CX-söndag i Götet och Local Hero!

Oerhört glad över att ha upptäckt att Angelica har samma hoj som jag. Eller nåt i den stilen?

Fin helg CX-helg i Götet. C2 Tävling vid Slottskogsvallen. Grymt evenemang som vanligt. Jag tycker att banan blivit bättre och bättre för varje år tävling arrangerats på området. Banan torrare än torr, riktigt lös på sina ställen. Det kom en liten skur på fredagen, men av den märktes inget alls, även om mångas förhoppningar kanske var att det skulle bli lerfest just när skuren kom. Hur som helst, gött att ha en UCI-tävling 5 minuter från där man bor, bara andra änden av Slottsskogen.

I damelitklassen bjöds vi på bästa möjliga motstånd i form av MTB juniorvärldsmästaren Ida Jansson, som nyligen även var 7:a på junior EM i landsväg. Hon satte upp speeden direkt. Det gick nästan att hänga med ett varv, sen fick hon mer och mer lucka. Jag, Angelica och klubbkompisen Saga, låg tätt efter och efter några varv drog jag och Angelica ifrån. Tampades ända in på upploppet där jag inte hade nån speed att tala om, så gick förlorad i den spurten. Är ändå nöjd med 3e platsen i de här torra, platta förhållandena. Vi var ca 1 min efter vinnande Ida och jag trodde faktiskt marginalen skulle bli större.
Så här i efterhand känns det som ett bra beslut att avstå lördagens tävling även om man fick gliringar från vissa håll om att man var lat. Det är ju ändå fritt att göra på ett sätt man tycker passar bäst, eller hur? I går kände jag mig sliten ändå, trots bara ett race, dock inte översliten som varit fallet efter 2 tävlingsdagar på rad. Nästa tävlingshelg blir en dubbelhelg, då får vi se vad kroppen tycker om det. Ibland har jag faktiskt kört bättre dag 2 på en dubbelhelg. Så vi får väl se!
En rolig nyhet är också att jag numer är en sk "Local Hero". Det är ett samarbete med GripGrap, som ska bli riktigt kul. Jag har alltid tyckt att de gjort grymma produkter och även riktigt varma handskar och skoöverdrag som funkar under en svensk vinter, något som inte alltid är helt lätt att få tag på från andra märken. Faktum är att jag fick ett par GripGrap neoprene skoöverdrag i present när jag precis börjat cykla för minst 15 år sen. Dessa har jag kvar fortfarande eftersom det är mina varmaste skoskydd. Alla andra skoöverdrag har efter ett tag gått sönder helt, men dessa har alltså fungerat i alla år, även om de är på sista versen nu. Det kallar jag för kvalité! Mer om detta längre fram när jag fått hem några produkter. Ser fram emot detta.

 

Idag har jag cyklat upp till toppen på Ramberget 4 ggr och rekat i Kellers park. Det skulle, med lite jobb och fantasi gå att göra en riktigt cool cyclocrossbana där. Start och mål utanför moskén tänker jag. och upp och ned i parken. På något sätt. Fantiserar ofta om hur man skulle kunna göra olika XC eller CX-banor på olika ställen. Får se om det kan bli verklighet nån gång. Drömma är alltid en bra början.  

Bokmässa och Crosshelg!

Bokmässan pågår för fullt här i Götet, fullt med folk rund mässområdet. Det är i många fall lätt att se på stilen vilka som ska till bokmässan. Jag försöker att inte ha fördomar och så, men man kan ofta se vilket mode som gäller för en viss bransch eller människor med visst särintresse. Det är som små "stilmarkörer" som lyser igenom. Eftersom jag, tillsammans med Angelica och Sara, ska gå på bokmässan i eftermiddag, kan vi återkomma med en spaning efter det. Jag har aldrig varit på denna mässa innan, vilket är dåligt gjort av mig.

I helgen är det även svensk Cyclocrosspremiär vid Slottskogsvallen och Göteborgs första UCI-tävling i Cyclocross. Förra helgen var det ju UCI-tävling i MTB, inte ofta man kan köra Internationella tävlingar två helger i rad i två olika dicipliner i Sverige. Bra jobbat Göteborgsklubbarna!

