Andalucia Bike Race: Eftersnack!

Först ett litet inslag från etapp 4 från Spansk TV. Inte för att man förstår så mycket, men efter varje etapp sändes liknande inslag på TV, ganska coolt!
Resten av inslagen hittar du Här: http://www.andaluciabikerace.com/media/videos

Nu är Team Snabeltutarna hemma från sitt första etapplopp med många nya erfarenheter och lärdomar (att höra en spanjor uttala ”Team Snabeltutarna” är för övrigt väldigt roligt, vi blev fulla i skratt varje gång de ropade upp oss till startlinjen..).

Själv lyckades jag blir dunderförkyld och dras med feber på första gången på länge. Man fick ju alla fall en reaktion på kroppen, även om den inte var önskvärd.
Att starta en tävling i det skick jag var på sista etappen är något jag absolut inte rekommenderar någon att göra, och jag kommer troligtvis inte göra det igen. Det var en chansning och jag var beredd på att vi skulle få bryta. Huvudet ville, men inte kroppen, det kändes helt åt helsike rent åkmässigt och jag fick andningsproblem i början av loppet och trodde det skulle ta slut redan där, men så blev det bättre efter lite medicin och jag kunde genomlida loppet. Det var en fin etapp, men jag njöt inte förrän vi kom in i stan strax innan mål. Hade önskat mig en något mer njutbar sista etapp. Kajsa peppade på bra och utan henne hade jag nog givit upp. Vi kom i mål, höll vår andra plats och är skitnöjda!

Så här några dagar efter kan man se på hela tävlingen med lite bättre perspektiv och jag har kommit fram till att åka etapplopp är lite som att springa marathon. I slutet av tävlingen, då man helst vill slänga sig av cykeln och lägga sig på marken i fosterställning av trötthet, tänker man : ”vad fasen håller vi på med?!” När det sedan gått några dagar eller veckor, kommer man vilja göra det igen.

Något som alltid har varit en av ”grundfaktorerna” som drivit mig då det gäller mitt eget idrottande är frågorna: Var går gränsen? Kan den gränsen, och i så fall hur, flyttas? I detta sammanhang passar ett sådant här lopp in perfekt. Själv har jag trott att ett långlopp varit vad min kropp max klarat av att utsätta sig för och inte kunnat förstå hur man lyckas mala på i flera dagar och veckor, som man gör i traditionella etapplopp på cykel. Nu vet jag att den klarar minst 5 och ett halvt, i ganska bra fart, utan att tokvägga. Jag hade trott att kroppen skulle vara stel som en pinne efter alla sex dagarna på cykeln, så var det inte. Värst var det efter dag 2, och det var också dag två som jag tror både Kajsa och jag upplevde som den jobbigaste dagen på cykeln. Sen var det som det bara rullade på, piggare och tröttare om vart annat. Om detta beror på att kroppen verkligen vande sig eller om man mentalt helt enkelt vande sig med känslan av trötthet, vet jag inte.

Det är kul att vidga sina vyer för hur man kan cykla, och göra något ntyt. Det här var en tävlingsform på Mountainbike som vi aldrig testat innan och jag tror vi gjorde rätt i att ge oss in i leken med tanken att det just var ett ”test” och något nytt, utan några mål med placeringar och liknande, ungefär på samma sätt som man råds att springa sitt första marathonlopp utan något specifikt tidsmål. När två tävlingsmänniskor sätts i ett lag finns ju alltid viljan att prestera så bra som möjligt bakhuvudet ändå!

