Stelvio

Idag belönade jag mig själv med ett riktigt bergspass. Först genom tunneln vid Passo De Gallo och sedan upp över Offenpass, ned till St Maria in Mustertal och därifrån upp på den smala vägen mot Umbrailpasset, 2500 möh. Ett par kilometer av vägen var inte ens aspalterad. Därifrån vek jag av upp mot Passo dello Stelvio, som är ett av europas högsta pass med sina 2758 möh. Efter en viduderlig utsikt och lite Coca Cola bar det sedan av utför de 40 serpentinerna ner till Bormio. Det är helt sjukt, men också helt fantasktiskt att man kan bygga en väg på detta sätt. Idag var en bra dag att cykla där, då det inte var mycket trafik. Annars är det rätt jobbigt med alla motorcyklar som kör som dårar med livet som insats.

Väl nere i Bormio var det dags att klättra igen, upp till Foscango och sedan Eira, därefter tillbaka till Livigno. 3000 höjdmeter var det på den turen. Känndes i benen, men det känndes förvånandvärt bra och höjden var inga problem. Nu blir det en lugn fortsatt kväll med mycket mat!

Varvad, Testad och Glad!

Igår körde jag tävling i Bern, Swiss Bike Trophy. Ett race med HC-status, alltså kategorin under Världscup. Helt klart var tävlingen en mindre världscup, med många toppåkare båder på dam- och herrsidan. Världsmästare av båda kön, välrdscupsledande Absalon för att bara nämna lite.

Förra söndag, var jag ju lite insnöad här i byn. Denna söndag var det istället temperaturer över 30 grader i Bern, en smärre chock för åtminstånde min kropp.

6 varv skulle köras på en mycket tuff, men mycket fin bana, med branta klättringar, tekniska utförslöpor och snabba partier på gräs. Jag körde samma banan för två år sedan, då i tung lera. Detta var en helt annan upplevelse. Denna gång blev jag illa trängd i starten och lyckades precis undkomma att gå i backen. Fegade lite för mycket tror jag. Första varvet gick ok, men sedan tappade jag allt och kännde hur trött jag var. Efter veckans tunga träning, var detta dock väntat.

Jag bestämmde mig att bita i och kämpa, trots långsamheten vilket visade sig vara en bra taktik för dagen, eftersom många bröt antingen på grund av värmen eller på grund av problem med cykeln. Jag var ljusår efter vinnande Irina Kalentiva och blev till slut avplockad. Placeringen blev 15:e vilket ändå känns ok. Några av dem jag brukar tampas med slutade dock topp 10 och jag var långt efter dem denna gång.

När jag kommit i mål pratade jag lite med en svensk familj som hejat på mig under räjset, vilka tydlien bodde i Schweiz och brukade komma och titta på just denna tävling. Trevligt att få lite hejarop, även om jag körde sakta.

Plötsligt kommer en dopingkontrollant fram till mig och säger att jag ska göra dopingtest eftersom jag är en av de slumpvis utvalda. Helt ok för min del, men det hade ju givetvis varit roligare att bli testad för att man kör så in i helsike fort... Denna gången varde nästan lite komiskt att just jag skulle testas. Nåväl, efter att ha hinkat i mig ca 2,5 liter vatten och sportdryck lyckades jag till slutt klämma fram det som behövdes. Kommande timme var jag nödig 5 gånger, så åtetställt vätskebalansen hade jag nog i alla fall.

Efter att pladdrat lite med Alexandra Engen och försökt få henne att inte ta med sin hårtork till Italien/Israel på grund av övervikten, var det dags att åka tillbaka till bergen.

Väl där unnade jag mig en fantasktisk Tiramisu. Det gäller att plocka ut de bästa delarna av Italien!

Midsommar utan sill helt ok det med...

Idag spenderade jag förmiddagen i Mottolino bike park och glömde att det var midsommar. Testade den heldämpade CUBE:n på de byggda stigarna plus en lite mer hemlig utförslöpa, som jag gillar. Skönt att slippa köra uppför, eftersom benen blev rätt sega efter gårdagens långa cykling, innehållande hela 2535 meters stigning. Gårdagspasset gick först upp till passo di Foscango, sedan ned till Arnoga, där jag vek av in på en grusväg upp till Val viola. En för mig ny träningsrunda, som var inspirerande. Helt plötsligt hamnade jag i Schweiz utan att riktigt märka var gränsen var. Jag hamnade lite på fel spår ett tag och kom på en vandringlsed där bära cykel var det enda alternativet.

