3 race på 4 dagar.

foto: Peter Philipsen

Det har varit intensivt tävlande här. 3 tävlingar på 4 dagar är ganska tufft för kropp och själ. Så jag har inte hunnit/orkat skriva några uppdateringar. Därför kommer ett ultralångt inlägg om de senaste dagarna.

Det hela kan summeras med ett hyfsadt, ett riktigt bra, ett ganska dåligt, ett trasigt blixtlås, ett insektsbett och en konstig magåkomma. Tänk, det är mycket som kan hända på så kort tid. Inte konstigt att man blir lite trött..

Först tävlingen i Ardooie kunde mest liknas en simcross, det var sjöar av vatten, bitvis nästan till knäna, på banan och ett parti nästan lika djup lervälling. Jag gillar visserligen lera, men det får gärna vara cykelbart. Springa i lera är inte min starka sida. Det är häftigt här i Belgien, även på en förhållandevis liten tävling som denna och mitt i veckan dessutom, lyckas de få dit Världsmästare och absoluta toppåkare både på dam- och herrsidan. De lär ha en bra budget för att lyckas med det. ( och nä, de kommer inte gratis...)
Jag hade bra support från Nico, Patrick och Willy, men hade det mycket slitigt på springpartierna. Positivt var att jag fick testa de nya brutala Dugast-Ernstdäcken på sista varvet då jag bytte cykel. De var grymma på underlaget, det gick att cykla på många av de partier man annars hoppade av på med rhino. Precis innan start gick blixtlåset sönder i min tempodräkt, fick smått panik. Nu är alla tempodräkter utom en trasig. Blir till att skaffa nya, men de är ju så satans dyra. Lyckades nåla ihop dräkten i sista sekund. Det såg inte snyggt ut, men det syndes inte under racet då jag blev lerig överallt ganska snabbt. Jag blev dessutom extra lerig när jag lyckades snubbla handlöst i den värsta lervällingen, till publikens stora förtjusning. Det hamnade inte på bild. Tur det. Slutade på en 16:e plats i racet, vilket varken är bra eller dåligt tycker jag. Hade hoppats på bättre så klart, men det fanns inte där.

Lördagen var det dags för tävling Niels Albert CX i Boom. Detta är ett grymt evenemang som körs på samma område som Tomorrowland. En fantastisk bana både publikmässigt (man kan typ stå i mitten och se större delen av spektaklet) och för oss som tävlar. Både snabb och backig och med sliriga kurvor. Jag gillar den skarpt. Fick denna gång support av John Eriksson som bor och jobbar i Nederländerna, grymt tacksam för hjälpen! Som tur var behövde jag inte byta cykel, så han fick ett relativt lätt jobb.

På natten till lördagen hände något obehagligt. Vaknade med ca 100 i puls, klump i magen och illamående. Eftersom jag normalt har runt 40 i vilopuls, kändes det ganska mysko. Försökte göra avslappningsövningar och få ned pulsen utan vidare effekt. Det blev en orolig sömn och det var svårt att få i sig något till frukost. Försökte ignorera illamåendet och tänka att jag bara var lite nervös. Det gick sådär.
Försökte dricka och äta banan, och lyckades i alla fall klämma i mig lite. 30 min innan start, under uppvärmning fick jag kväljningar och fick stanna och spy. Inte bra alls! Lyckades förtränga illamåendet och ta mig till starten. En hyfsad start men lite segt på första varvet, men sen kunde jag plocka några placeringar på varje varv. Rullade in som 9:a, ca 3.30 efter vinnaren, vilket får ses som bra rent tidsmässigt och efter omständigheterna.

Efter tävlingen blev det till att snabbt tvätta hojen och ta en dusch för att sedan snabbt dra i vidare till Valkenburg och registreringen där. Jag kom dit ca 15 min innan den stängde, så det var ju tur.
Allt har blivit lite mer komplicerat nu i samband med tävlingarna i och med upptäckten med den där motorn på VM förra året. Alla mekaniker måste ha licens och anges vid registreringen, det tar en  hel del extra tid. Kan man inte ange deras licens och namn får man inte ut några ackrediteringsband till Materiaalpost, så i mitt fall blev det krångligt efter som jag inte hunnit få tag på någon som supportade mig. Det är tråkigt att dessa fuskare gör det krångligare för oss som vill tävla utan att fuska, men jag förstår att de skärper reglerna. Inkvarterade mig sen på ett trevligt B and B, ca 2 km från banan. Gick ut på matjakt och hittade ris och några sushi. det var svårt att få i sig pg. av Illamåendet men det gick efter mycket om och men. Detta förutom några Strpoop Waffles var det jag fick i mig efter tävlingen. Det var inte optimalt så klart. Men bättre att få i sig lite än inget alls. Tänkte ett tag att jag inte skulle starta, men hade ju ändå tagit mig dit så då fick jag väl försöka starta ändå.

Frost i gräset på tävlingsdagens morgon. Blev dock varmare så fort solen värmde. Fick i mig en macka och lite frukt och juice, men fick kväljningar av kaffet så hoppade över det (annars är ju just morgonkaffe ett måste för mig, så nåt galet är det ju). Var ute på banan vid 9-tiden och körde tre varv. Lyckades, tack vare en vän till Ignace hitta någon som tog min jacka i starten och en kille som kunde ha en cykel i depån + lyckades även få ut ackrediteringsband till denne kille trots att det enligt gubben som lämnade ut det inte gick att göra så..

Banan var delvis ny jämfört med tidigare år eftersom VM kommer att gå här 2018 och man ville putsa till den lite. Förutom starten tycker jag att den var till det bättre. Mer flow och några snabbare partier, men fortfarande extremt fysiskt krävande. Den nya trappan de byggt var dock brutal, 3 x Göteborgstrappan minst.
Innan start scannade de min cykel för att se om den hade motor. Jag om någon hade väl behövt motor denna dag, så jag förstår dem. De scannade som tur var de flesta andra tävlandes cyklar med.

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag kom iväg dåligt och hade inte så vassa armbågar som man behöver ha i dessa lopp. Var trött, men körde faktiskt över 20 sekunder snabbare de sista varven jämfört med det första. Var tidsmässigt inte längre efter än vanligt på en världscup, men placeringen blev dålig, så jag är besviken. Eftersom formen varit bra det senaste hade jag hoppats på mycket bättre resultat.

På andra varvet känner jag en smärta i lårmuskeln och att det liksom blir stelt ett tag. Skiter i det och kör vidare, hinner inte titta vad det är. Efter målgång inser jag att jag måste ha blivit stucken av en geting eller någon annan insekt för när jag kom i mål var hela framsida lår rött svullet och varmt, med en prick som liknade ett stick. Konstigt eftersom det var så kallt ute. Flygfän borde sova då.Idag är det fortfarande lite rött. Man slutar aldrig förvånas över vad som kan hända i samband med tävlingar. Helt klart.

På vägen tillbaka till Oudenaarde tänkte jag att jag är galen. Vad hade jag förväntat mig? Köra en världscup utan någon support och utan tillräckligt med energi i kroppen och tro att det skulle gå bättre än så? Jag är ingen superwomen och borde därför sänka förväntningarna, när förhållandena var som de var. Jag borde vara nöjd med att jag ens kunde genomföra loppet på egen hand, inte många hade ens försökt göra det på det sättet. Men jag är inte nöjd. Min svaghet och samtidigt i många fall, styrka är att jag aldrig nöjer mig till fullo, och att jag tror att jag ska kunna prestera på topp oavsett. Då blir man så klart besviken.