måndag 5 mars 2018
Varm tävlingspremiär.
I lördags körde jag ett lokalt race här strax utanför Stellenbosh. 60km och start redan kl 7. Är sjukt ovan att tävla så tidigt, jag förstår mer och mer varför man tränar så tidigt på morgonen här. Förutom värmen så startar loppen också sjukt tidigt och man kan faktiskt vänja kroppen att ta i en viss tid genom att köra runt den tiden. Eftersom det är världscup i XCO i helgen dök några toppåkare upp från Specialized-teamet upp och även Cyclocrossesset Matheu Van der Poel. Själv kände jag mig inte tävlingsklar efter all is hemma, men man kan ju köra för att få bra träning och så kostade det bara runt 250kr att köra racet och då hade jag ändå köpt till ett chip.
Starten gick och jag kände att jag inte hade nån vidare fart, men lyckades till slut komma ikapp 2:a dam, Jennie hade dragit iväg och var en bra bit före. Körde en bit bakom henne och det kändes rätt ok ändå, efter ca 50 min märker jag dock att bakhjulet börjar fläska och luften pyser ut. Får stanna och pumpa med minipump eftersom mina patroner inte fick hänga med ned hit. Det går ganska fort att pumpa upp och jag börjar åka iväg, men märker snart att det inte höll. Får stanna igen, blir stressad och fäpplar och börjar ta hjulet, men kommer sen på att jag ska chansa och puma upp det igen. Det tar mycket längre tid än första upp pumpningen och tre tjejer hinner passera. Men det verkar hålla tätt i alla fall. Fortsätter, lite modfälld, men har riktigt skoj på de fina stigarna så blir glad igen, tills jag blir trött sista biten och tappar fart. Eftersom det är extremt torrt här nere, är grusvägarna som cement, men med ett tunt lager fint grus ovanpå på många ställen. Det gör det lurigt och jag känner att jag fegar ganska mycket. Rullar i mål som 4:a eller 5:a, Helt ok efter omständigheterna. Hoppas på snabbare ben längre fram. Tyvärr inga bilder från racet, kanske det kommer. Det var i alla fall ca 3000 startande på de olika distanserna, så riktigt häftigt och trevlig stämning.
Igår blev det ett lugnt pass och så även idag. Finns massa fina slingor här runt stan. Imorgon blir det troligen en längre tur till ett naturreservat ca 40 min cykelväg bort.
fredag 2 mars 2018
Längst ned i södern..
Så har jag flytt kylan än en gång och "hamnat" i Sydafrika. Första gången här för mig och jag tror att det är det längsta hemifrån Sverige jag varit också. Resan var lång, via Istanbul till Kapstaden, men gick ändå hyfsat smidigt. Det är ju bara en timmes tidsskillnad med, så det är ju en stor fördel. Bor i Stellebosch, där också Jennie Stenerhag bor. Vi har kört lite på trailsen ring Stelelnbosch och jag måste säga att det är makalöst fint. Jag som knapt kört i skogen ordentligt på jättelänge på grund av CX säsongen och sen all is, känner mig överlycklig över att äntligen få köra lite ordentliga trails. Faktiskt ganska ringrostig och ingen vidare fart, men det blir bättre ju mer man kör. Det är varmt här på dagarna, så vi har kört redan vid 07.30 tiden. Också detta känns ovant för mig som är morgontrött, men det funkar hyfsat. Alternativet är ju att köra i stekande sol och det vill man ju inte, så det är lika bra att vänja sig.
På lördag ska jag köra en tävling alldeles i närheten. Ett "litet" långlopp. Det är bara det att det är ca 3000 anmälda på de olika distanserna. 60 km kör jag, start 7 på morgonen. Har inga förhoppningar om stordåd, formen är inte på topp just nu, men det ska bli superskoj att köra.
tisdag 20 februari 2018
Blaskcykling, Comhem-kaputt och MR-svar.
Bjuder på en arkivbild: Augustibild från Rörbäcksnäs, eftersom ComHem tydligen har åkt bort!