 Tävlingar i dagarna två, men jag har bara anmält mig till Söndagens C2:a. Jag har givetvis en massa "bortförklaringar" till detta, men främst beror det på att jag vill mjukstarta Crossäsongen lite och spara lite på mitt mentala krut. Det kommer att tävlas jättemånga tävlingar längre fram under säsongen och jag fungerar inte om jag kör "ända in i kaklet" precis hela tiden. Eftersom det var två tävlingar och den ena med UCI status, valde jag att köra denna. Hade ingen haft UCI-status hade jag valt lördagens tävling, mest för att ingen ska tro att jag valde söndagens race för att alla andra kanske är trötta med ett race i benen då. Valet av tävlingsdag har alltså enbart att göra med att det är en UCI-tävling.        

Det är kruttorrt på banan, inte ens partierna med jord är mjuka längre. Hade hoppats på regn och misär, men det kommer väl förhoppningsvis sen. Jag har tävlat minst 10 gånger på Slottskogsbanan, men bara vunnit en enda gång. Slutsatsen är att det är en svår bana att vinna på för mig, så jag fokuserar främst på att få till så bra cykling som möjligt och bli riktigt trött, så mycket mer går ju inte att göra. Får tyvärr också köra med traktordäcket Rhino på bakhjulet då hjulet med snabbare Smallbird på ju är sönder och jag inte hunnit limma om till en annan fälg. Smallbird fram och Rhino bak är en udda kombination faktiskt!  

Tack CK Master!

Tävling i Skatås igår. SWE-cup med UCI status. Riktigt bra jobb av arrangerande CK Master. Banan gick på klassiska stigar i Skatåsskogarna, vad jag hörde fick den mycket beröm av åkarna. Det är en bra och intensiv bana som bjuder på teknisk stigcykling, några tuffa klättringar, några lite kluriga partier och lite grusväg. Man bjuds på lite av varje alltså, vilket gör att det är många som kan gilla banan. Det är lite roligt, 1997 flyttade jag till Göteborg och första gången jag såg en MTB-tävling var just då på dessa stigar när jag var ute på en joggingtur. Kanske var det just den gången som gjorde mig sugen att prova på mtb? Jag vet inte, men nog är det en del i det i alla fall.

Det är ju alltid lite gött att kunna cykla till en tävling och slippa lassa in massa saker i bilen.

Ett bra, men litet stasrtfält i damklassen. 7 damelit och 2 dam junior. Visste inte vad jag kunde förvänta mig av kroppen eftersom jag varit så trött efter Långlopps SM. Det var Linn Gustavsson och Alexandra Engen som gick upp i täten i första skogspartiet. Försökte hänga med och låg ca 10sek efter. Efter första varvet kändes det som jag aldrig skulle orka 5 varv, det var så jobbigt! Fick börja lura mig själv mentalt. När jag är trött brukar jag medvetet eller omedvetet dela upp tävlingen, för att kollra bort hjärnan. Typ "kör bara ett varv till", "bara upp för den där backen", " bara det lilla skogspartiet" och så vidare. Till slut har man kört hela tävlingen ändå, trots att det kändes oövervinnligt i början.
Lite som när man var barn och åkte skidor med pappa som lovade att det fanns en kexcholkad bakom nästa gran, och nästa och nästa... Till slut hade man skidat runt det där eljusspåret.

Låg och körde tillsammans med Noora och Sara ett tag. Sara fick kort därefter punka och Noora och jag drog ifrån. Började kännas riktigt bra faktiskt. Precis efter sista backen utför innan varvning skulle jag bromsa in farten innan en sväng, men inget händer, bromshandtaget fram går i bott. Får dra ned farten med bakbromsen. Är oerhört nöjd att detta inte skedde innan eller mitt i den backen. Det visade sig att det gått hål på slangen till frambromsen och oljan läckt ut. Slangen har kommit emot skivan som successivt "sågat" hål i slangen. Inte bra! Jag kände att det inte var lönt att fortsätta utan frambroms, så jag stannade där. Kändes lite snopet att inte få fortsätta, jag låg ju ändå 3:a 4:a. Men sånt är livet ibland och jag fick ju två bra varv i tävlingsfart i alla fall. Som tävlingsmänniska blir man dock frustrerad.  
 

Cykelbyxor på stan, någon?

