Peppad efter OS-platsen!

  Bild från Valongo och säsongens höjdpunkt för min del. Seger med 4 minuter! 

Så där! Sverige har fått en OS-plats på damsidan + att självaste Jenny Rissveds har blivit uttagen att köra, grattis Sverige och inte minst, grattis Jenny! Det lyckades till slut och vårt lilla "poänghämtningsprojekt" blev en framgång. Jag gillar när de mål man satt upp nås.

Jag vet att det knorrades från en del håll när poängplockningsplanen blev allmänt känd. Det skulle inte gå, det var för många poäng som behövd håvas in, för kort tid, för få cyklister, fel cyklist och så vidare.
Men är det något som sporrar mig är när folk skakar på huvudet och hävdar att något inte ska gå, när jag själv tror att det visst kan gå, (även om det skulle vara svårt). När det sedan klaras av känner jag som ett litet "tihi" i kroppen.

Personligen har jag hela tiden trott på att det skulle gå att fixa den där åtråvärda platsen, främst för att vi har två grymma cyklister i Jenny och Alexandra. Bra stöttning från olika håll har varit inspirerande för mig som den 3;dje cyklisten. Inte minst Mackan, som agerat mekaniker, Anders Ljungberg, Jenny och Alexandra har gett mig mycket pepp att gör det här. Jag skulle dock aldrig gjort det om jag inte hade älskat att tävla. Är nöjd med min insats, även om jag var väldigt trött och sliten på de sista tävlingarna och kanske inte levde upp till den nivå jag kan prestera på. Det blev dock poäng på alla race jag körde, förutom det i Spanien när vi inte fick med cykeln på planet.

Det är för övrigt mycket i mitt liv som inte skulle ha gått, om man lyssnat och trott på dessa "experter". Här är några roliga, helt sanna exempel:

-Att läsa på högskola och universitet skulle jag inte klara av, jag var ju ordblind och hade dessutom underkänt i engelska och 80% av litteraturen var på engelska. Jag medger att jag slet hårdare än de flesta i början, men jag klarade det, körde bara på två tentor på fem år och fick min magisterexamen i konstvetenskap.
-Mitt företagande var en dålig idé enligt "företagscoach", nu har jag drivit det i 10 år... inte på heltid, men det existerar fortfarande!
-Körkort var inget jag skulle kunna ta, då jag var alldeles för virrig och slarvig, enligt
vissa. Nu klarade jag ju både teorin och uppkörningen på första försöken, så så stort fel kan det ju inte ha varit på mig.
-Springa Maraton skulle gå, det var ju så långt och skulle helt enkelt vara "för jobbigt".
-Det skulle även vara "omöjligt" att cykla på elitnivå, jobba heltid och träna mindre än 20 timmar i veckan, att byta från långlopp till cross county, än mindre (hemska tanke): elitsatsa när man var över 30!

Tänk vad mycket roligt jag hade missat om jag tagit till mig av alla dessa "goda råd" genom åren. Det finns visst någon nytta med att vara en stöning värmlänning.

Summa summarum, omgivningen är full av "knorrare" som tycker det ena och det andra om vad andra gör, oftast för att man gör något de inte kan/vågar göra själva. Använd deras åsikter som bränsle på elden istället för låta dem släcka ned den. Gör din grej så mycket du kan!