Det har rått snöblaskkaos här i Götet och jag saknar verkligen riktig vinter som det så sällan är här.
Gårdagens träning kunde i alla fall ske utomhus, en seger i sig, men jag blev helt genomblöt och rätt kall på slutet. Det var dock ganska fint i skogen, så jag ångrar inte utomhusturen. Jag har svårt att köra några längre pass inomhus, blir helt enkelt för uttråkad om jag inte kör intervaller och det gör man ju oftast inte i tre timmar.
Tanken var att jag skulle jobba med en hemsida förmiddags, men det är jätteproblem med vårt bredband från Com Hem. Det har varit mer eller mindre ostabilt i några dagar nu, men nu fungerar det inte alls. Har kontaktat Com Hem och de har erbjudit mig kompensation för två dagar, totalt 24kr. Fantastiskt va? Jag frågade om det inte var på sin plats att kompensera även för ökade kostnader i form av köp av mobilsurf och mertid på grund av att dras tjänst inte kan levereras och fick då svaret att det inte gick. "Hur skulle det se ut?!?", menade tjejen jag pratade med. Upplyste henne om att det skulle se fullt rimligt ut, då de inte kan leverera det som utlovats och att detta medfört merkostnader för kunde. Hon menade att det skulle bli alldeles för jobbigt för Com hem att ta hand om, och det förstår man ju, så mycket strul som de har med sina tjänster. Nog om det, nån gång kanske det börjar fungera. Att det istället blir jobbigt för deras kunder, verkar inte vara så viktigt. Man är för säker på sin plats för att bry sig helt enkelt.
Viktigast av allt, men inte roligast, jag har fått min "dom" från MR-röntgen. Den visar en partiell bristning i senan till biceps femoris (en del av hamstring). Detta skedde vid CX-SM 2016 då jag halkade omkull på den frusna, bitivs isiga banan. Man kan säga att jag är rätt glad att jag inte håller på med 100m löpning eller typ fotboll. Nästa steg är att avgöra hur stor bristningen är, eftersom det var svårt att se det på MR:en och detta ska göras med ultraljud, vilket det tyvärr är jättelång väntetid till. Jag anar att bristningen inte är jättestor, eftersom jag ändå har så pass bra funktion i baksidan av låret. En nackdel är dock att jag gått med den länge. Läkaren sa att jag skulle undvika hopp och explosiva övningar, men jag behöver ju veta mer exakt vad jag ska göra. Kör med teorin att det som inte gör ont eller blir värre efteråt kan utföras, dvs cykling och lättare styrkeövningar. Att hoppa upp på lådor och sånt går bort. Synd, då jag gillar och känner att jag får ut mycket av sån typ av träning, men just nu kan jag överleva det. Hoppas få bättre riktlinjer av sjukgymnast och kanske övningar som kan underlätta läkningen. Det känns till viss del skit, men också bra att få ett besked.
Jag är ändå lite förvånad att det var en bristning, för även om jag haft en del värk, har jag inte trott att något skulle kunna vara delvis av. Tänker att benet inte skulle ha fungerat alls då, eller i alla fall väldigt dåligt. Å andra sidan har jag gått omkring med skador som jag trodde var lindriga innan och som visat sig vara både frakturer och avslitna ledband. Jag blev tex 2:A på långlopps SM med ett brutet revben (+ denna skada) och CX-SM gick ju att vinna med en partiell ruptur med.
lördag 10 februari 2018
MR-röntgen och Astmastudie.
Fullt upp sen jag kom hem från GranCan! Inte så mycket träning dock, men jag har känt mig lite sliten efter alla timmar där nere suger åt mig den träning som gjorts. Veckan har ägnats åt undersökningar av olika slag, nästan en helkroppsbesiktning. I torsdags var jag på MR-undersökning av höft ländrygg ute på Unilabs på Hisingen. Det är ju en tämligen enkel undersökning där man bara ska ligga still i 20 minuter. Gick fint. Får svar om ca 10 dagar om man hittat något som är trasigt.