Först, stort tack för all input från mitt förra inlägg om varför damer/tjejer inte tävlar i Elitklass eller inte tävlar alls. Tycker att det kom upp en hel del intressanta saker, vissa förstärkte mina egna "teorier" men andra var ganska nya infallsvinklar för mig. Också bra att ventilera åsikter utan att det blir en massa pajkastningar om vems felet är. Det är ingen lätt fråga helt enkelt och det är bra att se frågan från olika håll. Funderar vidare och ska försöka sammanställa det som kom fram.

Vi har haft riktigt varma dagar här i Götet och jag har tränat rätt lite pg. av trötthet efter SM och mycket jobb, men igår blev det ett rejält pass på MTB:n i alla fall. När jag kom hem efter träningen försökte jag både tvätta cykeln, hämta tvätt och plåta ett hjul samtidigt, blev lätt förvirrad och lyckades låsa in nycklarna i cykelförrådet, tillsammans med cykeln. Utanför var jag, iklädd cykelbyxa, tröja och cykelskor, tillsammans med tvättkassen, ett kolfiberhjul utan däck och en urladdad telefon. Hittade några från restaurangen i huset på innergården och fick låna en av deras telefoner, för att ringa Mackan. Inget svar. Så vad gör man? Skulle börja jobba relativt snart, och såg mig själv jobbandes i biljettkassan i svettiga cykelkläder. Not so cool! Eller skulle jag ta lite kläder i tvättkorgen och byta om i portuppgången och gå till jobbet i cykelskorna? I alla fall lite bättre. Eller ringa låssmeden? Nej, just det jag kunde ju inte ringa, och dyrt skulle ju det bli. Ladda telefonen vore ju ett första steg tänkte jag, men var? Vågade inte fråga restaurangen igen, kom på att det enda ställe man kunde komma in i cykelkläder, utan cykel i närheten var Kafé Kastello. Där är de vana vid det mesta och jag känner dem.
Så jag ställde tvätt och hjul utanför dörren och knatade ned, iförd min cykelmundering till Kastello (ingen hjälm). Alltså jag har sett personer med rosa garnhår och gud vet vad för kläder gåendes på Linnégatan. Ingen verkar bry sig nämnvärt om dem. Men någon iklädd cykelbyxor tröja och klapprande cykelskor fick visst folket att glo! Jag gillar verkligen inte att gå om kring i cykelkläder när jag inte cyklar, så jag skämdes. -Titta inte på min padding,vare sig fram eller bak, tack! Om jag åtminstone haft en cykel att leda, hade det känts ok. I alla fall fick låna lite ström av Kastello och ringde Sambon som redan var på väg, eftersom han ringt det nummer jag ringde från först. Knatade tillbaka i cykelmunderingen och fick äntligen komma in och duscha. Riktigt skönt att slippa jobba i cykelkläder i alla fall!     Hann till och med vila i hängmattan efter pärsen!
Så kan det vara att vara förvirrad, men man får vara tacksam för en sambo som är van..

Tisdagsfunderingar!

Så, nu har jag anmält mig till CK Masters SWE-CUP tävling på söndag! Min plan var först att ha en tävlingsfri helg, men så fick jag så dåligt samvete när någon berättade att det bara var 4 anmälda till racet och dessutom med cykelavstånd till tävlingen. Så jag anmälde mig ändå, jag får väl vara utfyllnad eller nåt. Skämt å sido. det hade varit så kul om vi varit fler på startlinjen!  

Jag har funderat, vänt och vridit på lite på några frågor under lång tid i min hjärna. Varför är det så få damer som tävlar i xc-disciplinen och Sverigecupen? Hur får vi fler damer att vilja tävla i elitklass? Vad är det för hinder som damer (och herrar med kanske) upplever finns för att ta steget att köra tävling över huvudlaget och att kanske även tävla i elitklass? Dessutom har vi haft rätt många lovande unga cyklister som lagt av alldeles för tidigt, när de gått över från U23 till Elit. Vad var anledningen till att de gjorde det? 

Har också fått liknande fråga från arrangörer och förbundshåll, men tycker inte att jag haft något vettigt svar på det. Jag tror att jag kan vara fel person att ställa den frågan till, eftersom jag själv inte drar mig för att tävla, utan tvärt om, har svårt att lägga tävlandet åt sidan. Det är svårt för mig att sätta mig in i vilka hinder som andra upplever finns för att tävla på den nivån helt enkelt, jag är för färgad. För att bli klokare måste man ställa samma fråga till dem som skulle kunna, men inte kör tävlingarna.

