns mycket kontraster och det verkar inte kunna vara ”lagom”. Är det tillexempel fint väder i Ardennerna så är det fantastiskt vackert och jättehärligt, blir det däremot dåligt väder, blir det verkligen dåligt, ruggigt, blött och skitkallt, så man knappt vågar sig ut. Inte bara så där lite dåligt som det ofta är i Sverige. Mtb-banorna är antingen snustorra eller hur leriga som helst, inget mellanting finns. När det gäller mat och dryck så är den oftast väldigt, väldigt onyttig. Man äter pommes frites, men nöjer sig inte med det, utan häller glatt majonäs över som om möjligt är ännu fetare än pommes frites. Man får pommes till det mesta i matväg, även sallad och pizza. Beställer man en Cappucino på café, får man inte den normala italienska varianten, utan 50% kaffe och 50% vispad grädde. Rent språkmässigt talar man antingen flamländska och samtidigt riktigt bra engelska eller franska och inte ett ord engelska.

Vissa städer är otroligt nedgångna, med fullt av obebodda kråkslott, (tex Verviers), medan andra städer är hur fräscha som helst, (tex Hasslet).

När det gäller cykling så är Belgarna för det mesta helt fixerade och heltokiga i sporten och springer omkring med idoltröjor och banderoller, eller så bryr de sig inte. Öl gillar de också och dricker det oavsett om det är cykeltävling eller inte. Eller ok, att det råkar vara cykeltävling ser de som en fin ursäkt för att dricka några öl extra.

Trots alla konstigheter gillar jag Belgien och Belgarna, just för att det är så, ja, vad ska man säga, Belgien helt enkelt.

Avslutar med två bilder från grannens struts. 

utan huvud...

med huvud...

Från botten till toppen i Ardennerna!

Festen är slut. Eller börjar den nu??

Det blev en tämligen smärtfri resa från Holland till Belgien, då det bara var 20 mils bilfärd. På vägen lämnade jag av Markus på flygplatsen i Charloai och fortsatte till Ardennerna själv. Då jag anlände mycket tidigare än jag bestämt med hyresvärden, tänkte jag att jag skulle vara smart och handla och ta ut pengar under tiden. Jag drog till samhället Trois-Points och blev ganska förvåndad då mitt VISA-kort inte fungerade i i någon av de bankomater som fanns där. Det visade sig att kortet blivit avmagnetiserat, vilket är konstigt, då jag tog ut pengar i Holland och sedan har det legat i fickan. Det blev till att handla kontant för de pengar jag hade, ca 20 euro. Räckte i alla fall till lite pasta och yoghurt, men det blev en ransonhandling. 

Så vad gör man då med ett icke fungerande kort och 8 euro i kontanter i en del av världen där de i princip bara pratar franska och inte direkt är kända för att vara smidiga? Det bästa och billigaste alternativet var ju att föra över pengar till någon annan svensk cyklists konto som sedan fick ta ut dem, men de skulle anlända först på fredagen och jag kände att det vore skönt att få ordning på det innan dess. 

Hemifrån tipsade de om en tjänst där man kan föra över pengar som sedan hämtas ut från en av företagets agenter. 

Efter lite strul och dålig uppkoppling på ett av Houffalizes hotell lyckades jag göra en överföring till mig själv och letade upp närmaste kontor i La Roche. Kassören såg något förvånad och skeptiskt ut då han såg att sändare och mottagare var samma person, men jag förklarade glatt på egenkomponerad tysk -franska att : ”le carte ist kaputt” och han nickade förstående och betalade ut pengarna. Lycklig skuttade jag iväg och kompletterade gårdagens mathandling med lite godare grejer. Måste säga att denna tjänst är guld värd om man får problem, även om de tar en saftig avgift för varje transaktion.