Igår ägnade jag förmiddagen åt att göra tester för en studie om Astma och Kol. Det är en jättestor studie som görs av Krefting Research Centre och kommer att omfatta ca 2000 personer med olika former av problem i luftvägarna. Jag tackade jag till att vara med dels för att jag tycker att det är ett viktigt ämne, för att jag själv är drabbad och för att jag också såg det som ett tillfälle att få uppdaterade värden, på astmarelaterade tester och även andra hälsorelaterade prover. Dessutom ingick lungfunktionsprover som är svåra att få göra annars eftersom de anses vara lite "overkill" i dagens moderna astmavård. Dessa prover är däremot jättebra att ha gjort om någon skulle vilja se "bevis" på att man har de astmaproblem man säger att man har och är obligatoriska för att kunna söka dispens.
Jag fick göra allt från olika allergi- och lungfunktionstester till längd, vikt fettprocent och blodvärden. Det ställdes frågor om uppväxt och om man varit exponerad för passiv rökning och andra vanor. Bland annat vägdes jag på en våg som räknar ut hur mycket fett resp muskler man har och som räknar ut ens metaboliska ålder. Jag hade bra värden för en idrottare, men för en "normal" person skulle jag ha för lite fett på kroppen. Faktiskt hade jag mindre fett än jag trodde, men också mer muskler så jag hamnar ändå som "normalviktig" enligt BMI-skalan. Därav vikten att inte bara mäta BMI utan även mängden muskler och fett. En kille med mycket muskler hade tex riskerat att hamna som överviktig på BMI-skalan även om fettprocenten varit låg. Man ska kanske ta värdena lite med en nypa salt, men min metaboliska ålder visade sig vara 29 år, vilket jag givetvis blev mycket nöjd över.
Lungfunktionstesterna gjordes på flera olika sätt. Sköterskan var väldigt stolt över en ny maskin de hade. Det är väl så i forskningsvärden, man är glad för sina nya apparater och vill använda dem så mycket som möjligt och behöver inte oroa sig för att det kostar som inom vården.
Avslutade det hela med ett Metakolintest, även kallat provokationstest. Man får andas in Metakolin i högre och högre dos och sedan göra ett utandningstest efter vare dos. Metakolin är ett ämne som irriterar luftrören och som man, om man har astmabesvär är särskilt känslig för. Har gjort detta test för några år sedan och då fick jag andas in ganska mycket metakolin innan min kapacitet sjönk rejält. Minst 20% skulle utandningen bli sämre innan maxdosen metakolin. Denna gång var jag känsligare i luftrören och utandningen blev 30% sämre redan efter andra dosen. Så då avbröt man testet. Antagligen beror den ökade känsligheten på att jag varit förkyld för några veckor sen och att det sitter kvar i luftrören även om jag är frisk. Sköterskan tyckte att jag borde öka min medicinering av kortison. Jag är ju sån att jag håller min astmamedicinering på ett absolut minimum, trots att jag har dispans att använda medicinerna då jag idrottar. Det beror främst på att jag själv tycker att jag mår bäst om jag tar så liten dos som möjligt. Ser inga fördelar med att överdosera överhuvudtaget, snarare nackdelar. Jag får biverkningar som hög puls, hjärtklappning och koncentrationssvårigheter redan vid en något högre dos än idag.
Summa sumarum är jag en 29-åring i bra form med väldigt känsliga luftrör. Inte så illa i alla fall.
Det enda som saknas nu är väl ett Vo2 och Watttest så att min fysiska status blir komplett?
lördag 3 februari 2018
Reggaetoncykling...
