En sen upptatering: Bockstensvinst!

Tur att jag cyklade snabbare i helgen än jag skriver blogg. Kanske är det ett tecken på att det gått bra? Snabb cykling och långsamt skrivande eller långsam cykling och snabbt skrivande? Inte vet jag.

Hur som helst, Bockstensturen är vad jag vet Sveriges längsta långlopp. i mtb med sina 100km. Jag kan ha missat nåt mindre känt långlopp, upplys mig gärna i så fall. 100km är en respektingivande sträcka även för mig som van cyklist.

Jag ville ju gärna köra bra på "hemmabanan" men hade samtidigt i tanken att det just är långt. Det är mycket som kan hända på 100km och jag kan inte säga att jag är tränad för dessa distanser. Det behövs längre långpass för detta. Min önskan var att inte ha betongben. Senaste två veckorna har benen känts så stumma och det har varit svårt att komma upp i puls, ni vet dagen efter 5-
timmarspasset som jag skrivit om innan. Det har dock gått fort på tävlingarna, så det kanske har ett samband. Man lyckas pressa ut mer kraft ur kroppen än innan och blir tröttare  (enkel matematik egentligen).

Jag sov nästan ingenting natten innan Bockstensturen. Inte för att jag var nervös, periodvis har jag svårt att somna på nätterna på grund eftersom det känns som om kroppen går på högvarv. Det är bra i perioder men så kommer det igen. Antar att det är nåt stressrelaterat. Jag mådde lite illa när jag vaknade, men tvingade i alla fall i mig lite frukost. Drog till Varberg, förberedde mig som vanligt inför race.

Starten gick i rasande tempo som vanligt i Varberg. Tycker ändå jag hittade bra flyt tidigt, lyckades undvika en krasch precis, men sen flöt det på. Det är svårt att hålla koll på de andra tjejerna, men i första backen kom Nellie Larsson farande, så jag hängde på henne. Körde tillsammans ett tag men efter ca 30km hade jag fått en liten lucka. Tänkte att jag krigar väl på. Benen kändes bättre än på länge, men jag försökte ändå att köra kontrollerat för att inte slösa för mycket energi. Hade ingen koll på hur långt Nellie var bakom. En av nackdelarna med att leda, man får ofta dåligt med baktider. Ligger man 2:a är det ju lättare för den som langar tex att ha koll på tiden till framförvarande. Kroppen kändes bra i ca 50km, då började det svida lite i benen. Det var dock inte det stora problemet, utan att jag började må illa igen. Tänkte några gånger att jag skulle stanna och kräkas, men det hade jag ju inte tid med. Försökte tänka bort det och dricka ändå. Strax efter 2:a spurtpriset kommer Nellie ikapp. Hon verkar stark. Känner mig krispig och tom på energi, men lyckas hänga med. Känner att det är mer och mer vilja som plockas fram. Pulsen är inte hög, men det går segt ändå. Försöker intala mig själv att det är bra att den inte är hög, då finns det krafter kvar, även om jag inte riktigt tror på mitt resonemang just då. Övertalar mig ideligen om att inte släppa. Svävar mellan hopp och förtvivlan.
Kilometerna matar på och till slut är vi inne på Klubb-banan vid sjukhuset. Det är inte långt kvar och jag är lite piggare. Tänker att ska jag göra något så är det här i skogen. Tyvärr fungerar det inte, eftersom vi börjat komma ikapp allt fler cyklister som kört kortare banor och vi får köra försiktigt. Folk är för det mesta duktiga på att flytta sig men alla gör inte det och man vill ju inte köra av någon av banan, så får hålla igen lite.
När vi kommer ut från skogen känner jag att jag behöver göra något NU om jag ska vinna det här. För vinna vill jag ju. Inte är jag väl nöjd med en 2:a plats utan att ens ha försökt vinna i det här läget? Och någon spurt vill jag väl inte ha? När det är 2 km kvar chansar jag i några svängar som är lite lösa. Går all in, foten ut i kurvan under tunneln och sen attack. Lyckas få en liten lucka. Är rädd att jag dragit på för tidigt eftersom det kramprycker i benen, men tänker att 4-5 minuter all in, det orkar du. Går på så mycket jag orkar och ser att luckan växer. Pulsen stiger. Ropar på några jag kör om som flyttar sig på ett föredömligt sätt. 1 km kvar, 2 minuter all in kvar. Gräset runt fästningen känns fruktansvärt tungt. Tänk om hon kommer som ett jehu nu? Det händer dock inte, men det är först vid bron innan upploppet jag är säker på att jag kommer att vinna, slår av lite på tempot och rullar sista biten. Är trött. Fick gräva riktigt djupt för att få fram de där sista krafterna. Viljan var starkare än kroppen. En vinst när man trodde det var kört är nästan den bästa.

En stor eloge till min klubb för ett fantastiskt evenemang. Så proffsigt. Så fin bana med mycket mer stig än när jag körde sist. Så god stämning. Och så vädret då fantastiskt sensommarväder, men det är troligen inte Varbergs mtb:s förtjänst.


Nu är jag i Vallby. Rensade och krattade en hel del går, det fick bli den dagens träning. I dag har jag träningsvärk lite här och där. Visst är det lustigt att man cyklar 10 mil och blir trött i benen men klarar sig utan träningsverk, men man krattar och rensar några timmar och får träningsvärk av det?
Om någon vill ha äpplen, päron eller plommon så hör av er. Inte riktigt mogna än, men det finns nåt ton frukt här. Det är synd om den går till spillo.

Har varit riktigt kass i magen efter racet och inte sovit något vidare på två nätter. Kanske det var nån bakterie jag fått i mig. Hoppas på bättre sömn kommande dagar. Hade varit gött och underlättat återhämtningen.