Bockstensturen avklarad!

Före tvätt!

Det blev en grisig tävling igår i Varbergsskogarna. Jag gillar när det är lerigt och slirigt i skogen så underlaget passade mig perfekt. Benen var dock något bångstyriga och ville först inte vara med på att åka så fort som jag ville.

Jag fick en hyfsad start, men kom sen en bit bak i startfältet på grusvägen ut till Åkulla, men var ändå inte jättelångt efter Jennie och Emmy vid första Åkullapasseringen. Efter det var det som om benen inte riktigt ville fungera. Känslan var att jag konstant låg på en för lätt växel, att jag borde växla ned ett hack, men att jag inte orkade. Det är också svårt att känna hur mycket man ska pressa sig tidigt i loppet när man inte kör så mycket långlopp. Hur som helst, jag körde i ett lugnare tempo och tappade jättemycket på tätduon mellan 2:a Åkullapasseringen och Nackhestugan. Det kändes bra tekniskt i skogen och det var roligt att halka runt på de fina stigarna, men det saknades pang i benen. 
Det är intressant hur många känslor som kan komma upp på ett långlopp och hur de på något vis förstärks när man anstränger sig. Vissa, förhållandevis små grejer som man annars kanske bara skulle ha noterat, kan ge negativa känslor, medan andra små grejer kan göra en glad och få en att känna sig stark. För min del kan det vara känslor av att det är så jobbigt att cykla att jag vill lägga mig ned i ett dike och gråta till att jag känner mig helt oslagbar och aldrig kommer att bli trött. I ett och samma lopp. Visst är det konstigt? Jag tänker att kanske behövs de olika känslolägena för att ge mental energi till att ta i? Kanske det inte räcker hela vägen att bara använda enbart glädje, ilska, vilja att vinna eller någon annan känsla. Kanske de måste blandas under färden för att ge konstant bränsle att ta i? Jag vet inte, då jag inte är nån idrottspsykolog och inte forskat vidare i ämnet.
I alla fall, efter Nackhestugan blev jag ikappkörd av Per, som vann den startplats jag lottade ut på bloggen u förra veckan. Jag sa att jag var trött. Han sa att jag skulle komma igen.
Till slut gjorde jag som han sa, körde starkt de sista 25 km mot mål och körde nästan jämnt med Jennie och Emmy. Det var väl så dags då att komma igång när avståndet var ointagligt, men jag är glad att jag gjorde det. Det visar att det fanns kraft kvar benen, även om det blev till att gräva djupt.
Rullade in som 3:a. Nöjd med placeringen men mindre nöjd med tidsavståndet, hade hoppats på bättre körning. Fast å andra sidan är det ju placeringen som räknas i cykel, inte tiden.

Idag har jag haft sovmorgon, jobbat i 3 timmar på Gamla Ullevi och haft cykelvård. Inte så mycket med än det.

Efter.. Rent och fint!