Lugnt i Pozo, inget VM mm.

Har tagit mig till Pozo på Gran Canaria. Det ligger långt från de vanliga turistställena och här händer som vanligt inte mycket mer än att folk vindsurfar och dricker kaffe eller öl. Själv hade jag tänkt träna cykel så klart, är sugen på bergscykling, men får vänta lite då en förkylning inte släppt riktigt än. Det blir till att börja med lugna, plattare pass, så det inte kommer tillbaka. Mackan kommer i nästa vecka, då ska vi kötta till toppen
Det här med surfkulturen är rätt kul, här finns folk i alla åldrar och nivåer som tar sig an vågorna. Några par i 50 års åldern bor i husbil på parkeringen och i rummet min rumsgranne är pensionär från Norge (troligtvis den mest vältränade pensionär jag sett) Som bott här sen november. Sen en hel del yngre. Det känns som en skön blandning. 

Så var det det här med CXVM, det känns hemskt frustrerande och tråkigt, men jag fick tacka nej trots att jag givetvis viljat köra. Skälen till detta är flera, men främst det att jag inte är hemma.
Fick meddelande om att jag var uttagen förra veckan. Blev förvånad, då jag inte klarat de officiella kriterier som satts upp. Vinna SM var inte ett av dem. Förra säsongen var det benhårt i alla fall för elitklasserna att man skulle klara kriterierna, så då trodde jag det var samma i år. Varför stå "stand by" och hålla upp tid för något man inte tror man har en chans på kartan att få göra liksom? Ingen har heller berättat för mig att det fanns andra, mer inofficiella kriterier. Ingen från förbundshåll har överhuvudtaget hört av sig under säsongen. Eftersom jag tog för givet att jag inte var aktuell för VM bestämde Mackan och jag i början av året att vi skulle åka bort till något varmare ställe och träna tillsammans. Vi hade tänkt åka i december, men fick av olika anledningar, skjuta upp det två gånger då. Slutet av Januari/början av februari var den tid båda kunde åka samtidigt. Så vi bokade då. När jag fick besked om CXVM kollade jag självklart möjligheterna att boka om resan, men det hade blivit stora merkostnader. Jag har, precis som de flesta andra inte obegränsade resurser och vill inte slänga pengar i sjön. Ett annat själ är att vi skulle åka med landslaget redan veckan efter uttagningen och det hade blivit kostsamt att få ordning på materialet, jag hade behövt lite mer framförhållning. Till exempel hade det behövt införskaffas nya tubdäck till i princip alla hjulpar det hade även behövts fler uppsättningar med hjul med samma däck på. En VM-start hade alltså inneburit både en missad resa och inköp av däck för x antal tusen kronor.

När jag vann SM bestämde jag mig för att vila helt några dagar efter racet för att smälta det hela och vad hände då, jo jag åker på en tokförkylning, som visade sig vara värre än jag först trodde. Har ju länge haft något i kroppen som inte brutit ut, under vilan kom det tydligen. De senaste 10 dagarna har jag fått till ett spinningpass som instruktör i "träningsväg" plus hjälpt till med flytt och kört fram och tillbaka genom hela Sverige. Det är inte riktigt så man vill ladda för VM direkt. Ett VM vill man köra med sin bästa version av sig själv, det krävs att man själv och materialet är på topp för att man ska vara med och tävla när bara de allra bästa är med. Man vill ju inte heller komma till ett landslagsuppdrag med virus och kanske smitta ned resten av laget. 
Som sagt, det är frustrerande och tråkigt att behöva tacka nej när man får chansen, men så är det nu. Oftast tar jag alla chanser jag får och världen går inte under för att man nån gång tvingas tacka nej. Jag gillar dock inte att tacka nej till saker och erbjudanden, det gäller rent allmänt. Det är något jag ständigt får träna mig på att göra.