Träning i kohage.

Det har bjudits på både soliga och grådimmiga dagar här i Belgien. Har tagit det lugnt, men ändå tränat en del. Igår åkte jag och rekade kommande tävling, Koppenbergcross. De har redan dragit upp band för större delen av banan och börjat ställa ut bajamajor och öltält. Körde några varv, men var tvungen att gå en sträcka där kossorna fortfarande betade. Lite läskigt att gå igenom en kohage med 20 kor som stirrade på en på ett sätt som bara kor kan stirra, men de verkade vara snälla. Ingen anföll i alla fall.

Det är ju en till stor del ny sträckning på Koppenbergcross. De har tydligen, efter vad jag fått höra. fått problem med en av markägarna, som inte ville ha banan på sin mark. Tänk att sådant även händer i Belgien. Det är i och för sig på ett sätt mer förståeligt att det händer här, eftersom ett cyclocrosslopp i detta land inte bara betyder att det blir lite spår av däck i gräset. Det innebär även xx- antal tusen mer eller mindre aspackade människor på ens mark som skräpar ned, kissar i buskar och beter sig allmänt odrägligt.

Saknar dock den tekniska serpentinutförslöpan på skrå som nu är borttagen. Den nya bansträckningen är om möjligt ännu tuffare än innan. Starten går direkt uppför på pavé och sen uppför i ca 1,1 km med undantag av ett hundratal meter extremt slagig utförslöpa. Det är mestadels slagigt träs uppför med, det är ju ändå i en kohage man kör i. Koskiten är också kvar så att man inte ska glömma bort det. Man avslutar med den sista biten av koppenbergsstigningen innan det planar ut några hundra meter på asfalt. Här är också målgången. Stigningen på gräs är bitvis svinbrant så jag funderar på om man kan byta ut 38-klingan mot en 36:a (kör 11-36 bak så ni fattar hur brant det är..). Det är så lite plattkörning ändå och när det går utför kommer man inte trampa, utan ha fullt fokus på att välja rätt linjer och inte sladda av banan. Detta är troligtvis en av de hårdaste cyclocrossbanor jag kört hittills. Och då är den ändå näst intill torr. Det är nog en av få banor som jag inte önskar regn på, den är extremt hård som den är. Det hade i och för sig varit episkt med riktigt misärväder, men det hade inte gynnat mig, då det blivit mycket löpning uppför, vilket hade dödat mina ben fullständigt. Jag gillar ju när det är mycket klättring, men många av det bästa cyclocrossåkarna i damklassen är också extremt bra uppför. Det blir lite att bita i! Hoppas överleva. Det är ca 80 höjdmeter. Per varv alltså.

Denna bana liknar ingenting vi har i Sverige. Detta är cyclocross på den extremaste nivån. Har länge haft en dröm om att göra något liknande hemma, mest som en kul och annorlunda grej inom crossen, men är rädd för hur det skulle tas i mot. Jag har förstått att man i Sverige gillar lätta banor och här är allt motsatsen till det. Jag blir nog aldrig banläggare i Sverige.

Cross med kohinder? Något att ta efter för oss i Sverige.

Banprofilen för Koppenbergcross!