Därifrån åkte jag ned en låång konstant utförslöpa, ned till Poschiavo på ca 1100 m höjd, som ligger i Schweiz, men som är en Italienskspråkig stad. Detta är ett ställe jag verkligen kan rekomendera om man ska ut och resa till området. En vacker stad med gamla byggnader, som är omgiven av höga berg. Därifrån kan man också ta "Röda tåget" upp till Berninapasset och till St Moritz.

Nåväl, jag unnade mig en fika på torget innan det var dags att ta sig an klättingen till Passo Forcola och sedan tillbaka till Livigno. En riktigt elak stigning på över 1200 höjdmeter. Jag tog den på ca 1.30 med min mountainbike och det var rätt tufft efter som lutningen var rätt konstant. Väl upp fick jag en go utförslöpa ned till Livigno, men tyvärr motvind. Annars brukar man kunna utmana sitt hastighetsrekord där vägen går lätt utför..

Lago Val Viola ca 2400 m öh

Jag, vid Rifugo val Viola, ca 2300 m öh

Som sagt, två härliga dagar, nu ska jag fira midsommar med att äta Tiramisu :)

Alla talar Italienska!

På TV:n i min hyrda lägenhet finns enbart Italienska kanaler (förutom en tyskspråkig).

Jag förstår språket lite grand, men inte tillräckligt för att det ska bli intressant. Inte heller är programutbudet så imponerande.

Antingen är det någon form av tramsunderhållningsprogram, där alla pratar i munnen på varandra och som innehåller minst en blonderad italienska med minimal kjol, eller så är det något program som är identiskt med något som visats på svensk television, förutom att de talar italienska då.

Det visas rätt mycket bra filmer. Dessa blir givetvis förstörda efter som de är dubbade till Italienska. Jag har funderat på om det alltid är samma person som får dubba t.ex. Julia Roberts? Det borde ju vara så, annars blir det ju rätt opersonligt om Julia i en film pratade med ljus röst och mörk i en annan.

Jag fattar inte varför vissa länder envisas med detta dubbande! En stor del av en duktig skådespelares karaktär går ju förlorad om man inte kan höra dennes röst, den ingår ju liksom i skådespelaren.Ä

ven om många talar engelska här i Livigno, låter det ibland så här i mina öron efter allt Italiensnack:

Detta är i alla fall riktig bra äkta Italiensk underhållning!!

Långpass på cykel, någon?

Vaknade tidigt av att det var ovanligt ljust i den lilla lägenheten, tittade ut och såg det här!
Sabina på mitt stammiscafé "My Coffe", hade i och för sig förvarnat mig. "TV say, tomorrow is coming the snow" Sa hon på sin fantastiska engelska och såg lite ledsen ut. Livignoborna är lika utsvultna, om inte mer utsvultna på sol och värme, som vi svenskar.
Vi får se hur det blir med dagens tänkta långpass på hojen, med tanke på att man måste ta sig över minst ett högt pass för att komma någon vart, är tanken inte så lockande, då det är mer snö högre upp. Blir nog lite alternativtäning och nåt kortare pass.
Jag är i alla fall glad att jag inte åkte till Schweiz för att köra race som jag tänkte ett tag. Jag har en gång kört bil med sommardäck på alpvägar i snö/snöblandat regn. Jag gör helst inte om det.
Även om man kör långsamt är de liksom en helt annan grej om man glider av vägen här än hemma. (dike vs stup)

Superiore!

Provade detta vin idag. Inte för att jag är någon vinexpert, men det är roligt att prova det som tillverkas lokalt. Livigno tillhör området Valtellina, men här odlas inget vin, då det ligger för högt upp. Däremot i Tirano några mil här ifrån. Helt ok för min smak i alla fall. Det blev dock inte mer än ett glas, så flaskan lär räcka länge.

Annars är det kul att handla här i Italien, råvarorna håller högsta kvalité, man ser ingen rutten frukt eller halvmjuk gurka i disken här inte. I Livigno säljs också mycket lokalproducerat i affärerna, tex ost, mjölk, pasta, kött, torkad svamp och olika marmelader. Nu äter jag ju inte kött, men annars är det här en "köttregion". Fisken är det värre med.