Det som är spännande med denna typ av lopp är att man kör i lag om två. Det ger en ny dimension av mtb-tävlandet. Crosscountrycykling är ju en individuell gren och man har bara sig själv att tänka på och det handlar om att på ett rätt egoistiskt sätt ta sig igenom en banan så snabbt man kan. När man är ett lag om två får man släppa sitt ego och tänka på och ibland hjälpa sin lagkamrat. Man kan kanske inte åka hur fort man vill uppför eller nedför, eftersom den andre kanske inte kan eller orkar åka lika fort som en själv. Istället får man hjälpa till genom att låta den andre få ett hjul att ligga på eller ett spår att köra utför och på så sätt bidra till att den andre blir bättre. Lagkamraten kanske är supertrött när man själv är pigg och då får man ju peppa den andre istället för att sprätta iväg i sitt eget tempo. När man är sliten kanske man blir irriterad, vilket absolut inte får gå ut över den andre som gör sitt bästa. Man får helt enkelt svälja det. Kajsa och jag valde att hålla ihop så mycket som möjligt, vilket vi tror gynnade oss. Ingen blir bättre av att bli ifrånåkt och det fanns ju också en 2 minuters regel. Jag tyckte att Kajsa och jag på ett föredömligt sätt både lyckades hålla ihop det hela väl och peppa den andre när det behövdes.

Jag tycker att vi presterade väldigt bra utifrån våra förutsättningar och förberedelser och jag tror att jag kan tänka mig att göra det igen. Några grejer skulle jag i så fall villa göra lite annorlunda:

• Ha en superlätt, heldämpad cykel. Det är bitvis väldigt stenigt och slagit på liknande lopp, dessutom ger många höjdmeter uppför också långa, långa utförslöpor. Med en heldämpad cykel kan man damma på bättre utför även över stenar och slagiga partier. cykeln ”sväljer” mycket, samtidigt som man sparar på kroppen en del.
• Egen langning. Vi stannade och fyllde på flaskorna själva vid vätskestationerna, vilket i och för sig funkade ganska bra, men med någon som langade hade vi sparat lite tid och fått den sportdyck vi ville ha och sluppit bära med oss alla gels och liquid själva mm.
• Bo bättre i förhållande till start/mål/tävlingscentrum. För att spara tid och energi. Boendet i cordoba var bra, men stan var krånglig att köra i och det tog tid.
• En till som kan hjälpa till med det omkring. Vi fick superhjälp av Tobias, som lagade mat och tvättade cyklar, men det hade nog behövs en person till. Vi hade ju också riktigt tur med vädret och cyklarna behövde i princip bara spolas av efter loppen. Med några regnetapper hade det blivit enormt mycket mer jobb.

Nu är prio ett att bli av med förkylningen, sen ska den nya cykeln börja rastas. Som tur var hade jag redan innan bestämt att veckan efter detta lopp skulle bli lugn, så att kroppen får chans att återhämta sig. Det är dock riktigt jobbigt att se solen skina utanför och veta att det står en helt ny, oanvänd cykel i förrådet som vill ut och bli provcyklad i skogen. Snart så..

2:a i dag!

Det blev en 2:a plats idag för Team Snabeltutarna första långa etappen av Andalucia Bike Race! Vi var ca 6 minuter efter ledande lag och ca 8 minuter före tredje lag. 78 km och nästan 2000 höjdmeter kändes i benen på slutet och vi båda upplevde det som väldigt svårt att veta hur mycket krafter man skulle spara. Hade det varit ett långlopp hade man kanske valt att trycka på lite mer på vissa ställen men nu får man verkligen tänka till och inte göra något förhastat. Vi försöker också se till att dricka och ta ordentligt med gel/liquid för att inte köra oss tomma. Under loppet märkte vi att vi var pigga och trötta på lite olika ställen och då fick den som var piggast för stunden se till att peppa den andre och anpassa farten. Fungerade bra tycker jag. Kajsa och jag har olika starka sidor rent cykelmässigt, men är ändå ganska jämna, vilket är bra.

Ingen bild från dagens race, men en liten film från Kadens från igår.

I morgon blir det en liknande etapp som den idag, ska bli spännande att se hur våra ben mår och hur mycket energi vi har i kroppen.

Nu sover vi!

Andalucia bikerace: Prologen!

