Andalucia Bike Race: Eftersnack!

Först ett litet inslag från etapp 4 från Spansk TV. Inte för att man förstår så mycket, men efter varje etapp sändes liknande inslag på TV, ganska coolt!
Resten av inslagen hittar du Här: http://www.andaluciabikerace.com/media/videos

Nu är Team Snabeltutarna hemma från sitt första etapplopp med många nya erfarenheter och lärdomar (att höra en spanjor uttala ”Team Snabeltutarna” är för övrigt väldigt roligt, vi blev fulla i skratt varje gång de ropade upp oss till startlinjen..).

Själv lyckades jag blir dunderförkyld och dras med feber på första gången på länge. Man fick ju alla fall en reaktion på kroppen, även om den inte var önskvärd.
Att starta en tävling i det skick jag var på sista etappen är något jag absolut inte rekommenderar någon att göra, och jag kommer troligtvis inte göra det igen. Det var en chansning och jag var beredd på att vi skulle få bryta. Huvudet ville, men inte kroppen, det kändes helt åt helsike rent åkmässigt och jag fick andningsproblem i början av loppet och trodde det skulle ta slut redan där, men så blev det bättre efter lite medicin och jag kunde genomlida loppet. Det var en fin etapp, men jag njöt inte förrän vi kom in i stan strax innan mål. Hade önskat mig en något mer njutbar sista etapp. Kajsa peppade på bra och utan henne hade jag nog givit upp. Vi kom i mål, höll vår andra plats och är skitnöjda!

Så här några dagar efter kan man se på hela tävlingen med lite bättre perspektiv och jag har kommit fram till att åka etapplopp är lite som att springa marathon. I slutet av tävlingen, då man helst vill slänga sig av cykeln och lägga sig på marken i fosterställning av trötthet, tänker man : ”vad fasen håller vi på med?!” När det sedan gått några dagar eller veckor, kommer man vilja göra det igen.

Något som alltid har varit en av ”grundfaktorerna” som drivit mig då det gäller mitt eget idrottande är frågorna: Var går gränsen? Kan den gränsen, och i så fall hur, flyttas? I detta sammanhang passar ett sådant här lopp in perfekt. Själv har jag trott att ett långlopp varit vad min kropp max klarat av att utsätta sig för och inte kunnat förstå hur man lyckas mala på i flera dagar och veckor, som man gör i traditionella etapplopp på cykel. Nu vet jag att den klarar minst 5 och ett halvt, i ganska bra fart, utan att tokvägga. Jag hade trott att kroppen skulle vara stel som en pinne efter alla sex dagarna på cykeln, så var det inte. Värst var det efter dag 2, och det var också dag två som jag tror både Kajsa och jag upplevde som den jobbigaste dagen på cykeln. Sen var det som det bara rullade på, piggare och tröttare om vart annat. Om detta beror på att kroppen verkligen vande sig eller om man mentalt helt enkelt vande sig med känslan av trötthet, vet jag inte.

Det är kul att vidga sina vyer för hur man kan cykla, och göra något ntyt. Det här var en tävlingsform på Mountainbike som vi aldrig testat innan och jag tror vi gjorde rätt i att ge oss in i leken med tanken att det just var ett ”test” och något nytt, utan några mål med placeringar och liknande, ungefär på samma sätt som man råds att springa sitt första marathonlopp utan något specifikt tidsmål. När två tävlingsmänniskor sätts i ett lag finns ju alltid viljan att prestera så bra som möjligt bakhuvudet ändå!

Det som är spännande med denna typ av lopp är att man kör i lag om två. Det ger en ny dimension av mtb-tävlandet. Crosscountrycykling är ju en individuell gren och man har bara sig själv att tänka på och det handlar om att på ett rätt egoistiskt sätt ta sig igenom en banan så snabbt man kan. När man är ett lag om två får man släppa sitt ego och tänka på och ibland hjälpa sin lagkamrat. Man kan kanske inte åka hur fort man vill uppför eller nedför, eftersom den andre kanske inte kan eller orkar åka lika fort som en själv. Istället får man hjälpa till genom att låta den andre få ett hjul att ligga på eller ett spår att köra utför och på så sätt bidra till att den andre blir bättre. Lagkamraten kanske är supertrött när man själv är pigg och då får man ju peppa den andre istället för att sprätta iväg i sitt eget tempo. När man är sliten kanske man blir irriterad, vilket absolut inte får gå ut över den andre som gör sitt bästa. Man får helt enkelt svälja det. Kajsa och jag valde att hålla ihop så mycket som möjligt, vilket vi tror gynnade oss. Ingen blir bättre av att bli ifrånåkt och det fanns ju också en 2 minuters regel. Jag tyckte att Kajsa och jag på ett föredömligt sätt både lyckades hålla ihop det hela väl och peppa den andre när det behövdes.

Jag tycker att vi presterade väldigt bra utifrån våra förutsättningar och förberedelser och jag tror att jag kan tänka mig att göra det igen. Några grejer skulle jag i så fall villa göra lite annorlunda:

• Ha en superlätt, heldämpad cykel. Det är bitvis väldigt stenigt och slagit på liknande lopp, dessutom ger många höjdmeter uppför också långa, långa utförslöpor. Med en heldämpad cykel kan man damma på bättre utför även över stenar och slagiga partier. cykeln ”sväljer” mycket, samtidigt som man sparar på kroppen en del.
• Egen langning. Vi stannade och fyllde på flaskorna själva vid vätskestationerna, vilket i och för sig funkade ganska bra, men med någon som langade hade vi sparat lite tid och fått den sportdyck vi ville ha och sluppit bära med oss alla gels och liquid själva mm.
• Bo bättre i förhållande till start/mål/tävlingscentrum. För att spara tid och energi. Boendet i cordoba var bra, men stan var krånglig att köra i och det tog tid.
• En till som kan hjälpa till med det omkring. Vi fick superhjälp av Tobias, som lagade mat och tvättade cyklar, men det hade nog behövs en person till. Vi hade ju också riktigt tur med vädret och cyklarna behövde i princip bara spolas av efter loppen. Med några regnetapper hade det blivit enormt mycket mer jobb.

Nu är prio ett att bli av med förkylningen, sen ska den nya cykeln börja rastas. Som tur var hade jag redan innan bestämt att veckan efter detta lopp skulle bli lugn, så att kroppen får chans att återhämta sig. Det är dock riktigt jobbigt att se solen skina utanför och veta att det står en helt ny, oanvänd cykel i förrådet som vill ut och bli provcyklad i skogen. Snart så..