'Har det bra här på GranCan och nu har även Mackan anslutit. Det är dock kallare och regnigare än vanligt här på ön. Har fått några rejäla skurar på mig under träningspassen här och uppe i bergen kom det så mycket snö häromdagen att man stängde av vägarna högst upp och varnade folk för att ge sig upp i bergen. Det är försåtligt då canarieborna (som vill upp och titta på snön), varken har vinterdäck eller körvana på vinterväglag. Det blir kaos helt enkelt. Är fortfarande kyligt och blåsigt uppe i bergen och jag har därför valt att inte köra så högt upp som jag egentligen vill. I söder är förhållandena dock varma och helt ok, ganska stor skillnad mot Pozo. Idag blev det dock en fin tur upp till san Bartalomé och lite till. Det blåste mer och mer och var rejäla kastvindar vid 1000-1100m så jag valde att vända där. Fick tillräckligt med höjdmeter i alla fall. Det är lite läskigt när det blåser så att hela cykeln nästan lyfter. Idag fick jag stanna några gånger på nedvägen då det kom hårda byvindar.
Har mestadels kört längre pass och låtit det vara hårt när jag vill och lugnt när jag vill. Mest blir det ju motvind eller uppför som blir hårt och medvind eller utför som blir lugnare. Kroppen känns bättre och bättre, men jag har haft problem med näsblod som inte viljat sluta förrän idag.
Har mestadels kört längre pass och låtit det vara hårt när jag vill och lugnt när jag vill. Mest blir det ju motvind eller uppför som blir hårt och medvind eller utför som blir lugnare. Kroppen känns bättre och bättre, men jag har haft problem med näsblod som inte viljat sluta förrän idag.
Mot slutet av passen, när jag börjar bli trött och hungrig, får jag alltid en sån typisk spansk Reggaeton-rytm i rullande i huvudet. Ni vet takten som är i superhiten Despacito, sån takt. Den enda musik jag hört hittills här antingen Bob Marley eller Reggaeton. I bilar som kör om en, på barer i butiker -Reggaeton är det enda som spelas! Inte konstigt att man får rytmen i huvudet när man är trött. Osäker på om det hjälper eller inte dock!
I morgon hoppas jag på lite lugnare blåst och en tur upp till Ayacata.
Härom dagen när vi stannade till vid en bar för kaffe kom en tupp spatserandes lugnt och ledigt inne på baren.
Mackan spanar på surfarna.
söndag 28 januari 2018
Frisk men blåsigt värre!
Har det bra här i Pozo, det blåser halv storm och surfarna är överlyckliga, eller det är faktiskt så att det blåser för mycket för många av dem med. Det är endast de mest erfarna som tar sig ut och seglar i den här vinden. Surfarna är lustiga, de pratar om hur mycket vind de vill ha, och vilken dag det ska bli mest vind, men när väl just den vinden och den dagen kommer, då är det alldeles för mycket vind,så de inte kan segla. De kan ju så mycket om vind, så de borde ju veta tycker man.
Jag är i alla fall äntligen frisk. Mest glädjande med det för utom att jag kan träna är att jag börjar få tillbaka mitt luktsinne. Det försvann när jag var sjuk. Alltså helt. Har försökt lukta på massor av saker, inte ens shampot eller deon har jag känt nån lukt av. Hemskt tråkigt när man ska äta och maten nästan inte smakar nåt. Nu börjar snoken funka, antagligen är det en kombination av att den varit helt igensvullen och att jag använt nässpray som är orsaken. Jag tål näspray sämre och sämre, använder nu nässpray för bebisar och får ändå näsblod mm. Men är man tät i näsan så provar man ju allt.
Har cyklat, första passen riktigt lugnt med låg puls och nu lite mer. Den fina SM-formen är som bortblåst känner jag, men just nu bryr jag mig inte, är glad bara att få träna. När man kör lugnt känns det bra, men så fort man trycker på i nån backe känns det att formen är kass och pulsen sticker iväg.
Idag blev det en tur nästan till Puerto Mogan, men vägen var avstängd de sista svängarna så jag fick vända tidigare. Hade fin fart ned dit, men sen var det mer kämpigt på hemvägen. Sista 15 km var slitsamma i halvstormsmotvind. Det blir man rätt trött av kan jag säga. När det känns som om man står still fast man får slita järnet.