Typisk fultvätt i badkaret, eftersom det var lång kö till cykeltvättarna. Säg inget till hotellet!

Så var vi äntligen igång med vårt etapplopp!

Igår blev det lite senare än  vi tänkt, eftersom tävlingsmötet startade två timmar senare än vi trodde och höll på en timme istället för utlovade 25 minuter. Är det något man inte vill göra kvällen innan race, så är det att stå och lyssna på information man läst på hemsidan och höra långa tacksamhetstal på spanska från borgmästare och arrangörer. Kort, informativt och utan en massa lull, lull ska det vara!

Idag var det dock äntligen prologdags, 34 km och 715 höjdmeter skulle köras, varav 8 km masterstart genom de gamla delarna av Córdoba. Den första biten visade sig bli en rätt livsfarlig historia, med över 400 mer eller mindre hetsiga åkare som skulle ta sig igenom trånga gränder, bland parkerade bilar, trappor och trånga portar. Det var ett under att ingen krashade och det var i princip omöjligt att hålla reda på varandra. Strax innan startfältet släpptes, hittade vi dock varandra och lyckades lägga oss långt fram i gruppen och sen flöt det på rätt bra. Kajsa körde enormt starkt upp till toppen och jag fick be henne hålla igen lite, för att hänga med utan att få astma. Efter en timme hade dock astmakänningarna gått över och jag kunde köra på lite bättre. Vi låg tvåa fram till 500 meter före mål, då team Colnago dundrade om oss, trampade max för att hänga på, men det gick för fort. 

Lite surt, men vi var bara 12 sekunder efter i mål och har ca 2 min och 20 sek  fram till ledande lag, det är många dagar kvar och mycket kan hända. 

Gelénallar, fint att ladda med det! 

Resten av dagen har ägnats åt cykeltvätt och fix och mycket vila. Hoppas vara pigga i morgon då blir det 78 km och närmare 2000 höjdmeters klättring. Blir fint det.

I Cordoba utan GPS men med gott humör!

Så var Kajsa, Tobias och jag framme i Cordobá. Resan hit gick ganska smärtfritt, men vi vi var lite deppiga några gånger. Först lyckades Tobias glömma sin dator och hårddisk på Säve flygplats, vilket han kom på när vi var uppe i luften. Gick givetvis inte att ringa någon då, så det blev att leva på hoppet tills vi landat och försöka få tag på någon då. Det visade sig till slut att båda var omhändertagna och väl förvarade på Säve.

När vi hämtat ut hyrbilen och tryckt in allt bagage i bilen, (den blev knökfull) visade det sig att ingen av våra GPS:er hade Spanien med i kartutbudet. Så det fick bli att köra på känn till att börja med. Det lyckades väldigt bra och vi hittade rätt väg efter en liten felkörning. Väl framme i Cordobá vågade vi inte chansa längre och köpte en karta över stan. Det var rätt svårt att hitta ändå, eftersom det var enkelriktat överallt. Men tills slut hittade vi vår lägenhet, mitt inne i de gamla delarna av stan.  

Under tiden vi installerade oss kunde jag inte hitta min plånbok, med väsentliga kontokort, körkort, licens mm. Den fanns ingenstans och jag fick givetvis panik och vände ut och in på alla mina väskor. Ringde och kollade om pengarna fanns kvar på kortet, men det visade sig bara finnas 1 krona på det.

Det första jag tänkte på var inte att kontokortet var borta och tömt, utan att jag kanske inte skulle få starta etapploppet utan licensen. Typiskt mig. Tobbe sprang bort och kollade i bilen och kom till slut tillbaka, MED plånboken och alla kort i. Den hade på något outgrundligt sätt åkt under förarstolen.. Att det bara fanns en krona på kortet stämde inte, det visade sig att jag kollat fel konto i all stess.

När alla prylar kommit till rätta var alla glada och peppade igen. 

Idag har vi tagit det rätt lugnt, handlat massa mat och rekat lite runt stan. Tyvärr glömde vi vår fina karta som vi köpt när vi handlade och det tog ungefär en timme att hitta tillbaka till boendet som bara låg en halvmil från Carrefour. Det är ingen lätt stad att köra bil och hitta i som sagt.

Efter det gav Kajsa och jag oss ut på en liten cykeltur och lyckades hitta en kanonfin väg där vi bara såg 4 bilar på en och en halv timme. Det var grymt.
Enda missödet idag förutom kartan var väl att jag skulle köpa schampo och balsam och kom hem med balsam och balsam, nåväl man får väl mjukt hår i alla fall. 

Enervit G eller Enervitene, vilken ska jag välja? Enervitleveransen hann precis komma innan jag drog, gött det!

Tobbe och Kajsa glada efter att vi fått storhandlat. Tobbe är en fantastisk kock också, det är grymt!

Mäktiga Mesquita! Hann inte gå dit idag, men tror jag drar dit i morgon. Vi bor bara 500 meter där ifrån.

Grottmännsika är det nya.

Efter allt snack om att man borde leva som på stenåldern, gör Team Snabletutarna slag i saken och flyttar in i en grotta under Andalucia Bikerace, eller åtminstone delar av tävlingen. Detta eftersom vi tror på att det inte främst är den stenårldersliknande maten som ger hälsa och styrka, utan det faktum att man bodde i grottor.

Se själva, ser det inte lite mysigt ut?


Ganska billigt var det med, här kan ni läsa mer: http://www.cuevasdepegalajar.com/

Förberedelser för team snabeltutarna

Det har blivit lite dåligt bloggat de senaste dagarna för min del. Dels har jag roat mig med att jobba och dels har det varit mycket förberedelser inför Andalucia Bike, som startar på söndag. Dels rent träningsmässigt, jag har försökt att köra några långa pass flera dagar i rad, något som jag vanligen inte gör så ofta. Överhuvudtaget kör jag ganska lite distanspass och efter Gran Canaria-resan i början av januari, har det av olika anledningar inte blivit några alls. Första passet kändes därför rätt jobbigt mot slutet, men man vänjer sig snabbt och gårdagens pass kändes riktigt bra. Utöver träning har förberedelserna bestått av att fixa viktiga saker som boende, hyrbil och utlandstillstånd.

Man kan ju tro att vi har allt serverat och bara behöver boka första bästa flyg och åka iväg. Så är det inte. Kajsa och jag finansierar denna tävling helt med egna pengar och då behöver det vändas och vridas på det mesta för att det inte ska dra iväg rent kostnadsmässigt. Samtidigt får boendet ju vara hyfsat fräscht och inte ligga alltför långt från tävlingen och bilen bör ju bara billig, men ändå tillräckligt stor för att vi ska få plats med två cyklar och övrig packning osv. I detta fall var det dessutom två olika boenden som skulle bokas, eftersom etapploppet går kring två olika städer. 

Jag börjar bli ganska van vi detta pusslande och luskande nu och tankarna på att öppna resebyrå för fattiga cyklister (eller andra idrottare också för den delen..) blir än en gång väckt. När jag blir stor kanske...

Hur som helst, Kajsa och Jag är anmälda under namnet "Snabeltutarna" och man kan ju undra varför. När vi skulle anmäla oss var det lite bråttom att få in anmälan, eftersom anmälningstiden gick ut dan efter. Kajsa och jag kör ju både för olika klubbar och på olika cykelmärken mm så där var det svårt att hitta någon gemensam nämnare, dessutom sponsrade vi oss själva med resan. Det fanns helt enkelt inte tid eller fantasi nog att hitta på något smart namn som var neutralt och ändå coolt.

Snabeltutarna, töntigt, javisst, men å andra sidan är det ingen annan än vi svenskar som vet vad det är och inte ens det förresten, det är väl knappt ett 100-tal som vet vad en snabeltut är..