Sådär ja, tillbaka i till kylan igen! Just denna förmiddag kändes det kallt när jag gick ut en sväng. 11 grader jämfört med Det Heliga Landets 35 är kontrast. Det var en något omständlig hemresa igår, som i sig är värd ett eget inlägg, men lite kort, det tog tre timmar att checka in i Tel Aviv, eftersom man var tvungna att röntga precis ALLT innehåll i cykelväskorna (som alltså fick packas upp efter omsorgsfullt nedpackande dagen innan). Sen, när vi väl kom till Landvetter igen var vi försenade och sen fick vi vänta 45 min med att gå av planet och 45 min på att få bagaget. Väl hemma åt jag och somnade på soffan vid halv elva. Kravlade till sängen och sov fram till strax innan tio idag. Det var välbehövligt, då jag nästan inte sovit någonting på nätterna under tävlingen. Då blir man rätt sliten.
Varken Nellie och jag har hunnit uppdatera mer än på Instagram under dessa dagar. Man tror alltid att det ska finnas en massa tid, men det finns ju inte. Vi bodde ju inte på tävlingsområdet (eftersom vi då fått bo i tält och det ville vi inte), utan ca 15 min därifrån, så vi fick skjuts fram och tillbaka 2 gånger per dag för tävling och middag/briefing på kvällen. Tiden emellan var det vila och fix med prylar som gällde för oss.
Kort och gott kan man säga att Epic Israel var fantastiskt! Välorganiserat, trevlig organisation, säkert, fantastiska banor på etapperna och VÄLDIGT varmt. Vi hade runt 35grader i skuggan! Om även Israelerna tycker att det är varmt då är det varmt. Vi nordbor var något chockade.
Första etappen på 80km är den som vi är mest nöjda med. Det började med att jag tappade flaskan i en utförslöpa och var tvungen att stanna och hämta den. Tappade lite på det men inte så mycket egentligen. Det är viktigare att ha vätska än att köra 1 min snabbare i början och tappa 10 sen för att man inte drack ordentligt. I första längre backen var vi i kapp och förbi det team som då låg 2:a. Fina sigletrail uppför. Vi matade på, men gick inte för mycket på rött. Utför var det ganska löst och efter ett tag kom vi ned i en ravin med mycket sten (lite likt Gran Canarias offroad). Där hade jag viljat ha en heldämpad hoj, då det blev väl stötigt. Men vi tog oss igenom och matade på in i mål, med god marginal till 3:e team.
Etapp 2 var den längsta på 10 mil. Platt i början och slutet, men en jättestigning på mitten. Eftersom både Nellie och jag gillar uppför, såg vi fram mot det. Jag sov inte så mycket under natten och mådde rätt illa när vi gick upp 04.15 (!!) Fick i mig några skedar kall gröt, en banan och en macka på hotellet. Det växte i munnen. När jag hoppade upp på cykeln för att rulla lite, kändes det dock bättre, det brukar göra det för mig när jag mår illa. Vi hade bestämt oss för att hålla igen lite i början av den långa backen. Tyvärr hamnade vi rätt långt bak i startfållan i innan start (eftersom vi trodde vi skulle få stå längre fram efter 2:a platsen), så det blev lite ryckigt och jakt på positioner i början. Dessutom dammade det så man knappt kunde se vart man cyklade. Lite läskigt. När stigningen började, kändes det dock superbra och vi drog snabbt ifrån de två damteamen som kört i samma grupp som kört med oss i början. Vi tänkte hela tiden på att hålla igen. Efter ett tag blev stigningen brantare, vi fick jobba hårdare, det blev också varmare och fuktigare. Ganska plötsligt började jag att må superilla. Försöker dricka, men det blir sämre. Fick stanna och precis allt jag har druckit under loppet kom upp. Vi lyckades ta oss långsamt upp till första feedzonen och stannade för att kyla ned mig och dricka vatten. Mådde verkligen skit och övervägde alternativen fortsätta eller avbryta. Envis som jag är valde jag det första alternativet. Tog oss långsamt, långsamt framåt. Var mest sur på att jag inte kunde köra så fort som jag ville. Det tog ändå fram till slutet av backen innan vi blev ikappkörda av två damteam. Lättnaden var stor när det började gå utför igen. Sista 2,5 milen var platta men nere i dalen var det ännu varmare, så det tog styggt på både Nellie och mig. Nellie fick göra ett stort dragjobb här och jag är grymt tacksam för det. Vinglade i mål som 4:e team och fick uppsöka sjukvårdstält för nedkylning. Helt tom i kroppen på vätska och energi. Vi blev ändå grymt glada när vi fick reda på att vi trots det här ändå låg kvar på en 2:a plats och inte hade tappat alls så mycket som vi trodde först. Fick vila vid vårt boende när Nellie åkte till tävlingsområdet igen, tror att det var det som räddade mig inför etapp no 3.
Inför sista etappen, på "bara" 65 km hade vi bestämt oss för att inte riskera nåt, utan starta och fokusera på att komma runt. Vi hade långt ned till 4:e lag, så pallplats var rimligt att sikta på. Det var till vår stora lycka lite svalare också. Vi öppnade lugnt och med lägre puls. Det visade sig att jag var piggare än vi trott efter dagen innan, även om jag inte hade jättemycket energi i kroppen. Jag hade fått i mig lite mat, men bara en bråkdel som man behöver på sådana här etapper. Min tanke att en lägre puls gör att man använder mer fett som bränsle och därför kan spara lite på kolhydraterna verkade fungera. Sista etappen var enligt mig den finaste. Några av de finaste stigar jag kört på någonsin. Jag tycker att vi körde riktigt bra utför, det var inte där vi tappade på de andra. Vi rullade i mål som 4:a även denna etapp, men bara någon minut efter 3:e team, vilket gav en 3:e plats i totalen.
Efter omständigheterna är vi väldigt nöjda. Ingen av oss är vana vid etapplopp. Så här i efterhand tänker vi tex att det kanske inte var nödvändigt att köra så hårt första dagen, även vi inte tyckte att vi körde så hårt och man naturligtvis vill få så stort avstånd som möjligt till de andra. En punktering eller fel på cykeln kunde ju tex gör att man tappade tiden. En del smågrejer vi kom på att man kunde tänka på. Dessutom måste vi ha i tanken att vi var där helt själva och fick fixa allt omkring själva och fick åka fram och tillbaka flera gånger. Det ultimata hade givetvis varit att ha ett rum på hotellet vid tävlingsområdet och någon som tvättade och fixade med cyklarna efter tävlingen. Det hade gjort mycket för vår återhämtning.
Men jag är ändå supernöjd med vår prestation och glad att Nellie vill hänga med på det här galna äventyret.
Stort tack till alla vänner och bekanta som skickat hejande, peppande ord på vägen och mina och Nellies Samarbetspartners och sponsorer. Ni är grymma!
Stort tack inte minst till organisationen för Epic Israel som bjöd in oss och tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Bilder kommer när jag hittar några.
Nu väntar vila, lugnt träning och kärlek till cykeln, som har en hel del som behöver åtgärdas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar