Skidpremiären

I helgen blev det en fin fin premiär på längdskidorna för mig och Markus. Att åka skidor redan den 27:e november är inte så vanligt i våra trakter, vi får snarare vara glada om det ens är möjligt att åka skidor i närheten någon gång under vintermånaderna. Vi begav oss ut till Hjortgården i Alingsås, eftersom det fått bäst omdöme enligt skidspår.se.

På lördagen blev det en timmes åkning och söndagen närmare en och en halv. Eftersom jag är uppvuxen i värmland, har jag åkt mycket skidor som barn. Inte för att jag åker särskilt fort eller snyggt rent tekniskt, men det sitter ändå på något sätt i ryggmärgen, och kroppen gillar det. Under helgens åkning fick jag samma känsla som när jag var 15 år. Samma lukt av snö, samma lugn i skogen och det rogivane swichande ljudet som blir när man åker längdskidor. Samma härliga känsla när händerna först blir iskalla i handskarna för att sedan, efter bara 5-10 minuter blir så varma att man vill ta av sig handskarna igen. Samma känsla när kroppen får jobba för allt den är värd med en puls allt mer närmnar sig max, liksom samma tankar på det i princip omöjliga faktum att det finns folk som faktiskt skejtar upp för de backar jag med nöd och näppe saxar uppför. Jag gillar verkligen slitiga sporter och när jag får utöva dem förstår jag att min kropp verkligen är till för att användas.

När det gäller längdskidåkning, skulle man kunna se den lite som en subkultur som har sina egna stilmarkörer och oskrivna regler (precis som cykelsporten har). Säkerligen finns det många fler exempel, men här är några som var uppenbara under helgens bravader.

Stilmarkörer för en "äkta" längdskidåkare:
1: Midjeväska. Fult och töntigt, men förmodligen väldigt praktiskt. Udrar vad de har i den??
2: Mojänger som håller ihop skidorna när de ska bäras. Har jag inte, men förstår varför jag borde ha det, eftersom skidorna alltid flyger åt alla håll när jag bär dem.
3: Klistermärken på skidorna. Marcialonga 92, Vasaloppet -99, mycket viktiga och prestigefulla trofeer för den sanna skidåkaren, för att inge respekt för andra skidåkare och visa vilka kraftprov man klarat av och hur många gånger.
4: Vallan. Inte bara viktigt att ha valla, utan vilken typ av valla man har. Själv köpte jag en valla för 10 år sedan och tycker den oftast fungerar. Den typen av valla är helute, nu ska det vara fluor- och karbonvalla. Jag tror att valla kan skapa ett svårt beroende beteende hos den inbitne skidåkaren som tvångsmässigt införskaffar den ena specialvallan efter den andra. Dessutom är vallan ett givet samtalsämne, och omnäms inte sällan med syfte att psyka den man pratar med.

Skidåkare är härliga!

I morgon lär jag ha så mycket träningsvärk att jag inte kommer upp ur sängen!
Här en stilstudie på Mackan!