MTB-diciplinen är enligt mig, den en av de cykeldiscipliner som är mest jämställd, (kanske för att det är en yngre disciplin). Alla UCI-tävlingar har numera tex. samma prispeng till dam och herr och med några få undantag är alla tävlingar är "blandade evenemang med båda klasserna". Man skulle till exempel inte komma på tanken att anordna en världscup i xco med bara damklass eller bara herrklass. Så ur den synvinkeln står det väldigt bra till.  

Jag vet att det finns massor av tjejer som cyklar och är jättesnabba i skogen och som skulle kunna hävda sig väldigt bra på en xc tävling, men som av olika anledningar inte tävlar eller enbart tävlar annan klass än elit och/eller i andra discipliner än just xco. Dessutom körde jag Cykelvasan, med 50 damer på startlinjen i tävlingsklass. Så nog finns det damer/tjejer som gillar att tävla alltid!

Samtidigt är det ett val man gör som måste respekteras, man kan så klart inte tvinga någon att köra i elitklass, viljan och passionen måste finnas och att bara cykla för att det är "gött" och en naturupplevelse kan i många fall vara gott nog. Syftet med frågorna är inte att klanka ned på någon som gjort valet att inte tävla eller att tävla i annan klass än elit, utan jag tror att man behöver få en diskussion från dem som är "på gränsen", men som inte tar steget.

Jag har några egna (eller ganska många faktiskt, högst overifierade) teorier vilka givetvis går i varandra, men jag kommer bara ta upp tre av dem, det blir alldeles för invecklat annars. 

Den första är att vi har en fantastisk hög nivå på de tjejer som kör xc i Sverige idag, men då vi inte är så många på startlinjen kan det upplevas som svårt att ta steget in i matchen. Man vill inte bli för långt efter helt enkelt Hade det varit 15 eller 20 till på startlinjen hade det varit enklare, det hade varit fler att tävla emot. Om detta stämmer skulle fler deltagare kunna ge en positiv spiral och göra så att fler vågar testa. 

Min andra teori är att det finns en tro att det är för svårt med xc-lopp och att man därför inte vågar ta steget. Denna tro hade jag själv i flera år när jag började cykla mtb och till en början bara körde långlopp. När jag sedan testade några xc-lopp visade det sig att det inte var så svårt som jag hade trott. Nu var ju banorna i och för sig till viss del lättare tekniskt på den tiden än de är idag, men jag tror att det finns en tro på att det är väldigt svårt att köra xc. 

Detta för mig också in på teori nr tre, att man ofta tror att förutsättningarna, formen, materialet, tekniken med mera måste vara perfekt för att tävla i elitklass xco, det trodde jag innan jag började köra och även att jag var alldeles för dålig. Jag var också ganska dålig tekniskt, eftersom jag mest kört långlopp, men hey, man kunde ju springa vissa partier utan att förlora så mycket tid. Efter ett tag blev jag också bättre på att klara av de svårigheter som fanns utmed banan. Det behöver inte vara perfekt, man lär sig med tiden och idag finns det oftast enklare B-linjer förbi de svåraste partierna. Jag tror på att släppa lite på idén om att allt måste vara perfekt först (om man nu har den), det kommer det väldigt sällan att bli.

Dessa tre teorier utgår ju egentligen från en enda sak: Självförtroende. Men är lösningen så enkel, att vi behöver självförtroende? Jag tror inte det, men det kan vara en del! 

Innan jag trasslar in mig mer i mina teorier, skulle jag väldigt gärna vilja höra andra mtb-tjejers tankar om tävlandet och vad ni anser kan göras för att få fler att tävla och att få fler att stanna kvar längre som tävlingscyklist. Både rent generellt och i dam elitklass. Om ni inte vill skriva offentligt, kan ni maila mig asa(snabela)erlandssonmtb.com.,  

            

SM-Brons och ANNAT!

Ok, jag har inte riktigt förstått varför man skriver "annat" just som ANNAT (stora bokstäver alltså, varför??), men har sett att storbloggarna gör det, så då vill ju jag också prova.  Börjar med ANNAT, så kommer SM-rapporten längre ned!