Mitt boende ligger ca 25 km från Houffalize och är ett litet uthus. Det har en märklig planlösning då duschen är placerad i köket, kylskåpet i vardagsrummet och toaletten i garaget. Men allt finns och fungerar, även om möblerna är fula och det var relativt billigt. Idag blev lyckan total då jag upptäckte att det fanns ett öppet nätverk som man kunde fulnäta på. Man får sitta intryckt i ena hörnet av huset, och det går tidvis ganska långsamt, men det funkar.

Det är roligt att upptäcka hur kraven ändras när man är ute och flänger så här, saker som är självklara hemma blir till fantastisk lyx. Jag är van att resa och bo enkelt och har inga som helst problem med det, bara det är rent och finns varmvatten. Hade jag valt lyxboenden under mina resor hade det inte blivit många tävlingar körda. 

Ikväll känner jag mig som en lyxlirare, som har god mat, en fin Bordeaux, slipper frysa och faktiskt kan surfa lite också i ett hörn!  

I morgon blir det provkörning av banan i Houffalize och jag tänker även unna mig lite finfika, nu när jag har kontanter!

8:a på Rabobank-Paasbike

Det blev en 8:e plats på dagens supersnabba race i Holland. En placering som kunde blivit både bättre och sämre då det var små marginaler uppåt och nedåt i resultatlistan. Det var som vanligt ett stort startfält i damklassen, det är det oftast i Holländska och Belgiska tävlingar. Det finns gott om cyklister som är snabba här och särskilt snabba är de på de typiskt Holländska banorna, som är platta med mycket igångdrag och kurvor. 

Jämfört med förra tävlingen, då jag inte riktigt kom iväg i starten fick jag en mycket bra start den här gången och låg i ledning första varvet. Tyckte det var lika bra att testa gå hårt på när benen svarade och testa dem, väl medveten om risken att krokna totalt. Vissa dagar kan man bara inte hejda sig. Jag blev väl lite väl ivrig och vurpade i en tvär kurva som jag kom in för snabbt i, blev omkörd och tappade en del flyt. Det tog ett tag att komma tillbaka igen och jag fick även betala för tokstarten i form av halvsura ben. Körde ändå rätt jämna varvtider och lyckades hålla undan de två jagande tjejerna strax efter mig. Blev verkligen trött av alla igångdrag och plattkörning, inte min starkaste sida då jag gillar mer kuperade och tungkörda banor, men jag lär mig. Jag är mest nöjd över att jag kunde och vågade köra som jag gjorde i starten. Det var en fin genomkörare inför nästa helgs tävling i klassiska Houffalize, där är det backar så det räcker och blir över! 

För övrigt är det mest fascinerande här att alla, precis alla cyklar i det här landet. Och då menar jag inte tränings/tävlingscykla (vilket de iofs också gör mycket) utan vardagscyklar. Man cyklar dit man ska oavsett om det är till puben, till jobbet eller till vännerna. Ensam eller i grupp. Gamla och unga. Dessutom har alla grym koll cyklandet, de cyklar snabbt och säkert, även de mest otränade. Cykling är livstil här på ett helt annat sätt än hemma och dessutom ser man knappt något av det nörderi vi har hemma, med fixies, singlespeed och smala styren som är livsfarliga. Vardagscykeln här ska ha brett "gammaldags" styre, bred sadel, innanpåliggande växlar, pakethållare och fotbroms. En klar uppdelning mellan vad som är träningscykel och vad som är vardagscykel. 

Förutom Cykla gillar holländare och belgare tivoli och marknader, kanske för att det är en anledning att dricka öl och äta pommes med majjo. Idag var det i alla fall marknad utanför hotellet, så det blev inte mycket sömn natten innan racet eftersom alla knallar anlände kl 5 på morgonen för att sätta upp sina grejor. När jag kom hem efter racet gick det inte att komma fram till Hotellet eftersom man hade utomhus DJ och alla dansade på gatan och var görfulla. När de slutligen raglade och cyklade hem var gatan full av plastglas och tomma pommesaskar. Fast jag unnar dem det givetvis, de som cyklar så mycket!

I morgon avfärd till Beligen.

Nydäckad!