Jag hade tänkt testa att cykla en vandringsled från San Bartalomé ned till Ayagaures nån dag när vädret är lugnare, tänkte på en led som heter S-57. Jag vet att folk har cyklat där, kan bara inte komma fram till om det passar för HT eller om man behöver endurohoj. Om nån läser bloggen och vet med sig att den har åkt där, kan ni väl höra av er med stigrapport.
onsdag 24 januari 2018
Lugnt i Pozo, inget VM mm.
Har tagit mig till Pozo på Gran Canaria. Det ligger långt från de vanliga turistställena och här händer som vanligt inte mycket mer än att folk vindsurfar och dricker kaffe eller öl. Själv hade jag tänkt träna cykel så klart, är sugen på bergscykling, men får vänta lite då en förkylning inte släppt riktigt än. Det blir till att börja med lugna, plattare pass, så det inte kommer tillbaka. Mackan kommer i nästa vecka, då ska vi kötta till toppen
Det här med surfkulturen är rätt kul, här finns folk i alla åldrar och nivåer som tar sig an vågorna. Några par i 50 års åldern bor i husbil på parkeringen och i rummet min rumsgranne är pensionär från Norge (troligtvis den mest vältränade pensionär jag sett) Som bott här sen november. Sen en hel del yngre. Det känns som en skön blandning.
Så var det det här med CXVM, det känns hemskt frustrerande och tråkigt, men jag fick tacka nej trots att jag givetvis viljat köra. Skälen till detta är flera, men främst det att jag inte är hemma.
Fick meddelande om att jag var uttagen förra veckan. Blev förvånad, då jag inte klarat de officiella kriterier som satts upp. Vinna SM var inte ett av dem. Förra säsongen var det benhårt i alla fall för elitklasserna att man skulle klara kriterierna, så då trodde jag det var samma i år. Varför stå "stand by" och hålla upp tid för något man inte tror man har en chans på kartan att få göra liksom? Ingen har heller berättat för mig att det fanns andra, mer inofficiella kriterier. Ingen från förbundshåll har överhuvudtaget hört av sig under säsongen. Eftersom jag tog för givet att jag inte var aktuell för VM bestämde Mackan och jag i början av året att vi skulle åka bort till något varmare ställe och träna tillsammans. Vi hade tänkt åka i december, men fick av olika anledningar, skjuta upp det två gånger då. Slutet av Januari/början av februari var den tid båda kunde åka samtidigt. Så vi bokade då. När jag fick besked om CXVM kollade jag självklart möjligheterna att boka om resan, men det hade blivit stora merkostnader. Jag har, precis som de flesta andra inte obegränsade resurser och vill inte slänga pengar i sjön. Ett annat själ är att vi skulle åka med landslaget redan veckan efter uttagningen och det hade blivit kostsamt att få ordning på materialet, jag hade behövt lite mer framförhållning. Till exempel hade det behövt införskaffas nya tubdäck till i princip alla hjulpar det hade även behövts fler uppsättningar med hjul med samma däck på. En VM-start hade alltså inneburit både en missad resa och inköp av däck för x antal tusen kronor.
När jag vann SM bestämde jag mig för att vila helt några dagar efter racet för att smälta det hela och vad hände då, jo jag åker på en tokförkylning, som visade sig vara värre än jag först trodde. Har ju länge haft något i kroppen som inte brutit ut, under vilan kom det tydligen. De senaste 10 dagarna har jag fått till ett spinningpass som instruktör i "träningsväg" plus hjälpt till med flytt och kört fram och tillbaka genom hela Sverige. Det är inte riktigt så man vill ladda för VM direkt. Ett VM vill man köra med sin bästa version av sig själv, det krävs att man själv och materialet är på topp för att man ska vara med och tävla när bara de allra bästa är med. Man vill ju inte heller komma till ett landslagsuppdrag med virus och kanske smitta ned resten av laget.
Som sagt, det är frustrerande och tråkigt att behöva tacka nej när man får chansen, men så är det nu. Oftast tar jag alla chanser jag får och världen går inte under för att man nån gång tvingas tacka nej. Jag gillar dock inte att tacka nej till saker och erbjudanden, det gäller rent allmänt. Det är något jag ständigt får träna mig på att göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)