Det har varit en bra helg, med början i Karlstad hos syrran. Rullpass, på mindre delar av Karlstad XC-banan (grymt lopp för övrigt) och letande av hopp. Vi hittade några till slut, inte dem jag letade efter, men ändå hopp. Rullpasset övergick till hopp-pass istället, det var ju mycket roligare. Jag vill ju gärna lära mig att hoppa högre hopp än de jag ger mig på just nu och har en tro att jag måste underhålla mitt hoppande och droppande regelbundet för att inte behöva "börja om" igen på lägre hopp. Har tidigare varit livrädd för hopp men nu kommit till en nivå där jag faktiskt tror att jag kanske skulle kunna klara av rätt så höga hopp. Höjder som jag tyckt varit absolut omöjligt att ens drömma om för några år sen. Tack vare Mackan, som får allt att se lekande lätt ut, har jag blivit bättre, mycket bättre.

 Efter en vägran flög Mackan ned för hoppet. Nästa gång är det min tur!

Hur som helst, efter träning gick vi på Sandgrund, förr dansbandspalats idag Lars Lerinutställning. Grymma bilder. Jag vill också göra riktigt, riktigt stora Akvareller. Nån gång, när det finns plats så...

Vi hamnade sen i Museieparken. Först var den rätt tom men man fattade att något var på G. 10 min senare full med folk och musik. Vi hamnade mitt i Karlstad pridefestival. Partystämning på de flesta i parken, en skön blandning av folk och DJ:ande med bra musik. Det gjorde i alla fall mig på gott humör. 

Så, det var väl en bra uppladdning in för SM kan jag tänka.
Vi drog strax efter 7 från Karlstad till Ånnaboda. Började med att hyra Chip, eftersom jag var klantig nog att glömma mitt. Är man snurrig får man bita i det sura äpplet och hyra för 200 kr. Vi fick egen damstart på SM i år, vilket jag gillar skarpt, men det är synd när det inte är så många på startlinjen, hoppas och tror ändå att det är vägen att gå och att det kommer att få fler damer att starta i tävlingsklasserna. Man kanske får ta några säsonger med lite tunt startfält medan man bygger upp antalet deltagare.     

Bergslagsloppet är en ganska tuff bana, i år hade de ändrat den lite och lagt till en del stig och jag hade inte hunnit reka. Jag brukar ju i och för sig inte reka långlopp i förväg, men det kanske man borde? Hade ingen som helst plan för loppet, då jag var osäker på hur pigg jag var efter resandet. Tänkte att jag skulle ta det som det kom.

Vi började med en lång fin startbacke, hade bestämt mig för att inte gå på fullt i den, men jag hamnade av någon anledning först. Körde på i ett tempo som jag tyckte kändes bra, inte för fort, inte för långsamt, när jag sneglade bakåt för att kolla vart resten höll hus var det bara Jennie Stenerhag som var med, de andra såg jag inte till just då. Jag blev lite förvånad över situationen, men bestämde mig för att försöka hänga med Jennie så länge som möjligt. Jag visste att det skulle bli tufft, jag har inte riktigt den kapaciteten på långlopp som Jennie, men intalade mig själv att det inte skulle göra så mycket om mitt försöka att hänga med skulle resultera i att jag tokväggade och kom sist. Vi matade på och jag kämpade för att hänga med, stundtals kände jag mig sliten men stundtals också pigg, benen var mycket bättre än jag förväntat mig. 

Efter ca 40-45km började jag bli rejält krispig i benen. Och det var nog en kombination av att Jennie märkte att jag började krispa och ökade tempot och att jag fick dra ned på tempot. Jennie fick snabbt 3 minuters försprång. I den långa backen vid ca 25km kvar, kom Nellie i kapp mig. Hon matade på så snabbt uppför backen att jag inte ens försökte hänga på. Sista biten handlade mest om att överleva för min del. Rullade i mål på bronsplats, det kändes ändå väldigt bra efter förutsättningarna, jag trodde inte att jag skulle ta medalj denna gång med tanke på hur kroppen känts i veckan. Jag spände bågen lite för hårt när jag försökte utmana om guldet. Det höll inte hela vägen, men i detta fall tycker jag det var bättre att göra så här, än att hålla igen och kanske bli 2:a eller 3:a i alla fall. Det handlar också om att inte vara rädd för att bli väldigt trött. Jag har jättemånga SM silver och brons i olika discipliner redan och SM guld är alltid värt att kämpa om, trots risk att förlora!