Häromdagen anlände en låda däck från Skeppshult,  innehållandes ett gäng Schwalbedäck med tillbehör. Skeppshult hjälpte mig med grymma tubdäck i samband med CX-VM i januari och kunde glädjande nog tänka sig att hjälpa till med lite däck för mountainbike också. Jag valde att testa kombinationen Nobby Nic 2,25 fram och Racing Ralph 2,1 bak. Tror att det blir en höjdare till de två kommande racen i Holland och Belgien. Nu är det i princip bara den nya CUBE-cykeln som ska dyka upp så har jag alla grejer för säsongen.

   Nu är Mackan och jag på plats i Nederländska Drunen, ca 3 km från måndagens tävlingsområde. På vägen dit rastade vi två nätter hos mor och far på Österlen och han till och med det obligatoriska besöket hos Rolf Ahlberg på ÖSKG:S konstrunda. Jag gick under några somrar på målarkurs hos Rolf och sedan dess är vi vänner. Det finns få personer som kan ge en sånt självförtroende som han i alla fall när det gäller måleri. Han brukar säga att jag är galen, men det gör inget, för det jag målar blir ju bra i alla fall. Till slut. När jag får råd ska jag köpa en av hans oljemålningar, men de börjar bli dyra nu så det tar nog ett tag...

Åter till Nederländerna, här är supervarmt, över 25 grader innan solen gick ned. Det blir tuff värme om det fortsätter så här. Som tur fick jag med mig Enervits magnesium dryck, tror den kommer bli kanon i värmen. Enda orosmomentet för tillfället är min mage. Har ätit antibiotika i några dagar på grund av en hudinfektion som inte ville ge med sig. Medicinen tar död på allt som kommer i dess väg, verkar det som, även de bakterier som behövs. Hoppas inte bli allt för däckad av detta.

Nu blir det sov och i morgon testkörning av banan, som jag vet är super, supersnabb.

Utför Ättestupan!

Tant Åsa visar kidsen hur man bäst tar sig ned för den steniga branten.

Idag blev det ytterligare ett pass i sköna Änggårdsbergen! Jag passade på att köra en endurobana som ett gäng från Happymtb körde på. Här drar jag ned för den så kallade Ättestupan, gick fint, trots åskådarna. Vissa delar var dock lite väl stökiga att köra med min XC-cykel, men det var ju ingen tävling, så vad gör det att man får gå lite med cykeln? Fint väder och vitsippor som nästan blommar. Får nog bli minst en tur till i Änggårdsbergen innan påsk. 

Varbergs mtb tar hand om uteliggardjuren!

Mackan tar hand om den mäktiga grodan vi stötte på..

Så, nu är träningspass 1 och 2 avklarade på klubbens träningsläger. Första träningspasset kördes i Änggårdsberbergen och kan väl summeras med vi fokuserade tokkörning och kelande med diverse djur. Fördelningen mellan de två aktivitererna var ungefär 75% tokkörning på fina stiga och resterande 25% var djurkeleri. Det hela började med att vi stötte på en groda som med stor möda hasade över vägen. Den överlägset största groda (eller är det en padda) jag sett i verkligheten. Det var mäktigt.

Sen kom det en kisse gående som jag bara var tvungen att bli kompis med, eftersom jag gillar katter. Hur det gick ser ni nedan

      1. Lite tveksamt                                            2. Lite fjäsk                                                   3. Oskiljaktiga

Jag tar tid. Observera Mackans splitternya CUBE till höger.

Sedan blev det dags för tidsåk. Vi körde en modifierad version av "Mackanbanan" då det kommit ett stort träd i vägen på ordinarie banan. Åktiden var strax över en minut och Gergö var givetvis snabbast.  

Pigga cyklister. Eller så mörkar de.

På eftermiddagen gav Gergö och Jag oss iväg på en extra tur i Skatås istället. Det blev mest rot- och geggkörning, men det var kul och stigarna var dina om än lite blöta som sagt

Kvällen avslutades med pizza mm. Tillsammans med downhillgänget som tränat på annat håll Nu laddar vi för morgondagens bravader!