Förutom att det säljs mycket lokalroducerat är Livigno också en slags skattefri zon, vilket gör att det säljs märkeskläder, glasögon, klockor, cigareter, parfym, elektronik och sprit "tax free". Fast så billigt vet jag inte om det är. De märken som säljs är ju ändå så pass dyra, så några procents rabatt gör ju inte att det blir H&M-priser precis. (dock har de mycket rea!!) Bensin är däremot mycket billigare. Det tog mig ett tag att fatta varför ett samhälle som bara har ca 6000 invånare har så ofantligt många bensinstationer...

En annan konstig sak är Livignodalen inte omfattas av EU-regler. Man får alltså inte köpa med sig vad som helst eller hur mycket varor som helst härifrån. Regerlna är mycket restriktiva (typ som de gamla reglerna i sverige) och det finns tullar på alla tre vägarna som går ner till dalen, även den som gränsar till Italien.

För övrigt så ägs den enkelriktade tunneln vid "passo de Gallo", vid gränsen till Schweiz av en privatperson, som alltså inkasserar 10euro för varje bil som passerar (och mer för bussar, husbilar mm).
Bra affärside: bygg en tunnel till en av de mest otilgängliga, orterna i europa och låt alla som vill dit betala! Även liften Mottolino ägs enligt ryktet av en privatperson/familj. Förra sommaren blev de sura och vägrade starta liften precis när freeridesäsongen skulle starta.. Bäst att hålla sig väl med dessa familjer.

Just det, idag blev det en 3 timmars tur på stigarna kring Livigno och upp på den extremmt branta "La Pedaleda"-stigen till Passo de Eira på 2208 m. Gott var det!

Passo Gavia, inget för de höjdrädda..

Gårdagens bilresa, från Malé till Livigno verkade på pappret bli en enkel match. Bara 12 mil. Tittar man nogrannare på kartan ser man dock att det inte är 12 enkla mil. På vägen passerar man 3 st pass, Passo Tonale, Passo Gavia och Passo Foscango, varav Gavia är det högsta med sina 2652 meter. I Girot tidigare i år kördes sträckan + lite till fast från andra hållet.

För den som gillar spektakulkära vägar med valfritt fordon och som absolut inte är höjdrädd, kan jag rekommendera Gavia-stigningen från Ponte di lengo-hållet. Det var nog en av de sjukaste, men mest fantastiska stigningar jag kört med bil. Vägen smalnar tidigt och är så smal att det inte går att möta en annan bil, förutom vid mötesplatserna. Hastighetsbegränsningen är 30 km/timmen och det finns inga räcken. Jag vet inte hur många 180 graders svängar det blev. Väl på toppen var det mycket snö, vid parkeringen gick snön på sidorna högt över bilen.

På toppen unnade jag mig en kaffe och en "cornetto", för 7 euro. Dyrt, men det är ju inte den enklaste platsen att leverera varor på, plus att det ju är en klassisk stigning både för "riktiga"cyklister och motorcyklister.

Väl framme i Livigno, hittade jag mitt boende till slut. Denna gång en bit upp från byn. En minilägenhet, men fullt tillräckligt för att jag och mina cyklar ska kunna bo här ett tag. Och fantastisk utsikt från balkongen.

Den nyaste, men hur cyklar man?

Jag har nu varit i Italien i några dagar, tävlat i Vermiglio (C1) och slutat 11:a. Loppet gick bra efter omständigheterna, mitt mål var att hålla ett jämnt tempo och hitta en bra känsla och inte "tokdö" på slutet. Allt detta blev genomfört på den tuffa banan och målet med tävlingen blev uppnått. Att jag sen fick några UCI-poäng var denna gång en bonus. Det var helt klart det bästa lopp sen kroppen gick ut i strejk. Jag hoppas och tror att strejken är avblåst för denna gång.