Idag blir det återhämtningsdag. Jag har sjukt ont i ena sidan av ryggslutet. Nån muskel där som är som en spänd bulle. Hoppas det går över snart. Hård vecka rent jobbmässigt och förhoppningsvis ska jag bli pigg igen efter loppet.

  

Lyckat upplivningsförsök och Bergakungen!

Jag börjar äntligen vakna till liv. Har tagit det extremlugnt i dagarna tre efter Kinaresan och igår var det dags att försöka väcka kroppen igen. Kroppen känns rätt ok, förutom att jag har haft fruktansvärt ont i magen. Antar att det beror på att jag ställt om dygnet och ställt tillbaka det igen i kombination med långt stillasittande på flyg och konstiga Kinabakterier. Kroppen fattar inte riktigt vad jag sysslar med helt enkelt.

Metoden för detta försök till uppväckande av kropp föll på Bergakungen. Lite av en klassiker här i Göteborg, 2,4 km tempolopp upp till Delsjömasten. Har kört det några gånger när det arrangerats och tycker det är superkul, men har aldrig kört så fort som jag har hoppats på att kunna göra. I och för för sig är det väl inte så konstigt, man vill ju alltid köra fortare än man gör det är ju liksom det som är grejen med att tävla och träna, men just på distanser som tar max 5-6 minuter har jag alltid haft svårt att köra bra på. Det var runt 50-60 pers som kom för att köra i alla åldrar, riktigt kul att så många tagit sig dit.
Tycker att det kändes riktigt bra fram till sista biten då det bantade till ordentligt, där hade jag inget att trycka till med alls och det var nog där jag tappade tid. Är annars bra uppför, men då i backar som är riktigt långa, detta blir mer anaerob urladdning. Nåja det blev ca 8 sekunder långsammare än mitt personliga rekord på sträckan, vilket ändå är godkänt, då jag då körde på lätt landsvägscykel och nu på min tyngre cyclocross,  


Idag blev det lite intervaller i skogen tillsammans med Angelica. Också detta ett bra sätt att väcka kroppen på. Vi var glada för att intervallerna tog kortare tid än vi tänkt. Förklaring är att vi var för snabba för intervallen. Men Fantastiskt fint i skogen nu för övrigt, Torrt och fortfarande grönt, men med lite löv på stigarna. Man får liksom aldrig nog av naturen. Vi blev även skrämda av snok eller kopparödla, troligen det senare. Vid en snabb googling läste jag att de är fridlysta pg av att de är ovanliga, så då är det ju kul att jag faktiskt har sett dem några gånger i Änggården.

Veckans höjdare är dock att jag äntligen lyckats hitta cykelskor som passar! Jag har ju som jag skivit om tidigare, storlek 35, max 36 och ni kan inte ana hur svårt det är att hitta dojor. När jag väl hittar cykelskor som passar så använder jag dem oftast tills de ramlar sönder och samman helt. Även den bästa sko blir till slut utsliten och så var fallet nu. Alla skor har så varit så slitna så delar från dem lossnat eller blivit helt nedslitna. Dessutom jätteglapp under när det liksom skålat sig efter klossen i sulorna. Man har liksom tänkt "phu" efter varje tävling som körts där skorna varit hela i mål. Men nu så, efter ett fint tips på sociala media har beställde jag två par Pearl Izumi x-projekt 3,0. Dessa passade och känns riktigt bra på foten. De är styva i slulan, men känns tillräckligt mjuk för att den ska gå att springa lite i på cyclocrossen. Har tidigare haft en sko som varit extremt styv, vilket känns kanon så länge man sitter på cykeln. Ska man på och av cykeln och springa, är det dock inte fullt så bekvämt. Jag hade många blånaglar den säsongen kan man säga. 

Idag drar vi upp till Syster i Karlstad och race i Bergslagen på söndag. Missar tyvärr Karlstad XC på lördag, hade varit skoj att köra det, då banan är kanon. Men det blir tyvärr för mycket race på en helg eftersom söndagens tävling är SM: Hade det inte varit SM kanske det hade varit något, men nu känner jag att jag vill spara så mycket energi som möjligt in för mästerskapet. Helst vill jag ju köra allt överallt för att det är så kul, men får tyvärr bromsa mig själv ibland. För min egen skull.