X-Kross ny samarbetspartner!

Ja, nu är ju inte detta rykande färskt, men jag tänkte i alla fall skriva om det. X-Kross kommer att förse mig med glasögon för träning och tävling! X-Kross är ett sportglasögonsystem där man kan anpassa linserna till vilken sport och till de omständigheter som råder (sol, skugga, värme, kyla etc.) Jag fick förmånen att testa X-Kross systemet under en period och tyckte att det var väldigt bra rent funktionsmässigt. Och så gillar jag möjligheterna med att kunna välja och mixa lite som man vill! Jag tycker att man ser mer och mer av just detta både då det gäller sportprylar och annat och jag tror att vi i framtiden kommer att erbjudas ännu fler och ännu flexiblare möjligheter att kunna välja färg och design på de produkter vi konsumerar. Just känslan att vi har något som är "custom made" just för oss tilltalar allt fler i takt med att allt fler vill gå mot strömmen, vara induvudualister och välja själv.

I helgen blir det annars träningsläger med min klubb Varbergs mtb, det ska bli skoj! Vi kommer att hålla till i Ängårdsbergen och Skatås!

 

 

 

Video från Nalles.

I brist på bilder från racet lägger jag istället ut den här filmen som jag hittade här!
Cyklisten Matteo Olivotti kör med hjälmkamera. Filmen är också ett bevis på hur svårt det är att återge hur krävande en bana är på film och bild. 
Serpentinklättringen ser tex nästan helt platt ut på filmen och utförslöporna märks knappt. De som har åkt banan vet hur det var igentligen. Nu slutade ju han i och för sig att filma precis när det mest tekniska (och roligaste) partiet skulle börja, men större delen av banan är ändå med. Så när det ser ut att gå löjligt sakta går det stadigt uppför helt enkelt, det är inte cyklisten som söndagscyklar på slät stig!  

Marlene Südtirol Sunshine Race from Matteo Olivotto on Vimeo.

13:e i Nalles

Det blev en 13:plats idag i Nalles. Inte superbra, men inte heller superdåligt. Termometern visade över 25 grader. Benen hade bestämt sig för att det var segdag, så jag fick verkligen bita i för att orka de 4 varven. Med tanke på det får jag vara nöjd med insatsen, jag lyckades ju ändå plocka några få men ack så viktiga världsrankingpoäng, vilket var målet.
De sega benen gav en dålig start och jag hamnade långt bak, vilket inte var till fördel eftersom varvet, efter startloopen, började med en 150 höjdmeters klättring som knappt var omkörningsbar. Efter den kunde jag köra upp mig lite och hade ändå hyfsat flyt uppför o nedför, men utan det där riktiga drivet i benen. Jag fick dock god support med vätska av Team Kalas profflangare Isabelle, annars hade det inte gått i värmen.
Ett litet irritationsmoment under tävlingen var att tävlingsarrangören bestämt sig för att vi tjejer nog inte klarar av att köra lika svårt och lika jobbigt som killarna. Istället för den ordinarie startloopen, en jätteklättring på asfalt (som jag givetvis rekat dagen innan tillsammans med Kalaskillarna), hade de gjort en annan lättare loop för tjejerna, som var i princip utan klättring utan istället gick mestadels nedför. Tanken med startloop är ju annars att det inte ska bli så trångt när banan smalnar av, men denna loop hade motsatt effekt och fältet var samlat in på stigklättringen. På den första tekniska utförslöpan hade dessutom bestämt sig för att tjejerna var tvungna att köra en sk "chicken line", de hade helt enkelt satt för det svåra spåret. Själv hade jag förstås tränat det svåra och tänkte köra det då det gick snabbare. Blev lite konfunderad, men det gick bra i alla fall. I herrklassen hade de istället satt för "chicken line", fick jag veta senare. En sak är det väl om  vi kör färre var varv för att vi kör långsammare än herrarna och tävlingstiden ska vara ungefär en viss tid. Men enklare? Det är ju på sådana här typer av tävlingar man ska träna på svåra saker inför större lopp, där det definitivt inte kommer att vara lättare. Hoppas på bättring :)

