Tisdagsfunderingar!

Så, nu har jag anmält mig till CK Masters SWE-CUP tävling på söndag! Min plan var först att ha en tävlingsfri helg, men så fick jag så dåligt samvete när någon berättade att det bara var 4 anmälda till racet och dessutom med cykelavstånd till tävlingen. Så jag anmälde mig ändå, jag får väl vara utfyllnad eller nåt. Skämt å sido. det hade varit så kul om vi varit fler på startlinjen!  

Jag har funderat, vänt och vridit på lite på några frågor under lång tid i min hjärna. Varför är det så få damer som tävlar i xc-disciplinen och Sverigecupen? Hur får vi fler damer att vilja tävla i elitklass? Vad är det för hinder som damer (och herrar med kanske) upplever finns för att ta steget att köra tävling över huvudlaget och att kanske även tävla i elitklass? Dessutom har vi haft rätt många lovande unga cyklister som lagt av alldeles för tidigt, när de gått över från U23 till Elit. Vad var anledningen till att de gjorde det? 

Har också fått liknande fråga från arrangörer och förbundshåll, men tycker inte att jag haft något vettigt svar på det. Jag tror att jag kan vara fel person att ställa den frågan till, eftersom jag själv inte drar mig för att tävla, utan tvärt om, har svårt att lägga tävlandet åt sidan. Det är svårt för mig att sätta mig in i vilka hinder som andra upplever finns för att tävla på den nivån helt enkelt, jag är för färgad. För att bli klokare måste man ställa samma fråga till dem som skulle kunna, men inte kör tävlingarna.

MTB-diciplinen är enligt mig, den en av de cykeldiscipliner som är mest jämställd, (kanske för att det är en yngre disciplin). Alla UCI-tävlingar har numera tex. samma prispeng till dam och herr och med några få undantag är alla tävlingar är "blandade evenemang med båda klasserna". Man skulle till exempel inte komma på tanken att anordna en världscup i xco med bara damklass eller bara herrklass. Så ur den synvinkeln står det väldigt bra till.  

Jag vet att det finns massor av tjejer som cyklar och är jättesnabba i skogen och som skulle kunna hävda sig väldigt bra på en xc tävling, men som av olika anledningar inte tävlar eller enbart tävlar annan klass än elit och/eller i andra discipliner än just xco. Dessutom körde jag Cykelvasan, med 50 damer på startlinjen i tävlingsklass. Så nog finns det damer/tjejer som gillar att tävla alltid!

Samtidigt är det ett val man gör som måste respekteras, man kan så klart inte tvinga någon att köra i elitklass, viljan och passionen måste finnas och att bara cykla för att det är "gött" och en naturupplevelse kan i många fall vara gott nog. Syftet med frågorna är inte att klanka ned på någon som gjort valet att inte tävla eller att tävla i annan klass än elit, utan jag tror att man behöver få en diskussion från dem som är "på gränsen", men som inte tar steget.

Jag har några egna (eller ganska många faktiskt, högst overifierade) teorier vilka givetvis går i varandra, men jag kommer bara ta upp tre av dem, det blir alldeles för invecklat annars. 

Den första är att vi har en fantastisk hög nivå på de tjejer som kör xc i Sverige idag, men då vi inte är så många på startlinjen kan det upplevas som svårt att ta steget in i matchen. Man vill inte bli för långt efter helt enkelt Hade det varit 15 eller 20 till på startlinjen hade det varit enklare, det hade varit fler att tävla emot. Om detta stämmer skulle fler deltagare kunna ge en positiv spiral och göra så att fler vågar testa. 

Min andra teori är att det finns en tro att det är för svårt med xc-lopp och att man därför inte vågar ta steget. Denna tro hade jag själv i flera år när jag började cykla mtb och till en början bara körde långlopp. När jag sedan testade några xc-lopp visade det sig att det inte var så svårt som jag hade trott. Nu var ju banorna i och för sig till viss del lättare tekniskt på den tiden än de är idag, men jag tror att det finns en tro på att det är väldigt svårt att köra xc. 

Detta för mig också in på teori nr tre, att man ofta tror att förutsättningarna, formen, materialet, tekniken med mera måste vara perfekt för att tävla i elitklass xco, det trodde jag innan jag började köra och även att jag var alldeles för dålig. Jag var också ganska dålig tekniskt, eftersom jag mest kört långlopp, men hey, man kunde ju springa vissa partier utan att förlora så mycket tid. Efter ett tag blev jag också bättre på att klara av de svårigheter som fanns utmed banan. Det behöver inte vara perfekt, man lär sig med tiden och idag finns det oftast enklare B-linjer förbi de svåraste partierna. Jag tror på att släppa lite på idén om att allt måste vara perfekt först (om man nu har den), det kommer det väldigt sällan att bli.

Dessa tre teorier utgår ju egentligen från en enda sak: Självförtroende. Men är lösningen så enkel, att vi behöver självförtroende? Jag tror inte det, men det kan vara en del! 

Innan jag trasslar in mig mer i mina teorier, skulle jag väldigt gärna vilja höra andra mtb-tjejers tankar om tävlandet och vad ni anser kan göras för att få fler att tävla och att få fler att stanna kvar längre som tävlingscyklist. Både rent generellt och i dam elitklass. Om ni inte vill skriva offentligt, kan ni maila mig asa(snabela)erlandssonmtb.com.,