Med ned till Italien kom i sista sekund det nya tillskottet i Cykelväg:

Just det, ni ser rätt, en räser. Jag har ju länge viljat ha en men inte riktigt haft råd eller möjlighet, men nu så var det dags. Jag tycker den är otroligt snygg, även om jag först föll för en annan modell som var svart och gul-grön och kostade typ 60 000. Som tur var fanns den inte på lager i min storlek. Men denna fanns! Tycker att 53 klingan ser gigantiskt ut på denna 50-ram, mend et kanske ska vara så?
Det roligaste var den medföljande användarhandboken. Jag tror att jag kommer få stor nytta av den, läs själva och begrunda ett litet utkast :

Det kanske behövs för mig som aldrig kört räjser innan, jag kände mig i alla fall lite som bambi på hal is på första passet.

Annars är här bra i Italien, förutom att det är en enorm brist på trådlösa nätverk. Har ägnat några kvällar med att försöka fulnäta, men misslyckats varje gång och åkt hem med svansen mellan benen. Till och med "betalnäten" är det problem med. Antingen får man fel kod eller så är det något modem som är trasigt.

Tur att lägenheten jag kommer att bo i från i morgon har (eller ska ha i alla fall) Wi-fi uppkoppling. Ciao!

Jag drar!

Nu drar jag snart till sydligare land. Dags att packa bilen full. Otroligt vad mycket prylar man kan ha med sig. Har man stor bil tar man med sig mer grejer, så är det bara...

Ciao!

Fullt Upp

Just nu har jag fullt upp här i götet.
Helgen har ägnats åt träning, Deklaration (blä, vad jag ogillar att deklarera), anbudsgivning, bokning av boende och skaldjursmiddag med Biketoyz-gänget.
På onsdag drar jag åter söder ut för tävling och träning i Italien. Det är mycket som ska packas och fixas tills dess.

På söndag ska jag köra Adamello bike, utanför Trentino. En tävling med kategori C1-status som ingår i Italienska cupen. Ett av affichnamnen till tävlingen är Elena Gaddoni, som vunnit de två första deltävlingarna. Hon har nu blivit avstängd efter att ha testat positivt.
Man blir alltid besviken när någon åker dit, särskilt när man själv försöker beskriva mtb-grenen av cykling som "relativt förskondad" från dopning för folk som hävdar att alla cyklister dopar sig. Å andra sidan, om man nu ska se det positivt, så är det faktum att cyklister åker dit ett tecken på att systemet fungerar.

Här i sverige fick en hel hög mtb-cyklister som tillhör sverigeeliten tidigare i våras beskedet att de nu ska vistelserapportera för att kunna vara mer tillgänglig för dopingkontroll, inklusive jag själv. Jag tycker att det är bra, även om informationen var något bristfällig över hur vi cyklister skulle göra. Det man är mest rädd för är ju att man ska göra fel, missa något, eller att det ska bli något tekniskt fel i det program man använder, inte att man kan bli testad när som helst. Ett chip i armen, kanske inte hade varit fel?

För lite och för mycket

Äntligen fick jag ta mina prover hos vårdcentralen, och de ger svart på vitt. Höga nivåer av vita blodkroppar och Låga nivåer av lagrat järn i depåerna. Då har jag ändå redan ätit järntillskott några vekor innan proverna togs, så antagligen var läget sämre när jag var som tröttast. Hb:t var däremot bra, 134, även om jag brukar ligga runt 140. Inte konstigt att man känt sig orkeslös alltså.

Läkaren(som för övrigt är en av få allmänläkare som verkligen försökt sätta sig in i en elitidrottares situation, och ja, han tränar själv en del), trodde att den höga pulsen och de förhöjda nivåerna av vita blodkroppar berodde på infektionen jag hade i kroppen i mitten av april i kombination med brist på järn.

Jag är glad att jag fick veta detta innan jag åker till nästa tävling i Italien, där jag också sedan ska stanna ett tag för träning/tävling. Livigno där jag ska bo, ligger på 1800 m höjd och att befinna sig på och träna på hög höjd är en risk för järnbrist i sig. Nu har jag chans att åter bygga upp depåerna med järnrik kost och lite tillskott.

Järnvärdena är alltså en god sak att kolla upp för er som känner er hängiga eller upplever att det går sämre än normalt i er sport. Jag läste precis att ca 30% av alla kvinnor har någon form av järnbrist, så det är inte så förvånande att jag har det.

En snyftare...

Hittade den här via en väns Facebook.
Vad har man att gälla på egentligen?? Dags för en liten tisdagstår!