Herrklassen var herr Nilsson ende svensk i mål, Darvell fick andningsproblem och Wengelin kraschade tidigt i loppet och hamnade på sjukan.
Tyvärr inga bilder från racet ännu jag letar.
I morgon blir det hemfärd från Italien, men jag hade gott kunnat tänka mig att stanna kvar några dagar i värmen och i bergen. Ciao!


    

      

Nalles. Eller var det Nangiala?

Då var jag på plats i Nalles, Italien. Nalles ligger ca 15 km från Bolzano och de talar mestadels Tyska här. Området tillhör något av de finaste man kan vara på, särskilt på våren. Vädret har hittills varit kanon, 20-25 grader och full blom på Magnolia och äppelträd. Just äpplen är något de odlar mycket av här vilket ger en overklig känsla. Kan det verkligen vara så här vackert? Ja, det kunde det visst! 

Vyerna och dofterna smeker själen och ungefär lika ljuvligt som omgivningarna är här, lika tuff och hård är banan som vi ska tävla på på söndag. En perfekt kombination som i all fall jag gillar. Idag körde jag lite lugnt på banan för att försöka få koll och det visades sig vara en bana ganska svår att "rulla" främst på grund av all klättring som dessutom bitivs var brant. Ungefär som det brukar vara internationellt alltså. Utförslöporna var ganska tekniska men långt ifrån livsfarliga, det svåra blir när man försöker åka fort, eftersom underlaget var väldigt löst bitvis.

Vad som är klart är att det blir en otroligt hård tävling med tufft motstånd på söndag!

Ungefär här går banan...

Och här bor jag!

Får man svettas?

      Svettigt! Foto: Christer Hedberg

Idag var och instruerade två spinningklasser på Hagabadet här i Götet. Annars håller jag ju mestadels till på Masthuggets Fitness Club, men kör ibland extraklasser på andra ställen.

Det var två härliga gäng som verkligen gav järnet och det är ju alltid så inspirerade att uppleva.

Spinning är verkligen något jag blev riktigt biten av, då jag första gången provade det i Karlstad någon gång 1995-96. På den tiden var det ganska olikt mot hur spinning körs idag, (eller i alla fall det sätt som jag tycker att spinning bör köras för att vara bra träning) med ofta supersnabba "jumps" och "raksträckor" och supersega, långsamma "backpartier". Det jag föll för var nog kombinationen av bra musik och möjligheten att köra slut på sig själv och att man fick svettas ordentligt. 

   

Jag blev själv instruktör 1998 och började då att jobba som instruktör på det som då hette Olympic Fitness Center här i Göteborg, detta tack vare Monika. Egentligen var det helt otroligt att det var där jag började instruera, på den tiden var det både gymmet för det "vackra folket" i staden och ett tillhåll för de mest erkända instruktörsprofilerna i Sverige.  Själv var jag mer en blandning av skogsmulle- och sportdåretypen, som dessutom nästan aldrig gick på krogen och kom cyklandes till och personalfesterna. Jag uppfattades nog som en ganska töntig och allmänt ointressant kuf av en del andra. 

Det jag minns mest var att det var tufft i början som instruktör på Olympic. Vissa klasser gick nästan inte att vicka på, eftersom de som deltog på klassen, gick dit just bara för den ordinarie instruktörens skull och inte för sitt liv kunde tänka sig att bli instruerad av någon annan, särskilt inte av en så "o-cool" person! Ibland var det folk som vände i dörren, bara för att de fick se att det inte var "rätt" instruktör, andra gånger gick de ut när man precis dragit igång. Man blev ganska ledsen över det, för man ville ju visa att man kunde men blev dömd på förhand. Som tur var var inte alla så, många medlemmar var fantastiska och gav beröm och konstruktiv kritik istället.

Det som var bra med denna tuffa start på mitt instruerande, var att jag från början lärde mig att alltid försöka göra en så bra och genomtänkt klass som möjligt och att leverera på topp. De gånger detta inte lyckades, fick man gå hem och deppa för att sedan ta sig samman och göra om och göra bättre. Än idag skulle det aldrig falla mig in att komma till en klass utan att ha full koll på musiken eller ett genomtänkt upplägg Ett fåtal tillfällen, då jag varit tvungen att improvisera, tex med musik från en okänd CD-skiva, har känts helt fel och som om jag levererat något dåligt.

Alla var som sagt så  otroligt snygga på Olympic, en del stod och piffade till sig både med smink och hårspray INNAN de skulle in på klassen. Antagligen för att hoppas bli sedda av den snygge, vältränade (manlige) instruktören.

En rolig historia från Olympic-tiden var ett samtal mellan en receptionist och en välmejkad, välklädd tjej, som min käre sambo hört. Hon skulle köra spinning, troligen för första gången. Hon fick väl biljett och info. om var salen och omklädningsrumen låg mm. Samtalet avslutas med att tjejen säger:  "-Ursäkta, men får man svettas på passet?" 

Ni som kört spinning vet att man troligen gör något fel om man INTE svettas på spinning, det ligger ju lite i spinningens natur att man svettas och om man nu skulle råka svettas och ingen annan gör det vad ska man då göra? Kanske var tjejen så övertygad om att det är fult för oss tjejer att svettas och när vi går på toaletten luktar det blommor och om det inte gör det måste man skämmas. Och man måste vara snygg jämt, även när man tränar. Kanske var det så man tänkte då? 

Som tur är verkar dagens gymmedlemmar inte skämmas för sin svett utan snarare gilla att svettas och att göra ordentlig, tuff träning. Det känns som det är blir mer och mer "back to basics" som går hem bland de som vill träna och jag gillar det! Träning ska inte vara krånglig, den ska vara kul! På dagens spinning, sprutade det svett från de flesta, särskilt från mig och det är jag och säkert de som var med glada för! 

Konsten att sko sig!

Här om veckan var det dags att äntligen hämta mina nya cykelskor. 

Det här med skor är oftast ett problem för mig. Ett mycket större problem än vad man skulle kunna tro. Allt beror på att någon för länge sedan bestämt sig för att det gott fick räcka med ett par fötter i storlek 35 för min del och därefter blev jag "tillverkad" med dessa fötter . Störst problem är det med sportskor, eftersom jag oftast måste ha så kallade "tjejskor". Av ca 9 märken av 10 görs nämligen tjejskor i mycket enklare och billigare material som inte alltid räcker till för idrottande på elitnivå. Och dessutom, även om det är en tjejmodell, brukar ändå börja i storlek 36, vilket oftast är för stort ändå. 

Det finns dock undantag då det gäller cykelskotillverkare. Under vintern har jag kört i ett par superfina och bra skor från Mavic, men då den minsta storleken är minst en storlek för stor, blir det inte optimalt. Efter att ha sonderat cykelskoterrängen, stötte jag på en gammal bekant, nämligen Bontragerskon. Under min tid i Fisher teamet körde vi Bontrager skor och jag vet att de passar min fot bra och att det är bra skor. Modellen är RXL, vilket är snäppet bättre än jag hade i teamet. Jag hade tur att det fanns endast två par kvar i min storlek. Får passa på att tacka  Peter och Kaj på TREK Sweden i Halmstad för hjälpen, med att fixa två par superskor till superpris.     

Jag är lite av en skosamlare faktiskt, i alla fall sportskosamlare. Lite snabbt räknat har jag 9 par cykelskor för tillfället av varierande skick. Men nu ska jag försöka att slänga åtminstone två par!

Utöver detta vill jag passa på att tipsa om en ny cykelhemsida: alltomcykel.se. 

En snygg och trevlig cykelsida tycker jag. Kul med lite nytt!